torsdag, december 18, 2008

Grundlagsutredningen

Logik, sammanhang och kontext. Det är kanske sådant som gör att jag intresserar mig för de konstitutionella frågorna. Man kanske också blir yrkesskadad efter mer än 13 år i konstitutionsutskottet. I vilket fall har vi nu i grundlagsutredningen avslutat vårt arbete och avlämnat vårt betänkande.

Förslaget innebär ingen författningspolitisk revolution, men på många punkter tar vi avgörande steg i rätt riktning. Ingen kioskvältare men väl en god kompromiss enligt de små stegens filosofi. Det var förstås mycket lurpassande i det förhandlingsspelet tills vi visste att alla hade ambitionen att komma överens. Och har man den ambitionen så brukar det gå att komma överens – det är en erfarenhet jag har inte minst från arbetet i KU. Sju partier utan ens särskilda yttranden är överens.

Vi har haft en intressant resa och ett mycket kompetent kansli, som ibland har fått agera grindvakt mot en del hugskott och har försökt hålla ihop kontexten. Det är väldigt mycket i regeringsformen (och de andra grundlagarna) som bildar en systematisk helhet. Saker och ting är inte bara tillfälligheter, även om det finns några sådana där man inte kan hitta en rationell eller mer djupgående förklaring till att det är som det är (t ex spärrnivåerna i valen).

En förbättrad lagprövning är ett viktigt framsteg, egentligen är begreppet för snävt för det handlar om en juridisk normkontroll i efterhand. Men även förhandskontrollen förbättras genom lagrådets arbete. Det införs en proportionalitetsprincip för inskränkningar i den kommunala självstyrelsen och förslag på kommunsidan blir obligatoriska för lagrådsgranskning. Det är bra.

Personvalet i riksdagsvalet har ju närmast havererat; 22 procent av väljarna personröstade senast. Det där utgör ett problem, inte därför att små väl sammanhållna grupper kan få ett relativt enkelt genomslag utan därför att majoritetens preferenser inte ger utslag; man utnyttjar inte sin möjlighet. Därför är det synnerligen viktigt att personvalets effekter klargörs för väljaren och det ska ske på valsedeln, konsekvensen av detta är att valmyndigheten också måste bli bättre på att informera. Det var också villkoret för att jag skulle kunna gå med på sänkningen av personvalsspärren från åtta till fem procent i riksdagsvalet. Men självfallet måste partierna ta sitt ansvar för en komplett information.

Själv konstruerade jag ett bättre system med innebörden av att valsedlar som inte var kryssade enbart skulle räknas parti tillgodo utan påverkan på personsidan. En valsedel skulle alltså innehålla information om att om man inte kryssade påverkade man inte valet av dem som ska väljas. Ett sådant system kan inte ha några spärrar. Samtidigt ville jag att varje väljare skulle få upp till tre kryssmöjligheter – då skulle man också kunna få ett preferensutfall vid sammanräkningen. Alliansen och miljöpartiet var beredda att pröva min lösning men vänstersidan vågade inte – eller insåg inte fördelarna. I stället fick vi nöja oss med kompromissen.

Vid presskonferens under onsdagen sa vänsterpartisten att det också hade sitt intresse vad som inte togs upp i betänkande och nämnde som exempel skilda valdagar och monarkin. Och det har förstås sitt intresse. Själv aktualiserade jag en rad områden under resans gång, men fann mig ibland relativt ensam om att driva en linje. I fri- och rättighetskapitlet (kap 2 i regeringsformen) gör utredningen några stickprovsinsatser men har egentligen inte gjort någon samlad översyn och en sådan skulle behövas.

Fri- och rättigheterna är i huvudsak i 2 kap regeringsformen enbart gentemot det allmänna. Fri- och rättigheter mellan enskilda behandlas inte. Det hade jag velat. Jag hade också velat ha ett bredare diskrimineringsskydd i kapitlet, nu lägger man bara in den sexuella läggningen där men bortser ifrån andra diskrimineringskriterier såsom ålder, funktionshinder etc (som står uppräknat som målsättningar i 1 kap 2 § i regeringsformen). Det blir gärna så när den politiska korrektheten tar över de rationellt sakliga skälen. Jag hade också velat ha en möjlighet till inskränkning av föreningsfriheten för att underlätta lagstiftning mot rasistiska organisationer, maffia-liknande grupper och terrorristorganisationer. Men så blev det inte.

