lördag, februari 26, 2005

"Pundits" och felslut

Mytbildningar och gruppfördomar florerar flitigt - inte minst i medievärlden. Och vi har kanske alla ett behov av att konstruera konspirationsteorier och systematik kring beteenden i vår omvärld; det gör ju världen så mycket enklare att förklara. Men många gånger är det vi söker djupgående förklaringar på en serie tillfälligheter och slumpmässiga sammanträffanden. Det gäller att hålla tanken klar så att man inte går på de vanliga felsluten.

I DN Kultur skrev igår (den 26 feb 2005) Lars Linder en recension av "Why America´s top pundits are wrong". Den var intressant eftersom boken anlyserar "sanningar" som producerats av ledande opinionsbildare men som bygger just på myter och felslut. Lars Linder skriver:

"Och just det, menar de, är den antropologiska vetenskapens kanske viktigaste budskap till en värld där oro och panik inför brutala förändringar lätt skapar misstänksamhet människor emellan. Inget, säger inget, i människans sociala beteende är etniskt eller kulturellt förutbestämt. Hon är aldrig jude eller grek först och främst, utan människa."

Först och främst människa! Just det. Det måste alltid vara det centrala att se människan, personen. Att se henne som ett subjekt. Som ansvarig för det hon själv gör och tänker, inte för det som andra i hennes etniska eller sociala tillhörighet gör och tänker.

Brottsbenägenhet, t ex, är inte grupprelaterad utan individrelaterad, eller skulle jag hellre säga, personrelaterad. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän. En man har ingen kollektiv skuld för att andra män begår brott i form av misshandel eller våldtäktet. Det där grupprelaterade tänkandet om den typen av ansvar visar bara att man inte har sett varje enskild människa som en person.

Att se varje människa som en ansvarig person är som jag ser det grunden för det goda samhällsbyggandet. Det gäller att utgå från människans värde, behov, förutsättningar och uppgift. Det är ett värdeorienterat synsätt. Motsatsen är det systemorienterade synsättet; ett synsätt där man pressar in människor i mallar de inte passar i. Både liberalismen och socialismen är uttryck för detta felslut. Vårt stora samhällsproblem är att dessa "top pundits" dominerar både medievärlden och den politiska världen.

("Pundits" är i USA en vanlig, lätt skämtsam beteckning på den brokiga skara av tyckare och skribenter som fyller de stora tidningarna med hårt profilerade och tvärsäkra åsikter om landets och världens ödesfrågor. Enligt ordboken betyder pundit "lärd bramin", svenska ord med liknande valör kan vara "orakel" eller "förståsigpåare". Detta enligt Lars Linder.)

lördag, februari 19, 2005

Utskott för granskning av riksdagens feminism?

Partisekreterare Marita Ulvskog (s) har föreslagit ett nytt riksdagsutskott som skulle granska om riksdagen bedriver en feministisk politik. Alltså: riksdagen skulle ha ett organ som granskar riksdagen. Det är förstås en innovation. Den är förståelig bara utifrån ett synsätt: Ulvskog har egentligen ingen större erfarenhet av riksdagsarbetet. Det är en god utgångspunkt om man nu skall leverera okunniga och konstiga förslag. På den punkten har hon lyckats.

I riksdagsordningen finns fastslagit när det gäller ärendenas beredning: "Därvid skall iakttagas att ärenden som hör till ett ämnesområde hänföres till samma utskott."

Jämställdhetsfrågorna berör många områden i riksdagsarbetet och de skall beakttas i varje utskott - dvs utifrån perspektivet att de har sin grund i regeringsformen. I riksdagen finns det inga "överutskott". Alla utskott är självständiga och oberoende i förhållanden till andra utskott. Det finns inget utskott som granskar andra utskott.

Riksdagen har ett granskningsutskott, konstitutionsutskottet, men det är regeringen som granskas där. Ulvskog sitter i Grundlagsutredningen. Den kan förstås föreslå innovationer. Men det lär nog bli besvärligt att få någon bredare enighet kring att det skall finnas granskande "överutskott" i riksdagen.

Det där är nog bara en populistisk dagslända i kampen om väljarna med Schyman. Utan substans och innehåll!

tisdag, februari 08, 2005

Det servila samhället

Mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige än. Det har vi lärt oss dessa senaste dagar. Örebro Universitet har nämligen promoverat statsminister Göran Persson till hedersdoktor. Så här lyder den lysande formuleringen i motiveringen:

Genom att utse Högskolan i Örebro till universitet 1999, visade statsminister Göran Persson prov på såväl mod som förutseende genom att förstå och stödja den potential och vitalitet som Örebro universitet representerar. Hans initiativ och beslut bär nu frukt i det unga universitetet för växande människor.

Att fatta politiska beslut är alltså ett utslag av mod. Intressant. Var fanns risken som gjorde att modet behövdes?
Frågan är om tilliten till den akademiska kompetensen stärkts efter detta. Det skulle kunna sägas att själva motiveringen inte i sig gett uttryck för potential och vitalitet. Den är ju närmast ett krypande för den politiska makten, vars huvuduppgift är att fatta nödvändiga beslut oavsett mod i barm. Det var knappast modigt att lämna en sådan motivering, snarare dumdristigt - det visar den efterföljande debatten.

Uttrycket det civila samhället har vi hört förut. Nu har vi fått ett nytt uttryck: det servila samhället. Örebro Universitet (s). (s) som i servilitet.

torsdag, februari 03, 2005

Biskopen och offentliga förtroendeuppdrag

Biskopen i Lund har utsatt en diakon för påtryckningar och hot om indragning av vigningsuppgift i syfte att få diakonen att lämna sina politiska uppdrag som ersättare i en kommunal socialnämnd och nämndemannauppdraget i en tingsrätt. Det är en olämplig kombination enligt biskopen. Det finns ju jävsbestämmelser som reglerar konflikter som kan uppstå, men de är inte tillräckliga, anser biskopen.

Det där är en principiell frågeställning som ger anledning till funderingar kring innebörden i ordet demokrati. När jag granskat denna frågeställning har jag funnit att det inte finns några direkta lagregler som anger rätten att inneha politiska förtroendeuppdrag i kommuner, landsting eller riksdag. Man kan förstås säga att det ligger underförstått i lagreglerna om att man har rätt till tjänstledighet för att utöva ett sådant uppdrag.

Och i arbetsrätten kan man inte hitta underlag för uppsägning eller avskedande av en anställd på grund av offentliga politiska förtroendeuppdrag. Inte heller i Svenska Kyrkans interna kyrkoordning, varken i text eller förarbeten. Biskopen i Lund har alltså upptäckt en ny konfliktyta som ingen annan tidigare funderat på. Sättet att agera utan stöd i lag och kyrkordning är minst sagt anmärkningsvärd! I vissa medier framställs det som om biskopen bara vädjat till diakonen. Men så är det inte - det är direkta hot att ta upp frågan i Domkapitlet om indragning av vigningsuppgiften (som diakon har man en vigningsuppgift som sorterar under Domkapitlet, men anställning sker hos kyrklig samfällighet) om inte vederbörande lämnar sina politiska uppdrag.

Detta märkliga agerande har fått mig att idag väcka en interpellation riktad till vice statsministern om vilka åtgärder han ämnar vidta för att garantera enskilda människor rätten att inneha offentliga politiska uppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare eller andra. Det är verkligen en befogad fråga!