Utblick Svensson

Kan en riksdagsledamot rösta hur som helst?

2010-04-08T11:52:00.003+02:00

Tänk er två fotbollslag i spel, låt oss kalla dem det blå laget och det röda laget. Plötsligt får en av backarna i det blå laget bollen i sitt eget straffområde. Alla förväntar sig att han nu ska spela bollen upp i bra position för anfall mot det röda laget. I stället vänder han sig om och skjuter mål i det egna målet.

Ingen skulle kalla honom för en bra lagspelare, inte heller hjälte eller att han hade ett sällsynt bra civilkurage. Jag tänka mig ett antal epitet om den mannen och de skulle inte vara särskilt positiva.

Det intressanta i sammanhanget är att om en riksdagsledamot beter sig på detta sätt så finns gärna en tendens att höja vederbörande till skyarna, tilldela hjältegloria eller som det hette i Dokument/Tisdag i Expressen (6 april): Politikerna som pekar finger åt partipiskan. Här talas det om partipiskor och lydnadskultur i negativa termer. Och man betecknas som modig om man går emot sin partigrupps linje, att man står upp för sina värderingar.

Jag har varit politiker i 46 år och är riksdagsledamot på det 15:e året (men jag kandiderar inte mer). I riksdagsgruppen talas det om att vi håller ihop gruppen och det har varit självklart för mig, lika väl som det är för den normale fotbollsspelaren. Men faktiskt har jag aldrig under alla dessa år läst någon analys om varför man ska hålla ihop gruppen. Så varför inte göra ett försök till det. Hur fri är man som riksdagsledamot att rösta efter eget huvud?

Formellt sett är det inte krav på att en riksdagsledamot ska ingå i en riksdagsgrupp. Formellt sett är det också så att varje riksdagsledamot – så snart vederbörande är vald – helt förfogar över sitt mandat och sitt röstande i riksdagen. I grunden handlar det dock om ett moraliskt förhållningssätt i förhållande till det parti som möjliggjort att man blivit invald. Som bekant är det idag i praktiken inte möjligt för ett enmansparti att bli invalt i riksdagen; man blir invald genom att man fått förtroendet att stå på ett partis lista. Man har helt enkelt fått ett förtroende från ett parti att företräda partiet. Det vill säga man företräder inte sig själv.

Det är omöjligt för en enskild riksdagsledamot att ha överblick i alla frågor som beslutas om i riksdagen. Därför litar vi i riksdagsgruppen på att vår representant i respektive utskott företräder partiets linje där och därför kan vi utöva denna tillit genom att stödja vår partikamrats ställningstaganden när utskottens betänkanden blir föremål för omröstning i riksdagens kammare.

Ibland dyker det upp kontroversiella frågor och då diskuteras de i riksdagsguppen, vi fastställer en partilinje och alla förväntas rösta utifrån detta beslut, som ibland kan innebära något slags kompromiss. Kompromisser sker inom partigrupper, mellan partier i utskott och inte minst mellan partier som sitter i regeringsställning. Politiken fungerar inte utan kompromisser. Och det är i denna process som vi har goda möjligheter att påverka. Det är tålamodskrävande men det fungerar.

För att ett parti eller partigrupp ska delta i en regeringsbildning förutsätts det att partigruppen uppträder som en enhet. Det är denna som ingår kompromisser inom regeringskoalitionen och det förutsätts att alla enheterna stöttar koalitionens gemensamma beslut. Något annat vore ohållbart. När man ingått i en sådan relation kan man sedan inte komma springande och hävda att nu gör jag som jag själv vill. Vem skulle vilja regera landet i en sådan situation?

Varje samarbete innebär ju alltid en inskränkning av de enskilda parternas självständighet – annars är det inget samarbete. Man kan inte samtidigt både vara beroende och oberoende. Detta gäller också inom en partigrupp och mellan partigrupper i en regeringskoalition. Som enskild riksdagsledamot ingående i en sådan situation kan jag inte hålla på att rösta än hit och än dit. Jag har ett ansvar för de samarbeten jag ingår i. Det ansvaret är moraliskt - inte juridiskt.

Jag har under mina år som riksdagsledamot nu och då fått rösta mot min övertygelse i någon sakfråga; helt enkelt därför att jag insett i vilket sammanhang jag ingår i. Jag har inte gjort det för att jag har ett okänsligare samvete än någon annan utan därför att jag vet att det hela inte fungerar om jag inte gör det. Så vad är det för problem med att vara en lagspelare i politiken.

För någon tid sedan skrev jag en artikel i det här ämnet i tidningen Dagen. I en av kommentarna jag fick mail-vägen var en fråga om inte personvalet hade någon roll för en friare röstning. Det enkla svaret är att ett personval endast innebär att rangordningen på valsedeln ändras, man tillhör fortfarande samma parti och har samma förpliktelser mot det partiet som de andra som blivit valda. Det finns inga privilegier för de som lyckats passera personvalsspärren.

http://intressant.se/intressant

Grundlagsutredningen

2008-12-18T14:48:00.002+01:00

Logik, sammanhang och kontext. Det är kanske sådant som gör att jag intresserar mig för de konstitutionella frågorna. Man kanske också blir yrkesskadad efter mer än 13 år i konstitutionsutskottet. I vilket fall har vi nu i grundlagsutredningen avslutat vårt arbete och avlämnat vårt betänkande.

Förslaget innebär ingen författningspolitisk revolution, men på många punkter tar vi avgörande steg i rätt riktning. Ingen kioskvältare men väl en god kompromiss enligt de små stegens filosofi. Det var förstås mycket lurpassande i det förhandlingsspelet tills vi visste att alla hade ambitionen att komma överens. Och har man den ambitionen så brukar det gå att komma överens – det är en erfarenhet jag har inte minst från arbetet i KU. Sju partier utan ens särskilda yttranden är överens.

Vi har haft en intressant resa och ett mycket kompetent kansli, som ibland har fått agera grindvakt mot en del hugskott och har försökt hålla ihop kontexten. Det är väldigt mycket i regeringsformen (och de andra grundlagarna) som bildar en systematisk helhet. Saker och ting är inte bara tillfälligheter, även om det finns några sådana där man inte kan hitta en rationell eller mer djupgående förklaring till att det är som det är (t ex spärrnivåerna i valen).

En förbättrad lagprövning är ett viktigt framsteg, egentligen är begreppet för snävt för det handlar om en juridisk normkontroll i efterhand. Men även förhandskontrollen förbättras genom lagrådets arbete. Det införs en proportionalitetsprincip för inskränkningar i den kommunala självstyrelsen och förslag på kommunsidan blir obligatoriska för lagrådsgranskning. Det är bra.

Personvalet i riksdagsvalet har ju närmast havererat; 22 procent av väljarna personröstade senast. Det där utgör ett problem, inte därför att små väl sammanhållna grupper kan få ett relativt enkelt genomslag utan därför att majoritetens preferenser inte ger utslag; man utnyttjar inte sin möjlighet. Därför är det synnerligen viktigt att personvalets effekter klargörs för väljaren och det ska ske på valsedeln, konsekvensen av detta är att valmyndigheten också måste bli bättre på att informera. Det var också villkoret för att jag skulle kunna gå med på sänkningen av personvalsspärren från åtta till fem procent i riksdagsvalet. Men självfallet måste partierna ta sitt ansvar för en komplett information.

Själv konstruerade jag ett bättre system med innebörden av att valsedlar som inte var kryssade enbart skulle räknas parti tillgodo utan påverkan på personsidan. En valsedel skulle alltså innehålla information om att om man inte kryssade påverkade man inte valet av dem som ska väljas. Ett sådant system kan inte ha några spärrar. Samtidigt ville jag att varje väljare skulle få upp till tre kryssmöjligheter – då skulle man också kunna få ett preferensutfall vid sammanräkningen. Alliansen och miljöpartiet var beredda att pröva min lösning men vänstersidan vågade inte – eller insåg inte fördelarna. I stället fick vi nöja oss med kompromissen.

Vid presskonferens under onsdagen sa vänsterpartisten att det också hade sitt intresse vad som inte togs upp i betänkande och nämnde som exempel skilda valdagar och monarkin. Och det har förstås sitt intresse. Själv aktualiserade jag en rad områden under resans gång, men fann mig ibland relativt ensam om att driva en linje. I fri- och rättighetskapitlet (kap 2 i regeringsformen) gör utredningen några stickprovsinsatser men har egentligen inte gjort någon samlad översyn och en sådan skulle behövas.

Fri- och rättigheterna är i huvudsak i 2 kap regeringsformen enbart gentemot det allmänna. Fri- och rättigheter mellan enskilda behandlas inte. Det hade jag velat. Jag hade också velat ha ett bredare diskrimineringsskydd i kapitlet, nu lägger man bara in den sexuella läggningen där men bortser ifrån andra diskrimineringskriterier såsom ålder, funktionshinder etc (som står uppräknat som målsättningar i 1 kap 2 § i regeringsformen). Det blir gärna så när den politiska korrektheten tar över de rationellt sakliga skälen. Jag hade också velat ha en möjlighet till inskränkning av föreningsfriheten för att underlätta lagstiftning mot rasistiska organisationer, maffia-liknande grupper och terrorristorganisationer. Men så blev det inte.

I målsättningsstadgandena (1:2 RF) hade jag gärna sett skrivningar om människovärdets okränkbarhet eller integritet – det skulle varit en idémässig värdegrund för det som sedan står i det andra kapitlet. Men om detta tog man ingen notis – en av allianskamrater kommenterade att detta var omöjligt på grund av att det skulle kopplas till abortdebatten. Det är förstås sakligt fel eftersom rätten till liv redan finns i Europakonventionen (som är svensk lag) och Europadomstolen medger aborträtten.

Intresset för att fördjupa sig i systemen för de nationella folkomröstningarna var också svagt, egentligen var det ingen mer än jag som intresserade sig för detta.

Däremot lyckades jag – och jag var väl den ende som var intresserad – att få in motivskrivningar som klargjorde att den nationella normgivningsmakten inte står i strid med den europiska normgivningen.

Men även om det finns utvecklingspotential till att skaffa Sverige en bättre grundlag så är ändå utredningens förslag en viktig milstolpe i denna utveckling. Förhoppningsvis kan betänkandet också bidra till ett större intresse för de grundläggande frågorna hur samhället styrs. Det är den goda kompromissen som för utvecklingen framåt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om grundlagsutredningen, politik, kristdemokraterna

IPRED och retroaktiviteten

2008-12-09T13:48:00.002+01:00

Nu har regeringens proposition med genomförandet av sanktionsdirektivet landat på riksdagens bord, de s k IPRED-lagarna. Eller som de också kallas fildelningslagarna. Fast det är ju inte de egentliga namnen, de kallas upphovsrättslagen, varumärkeslagen, mönsterskyddslagen, etc.