I målsättningsstadgandena (1:2 RF) hade jag gärna sett skrivningar om människovärdets okränkbarhet eller integritet – det skulle varit en idémässig värdegrund för det som sedan står i det andra kapitlet. Men om detta tog man ingen notis – en av allianskamrater kommenterade att detta var omöjligt på grund av att det skulle kopplas till abortdebatten. Det är förstås sakligt fel eftersom rätten till liv redan finns i Europakonventionen (som är svensk lag) och Europadomstolen medger aborträtten.

Intresset för att fördjupa sig i systemen för de nationella folkomröstningarna var också svagt, egentligen var det ingen mer än jag som intresserade sig för detta.

Däremot lyckades jag – och jag var väl den ende som var intresserad – att få in motivskrivningar som klargjorde att den nationella normgivningsmakten inte står i strid med den europiska normgivningen.

Men även om det finns utvecklingspotential till att skaffa Sverige en bättre grundlag så är ändå utredningens förslag en viktig milstolpe i denna utveckling. Förhoppningsvis kan betänkandet också bidra till ett större intresse för de grundläggande frågorna hur samhället styrs. Det är den goda kompromissen som för utvecklingen framåt
.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag, december 09, 2008

IPRED och retroaktiviteten

Nu har regeringens proposition med genomförandet av sanktionsdirektivet landat på riksdagens bord, de s k IPRED-lagarna. Eller som de också kallas fildelningslagarna. Fast det är ju inte de egentliga namnen, de kallas upphovsrättslagen, varumärkeslagen, mönsterskyddslagen, etc.

Tidigare har riksdagen antagit straffbestämmelser för olaglig fildelning. Det som nu sker är rätten för rättighetsinnehavare att få ut personuppgifter som är kopplade till IP-adresser på nätet som ägnar sig åt olaglig uppladdning och nedladdning. Ett område som inte är helt enkelt att hantera.

Numera ligger immaterialrätten på näringsutskottet i riksdagen. De tidigare straffbestämmelserna var jag med och hantera i kristdemokraternas lagkommitté. De föreslagna bestämmelserna har jag därför inte fördjupat mig alltför mycket i. Men efter det att lagrådsremissen kom tillbaka från lagrådet kollade jag igenom förslaget och funderade över två punkter. Det var dels om den proportionalitetsbedömning som lagrådsremissen innehöll var rimlig och dels frågan om retroaktivitet. Båda synpunkterna levererade jag in till kristdemokraternas samordningskansli i regeringskansliet.

I lagrådsremissen stod följande och lagrådet hade ingen invändning mot det: "Regeringen delar den uppfattning som fördes fram i promemorian, att de nya bestämmelserna om informationsföreläggande, i likhet med vad som gällde vid införandet av bestämmelserna om intrångsundersökning, bör tillämpas också i fråga om sådana intrång eller försök eller förberedelser till intrång som har begåtts före ikraftträdandet."

Det där fann jag stötande. Straffbestämmelser får inte var retroaktiva och skatteregler får bara vara det om de är gynnande. Nu gäller det här visserligen civilrätt och här kan man inte använda s k analog rättstillämpning vad gäller retroaktiviteten. Men det stötte ändå min rättskänsla. Man bör kunna veta vad man kan drabbas av om man ägnar sig åt sådan tveksam verksamhet. Så jag protesterade, närmare bestämt den 11 november. Vårt samordningskansli svarade att det var svårt att göra substantiella förändringar efter att en lagrådsremiss gått iväg (och det visste jag redan), men skickade ändå mina protester in till departementet.

Den 13 november svarar departementet att det är mycket tveksamt om Sverige får göra undantag för intrång som har begåtts före ikraftträdandet, eftersom direktivet inte innehåller några övergångsbestämmelser som tillåter detta. Jaha, tänkte jag, då får jag väl skriva en motion när proppen kommer. Men så hände något – den 21 november på morgonen antydde någon tjänsteman på departementet i media att man skulle titta på retroaktivitetsfrågan och senare på dagen bekräftade justitieministern att hon gett sina tjänstemän instruktioner om att titta på retroaktivitetsfrågan. Och den 25 november kom beskedet om att man löst detta genom en övergångsbestämmelse i de olika lagarna. Det blir alltså ingen retroaktivitet och dessutom förbättrade man proportionalitetskraven i lagarna.

