När krutröken från den
första debatten angående decemberöverenskommelsen nu håller på att lägga sig
kan det vara dags att bena upp de olika frågeställningarna. Under en hel del år
var mina barn trötta på mig för jag försökte ofta få dem att inse att man måste
tänka runt hörnet. Men både i livet och i politiken måste man göra just det,
dvs. se konsekvenserna på lite sikt.
Läget är följande: ett
parti i riksdagen, Sverigedemokraterna, har bestämt sig för att frångå praxis i
budgetomröstningarna (och om den ekonomiska politiken) och bedriva s k taktisk
röstning. Denna taktik går ut på att fälla varje årsbudget eller vårens
tilläggsbudget för att pressa fram eftergifter i migrationspolitiken.
Innebörden av detta är att vi skulle få regeringskriser två gånger om året.
På detta kan politikerna
i de andra partierna reagera på lite olika sätt
- Inte göra någonting utan acceptera sakernas tillstånd. Troligen inte så många som hyllar den ståndpunkten.
- Bilda en regering som har Sverigedemokraterna (SD) som stödparti. Inget av de andra partierna tycker att det är en bra idé.
- Bilda en majoritetsregering med ett antal av de övriga partierna. Alternativt en minoritetsregering med stödpartier i riksdagen som skapar majoritet. Inte heller detta tycker dessa partier är bra idéer.
- Justera riksdagsordningens regler för omröstning så att taktisk röstning inte går att använda. Problemet med ett sådant förfarande är att varje riksdagsledamot äger sitt mandat och kan fritt utöva sin rösträtt. Begränsningar här skulle kunna ses som en manipulation. Dessutom är det tveksamt om det skulle lösa det som är problemet.
- De andra partierna kan möta SD:s förändrade praxis genom att själva ändra sin praxis för röstning för att på sätt möjliggöra för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Och det är just detta som sex partier nu gjort genom att den s k decemberöverenskommelsen.
Nu har det uppstått en
kritisk efterdebatt om denna överenskommelse. Övertonerna har varit många och
delvis osakliga. Min fråga till alla kritiker av överenskommelsen är: vilket alternativ
av de ovan skulle ni valt? Eller finns det något annat alternativ? En kritik
har varit att riksdagens majoritet inte kommer att avspeglas i besluten; är det
då något av alternativen a-c som avses?
I överenskommelsen bör
man skilja på statsministeromröstningar och budgetomröstningar. I den första
gäller enligt Regeringsformen (grundlag) s k negativ parlamentarism, dvs den
statsminister kan bli vald som inte har en majoritet emot sig. De sex partierna
har enat sig kring att det block som är det relativt största i den frågan ska
få statsministerposten genom att det andra blocket då lägger ner sina röster.
Här vet vi att Vänsterpartiet aldrig kommer att rösta för en kandidat från
Alliansen.
Vad gäller budgetfrågan gäller följande:
”Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den
ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid
budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars
skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från
att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och
vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”
Här finns två
möjligheter och jag utgår då från nuvarande mandatperiod (utfallet efter 2018
vet ingen). Om Alliansen gemensamt lägger fram en alternativ budget till
S-MP-regeringens så måste Alliansen avstå i slutvoteringen. Men observera ordet
”om”. Det vill säga att om Allianspartierna lägger var för sig budgetförslag så
är det riskfritt för dem att också rösta på dem i voteringsomgångarna. Då
behöver man inte avstå. Möjligen kan Allianspartierna ha ett behov av att
skriva en gemensam reservation om den ekonomiska politiken (en brödtext om
inriktning) och då måste man avstå på en sådan punkt.
Intressant är
att om Allianspartierna var för sig lägger egna budgetförslag så behöver inte
S-MP-regeringen något stöd från Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Däremot
om Alliansen lägger en gemensam budgetmotion så måste V in i bilden för
regeringen, för annars blir Alliansen ” den partikonstellation som är störst”.
Så är
bakgrunden till det hela. Jag är numera närmast en åskådare i politiken och jag
hade tyckt det varit spännande med ett extraval, men även en åskådare måste
försöka tänka runt hörnet för risken för att vi får minoritetsregeringar
framöver är påtaglig. Därför anser jag att överenskommelsen är bra. Dess
kritiker borde klargöra vad som är deras alternativ!