Tidigare har riksdagen antagit straffbestämmelser för olaglig fildelning. Det som nu sker är rätten för rättighetsinnehavare att få ut personuppgifter som är kopplade till IP-adresser på nätet som ägnar sig åt olaglig uppladdning och nedladdning. Ett område som inte är helt enkelt att hantera.

Numera ligger immaterialrätten på näringsutskottet i riksdagen. De tidigare straffbestämmelserna var jag med och hantera i kristdemokraternas lagkommitté. De föreslagna bestämmelserna har jag därför inte fördjupat mig alltför mycket i. Men efter det att lagrådsremissen kom tillbaka från lagrådet kollade jag igenom förslaget och funderade över två punkter. Det var dels om den proportionalitetsbedömning som lagrådsremissen innehöll var rimlig och dels frågan om retroaktivitet. Båda synpunkterna levererade jag in till kristdemokraternas samordningskansli i regeringskansliet.

I lagrådsremissen stod följande och lagrådet hade ingen invändning mot det: "Regeringen delar den uppfattning som fördes fram i promemorian, att de nya bestämmelserna om informationsföreläggande, i likhet med vad som gällde vid införandet av bestämmelserna om intrångsundersökning, bör tillämpas också i fråga om sådana intrång eller försök eller förberedelser till intrång som har begåtts före ikraftträdandet."

Det där fann jag stötande. Straffbestämmelser får inte var retroaktiva och skatteregler får bara vara det om de är gynnande. Nu gäller det här visserligen civilrätt och här kan man inte använda s k analog rättstillämpning vad gäller retroaktiviteten. Men det stötte ändå min rättskänsla. Man bör kunna veta vad man kan drabbas av om man ägnar sig åt sådan tveksam verksamhet. Så jag protesterade, närmare bestämt den 11 november. Vårt samordningskansli svarade att det var svårt att göra substantiella förändringar efter att en lagrådsremiss gått iväg (och det visste jag redan), men skickade ändå mina protester in till departementet.

Den 13 november svarar departementet att det är mycket tveksamt om Sverige får göra undantag för intrång som har begåtts före ikraftträdandet, eftersom direktivet inte innehåller några övergångsbestämmelser som tillåter detta. Jaha, tänkte jag, då får jag väl skriva en motion när proppen kommer. Men så hände något – den 21 november på morgonen antydde någon tjänsteman på departementet i media att man skulle titta på retroaktivitetsfrågan och senare på dagen bekräftade justitieministern att hon gett sina tjänstemän instruktioner om att titta på retroaktivitetsfrågan. Och den 25 november kom beskedet om att man löst detta genom en övergångsbestämmelse i de olika lagarna. Det blir alltså ingen retroaktivitet och dessutom förbättrade man proportionalitetskraven i lagarna.

Så kan det gå till…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, sanktionsdirektivet, regeringen, kristdemokraterna

Äktenskapsfrågan och Don Quijote

2008-11-06T17:01:00.003+01:00

Äktenskapsfrågan handlar inte om sakpolitik. Det handlar om symbolvärdet i ordet äktenskap. Kristdemokraternas försök att möta symbolpolitiken hos de tre övriga allianspartierna med förslag om kompromisser på sakpolitikens område har varit ungefär lika framgångsrika som försöken att övertyga Don Quijote att han inte skulle slåss mot väderkvarnar. Den ”ädle riddaren” trodde att han slogs mot rysliga jättar.

Men det finns ingen juridisk eller sakpolitisk jätte att slåss mot i den här frågan.

Av 3 kap i partnerskapslagen framgår i första paragrafen: Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 3 och 4 §§. Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner, om inte annat följer av undantagsreglerna i 3 och 4 §§.

Och av dessa paragrafer framgår skillnaderna. Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön gäller inte för registrerade partner och bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.

Det kan konstateras att även om äktenskap skulle innefatta homosexuella relationer så skulle de faktiska skillnaderna åtminstone bestå vad gäller de internationella rättsförhållandena.

Det enda som kan invändas mot dagens gällande lagstiftning är att de behandlas i två lagar och inte i en och samma. Men det hade varit lösbart.

Det handlar alltså enbart om innebörden och symbolvärdet i ett enda ord, begreppet äktenskap. Nu ska vi få det orwellska nyspråket på området, det ska betyda något annat.

Väderkvarnspartierna har sagt sitt och sakpolitiken får ge vika.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, alliansen, regeringen, kristdemokraterna

Den hysteriska FRA-debatten

2008-08-05T12:21:00.003+02:00

Den nyligen avlidne danske missnöjespolitikern Mogens Glistrup lämnade en del avtryck efter sig i olika avseenden. En sak som gjorde honom känd var hans inställning till det danska försvaret. Han tyckte att man kunde ersätta försvaret med en telefonsvarare med budskapet: vi ger oss. Försvarskostnaderna i övrigt var onödiga enligt honom.

Så kan man se på försvaret och säkerhetspolitiken. Man kan också ha en radikalpacifistiskt inställning som leder till samma slutsats. Hade faktiskt en period under tonåren då jag var pacifist – men erfarenheten gav en annan slutsats. Man kan respektera den typen av sakuppfattningar även om man är av annan åsikt. En sådan negativ syn på försvaret uppfattning leder förstås också fram till att någon signalspaning inte behövs.

Men ska vi ha ett försvar och en säkerhetspolitik så måste vi också ha en effektiv underrättelseverksamhet. I ett sådant system förekommer det signalspaning och annan underrättelseverksamhet. Runt den nyligen antagna FRA-lagen har det uppstått en smått hysterisk rörelse. Fast av lite olika karaktär.

Först socialdemokraterna. Det var detta parti som tog fram underlaget för lagen. Men när man inte själv satt kvar vid makten, började man taktisera i frågan. S la t ex inte fram någon motion som alternativ till lagen (det är det normala i riksdagen om man inte gillar en proposition). I stället kom det sedermera ett tämligen uddlöst tiopunktsprogram som skulle vara föremål för överläggningar i försvarsutskottet – men det framstod ganska snart att någon seriös vilja till uppgörelse inte fanns. Det var bara ett spel för galleriet. Och så gick man i pakt med v och mp och sköt upp beslut om ikraftträdandet ett år. Syftet med en vilandeperiod är man ska kunna leverera alternativ – men inte heller det lyckades s med – eller ville inte.

Nu har socialdemokraterna i samverkan med miljöpartiet lovat att FRA-lagen ska först rivas upp vid ett regimskifte och sedan ska signalspaning utredas igen och därefter ska eventuellt en ny lag tas fram. Det där har inget med verkligheten att göra. Så där gör man inte. River man upp lagen måste FRA-myndigheten antingen gå träda i eller upplösas. I det senare fallet skulle kompetensen på området skingras för vinden. Ingen seriös regeringsbildare gör på det sättet. Därför får vi utgå ifrån ett gammalt tema, nämligen: kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger om sina vallöften? Det kan vi utgå från i det här fallet.

Ett antal folkpartister har sedan på ett pinsamt sätt visat att de inte förstått vad det handlar om. Detta med Birgitta Ohlsson i spetsen. Hon lyckades till och med lura med sig tre gamla fp-ledare (Ullsten, Westerberg och Leissner). Signalspaning skulle bara få förekomma vid brottsmisstanke. Jag skrattade högt när jag läste det i DN och fortsatte att skratta när Ekot ringde och frågade om min åsikt om att sex fp-riksdagsledamöter kunde tänka sig att ställa krav på detta. Alltså: en generell signalspaning för att upptäcka hot mot Sverige kan ju inte bygga på att man redan känner till hotbilden.

Intressant är också att Bengt Westerberg ställer sig bakom en opponent i fp-riksdagsgruppen. När han själv var partiledare accepterade han ingen opposition. Han var till och med aktiv om någon i koalitionspartier (1991-94) var kritisk. En gång kom han till den kristdemokratiska riksdagsgruppen med ett enda syfte: att skälla ut mig eftersom jag i media noterat att han var senfärdig vad gäller framtagande av förslaget till vårdnadsbidrag. Men nu legitimerar han dissidenter.

Någon folkpartist har dessutom föreslagit ett moratorium för lagen. Kära nån, har hon inte upptäckt att det funnits ett sådant på ett år. Hur utnyttjades det?

En del centerpartister agerade också märkligt mot bakgrund av den första omröstningen 2007. Fredrick Federley avstod i första omröstningen 2007 (den ende avvikande i allianspartierna då) men kunde nu bara acceptera lagen med ett par tillkännagivanden. Annars skulle han nu kunnat vara beredd att rösta nej. Helt inkonsekvent är Annie Johanssons agerande. Hon röstade för lagen 2007 i då befintligt skick men krävde nu förstärkningar för att kunna stödja den.

I dagarna har ett antal moderata kommunpolitiker också förklarat i DN att de inte begripit det hela. ”Ett villkor för att göra detta måste i så fall vara att spaningen bara omfattar en specifik person eller organisation som misstänks vara inblandad i något som är ett yttre hot”, skriver de. Så fick folkpartisterna ovan sällskap!

Ytterligare några andra har bildat något slags nätverk på allianssidan, men det ser jag inte som särskilt seriöst. Och visst har det förekommit en och annan kristdemokrat som inte förstått.

Ett antal medier har heller inte agerat seriöst, t ex DN och SvD. Plötsligt har de blivit intresserade av integritetsfrågor. Men om den personliga integriteten skulle inskränka något på den s k pressfriheten så är de verkligen inte intresserade av någon begränsande lagstiftning. Hyckleri och vindflöjel är bra uttryck i sammanhanget. Detta på ledarsidsnivå.

Aningslösheten har förstås också drabbat nyhetsjournalistiken. Ett exempel är när DN återger ett uttalande av en belgare om FRA-lagen. Belgaren säger att lagen skulle komma att upphävas av den svenska författningsdomstolen. Sic! Det finns ju ingen sådan, men inte ens i en fotnot i artikeln antyds att belgaren är ute och reser. Troligen därför att journalisten inte själv visste, trots att det kring grundlagsutredningen pågått en debatt om att inrätta en sådan domstol.

Sedan har vi vad vi kan kalla bloggarna. Här kan man urskilja två grupper, ibland sammanfallande. Den ena är sådana som tror sig om att vara så märkvärdiga att de tror att de är intressanta för FRA att kollas. Kalla dem gärna för hybrisgruppen.