Så kan det gå till


Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag, november 06, 2008

Äktenskapsfrågan och Don Quijote

Äktenskapsfrågan handlar inte om sakpolitik. Det handlar om symbolvärdet i ordet äktenskap. Kristdemokraternas försök att möta symbolpolitiken hos de tre övriga allianspartierna med förslag om kompromisser på sakpolitikens område har varit ungefär lika framgångsrika som försöken att övertyga Don Quijote att han inte skulle slåss mot väderkvarnar. Den ”ädle riddaren” trodde att han slogs mot rysliga jättar.

Men det finns ingen juridisk eller sakpolitisk jätte att slåss mot i den här frågan.

Av 3 kap i partnerskapslagen framgår i första paragrafen: Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 3 och 4 §§.
Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner, om inte annat följer av undantagsreglerna i 3 och 4 §§.

Och av dessa paragrafer framgår skillnaderna. Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön gäller inte för registrerade partner och bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.

Det kan konstateras att även om äktenskap skulle innefatta homosexuella relationer så skulle de faktiska skillnaderna åtminstone bestå vad gäller de internationella rättsförhållandena.

Det enda som kan invändas mot dagens gällande lagstiftning är att de behandlas i två lagar och inte i en och samma. Men det hade varit lösbart.

Det handlar alltså enbart om innebörden och symbolvärdet i ett enda ord, begreppet äktenskap. Nu ska vi få det orwellska nyspråket på området, det ska betyda något annat.

Väderkvarnspartierna har sagt sitt och sakpolitiken får ge vika.


Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag, augusti 05, 2008

Den hysteriska FRA-debatten

Den nyligen avlidne danske missnöjespolitikern Mogens Glistrup lämnade en del avtryck efter sig i olika avseenden. En sak som gjorde honom känd var hans inställning till det danska försvaret. Han tyckte att man kunde ersätta försvaret med en telefonsvarare med budskapet: vi ger oss. Försvarskostnaderna i övrigt var onödiga enligt honom.

Så kan man se på försvaret och säkerhetspolitiken. Man kan också ha en radikalpacifistiskt inställning som leder till samma slutsats. Hade faktiskt en period under tonåren då jag var pacifist – men erfarenheten gav en annan slutsats. Man kan respektera den typen av sakuppfattningar även om man är av annan åsikt. En sådan negativ syn på försvaret uppfattning leder förstås också fram till att någon signalspaning inte behövs.

Men ska vi ha ett försvar och en säkerhetspolitik så måste vi också ha en effektiv underrättelseverksamhet. I ett sådant system förekommer det signalspaning och annan underrättelseverksamhet. Runt den nyligen antagna FRA-lagen har det uppstått en smått hysterisk rörelse. Fast av lite olika karaktär.

Först socialdemokraterna. Det var detta parti som tog fram underlaget för lagen. Men när man inte själv satt kvar vid makten, började man taktisera i frågan. S la t ex inte fram någon motion som alternativ till lagen (det är det normala i riksdagen om man inte gillar en proposition). I stället kom det sedermera ett tämligen uddlöst tiopunktsprogram som skulle vara föremål för överläggningar i försvarsutskottet – men det framstod ganska snart att någon seriös vilja till uppgörelse inte fanns. Det var bara ett spel för galleriet. Och så gick man i pakt med v och mp och sköt upp beslut om ikraftträdandet ett år. Syftet med en vilandeperiod är man ska kunna leverera alternativ – men inte heller det lyckades s med – eller ville inte.

Nu har socialdemokraterna i samverkan med miljöpartiet lovat att FRA-lagen ska först rivas upp vid ett regimskifte och sedan ska signalspaning utredas igen och därefter ska eventuellt en ny lag tas fram. Det där har inget med verkligheten att göra. Så där gör man inte. River man upp lagen måste FRA-myndigheten antingen gå träda i eller upplösas. I det senare fallet skulle kompetensen på området skingras för vinden. Ingen seriös regeringsbildare gör på det sättet. Därför får vi utgå ifrån ett gammalt tema, nämligen: kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger om sina vallöften? Det kan vi utgå från i det här fallet.

Ett antal folkpartister har sedan på ett pinsamt sätt visat att de inte förstått vad det handlar om. Detta med Birgitta Ohlsson i spetsen. Hon lyckades till och med lura med sig tre gamla fp-ledare (Ullsten, Westerberg och Leissner). Signalspaning skulle bara få förekomma vid brottsmisstanke. Jag skrattade högt när jag läste det i DN och fortsatte att skratta när Ekot ringde och frågade om min åsikt om att sex fp-riksdagsledamöter kunde tänka sig att ställa krav på detta. Alltså: en generell signalspaning för att upptäcka hot mot Sverige kan ju inte bygga på att man redan känner till hotbilden.

