Ledarkrönika i Kristdemokraten 2014 nr 42:
För många, många år sedan
ställde jag ut en prognos att när Kristdemokraterna väl etablerade sig på
riksplanet skulle partiet alltid vara störst just i riksdagsvalen jämfört med
de lokala valen. Detta var långt före riksdagstiden. Tanken bakom detta vara att
idépolitiken är partiets signum och det borde vara främst detta man
uppmärksammar i de rikspoliitiska valen. Jag tog i sammanhanget Centerpartiet
som ett motexempel som då hade en stor lokal förankring men inte alltid
lyckades så bra i riksdagsvalen.
Min tes har egentligen
bekräftats sedan 1985 vad gäller Kristdemokraterna. Inga våldsamma skillnader,
bortsett från 1998, men tesen har stämt. Utom just i år, 2014. Inte heller här
är det våldsamma skillnader, men faktiskt är det så att partiet gick allra bäst
i landstingsvalet.
Kanske, kanske finns det
anledning att fundera lite utifrån min grundläggande tes om att partiets signum
är idépolitiken. Och det kan knappast ha undgått någon att partiet inte
lyckades profilera sig idépolitiskt i det nu genomförda valet. Egentligen inte
så konstigt eftersom partiets företrädare har fått lägga ner väldigt mycket
energi på att förklara och försvara Alliansens politik. Då blir det inte så
mycket tid över till den egna politiken, framförallt inte idépolitiken.
Det är svårt att sitta i en
koalitionsregering med allt kompromissande att tydligt profilera det egna
partiets grundläggande syn. Det är faktiskt svårt för alla koalitionspartners.
Det kommer partierna i den nuvarande regeringen att få erfara.
Nu är det här historia. Men
ibland kan det vara bra att blicka bakåt för att ta avstamp för framtiden. Jag
tror att den kristdemokratiska idépolitiken har sprängkraft och utgör en stabil
grund för kommande valframgångar. Då får man inte låta defaitismen och
missmodet få fritt spelrum. Vi som varit med lite längre kommer väl ihåg
situationen 1987. Efter den misslyckade samverkan med Centerpartiet och de
otroligt låga opinionssiffrorna var det flera som i det läget funderade på att
lägga ner partiet. Tur var väl att vi inte gjorde det. Deppigt värre var det
också efter 1994 års val, men det förbyttes i segerrus 1998. Nu tror jag att
det gäller att ta tag i den ideologiska skolningen och att utveckla
idépolitiken. Våra idéer tillhör framtiden!
Därför några visdomsord ur Dag
Hammarskjölds Vägmärken:
”Det är när morgonglansen bytts
i middagströtthet, när benmusklerna skälva vid anspänningen, vägen tycks
oändlig och plötsligt ingenting vill gå riktigt som du önskar – det är då du
inte får tveka.”