Den andra är fildelargruppen. De känner förstås hotet av att bli kollade i sin verksamhet. Men FRA är inte intresserad av fildelare. Dessutom är FRA en statlig myndighet. Fildelarna bör känna större hot från det som komma ska i höst, nämligen lag om utlämnande av IP-adresser till privata upphovsrättsinnehavare.

En sak som jag reflekterat över är hur olika man i perspektivet av denna debatt ser på olika myndigheter. Rättsväsendet sitter inne med avsevärda mängder integritetskänsligt material. Samma sak för hälso- och sjukvården och en massa andra institutioner där det finns sekretessbelagda uppgifter. Men vi förväntar oss alla att denna sekretess ska gälla och om den bryts bestraffas hårt. Denna tillit gäller tydligen inte en särskild statlig myndighet, nämligen FRA. Där förutsätts det i debatten att dessa statliga tjänstemän som hanterar mycket känsligt material ska läcka som såll.

Centrum för rättvisa har anmält FRA-lagen till Europadomstolen för abstrakt lagprövning. Det är intressant eftersom institutionen vill framstå som seriös aktör. Eftersom jag själv var inblandad i inkorporeringen av Europakonventionen blev jag något förvånad, eftersom - vad jag vet - domstolen inte ägnar sig åt abstrakt lagprövning mot konventionen utan bara hanterar konkreta fall av förmodade brott mot densamma. Dessutom att ärendet måste vara slutbehandlat av det nationella rättsväsendet innan det kan tas upp av Europadomstolen. Någon sådan behandling har inte skett. Jag kollade därför domstolens hemsida och fick fram att dessa grundläggande krav gäller:

a) You must have directly and personally been the victim of the violation you are alleging. You cannot make a general complaint about a law or a measure, for example because it seems unfair; nor can you complain on behalf of other people (unless they are clearly identified and you are their official representative).

b) Are there any procedures that must be followed beforehand in the national courts? Yes. You must have used all the remedies in the State concerned that might have been able to redress the situation you are complaining about

Detta borde vara välkänt för Centrum för rättvisa. För mig framstår anmälan mera som ett slags demonstrationsagerande som påminner om KU-anmälningar som får mediauppmärksamhet vid anmälningstillfället men sedan inte leder till något mer eftersom det saknas rättslig grund för kritik.

I sak anser institutet att den svenska lagen liknar den brittiska som fälldes av Europadomstolen den 1 juli i år. Men det som fälldes var 1985 års brittiska lag, inte den nu gällande. Dessutom preciserar man i anmälan inte vari likheten består. Slutsatsen av Europadomstolen angående 1985 års lag (som nu är upphävd och ersatt av 2000 års lag) var fölhjande:

“In the case of Liberty and Others v. the United Kingdom
69. In conclusion, the Court does not consider that the domestic law at the relevant time indicated with sufficient clarity, so as to provide adequate protection against abuse of power, the scope or manner of exercise of the very wide discretion conferred on the State to intercept and examine external communications. In particular, it did not, as required by the Court’s case-law, set out in a form accessible to the public any indication of the procedure to be followed for selecting for examination, sharing, storing and destroying intercepted material. The interference with the applicants’ rights under Article 8 was not, therefore, “in accordance with the law”.

70. It follows that there has been a violation of Article 8 in this case.”

Det är klart att man bör granska FRA-lagen emot detta senaste utslag. Men det sprids gärna skrönor (mediamyter) om detta där dessa återanvands utan att man granskar källan för uppgifterna. Det är riskabelt när man därför inte preciserar vad man menar. Någon analys på den punkten har anmälaren inte gjort. Som jurister borde anmälarna ha bemödat sig om en logisk bevisföring för sin sak.

http://intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, politik, Centrum för rättvisa

Svansen styr FRA-hanteringen

2008-06-18T11:51:00.002+02:00

Vart är Allians för Sverige på väg när den låter sig styras av svansen av egotrippade gaphalsar? Hanteringen av FRA-ärendet är en sorglig historia. Ärendet har vilat i ett år. Det finns en anledning till reglerna i grundlagen kring detta. Det ska ge tid för eftertanke – en tankepaus. Men i FRA-frågan har man tagit paus från tanken under ett års tid. I den sista skälvande minuten kommer man på en återremiss för att hänga på ytterligare någon kontrollmekanism eftersom några svajiga alliansledamöter ägnar sig åt utpressning.

Är det så vi ska agera i fortsättningen i alliansen för att små grupper ska få sin vilja igenom? Det är en intressant teknik. Sens moralen är att om det går att använda den tekniken för några så går den att använda för alla. Leta upp en fråga där oppositionen är enig i sitt avslag, samla ihop minst fyra som är beredda att följa oppositionen och sätt igång utpressningssituationen.

Detta tillvägagångssätt är förstås oerhört omoget och tyder på att man är mer fixerad vid sig själv än vid frågan om en politik för landets bästa. En koalitionsregering kräver sammanhållning och ett gott samarbetsklimat. Kontroversiella frågor ska hanteras inom en koalition innan man lägger proposition (dessvärre sköts inte alltid detta av regeringssidan på ett bra sätt). Men så vitt jag vet hanterades FRA-frågan omsorgsfullt i förhandlingarna innan propositionen lades. I alla fall sköttes diskussionen bra inom kristdemokraterna på den punkten.

Ansvaret för den aktuella hanteringen av FRA-ärendet faller tungt på främst centerpartiet. Det kommer att kosta. Att skapa en situation där vissa riksdagsledamöter tillåtts ha ömmare samveten än andra är inte hållbart för en sammanhållen koalition.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: FRA, regeringen, alliansen, signalspaning, centerpartiet

Adaktusson, kristdemokraterna och mediepolitiken

2007-08-15T17:51:00.000+02:00

Lars Aduktusson skriver i dag en märklig krönika i Svenska Dagbladet (15/8). Den handlar om alliansens mediepolitik. Särskilt pekar han ut kristdemokraterna.

Möjligen handlar den om hans ”sjuka mor”. Han har ju gått från public service (SVT) till den kommersiella Viasat-sfären (TV8). Utifrån det perspektivet har han tidigare krävt att de kommersiella kanalerna skall få del av public service-pengarna. Det är väl det det handlar om när han skriver följande i sin krönika: ”Politiskt är det svårbegripligt att allianspartierna inte vill medverka till större mångfald och ökat utbud av kvalitetsjournalistik inom radio och tv. Att borgerliga företrädare som genom åren talat om 'statstelevision', och 'vänstervridning' förvandlas till systembevarare när de hamnar i regeringsställning, är en remarkabel politisk omsvängning.”

Och han fortsätter: ”Kanske är kristdemokraternas agerande mest förbryllande i det här sammanhanget. Från åren som politisk reporter minns jag åtskilliga samtal med besvikna kristdemokrater som, ofta med rätta, ansåg sig förfördelade eller fullständigt negligerade av den mäktiga radio- och tv- koncernen.”

Det är förstås märkligt att Adaktusson (eller är det det?) är så dåligt påläst. Kristdemokraterna har - såvitt jag vet - alltid varit för public service; det har framgått av ett antal utredningar och ställningstaganden i riksdagen. Däremot har vi i olika sammanhang pekat på brister i programverksamheten och det är väl det som han pekar på men inte förstår i krönikan. Vi har länge ansett att public serviceföretagen haft svårt att leva upp till sändningsvillkoren och vi har velat förstärka kraven på allsidighet och relevans.

Inte heller Lars Adaktusson levde upp till de kraven när han jobbade på public service. Så hans gnäll på kristdemokraterna är egentligen oförståelig – han har tydligen inte fattat poängen i den kristdemokratiska kritiken.
Det är trots allt intressant att i direktiven till public service-utredningen står följande:

”Uppdraget för radio och TV i allmänhetens tjänst handlar i vid mening om att självständigt och oberoende av utomstående ekonomiska, politiska och andra intressen erbjuda ett programutbud, tillgängligt för alla, som speglar hela landet och kännetecknas av god kvalitet, allsidighet och relevans oavsett genre… Centralt i uppdraget är att bidra till en samhällsdebatt som präglas av allsidighet och saklighet och som på så sätt tjänar demokratin.” (min fetstil)

Man kan ju alltid hoppas på effekt av detta. Men TV8 skall inte ha några public service-pengar. De får Adaktusson kika i stjärnorna efter. Men jag kan hålla med om att alliansregeringen behöver en ”gemensam, kraftfull och modern mediepolitik”. Det handlar dock om andra frågor än att dela ut licenspengar till kreti och pleti.

Intressant?

Andra bloggar om: Adaktusson, kristdemokraterna, alliansen, mediepolitik

Kristdemokrati är inte värdekonservatism

2007-07-11T12:06:00.000+02:00

Under senare år har det dykt upp ett främmande begrepp i den kristdemokratiska interna debatten. Värdekonservatism. Det begreppet har inget med kristdemokrati att göra. Det är egentligen oförklarligt att det dykt upp. Konservatismen är till sin karaktär statisk och det är fråga värt om det är en ideologi, snarare ett förhållningssätt. Att man lägger till ordet värde påverkar bara bilden av vad det är man vill bevara. Man kan klart skilja på privilegiekonservatism och värdekonservatism, men förhållingssättet är i grunden detsamma.

Kristdemokratin däremot är en dynamisk ideologisk kraft – värdeorienterad – som vill åstadkomma förändringar. Det är snarare värderadikalism.

Varför finns det då människor som inom partiet talar om värdekonservatism i positiva ordalag och presenterar sig som värdekonservativa? Det finns nog flera förklaringar till det. En är definitivt att det handlar om personer som kommit in snett från sidan i partiet. De har haft sin bild av partiet och inte brytt sig om att tränga in i det genuina kristdemokratiska tänkandet. Det är helt enkelt uttryck för ideologisk vilsenhet. De vet redan bäst och försöker därför inte anpassa sitt tänkande utan försöker vrida partiet och rörelsen i sin riktning. Det gäller därför att se upp med dessa och ha den ideologiska analysen klar för sig – annars kan partiet hamna vilse.

Sedan finns det en annan grupp som nischar sig som värdekonservativa. I det fallet handlar det inte om ett grundläggande förhållningssätt utan bara om behovet av att nischa sig. Varför vill man det? Jo, det är mycket enkelt: när man inte har den framgång inom partiet som man förväntat sig försöker man sig på att skaffa en slags maktbas hos likasinnade – man blir minoritetspolitiker/missnöjepolitiker inom partiet. Då kan begreppet värdekonservatism passa in som underlag för en sådan position. Obstruktion blir modellen - det handlar i det här fallet inte om att kritiskt granska utan om ren obstruktion, man är nämligen inte mottaglig för argument i en dialog.
Åt dessa senare finns förstås inte så mycket att göra; man får lära sig leva med dem och bara se till så att det inte får något avgörande inflytande.