Intressant är också att Bengt Westerberg ställer sig bakom en opponent i fp-riksdagsgruppen. När han själv var partiledare accepterade han ingen opposition. Han var till och med aktiv om någon i koalitionspartier (1991-94) var kritisk. En gång kom han till den kristdemokratiska riksdagsgruppen med ett enda syfte: att skälla ut mig eftersom jag i media noterat att han var senfärdig vad gäller framtagande av förslaget till vårdnadsbidrag. Men nu legitimerar han dissidenter.

Någon folkpartist har dessutom föreslagit ett moratorium för lagen. Kära nån, har hon inte upptäckt att det funnits ett sådant på ett år. Hur utnyttjades det?

En del centerpartister agerade också märkligt mot bakgrund av den första omröstningen 2007. Fredrick Federley avstod i första omröstningen 2007 (den ende avvikande i allianspartierna då) men kunde nu bara acceptera lagen med ett par tillkännagivanden. Annars skulle han nu kunnat vara beredd att rösta nej. Helt inkonsekvent är Annie Johanssons agerande. Hon röstade för lagen 2007 i då befintligt skick men krävde nu förstärkningar för att kunna stödja den.

I dagarna har ett antal moderata kommunpolitiker också förklarat i DN att de inte begripit det hela. ”Ett villkor för att göra detta måste i så fall vara att spaningen bara omfattar en specifik person eller organisation som misstänks vara inblandad i något som är ett yttre hot”, skriver de. Så fick folkpartisterna ovan sällskap!

Ytterligare några andra har bildat något slags nätverk på allianssidan, men det ser jag inte som särskilt seriöst. Och visst har det förekommit en och annan kristdemokrat som inte förstått.

Ett antal medier har heller inte agerat seriöst, t ex DN och SvD. Plötsligt har de blivit intresserade av integritetsfrågor. Men om den personliga integriteten skulle inskränka något på den s k pressfriheten så är de verkligen inte intresserade av någon begränsande lagstiftning. Hyckleri och vindflöjel är bra uttryck i sammanhanget. Detta på ledarsidsnivå.

Aningslösheten har förstås också drabbat nyhetsjournalistiken. Ett exempel är när DN återger ett uttalande av en belgare om FRA-lagen. Belgaren säger att lagen skulle komma att upphävas av den svenska författningsdomstolen. Sic! Det finns ju ingen sådan, men inte ens i en fotnot i artikeln antyds att belgaren är ute och reser. Troligen därför att journalisten inte själv visste, trots att det kring grundlagsutredningen pågått en debatt om att inrätta en sådan domstol.

Sedan har vi vad vi kan kalla bloggarna. Här kan man urskilja två grupper, ibland sammanfallande. Den ena är sådana som tror sig om att vara så märkvärdiga att de tror att de är intressanta för FRA att kollas. Kalla dem gärna för hybrisgruppen.

Den andra är fildelargruppen. De känner förstås hotet av att bli kollade i sin verksamhet. Men FRA är inte intresserad av fildelare. Dessutom är FRA en statlig myndighet. Fildelarna bör känna större hot från det som komma ska i höst, nämligen lag om utlämnande av IP-adresser till privata upphovsrättsinnehavare.

En sak som jag reflekterat över är hur olika man i perspektivet av denna debatt ser på olika myndigheter. Rättsväsendet sitter inne med avsevärda mängder integritetskänsligt material. Samma sak för hälso- och sjukvården och en massa andra institutioner där det finns sekretessbelagda uppgifter. Men vi förväntar oss alla att denna sekretess ska gälla och om den bryts bestraffas hårt. Denna tillit gäller tydligen inte en särskild statlig myndighet, nämligen FRA. Där förutsätts det i debatten att dessa statliga tjänstemän som hanterar mycket känsligt material ska läcka som såll.

