Att sitta i opposition i riksdagen ställer inte samma krav på disciplin i riksdagsarbetet som när man sitter i en koalitionsregering. Ännu åtta månader efter regeringstillträdet tycks det som om ett antal riksdagsledamöter inte fattat innebörden av detta. Dagens omröstning om FRA:s signalspaning är ett exempel, som dock inte hotade majoriteten. En del anser sig lite finare än andra när de skall trycka på röstknapparna.
Ett exempel av motsvarande slag hittar vi på DN-debatt den 10 juni. Åtta käcka moderater vill där ha en viss typ av äktenskapsbalk. Jag skall inte här ta upp debatten i själva sakfrågan, utan den principiella hantering de diskuterar. Artikelförfattarna är Finn Bengtsson, Ewa Björling, Inge Garstedt, Anna Kinberg Batra, Bertil Kjellberg, Olof Lavesson, Margareta Pålsson och Tomas Tobé. Alla riksdagsledamöter (m).
De skriver att med ett tydligt moderat ställningstagande finns en bred majoritet i riksdagen och de fortsätter: ”Annars är vi riksdagsledamöter beredda att i riksdagen ta ett initiativ för att få till stånd en könsneutral äktenskapsbalk under mandatperioden.” Innebörden är att om regeringen inte lyckas ena sig om en ståndpunkt som tillgodoser deras krav är de beredda att i riksdagen göra upp med oppositionen och lagstifta där.
Det är ett väldigt intressant konstaterande. Vem säger att man får agera så i just denna sakfråga? Varför finns i så fall inte denna generella rättighet för ledamöter att agera som de behagar i olika frågor? Vad är det för princip de försöker sjösätta?
Regeringen har nu skickat iväg en lagrådsremiss om det digitala TV-marknätet. Min partiledning har uppenbart ställt upp bakom den. Antag att jag tycker att det är ett uselt förslag: har jag då rätt att i utskottet göra upp med oppositionen i denna fråga? Jag kanske värderar denna fråga högt och vem kan förresten ifrågasätta min egen värdering av åtgärdernas eventuella uselhet jämfört med andra frågor?
Eller när jag sitter i EU-nämnden, där för övrigt Anna Kinberg Batra är ordförande. Kan jag där när det passar mig, t ex i de rättsliga frågorna, ansluta mig till oppositionens ståndpunkter och sabba för regeringen, bara för att jag tycker att regeringens position inte är bra?
Det är nog dags att vakna till en aning och moget börja inse vad vi som ledamöter i regeringspartier håller på med. Det finns såvitt jag förstår bara två alternativ. Antingen låter vi regeringen blir ett administrativt organ för diverse partikonstellationers politik i riksdagen eller kompromissar vi oss fram till ståndpunkter som vi sedan – oavsett om vi gillar dem eller inte står upp för i riksdagen. Det är bara att välja.
Det säger sig själv att fyra partier har olika synsätt och i sakfrågorna skall vi driva en tuff debatt internt mellan regeringspartierna för att sedan sätta oss ner och hitta väl avvägda kompromisser. En del brukar beteckna en bra kompromiss som att det är en produkt som alla är lika missnöjda med. Och förstår man inte den betydelsen av sammanhållning inom och mellan regeringspartier så bör man inte ta på sig regeringsansvaret! Då passar man bättre i sandlådan!
Intressant?
Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, moderaterna, alliansen