I grunden handlar de här problemen om vikten av den ideologiska skolningen inom partiet. Det är bara genom en sådan som hälsan kan hållas vid liv. Alternativet är marginalisering.

Intressant?

Andra bloggar om: politik, kristdemokraterna, värdekonservatism

Antiklimax i abortdebatten (kd)

2007-07-01T12:44:00.000+02:00

Abortdebatten vid kristdemokraternas nyligen hållna riksting i Sundsvall blev ett antiklimax för det fåtal som försökte förändra partiets syn på det svåra etiska dilemma som frågan utgör. Något 25-tal ville genomföra förändringaroch lyckades genom ett smart agerande ockupera talarstolen i debattens inledning. Med sitt agerande lyckades de sätta mediebilden. Medierna gick som vanligt på konfliktsyndromet.

Allting tyder på att det var/är ett väl sammansvetsat gäng som agerade. Jag har tidigare pekat på risken med fraktionsbildningoch den varningen är fortfarande befogad. Och i sin smarthet satte de mediebilden av partiet; en bild som inte delades av ca 90 procent av rikstingsombuden. Det är bara att konstatera att detta förfarande innebar ett publikt misslyckande för partiet som helhet – andra viktiga områden skymdes. Det är väl bara att misströsta om att dessa skulle börja fundera över om vad som är partiets bästa och agera utifrån det...

Intressant är denna grupps argument om en ”ny bred diskussion”. Det var och är förstås ett kvalificerat hyckleri. Det handla om en gammal försnävad diskussion

Gruppens smarta agerande vad gäller ockupationen av talarlistorna ger en indikation på att rikstingets arbetsordning behöver en rejäl översyn. Genom att tidigt lämna in ”begära-ordet-lappar” en masse så fick den här gruppen inte bara företräde i abortdebatten utan också i ett antal andra debatter. Det är nu helt i sin ordning men måste förändras. Det är också absurt att motionärer – oavsett kvalitet i argumenteringen – skall ha företräde. Många som hade väsentliga saker att säga hade alltså aldrig någon chans att nå fram till talarstolen på grund av den arbetsordning som gäller.

Bara ett exempel från min egen horisont (men jag talar inte bara för min ”sjuka mor”): för några år sedan debatterade rikstinget EU-konventets förslag. Men jag som var riksdagens och därmed även partiets delegat vid EU-konventet hamnade så långt ner på talarlistan att jag aldrig fick ordet. Partistyrelsen måste arbeta fram en ny relevant arbetsordning. Någon ordning måste det ju vara hos kristdemokraterna.

Intressant?

Andra bloggar om: politik, kristdemokraterna, abort

Åtta smarta moderater

2007-06-14T15:29:00.000+02:00

Att sitta i opposition i riksdagen ställer inte samma krav på disciplin i riksdagsarbetet som när man sitter i en koalitionsregering. Ännu åtta månader efter regeringstillträdet tycks det som om ett antal riksdagsledamöter inte fattat innebörden av detta. Dagens omröstning om FRA:s signalspaning är ett exempel, som dock inte hotade majoriteten. En del anser sig lite finare än andra när de skall trycka på röstknapparna.

Ett exempel av motsvarande slag hittar vi på DN-debatt den 10 juni. Åtta käcka moderater vill där ha en viss typ av äktenskapsbalk. Jag skall inte här ta upp debatten i själva sakfrågan, utan den principiella hantering de diskuterar. Artikelförfattarna är Finn Bengtsson, Ewa Björling, Inge Garstedt, Anna Kinberg Batra, Bertil Kjellberg, Olof Lavesson, Margareta Pålsson och Tomas Tobé. Alla riksdagsledamöter (m).

De skriver att med ett tydligt moderat ställningstagande finns en bred majoritet i riksdagen och de fortsätter: ”Annars är vi riksdagsledamöter beredda att i riksdagen ta ett initiativ för att få till stånd en könsneutral äktenskapsbalk under mandatperioden.” Innebörden är att om regeringen inte lyckas ena sig om en ståndpunkt som tillgodoser deras krav är de beredda att i riksdagen göra upp med oppositionen och lagstifta där.

Det är ett väldigt intressant konstaterande. Vem säger att man får agera så i just denna sakfråga? Varför finns i så fall inte denna generella rättighet för ledamöter att agera som de behagar i olika frågor? Vad är det för princip de försöker sjösätta?

Regeringen har nu skickat iväg en lagrådsremiss om det digitala TV-marknätet. Min partiledning har uppenbart ställt upp bakom den. Antag att jag tycker att det är ett uselt förslag: har jag då rätt att i utskottet göra upp med oppositionen i denna fråga? Jag kanske värderar denna fråga högt och vem kan förresten ifrågasätta min egen värdering av åtgärdernas eventuella uselhet jämfört med andra frågor?

Eller när jag sitter i EU-nämnden, där för övrigt Anna Kinberg Batra är ordförande. Kan jag där när det passar mig, t ex i de rättsliga frågorna, ansluta mig till oppositionens ståndpunkter och sabba för regeringen, bara för att jag tycker att regeringens position inte är bra?

Det är nog dags att vakna till en aning och moget börja inse vad vi som ledamöter i regeringspartier håller på med. Det finns såvitt jag förstår bara två alternativ. Antingen låter vi regeringen blir ett administrativt organ för diverse partikonstellationers politik i riksdagen eller kompromissar vi oss fram till ståndpunkter som vi sedan – oavsett om vi gillar dem eller inte står upp för i riksdagen. Det är bara att välja.

Det säger sig själv att fyra partier har olika synsätt och i sakfrågorna skall vi driva en tuff debatt internt mellan regeringspartierna för att sedan sätta oss ner och hitta väl avvägda kompromisser. En del brukar beteckna en bra kompromiss som att det är en produkt som alla är lika missnöjda med. Och förstår man inte den betydelsen av sammanhållning inom och mellan regeringspartier så bör man inte ta på sig regeringsansvaret! Då passar man bättre i sandlådan!

Intressant?

Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, moderaterna, alliansen

Riksrevisionen klampar in...

2007-05-29T13:44:00.000+02:00

Med full kraft klampar Riksrevisionen nu in på konstitutionsutskottets (KU:s) grundlagsfästa granskningsområde, nämligen att ”granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning”. Rapporten som åsyftas avlämnades i fredags (27/5) och avser ett slags granskning av regeringens förberedelser av viss försäljning av statligt ägande. Riksrevisionen har ett strikt revisonellt uppdrag med tyngdpunkt i bl a effektiv användning av statens medel.

Som ledamot i KU deltog jag aktivt i konstruktionen av den nya Riksrevisionen och det är också KU som rekryterar riksrevisorer. Både den tidigare regeringen och det dåtida KU bedömde att det inte behövdes formellt avgränsande regler för Riksrevisionens granskning av regeringen, därför att det förutsattes att den ordning som tidigare rått mellan Riksdagens revisorer och KU skulle gälla även den nya myndigheten. Jag kan berätta för att det fanns en viss oro i KU inför detta beslut, inte minst från s-sidan. Men vi utgick från att Riksrevisionen skulle hålla ett säkerhetsavstånd till KU:s kompetensområde. Det har tidigare funnits incidenter men nu har vi fått bevittna ett tydligt överskridande.

Det är möjligt att Riksrevisionen inte gjort ett formellt fel, men helt klart är att inklampningen kommer att få effekter. Vad som framstår som speciellt märkligt är att Riksrevisionen tycks ha anpassat sin rapport i tiden för att påverka riksdagsbeslutet. Denna vecka hanterar näringsutskottet bemyndigande för försäljning. Det finns uppgifter om att Riksrevisionen i kontakter med Regeringskansliet hävdat att näringsutskottet ”förväntar sig” att få rapporten före utskottets beslut. Något sådant beslut från utskottets sida har inte fattats. Men Riksrevisionen är ett oberoende organ som ingen kan ”förvänta” sig något av. Man har uppenbart haft ett betydande intresse av att stressa fram en rapport för att påverka riksdagen. Normalt är det dessutom Riksrevisionens styrelse som beslutar om överlämnande av rapporter till riksdagen, inte riksrevisorerna själva.

I propositionen om tillskapande av den nya myndigheten hette det så här att man får ”granska vissa moment i handläggningen av regeringsärenden. Detta får också anses godtagbart så länge sambandet med granskningen av hela verkställighetskedjan av riksdagens beslut är tydligt. Däremot torde det kunna förutsättas att den nya revisionsmyndigheten inte kommer att granska statsrådens tjänsteutövning.” Men här går alltså revisionen in och gör inte en re-vision utan en pre-vision. Man kan undra varför och jag förutsätter förstås att en oberoende myndighet under riksdagen inte ägnar sig åt beställningsarbete.

Mest anmärkningsvärt är dock att Riksrevisionen går in – dessutom med utgångspunkt i tolkningar av KU:s skrivningar – på att bedöma beredningsprocessen. Beredningen sägs inte motsvara de krav som grundlagen kräver. Denna granskning tillhör ett av KU:s kärnområden. Vi har nu fått en ny uttolkare av grundlagen. En institution som Riksrevisionen är – som jag lärde mig häromdagen – en institutionell auktoritet. Som sådan har den ett ansvar för att leva upp till auktoritetskravet, dvs. man måste vara rädd om det uppdrag man har annars riskerar man att devalvera sitt anseende. Och gör man det blir det ingen som bryr sig.

Det finns för mig två slutsatser att dra. Riksdagsstyrelsen har nyligen beslutat att tillsätta en parlamentarisk utredning kring Riksrevisionen. I direktiven finns redan att man bör titta på gränsdragningsproblemen mellan KU och Riksrevisionen. Den senaste rapporten blir ett tydligt exempel på att det verkligen behövs bestämmelser som avgränsar Riksrevisionens granskning i förhållande till konstitutionsutskottets. Jag är ledamot av denna utredning och kommer förstås att verka för det.

När KU rekryterar riksrevisorer, som man sedan föreslår riksdagen kammare att välja, utgår utskottet från att vissa kompetenser måste vara för handen. Möjligen har jag själv inte varit tillräckligt observant på att det också bör ingå konstitutionell kompetens. Men det kommer jag att vara i fortsättningen.

Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, konstitutionsutskottet, Riksrevisionen

Människosynen hos sverigedemokraterna

2007-04-20T12:22:00.000+02:00

Socialdemokraternas ledare debatterade i går kväll med sverigedemokraternas i TV4. Det är tveksamt om det var en framgång för demokratin. Även om Mona Sahlin fick in en del poäng lyckades hon inte rubba Åkesson eftersom hon lät sig invecklas i en mängd sakpolitiska debatter i stället för att ta upp huvudfrågan.