Centrum för rättvisa har anmält FRA-lagen till Europadomstolen för abstrakt lagprövning. Det är intressant eftersom institutionen vill framstå som seriös aktör. Eftersom jag själv var inblandad i inkorporeringen av Europakonventionen blev jag något förvånad, eftersom - vad jag vet - domstolen inte ägnar sig åt abstrakt lagprövning mot konventionen utan bara hanterar konkreta fall av förmodade brott mot densamma. Dessutom att ärendet måste vara slutbehandlat av det nationella rättsväsendet innan det kan tas upp av Europadomstolen. Någon sådan behandling har inte skett. Jag kollade därför domstolens hemsida och fick fram att dessa grundläggande krav gäller:

a) You must have directly and personally been the victim of the violation you are alleging. You cannot make a general complaint about a law or a measure, for example because it seems unfair; nor can you complain on behalf of other people (unless they are clearly identified and you are their official representative).

b) Are there any procedures that must be followed beforehand in the national courts? Yes. You must have used all the remedies in the State concerned that might have been able to redress the situation you are complaining about

Detta borde vara välkänt för Centrum för rättvisa. För mig framstår anmälan mera som ett slags demonstrationsagerande som påminner om KU-anmälningar som får mediauppmärksamhet vid anmälningstillfället men sedan inte leder till något mer eftersom det saknas rättslig grund för kritik.

I sak anser institutet att den svenska lagen liknar den brittiska som fälldes av Europadomstolen den 1 juli i år. Men det som fälldes var 1985 års brittiska lag, inte den nu gällande. Dessutom preciserar man i anmälan inte vari likheten består. Slutsatsen av Europadomstolen angående 1985 års lag (som nu är upphävd och ersatt av 2000 års lag) var fölhjande:


“In the case of Liberty and Others v. the
United Kingdom
69. In conclusion, the Court does not consider that the domestic law at the relevant time indicated with sufficient clarity, so as to provide adequate protection against abuse of power, the scope or manner of exercise of the very wide discretion conferred on the State to intercept and examine external communications. In particular, it did not, as required by the Court’s case-law, set out in a form accessible to the public any indication of the procedure to be followed for selecting for examination, sharing, storing and destroying intercepted material. The interference with the applicants’ rights under Article 8 was not, therefore, “in accordance with the law”.

70. It follows that there has been a violation of Article 8 in this case.”

Det är klart att man bör granska FRA-lagen emot detta senaste utslag. Men det sprids gärna skrönor (mediamyter) om detta där dessa återanvands utan att man granskar källan för uppgifterna. Det är riskabelt när man därför inte preciserar vad man menar. Någon analys på den punkten har anmälaren inte gjort. Som jurister borde anmälarna ha bemödat sig om en logisk bevisföring för sin sak.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,






onsdag, juni 18, 2008

Svansen styr FRA-hanteringen

Vart är Allians för Sverige på väg när den låter sig styras av svansen av egotrippade gaphalsar? Hanteringen av FRA-ärendet är en sorglig historia. Ärendet har vilat i ett år. Det finns en anledning till reglerna i grundlagen kring detta. Det ska ge tid för eftertanke – en tankepaus. Men i FRA-frågan har man tagit paus från tanken under ett års tid. I den sista skälvande minuten kommer man på en återremiss för att hänga på ytterligare någon kontrollmekanism eftersom några svajiga alliansledamöter ägnar sig åt utpressning.

Är det så vi ska agera i fortsättningen i alliansen för att små grupper ska få sin vilja igenom? Det är en intressant teknik. Sens moralen är att om det går att använda den tekniken för några så går den att använda för alla. Leta upp en fråga där oppositionen är enig i sitt avslag, samla ihop minst fyra som är beredda att följa oppositionen och sätt igång utpressningssituationen.

Detta tillvägagångssätt är förstås oerhört omoget och tyder på att man är mer fixerad vid sig själv än vid frågan om en politik för landets bästa. En koalitionsregering kräver sammanhållning och ett gott samarbetsklimat. Kontroversiella frågor ska hanteras inom en koalition innan man lägger proposition (dessvärre sköts inte alltid detta av regeringssidan på ett bra sätt). Men så vitt jag vet hanterades FRA-frågan omsorgsfullt i förhandlingarna innan propositionen lades. I alla fall sköttes diskussionen bra inom kristdemokraterna på den punkten.

Ansvaret för den aktuella hanteringen av FRA-ärendet faller tungt på främst centerpartiet. Det kommer att kosta. Att skapa en situation där vissa riksdagsledamöter tillåtts ha ömmare samveten än andra är inte hållbart för en sammanhållen koalition.


http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: FRA, regeringen, alliansen, signalspaning, centerpartiet