Min bedömning är att det centrala i en debatt med sverigedemokraterna måste vara att skärskåda deras människosyn. För det är där deras politik går snett. De tror inte på alla människors lika värde, varje människas unika värde eller människolivets okränkbarhet.

Därmed kan de också försöka klassificera människor i olika grupper. Men när något går snett för en människa, t ex hamnar i brottslighet, så är det inte grupprelaterad utan individrelaterat. Jag har tidigare här på bloggen skrivit om de här frågorna, se den 13 oktober 2005 och den 16 december 2005. Vid den senare skrev jag följande: ”Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.”

John H. Hallowell skrev en gång följande:

”Bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med människans existens. Denna uppfattning är oftare underförstådd än klart uttalad, men även om den inte är klart uttalad så är den alltid fundamental.”

Det är det man måste komma ihåg i analysen av sverigedemokraterna och det är där deras svaga punkt finns.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, demokrati, människosyn

Carl Bildt och KU

2007-04-17T18:32:00.000+02:00

Konstitutionsutskottet har granskningsuppgifter vad avser regeringen och dess statsråd. Uppgiften är föreskriven i den grundlag som kallas regeringsformen. Där heter det i 12:1 följande: "Konstitutionsutskottet skall granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning."

I regeringsformen 6:9 finns sedan uppgifter att utgå ifrån. Den paragrafen lyder i sista delen: "Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom."

Sedan finns ytterligare bestämmelser som hindrar t ex ministerstyre. Statsråd och regeringen skall också hålla sig inom de lagar och regler som finns i övrigt.

Det är utifrån detta som nu KU genomför en granskning av utrikeminister Carl Bildts finansiella intressen.

Som KU-ledamot kommenterar jag inte de slutsatser som en granskning senare kan komma fram till. Däremot har jag kommenterat och kommer att kommentera de olika processerna i ett granskningsärende när jag så vill.

En sak är tydlig i KU:s granskning. Vi gör ingen som helst materiell prövning eller granskning om ett statsråd är lämpligt för sitt uppdrag. Och vad ett statsråd gjort före det att vederbörande blev statsråd kan vara ett ämne för den allmänna debatten – men det ingår inte i KU:s granskningsuppgift, såvida inte reglerna i ovan nämnda 6:9 RF är tillämpliga.

Dessvärre är detta en kunskap som är ofullständig hos allmänheten, hos medierna, t ex Expressen, och - vad ännu värre är - tycks den vara hos en del av KU:s egna ledamöter. Huvuddelen av dagens utfrågning (2007-04-17) med Carl Bildt handlade om sådant som ligger utanför KU:s granskningskompetens. Detsamma gäller i ännu större utsträckning den utfrågning som skedde under måndagen med VD:n för Lundin Petroleum.

Utfrågarna i denna del är antingen okunniga, dumma i huvudet eller utnyttjar de KU-plattformen felaktigt för att föra en allmänpolitisk diskussion. Jag lutar nog åt den senare teorin.

http://intressan.se/intressant

Andra bloggar om: Carl Bildt, regeringen, KU

Skal utan innehåll

2007-03-18T19:10:00.000+01:00

På socialdemokraternas hemsida kallas det för ett linjetal; det som Mona Sahlin höll idag söndag (18/3) som nyvald partiordförande för socialdemokraterna. Ärligt talat har man små anspråk på ett linjetal om man kallar detta för ett.

I grunden var det ett staccato-tal. Meningar utslängda utan ett sammanhängande resonemang. Ingen kontext. En enda gång förs ett resonemang, men då är det ett citat från företrädaren Olof Palme, dvs. inget eget resonemang.

Så principerna och argumenteringen kring principerna var det inte mycket med. Staccato-meningarna omväxlades med diverse gliringar till alliansregeringen och dess partier. Ett talande exempel är följande i hennes tal:

- Allt kristdemokraterna är för, är det en bra princip att vara emot, tycker jag.

Det uttalande säger väldigt mycket om det intellektuella djupet i det s k linjetalet. Det var mycket skal och lite innehåll. Kanske blir Mona Sahlin allianspartiernas stora tillgång i valet 2010.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, allianspartierna

Spontanaborter och etiken

2007-03-06T18:39:00.000+01:00

I DN Kultur den 5 februari 2007 gör Thomas Anderberg en intressant analys av abortproblematiken. Han tar upp perspektivet med spontanaborter (folkligt benämnt missfall). Han gör det utifrån en etisk analys och kopplar ihop detta med praktik.

Det påminner mig om den analys jag själv gjorde för ca tio år sedan i samband med att jag tillsammans med några andra arbetade fram kristdemokraternas medicinsk-etiska program.

I grunden handlade den analysen om ett aristoteliskt synsätt; dvs. att göra en riktig avvägning av motstående principer och intressen. Avvägningar i detta avseende är alltid nödvändiga för att praktiskt (politiskt, juridiskt) kunna tillämpa en eller flera etiska principer. Innebörden och avsikten med en avvägning är att när man väger olika principer mot varandra försöker hitta en syntes. Kalla det gärna kompromiss. Det är också centralt att principerna är relevanta i förhållande till åtgärderna. Den klassiska avvägningen är den mellan rättvisa och frihet.

När det gäller abortproblematiken finns det olika skärningspunkter för avvägning.

En sådan är den vilka som skall vara inblandade i ett abortbeslut. Den gamla abortlagen byggde på att staten genom centralism avgjorde beslutet. Det fanns en beslutande kommitté på området. Alternativen var alltså för kvinnan och även för hennes närstående antingen illegal abort eller fullföljd graviditet.

Den nuvarande abortlagen bygger på subsidiariteten eller om man så vill decentralism. Kvinnan tilldelas den avgörande rollen för beslutet. Här är alternativet endast ett: fullföljd graviditet. Det finns inget behov av illegala aborter.

Det finns skäl för att det slutliga avgörande skall fattas av kvinnan själv. Fostret och kvinnan befinner sig i samma biologiska sfär. Fadern och staten befinner sig utanför denna även om de bör/skall ha ett intresse av beslutet. Det finns inte heller någon garanti för att en särskild kommitté skulle fatta ett för fostret positivt beslut generellt sett. En indikationslagstiftning är svårhanterad av flera skäl. Beslutsprocessen kan bli utdragen i tiden. Kriterierna är svåra att formulera på ett korrekt och avgränsande sätt.

Problemet med nuvarande abortlag är att det förebyggande arbetet inte har särskild hög intensitet. Ett inte ovanligt begrepp inom sjukvården är ett informerat samtycke. Statens subsidiära stöd för en graviditets fullföljande är dock relativt begränsat. Det måste ske en avvägning mellan principen fostrets rätt till liv och principen om kvinnans självbestämmande.
T ex Irlands lagstiftning bygger enbart på den ena principen med avvägningen att abort är rättstridigt. De svenska kristdemokraternas avvägning ligger i att det måste hos den som beslutar om abort finnas en medvetenhet om fostrets värde men att abort skall vara tillåten genom att kvinnan har det yttersta beslutet. Utan tvång bör staten erbjuda stöd för den som vill fullfölja sin graviditet.

En annan skärningspunkt för avvägning är de värdesatser som gäller – och här jämförde jag spontanaborter och provocerade aborter (dvs. medvetet gjorda aborter).

Utgångspunkter för samtliga alternativ var följande värdesats, normsats och definition.
Värdesatsen: människolivets okränkbarhet.
Normsatsen: en oskyldig människa får inte avlivas.
Definitionen: ett befruktat ägg är en människa.

Den jämförande avvägningen givet dessa utgångspunkter blev då för spontanaborter:

Slutsats 1: en spontabort innebär att en människa avlivas.

Slutsats 2: en spontanabort måste till varje pris förhindras.

Alternativ slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet spontanaborter.

Och det är just slutsats 2 som Anderberg fokuserar på i sin artikel. Om man har denna grundinställning så kommer det att kräva gigantiska sjukvårdsinsatser är hans tes (och min också för den delen). Därför är den alternativa slutsats 2 den enda realistiska i sammanhanget.

Nu skall vi använda samma analys på provocerade aborter.

Slutsats 1: en provocerad abort innebär att en människa avlivas.

Slutsats 2: en provocerad abort måste till varje pris förhindras.

Den alternativa (och analoga) slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet provocerade aborter.

Vad Anderberg (och tidigare jag) försöker lyfta fram att givet de principiella utgångspunkterna kan man inte bortse från spontanaborterna i sammanhanget. De kräver samma etiska logiskhet som de provocerade. Alltså är den alternativa slutsats 2 även här den enda realistiska och dessutom av andra skäl här ovan den rimliga avvägningen.

Vad man kan kritisera det offentliga Sverige för idag är att de stödjande och abortförebyggande åtgärderna är alltför vaga och svaga. Där finns saker att åtgärda, men föga genom lagstiftningsåtgärder.

Andra bloggar om: abort, kristdemokraterna, DN Kultur

http://bloggkartan.se/registrera/26142/vallentuna/

Aborter och konsekvens

2007-02-26T16:00:00.000+01:00

Vilken trovärdighet har den samfundsledare som tidigare stött svensk socialdemokrati – därmed dess abortpolitik – men nu hotar att uppmana de kristna väljarna att inte rösta på kristdemokraterna – just därför att aborträtten skulle kunna vidgas att omfatta även utlänningar som befinner sig här i landet?

Det handlar förstås om den DN-artikeln (25 feb 2007) som pingströrelseledare Sten-Gunnar Hedin och katolske biskopen Anders Arborelius skrev. ”Kanske tvingas vi att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald” heter det i denna artikel. Det är kristdemokraterna och partiledaren och socialministern Göran Hägglund de är ute efter. De drar sig inte för att använda uttryck som ”abortturism” och ”abortparadis” för utländska kvinnor.

Hur är det nu egentligen? Om svensk abortlag skulle innebära ”paradis” för utländska kvinnor, vad är det som då redan erbjuds svenska kvinnor? Är det inte också ”abortparadis”? Och hur hänger det ihop med Hedins åtminstone tidigare stöd för socialdemokraterna? Har vi någonsin från hans sida hört något om att man bör röstbojkotta socialdemokratin för denna fråga?

Och viktig är denna fråga också: om man avstår från att rösta på kristdemokraterna och i stället röstar t ex på socialdemokraterna, vilken abortpolitik får man då i denna specifika fråga?

Vad säger då dessa frågor? Jo, att man bör tänka sig för innan man ger sig ut i debatten. Det som ser ut som utpressning och hot är bara tomt prat.

För den delen är vi kristdemokrater vana vid att kyrkoledningar tar avstånd ifrån oss – den typen av uppmaningar har närmast varit legio under partiets 43-åriga historia. Det har dock inte hindrat väljarna att så småningom sluta upp bakom partiet.

Känner jag igen debatten? Visst vi hade motsvarande farhågor för ca tio år sedan i samband att vi la om partiets medicinskt-etiska program och där accepterade att kvinnan slutligt tar ställning i abortdilemmat. Vi skulle gå mot en väljarkatastrof hette det, vi svek partiets grundare och idéer och det snackades om kärnväljare, mm. Hur det gick; jo, i valet 1998 fick vi vår hittills största framgång, 11,8 procent.

Det är klart att man får respektera den värdering som herrarna gör. De skriver: ”Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet. Vi tror - och här har vi god uppbackning av vetenskapen - att det mänskliga livet börjar vid konceptionen. Redan då borde det ha rätt till skydd.” Javisst, fostret är i hög grad skyddsvärt. Men vilken lösning har de på abortdilemmat? Det svarar de inte på - antagligen beroende på att den avvägningen är oerhört svår att göra. För inte kan det väl vara så att de anser att de utländska fostren är mer skyddsvärda än de svenska? Kristdemokraterna har gjort den avvägningen i sitt program.

Sedan har de en del sakfel i sin artikel, t ex: ”Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter.”

Ett stort antal EU-länder har sena aborter, för den delen i vissa fall upp till vecka 24. Men de sena aborterna är ibland kringgärdade av att en särskild nämnd hanterar frågan eller att det behövs ett s k tvåläkarintyg. Och dessa aborter handlar inte bara om medicinska skäl utan om sociala. Ett exempel: i Storbritannien utförs 88 procent av aborterna före vecka 12, motsvarande är för Sverige 93 procent. Den allmänna opinionen skall alltså inte vilseledas att tro att det är bara Sverige som ger möjlighet till senare aborter än vecka tolv.

Hägglund skulle enligt artikelförfattarna hävda att lagstiftningen behövs för ”att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar”. Man kan inte använda lösryckta citat från Bernitz. Det finns förstås inga krav på generell harmoniserad hälso- och sjukvård inom EU, men däremot finns det en likabehandlingsprincip som Sverige måste respektera. Den rättsliga kommentaren till hälso- och sjukvårdslagens § 3 c tar upp denna frågeställning: ”Av allmänna principer i nämnda förordning följer att personer som har rätt till hälso- och sjukvård i Sverige utan att vara bosatta här skall behandlas lika med dem som bor i landstinget samt att vården skall meddelas på lika villkor.” Den förordning som avses är Rådets förordning (EEG) nr 1408/71. Problemet med konsekvensen av denna ordning är att abortlagen säger något annat, nämligen att Socialstyrelsen beslutar. Likabehandlingen erhålls genom att kraven på Socialstyrelsebesluten skall tas bort. Det är alltså det debatten handlar om.

Sedan påstår författarna att Sverige inte bör genomföra detta i strid med andra länders lagstiftning. Speciellt pekar man på Polen. Hänsynen till t ex polsk lag skulle alltså vara större än till likabehandlingsprincipen som gäller inom EG/EU? Denna princip har Polen accepterat, oavsett vad polska politiker uttrycker.

Frågan om abort är ett oerhört svårt dilemma – både för den enskilda kvinnan och fadern , men också för samhället som sådant. Jag tror att vi måste debattera sakfrågorna med mycket stor ödmjukhet; det är inte så enkelt som man först kan tro. Att i det sammanhanget använda uttryck som ”abortparadis”, ”abortturism” eller att tala om andras hyckleri, självgodhet och ”kollektiv blindhet” är inte seriöst. Det är cyniskt och demagogiskt.

Andra bloggar om: politik, abort, kristdemokraterna, pingströrelsen,

Struntar (s) i EU-nämnden?

2007-02-17T16:43:00.000+01:00

I tisdags (13/2) samlades riksdagens EU-nämnden för samråd med justitieministern om rättsliga frågor inom EU. Ett av ärendena gällde införlivande av den s k Prüm-konventionen i EU:s regelverk. Regeringen har ju majoritet i nämnden, men på en punkt skulle ett godkännande av beslutet sedermera kunna innebära krav på en kvalificerad majoritet (minst 3/4) i riksdagen. Jag deltog i mötet med nämnden för kristdemokraternas räkning.

Om man inte framför invändningar i EU-nämnden inför ett beslut så har man gett klartecken för regeringen att gå vidare med sin position. I denna fråga om införlivande av delar av denna konvention angav socialdemokraterna i nämnden ingen annan position än regeringens. Vid ordförandens sammanfattning kunde vi alltså konstatera att det fanns underlag för en kvalificerad majoritet för att driva regeringens position vidare.

Det som sedan hände var utomordentligt märkligt. Under onsdagen fick justitiedepartementet ett meddelande från socialdemokraterna om att de senare inte avsåg att stå bakom den delen som krävde kvalificerad majoritet. Underlaget från EU-nämnden gällde alltså inte. Är det så det skall gå till i fortsättningen?

Nu fick det hela i själva sakfrågan ingen praktisk betydelse eftersom andra länder i ministerrådet stoppade den delen som kräver kvalificerad majoritet i Sveriges riksdag. Men principfrågan är ändå väckt.

Genom sitt agerande sätter socialdemokraterna den i regeringsformen och riksdagsordningen reglerade samrådsfunktionen med riksdagens EU-nämnd ur spel. Om inte samrådet fungerar i EU-nämnden så har nämnden ingen funktion längre. Tilliten till riksdagsorganens beslutsformer är fundamental – vad är det annars för demokrati vi har?

Det är alltså fullständigt oacceptabelt att socialdemokraterna sitter vid beslutssamråd i EU-nämnden och accepterar regeringens förhandlingsposition och sedan dagen efter till regeringskansliet meddelar att man inte står bakom det beslut som fattades i EU-nämnden. Socialdemokraterna bör nog läsa på i grundlagen.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, regeringen, riksdagen, EU-nämnden, grundlagen

Nativitet och naivitet

2007-02-04T17:46:00.000+01:00

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver ibland om familjepolitik. Ibland vet man inte om han skriver satir eller inte. Möjligen menar han det han skriver utan något annat syfte än det som åsikterna representerar.

Men det kan finnas tvivel. Den 7 augusti 2005 skrev han på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att tillåta bigami. Det vill säga äktenskapet skulle öppnas för fler parter än två. Han pekar på ”diskussionen om homo-, bi- och transsexuellas rättigheter när det gäller att få adoptera barn respektive insemineras hittills varit modellerad på den norm för samlevnad som historiskt dominerat vårt samhälle, det vill säga att varje barn skall ha två och enbart två föräldrar.”

Rothstein ut slutsatserna av att om nu barn skall ha flera än två föräldrar:
”Det finns för det första inget skäl till varför rätten eller möjligheten till fler än två föräldrar ska förbehållas HBT-personer. Rimligen innebär en sådan rättslig utveckling mot fler än två föräldrar som hon (här refererar han till en tidigare debattör) förespråkar att det lagstadgade förbudet mot bigami måste upphävas. Så länge det handlar om samtyckande vuxna har staten i ett liberalt samhälle ingen rätt att förskriva medborgarna hur de skall organisera sina familjerelationer. Om vi nu har bestämt att staten inte skall ha någon åsikt om vilken sort (dvs. kön) vår blivande make/maka skall ha, varför skall då staten blanda sig i frågan om antal? Om folk nu vill gifta sig med flera och i klump (säg sju män och nio kvinnor) så har faktiskt staten ingen anledning att lägga sig i detta så länge alla deltagarna själva samtycker till arrangemanget.”

Men så kommer det som gör att man kan misstänka satiren i Rothsteins artikel:
”Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”

Det är klart inte något som helst barnperspektiv i ett sådant resonemang. Antingen är Rothstein oerhört cynisk i sin syn på barn eller som sagt bara satirisk.

På DN-debatt den 28 januari 2007 återkommer han med ett nytt angrepp på familjen. Han konstaterar: ”Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.”

Han menar att båda parter i den s. k. kärnfamiljen gör val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.

Han tar bl.a. upp följande exempel och det är därför man kan misstänka att även denna artikel är ett slags satir och inte speglar hans innersta åsikter. Han skriver: ”Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.” En känga åt feministen Ebba Witt-Brattström gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.

Men låt säga att Rothstein inte skriver satir utan är seriös. Då förstår jag inte vad detta har med den s.k. kärnfamiljen att göra. Dessa ojämlika förhållanden kan ju lika väl uppstå i vilka relationer som helst – även i de polygama förhållanden som han skönmålar i sin artikel 2005. Kan någon förklara för mig varför jämställdheten skulle inträda därför att själva samlevnadsformen som sådan ändras, dvs partnerskap, bigami eller polygami eller andra tänkbara former? Menar Rothstein vad han skriver så har han försökt bevisa något som han egentligen förutsatt. Och det är en dödssynd för en forskare!

Själv är jag inte förtjust i begreppet kärnfamilj – varför inte använda uttrycket familj. Och varför faller barnperspektivet bort? Omsorgen och fostran av den nya generationen är det ointressant?

I bjärt kontrast till Rothsteins oseriösa artiklar befinner sig en artikel av Britta Johansson i SvD den 26 januari 2007. Hon sysslar med verksamhetsutveckling inom förskolan. I en stor analysstudie av förskolebarn framgick bl.a. följande:

”• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.”

Föräldrar har alltså i stor utsträckning abdikerat från föräldrarollen, från sitt ansvar som vägledare och fostrare och tror att förskolan skall fixa det. Britta Johansson konstaterar vad som egentligen borde vara grundläggande för all kunskap om barn: ”Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.”

Socialisation, eller internalisering, handlar om införlivande av värden, normer och beteenden.

Det är ett helt annat perspektiv än Rothsteins. Barnets bästa och därmed det gemensamma bästa är i fokus.

Sätt också hela detta tema i relief till den låga nativiteten i hela Europa – även om Sverige just nu i jämförelse ligger högt, men inte tillräckligt högt i jämförelse med det övriga Europa.. I SvD.s understreckare den 30 januari skriver professor Merete Mazzarella om det etnologiska fältarbetet från ett antal europeiska länder i studien ”Barren States”.

Slutsatserna är:

”För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam.”

”För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt.”

Sammantaget kan jag konstatera att vår familjepolitiska debatt och vårt barnperspektiv knappast är det som gör det här samhället stabilt och framtidsinriktat. Perspektiven på familjen som grundsten i samhället saknas i hög grad. Naiviteten har utvecklats till den grad att den påverkar nativiteten. Den ljusnade framtid är inte helt säkert vår…

Fjelkners oordning

2007-01-21T20:51:00.000+01:00

Nu vet vi det. Ordning och reda är småpopulism. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, har gett sig ut i debatten igen. Tidigare ville hon slopa Europakonventionen eller egentligen Sveriges anslutning till den, nu är det dags att kasta ut åtgärder som kan bidra till att skapa ordning och reda i skolrummet.

Ordningsbetyg eller skriftlig information om hur eleven beter sig i skolan är populistiskt och är oöverlagt och leder till att vi får fler ögontjänare i skolan, skriver hon på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (2007-01-21).

Vi kan inte ha sådana åtgärder i en skola som strävar ”efter att uppmuntra självständighet och kritiskt tänkande”, menar hon och konstaterar:

- Det är självklart viktigt med arbetsro i skolan, men jag är tveksam till om ordningsbetyg eller skriftliga omdömen är vägen dit.

Förlåt, vem har sagt att det är vägen? Det är ett medel bland andra. Hur var det nu med det kritiska tänkandet hos Fjelkner själv?

Hon vill ”påminna politikerna om att beslut inom skolans område måste bygga på noggrann konsekvensanalys, där syftet med beslutet måste stå i överensstämmelse med de effekter det får för lärare och elever.”

På tal om kritisk analys så blandar hon här ihop ett par saker; en konsekvensanalys måste bygga på om syftet med en åtgärd uppnås eller inte. Vad menar hon med överensstämmelse i denna mening? Här hamnar hon i en rundgång logiskt sett. Eller skulle man – om man är vänlig - också kunna säga att uttrycket kan tolkas på vilket sätt som helst. Men det är ibland svårt med de egna konsekvensanalyserna.

Det är intressant det här med talet om ögontjäneri. Skulle det vara förbehållet just ordning och uppförande? Dumheter; det förekommer överallt, även inom facket. Och alla med någorlunda omdöme vet att det också förekommer när det gäller omdömen om kunskaper och färdigheter.

- Lärarnas Riksförbund anser att debatten gått över styr, skriver Metta Fjelkner. Hur vet hon det? Har hela facket fått frågan på remiss?

Saken är nog den att det är någonstans i ledningen för Lärararnas Riksförbund som det har gått rejält överstyr. Metta Fjelkner har en dold agenda. Frågan är bara vilken?

Är en familjenorm skadlig?

2006-12-20T18:31:00.000+01:00

Kan det vara så att vi inte behöver några normer för att de drabbar dem som inte kan leva upp till dem? Är det normlöshet som måste till för det goda samhället - för att alla skall känna sig nöjda och glada och känna att de passar in?

Ja, de stackars brottslingarna - till exempel - kan ju inte hjälpa att de inte lever upp till lagstiftningens krav på laglydigt beteende. Så låt oss därför avskaffa alla lagar! Skulle jag resonera så skulle de flesta - även brottslingarna - betrakta mig som ovanligt knasig.

När jag var ung lärde jag mig en enkel modell för sambandet mellan värderingar, normer, sanktioner och beteenden. Värdeorienteringen - eller säg gärna värdegrunden - omformuleras till normer som styr vårt beteeende; de upprätthålls med sanktioner av olika slag ( kan vara något mycket enkelt som
t ex visat ogillande).

Ett exempel om samspelet: värderingen om människolivets okränkbarhet och människans värde leder över till bl a normen att vi skall hålla till höger i trafiken. Sanktioner om vi inte följer den kan gälla allt från ogillande till fängelse; en krock i sig är också den en verkningsfull sanktion. Så påverkas vårt beteende.

Funderingarna kring detta just denna dag började med att jag läste en krönika i Göteborgs-Posten (2006-12-20) av förra s-kommunalrådet Kerstin Alnebratt. Där skriver hon engagerat om behovet av en barnpolitik. Har inga större invändningar mot detta i sig, men så skriver hon följande: "När man läser rapporten blir det uppenbart att kärnfamiljsnormen slår hårt mot alla som inte passar in."

Jaha, vad menar hon med det? Ja, det framgår inte av artikeln. Det är bara ett löst påstående rakt ut i luften. Utan sammanhang och samband.

Vad säger Barnkventionen t ex? Jo: "att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse"

Och vad säger Europakonventionen? Jo: "män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj" och dessutom rätt till skydd för sitt familjeliv.

Alnebratt har med andra ord en tuff uppgift framför sig om hon skall slå sönder familjenormen eller längtan efter familjegemenskapen. Och vem skulle vinna på det - inte är det i alla fall barnen. Alnebratts tanke - om det överhuvudtaget är en sådan - är befängd, utan sans och måtta.

Konsekvens i Granskningsnämndens arbete?

2006-12-13T13:02:00.000+01:00

I Dagens Media kan man idag den 13 december 2006 läsa om hur Granskningsnämnden (för radio och televison) agerar när det gäller programmet Drevet i TV4:

"Granskningsnämnden, GRN, fäller ett tidigare inslag i programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet. GRN accepterar inte att en av reportrarna tog ställning i en fråga rörande den religiösa rörelsen Plymouthbröderna, där reportern bland annat slog fast att Plymouthbröderna inte borde få starta någon friskola.

Att hela idén med Drevet är att reportrarna ska ta ställning förändrar inget, enligt GRN. Nämnden skriver: 'Programmet Drevet presenterades som ett program där reportrarna tar ställning och uttrycker egna åsikter. Nämnden ansåg att detta inte ändrar det förhållandet att det i princip inte finns utrymme för programledare och reportrar att göra rena ställningstaganden i kontroversiella frågor'.

Eva Tetzell, handläggare på GRN, säger till Dagens Media:
- Det finns en regel som säger att den som företräder programföretaget inte själv ska ta ställning i kontroversiella frågor. Då spelar det ingen roll om man sätter upp en skylt och säger 'här tar vi ställning'."

Så långt Dagens Media. Det var en intressant upplysning att reportrar inte får ta egen ställning. Och när tänker Granskningsnämnden låta detta få ett totalt och konsekvent genomslag i granskningsarbetet? Det vimlar ju med den typen av ställningstaganden - inte minst i den televison som kallar sig fri.

Sedan länge har jag krävt en utvärdering av Granskningsnämndens arbete. Det borde utredas hur logiskt, konsekvent och med vilken kontinuitet som nämnden arbetar. Hittills har dessa riksdagsmotioner inte fått något större genomslag. Men det kanske är på tiden att något görs?

Snurrigt om fastighetsskatten

2006-08-17T11:27:00.000+02:00

Fastighetsskatten är en orättfärdig och omoralisk skatt just på grund av sin konstruktion. Den slår blint. Nu har socialdemokraterna lappat och lagat för att försöka få bort en del olägenheter med begränsningsregler etc. Ett sådant system som kräver ständiga revisioner är inte hållbart.

Det bör avskaffas! Kristdemokraterna har sedan länge drivit frågan om att ersätta den orättfärdiga statliga fastighetsskatten med en låg kommunal avgift och att höja reavinstskatten något. I somras kom Alliansen överens om de bärande principerna bakom ett sådant avskaffande. Men nu har Fredrik Reinfeldt och i viss mån även Lars Leijonborg börjat darra på manschetten, först klantar sig Reinfeldt med att börja diskuterar förändringar i ränteavdragen. Det är ett absurt förslag som kan sänka hela Alliansens framgångsmöjligheter. Hur oprofessionell får man vara? Nu har han förstås fått ta tillbaka det. Men sedan börjar både han och Leijonborg att snacka om att senarelägga avskaffandet. Vilken trovärdighet tror herrarna därmed skapas för Alliansen som helhet? Sluta med den typen av pladder!

Det enda hållbara är att ge stöd till det parti som står stabilt vad gäller fastighetsskatten, dvs kristdemokraterna!

Är Tännsjö värdelös?

2006-05-13T17:59:00.000+02:00

Den som låter logiken utmönstra ett värdeomdöme, oavsett innehåll, som meningslöst redan därför att det är ett värdeomdöme skapar problem för sig själv. Det är Sacharias Votinius som skriver så i sin doktorsavhandling om kontraktsrätten. Jag kommer att erinra mig detta då jag läser Torbjörns Tännsjös artikel i Svenska Dagbladet (2006-05-12).

Tännsjö - alltid lika kontroversiell utilitarist (nyttomaximerare) - vill nämligen avskaffa skolans värdegrund. Denna värdegrund är förstås farlig eftersom den talar om människolivets okränkbarhet och människovärde och förargligt nog anknyter till Sveriges kulturella kristna historia. Intressant är att han inte angriper begreppet individens integritet. Integritet bygger ju på latinets integras, vilket handlar om värde i sig själv eller egenvärde, dvs är egentligen en synonym till människovärde.

Nej, han vill inte bara ersätta värdegrunden med en annan. Han skriver: “Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra: det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.” I stället skall det finnas ett förutsättningslöst förhållande som medger ett kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor.

Man måste dock komma överens om fungerande arbetsformer, säger han. Jaha, och hur gör man det? Måste man inte ha några utgångspunkter för det och måste inte dessa utgångspunkter i sig innebära värdeomdömen? Han åberopar John Rawls tal om ett ”överlappande” samförstånd. Är ett sådant samförstånd värdelöst? Och Tännsjö säger att skolan måste avstå från diskriminering - tydligen inser han inte att i själva begreppet diskriminering ligger det en värdering - ett värdeomdöme, en värdegrund.

Vill gärna citera några rader ur Gunnar Myrdals lilla bok från 1968 Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen: ”varje undersökning av ett socialt problem - om än aldrig så begränsat i sin omfattning - är och måste vara bestämd av värderingar. En ´opartisk’ (disinterested) samhällsvetenskap har aldrig existerat och kan av logiska skäl aldrig komma att existera.” Det är inte en kunskap som Tännsjö tagit till sig.

Tännsjös värdelöshetsteori kontrasterar skarpt mot t ex hjärnfysiologen Matti Bergström. Hjärnan kan enligt Bergström indelas i tre huvudgrupper - kraft, kunskap, värde. Kraften visar sig i fysisk energi i musklernas aktivitet och som psykisk energi i medvetandets intensitet. Kunskapen yttrar sig som en tids- och rums-ordning i våra rörelser eller som en logisk ordning i kombinationer av hjärnans informationsdata. Värdekapaciteten visar sig i vårt beteende på olika sätt; en förmåga att göra urval, en förmåga att se helheter och att ställa upp mer eller mindre fasta värden eller att nedvärdera kunskap. Den kan också kopplas till vårt emotionella liv. Och Matti Bergström konstaterar lakoniskt: ”Då värdenas kvalitet ur hjärnans synpunkt är mindre viktig jämfört med själva bristen, söker barn sig instinktivt till första bästa värden som finns till hands.”

Om familjen, skolan och det omgivande samhället inte ger barnet goda värden så skaffar det sig det på annat håll, t ex i gatans eller gängens värden. Det är förmodligen ett sådant ”värdeinvalidsamhälle” (uttrycket är Bergströms) som Tännsjö kommer att skapa genom att ta bort skolans värdegrund helt och hållet. Troligen vill han egentligen inte det, men han begriper inte bättre.

Det hela är ganska enkelt. Han går förmodligen omkring och tror att hans moralfilosofier är möjliga i det praktiska livet. Vad han inte tycks inse är att han själv i sitt eget görande och låtande är präglad av sin egen kontext, dvs. de sammanhang som han växt upp i och som präglat honom och hans beteende. Han är liksom alla vi andra internaliserade i en grundläggande etik, som väl kan vara mer eller mindre dold för vårt eget medvetande (implicit) men som ändå finns där. Människor i hans omgivning som han påverkar kommer främst att göra som han gör, inte som han lär genom sin utilitarism. Dessutom fungerar den inte i praktiken!

Torbjörn Tännsjö försöker sig alltså på att genom värdeomdömen döma ut värdeomdömen i form av skolans värdegrund. Det är för att anknyta till Votinius att skapa problem för sig själv.

Kort sagt: Tännsjös praktiska råd är i vardagligt språkbruk värdelösa! Och knappast förenliga med ”någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt”.

Föräldrarätten och friskolorna

2006-04-25T12:39:00.000+02:00

Det är något märkligt och uppseendeväckande att ordföranden för Lärarnas Riksförbund inte kan läsa innantill ordentligt. Det borde ju vara A och O i en sådan organisation. I en artikel i DN den 16 april vill hon förbjuda konfessionella (religiösa) friskolor. Hon citerar därvid ur Barnkonventionen i denna del, men väljer att bortse från helhetsinnehållet i den åberopade artikeln. Den lyder som följer:

”Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.”

Uppenbart är alltså att Metta Fjelkner inte ser helheten i denna artikel i Barnkonventionen. Dessutom återfinns föräldraansvaret både i artikel 5 och i artikel 18 i konventionen.

Sedan har hon förstås en naiv syn på objektivitetsfrågan. Vad är egentligen ”den vetenskapliga metoden” som hon åberopar? Hon tycks heller inte förstå att samhället och därmed vår utbildning befinner sig i en historisk kontext. Vår kultur har ju inte uppstått ur ingenting. Hon själv är i grunden en produkt av denna kontext och förstår inte att den ”humanistiska” etik hon påstår sig företräda inte heller den är utan yttre impulser, t ex ifrån kristendomen.

Samtidigt som hon angriper friskolerätten – fastslagen i ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen – och skolans värdegrund ropar hon på en ny Hedenius. Hon efterfrågar alltså en subjektiv filosofisk skola på ateistisk grund som utgångspunkt för utbildningen. Man kan ha en sådan skola om man utgår ifrån Europakonventionens föräldrarätt – den handlar ju inte bara om friheten till konfessionella skolor utan även sådana på filosofisk grund - staten ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Men att ha en sådan obligatorisk, konform skola för alla barn strider inte bara mot Europakonventionen och Barnkonventionen utan också mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (artikel 26).

Fjelkner vill enligt DN-artikeln föra en intellektuell diskussion kring frågorna. Frågan är varför hon inte gjorde ett försök i den riktningen?

Etiken är inte privat

2006-04-06T15:05:00.000+02:00

Häromdagen var jag inblandad i en debatt om publiceringsetik, lagstiftning och Europakonventionens krav på rätt till ett privatliv. Två påståenden som där framfördes visar på att den etiska debatten i Sverige har en del kvar till mognad. Det ena var: etiken är till sin natur privat. Det andra: man kan inte lagstifta om etik.

”Etiken är till natur privat.” Det är inte särskilt genomtänkt. Möjligen bygger ett sådant påstående på den gamla Uppsalaskolans idé om värdenihilismen. Etiken (för mig är moralen ett synonymt begrepp) handlar om vad som är rätt eller fel i umgänget mellan människor. Etiken utgör så att säga stödjepunkter i människors liv tillsammans – ett mönster för handlandet byggt på gemensamma värden och värderingar. T ex en grundläggande etisk princip är människolivets okränkbarhet. Denna leder till att vi i samhället utvecklar normer som försöker leva upp till den principen, de kan vara både formella (som i lagar) och informella. De följs av sanktioner om vi inte lever upp till dem. Om vi har normen att köra bil på höger sida av vägen upphör ju samspelet om några väljer att köra till vänster. Om normen är lag kan man få sanktionen att bli tagen av polis och dömd för det. Man kan också drabbas av människors ogillande för att man utsätter andra för fara och den effektivaste sanktionen uppträder vid en krock, där inte bara normbrytaren kan skadas (eller dödas) utan även den som håller normen.

Vad lär oss detta: jo, något mycket enkelt. Etiken bygger på ömsesidighet. Det finns inget samhälle utan ett gemensamt minimum av etik. Ordet samhälle betyder ngt i stil med sammanhållning alternativt gemensam grund. Den bärande grunden är etiken. Det finns inga samhällen eller kulturer som är utan en gemensam ömsesidig etik. Etiken är alltså inte privat till sin natur. Däremot finns det olika nivåer eller delmängder av etiken som relaterade till olika sammanhang. All etik sker inte på samhällsnivå; det kan handla om de små nära relationerna – och där kan man leva med skilda synsätt i t ex olika grupper.

En del av etiken får sin utlöpare i rättssystemet, dvs i lagstiftning och övrig politik. Alla rättssystem har sin utgångspunkt i någon form av etik. Politikens kompetensområde är alltså en delmängd av etiken och dess gränser kan krympas eller vidgas utifrån den analys av etiken man gör.

Det för mig över till påståendet om att man inte kan lagstifta om etik. Ja, det beror på vad man menar. Det är klart att man inte kan lagstifta om att jag skall ha en viss etisk övertygelse. Etiken är något man införlivar i sitt medvetande och tänkande av fri vilja (eller för att man inte har några alternativ). Den kan inte påtvingas dig mot din vilja (bortse här från hjärntvätt).Men lagstiftningen i sig har en etisk utgångspunkt (oavsett om du bedömer att den etiken är fel eller ej) och lagstiftningen påverkar ju rättsmedvetandet och därmed det etiska förhållningssättet. Lagstiftning och lagar påverkar alltså det etiska reflekterandet – även om uppfostran genom familj och skola har den största betydelsen i etikreflekterandet.

Livrädd Reinfeldt

2006-03-24T11:11:00.000+01:00

I dagens Svenska Dagbladet (24/3) går moderatledaren och hans gruppledare till attack på kristdemokraternas förslag angående fastighetsskatten. De gör det utan att redovisa förslaget i sin helhet och med en delvis falsk argumentering.

"För två av riksdagens partier, moderaterna och folkpartiet, är skatten av principiella skäl underkänd som en orättfärdig skatt.", skriver de.

Kristdemokraterna skulle alltså anse den som en rättfärdig skatt som partiet vill avskaffa? Hur snett får man egentligen argumentera? I själva verket kramar ju Reinfeldt och company fastighetsskatten som en viktig finansieringskälla för staten (se Reinfeldts stämmotal). Hur principiellt är det?

Men vi förstår - upproret i de moderata leden över m-ledarens faiblesse för fastighetsskatten har gjort ledningen livrädd och nu måste man markera. Skall vi i fortsättningen kasta oss över moderaterna i de delar vi inte delar m-synen? Reinfeldt rullar fram tunnor med krut åt statsministern (s). Ovärdigt!

Olof Palmes felaktiga demokratisyn

2006-02-28T15:47:00.000+01:00

I dessa dagar (speciellt idag) uppmärksammas politikern Olof Palme (s), som så brutalt mördades på öppen gata för 20 år sedan. Det finns förstås en hel del intressant att belysa i hans verksamhet. Han förde bl a ett principiellt resonemang som redan tidiga socialdemokrater var inne på och som befästes med honom och som fortfarande präglar svensk socialdemokrati.

Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.

Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.

Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.

Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.

Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...

Om mesar och tuppar i KU-utfrågningarna

2006-02-19T15:09:00.000+01:00

Som ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (11:e året för min del) är det intressant att ta del av kommentarerna kring KU:s utfrågningar med anledning av regeringens hantering av de svenska effekterna av tsunamikatastrofen.

Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.

En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.

Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.

KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.

De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...

Ytlig Chile-analys

2006-01-14T16:42:00.000+01:00

Här växer vänstern läser vi i Aftonbladet (13/1 2006). Ett av exemplen är Chile. Underlaget för påståendet är att det hittills har gått bra för den socialistiske presidentkandidaten Michelle Bachelet (avgörs imorgon söndag).

Analysen haltar. Det är nämligen inte socialistpartiet som växer så mycket utan center-vänster-koalitionen som verkar få majoritet. Det stora partiet i denna la Concertation är kristdemokraterna (och det har det varit sedan koalitionen startade sitt arbete). Man kan därför inte se Chile som en del i ett Latinamerikanskt mönster.

Koalitionen består av fyra partier. Presidentposten cirkulerar mellan dessa partiet. Efter Pinochet kom först kristdemokraterna Aylwin och Frei, sedan socialdemokraten Lagos och nu förmodligen socialisten Bachelet.

Men en sådan djupanalys av Aftonbladet hade väl varit för mycket begärt...

Är fastighetsskatten en legitim skatt?

2006-01-04T17:21:00.000+01:00

Fastighetsskatten är en impopulär statlig skatt. Man vet ju inte vad man betalar för: är det för boendet i sig eller är det ett slags extra förmögenhetsskatt?

Mot den bakgrunden är det intressant vad Saco:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skriver i decembernumret (2005) av Axess:

”Att återinföra fastighetsskatten till den lokala nivån vore antagligen ett sätt att öka dess legitimitet genom att knyta den till funktionerna runt boendet. Om skatten används för att betala den lokala infrastrukturen, så blir den inte märkvärdigare än el- eller VA-avgiften.”

Ja, så är det förstås. En skatt måste ju kunna motiveras rationellt. En skatt som bara används för att ta in pengar till statskassan och som slår blint utan hänsyn till faktiska omständigheter har ingen eller låg legitimitet (obs skillnaden mellan legalitet och legitimitet = att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer hos människorna).

Kristdemokraterna är det enda parti som vill avskaffa fastighetsskatten direkt och menar att fastighetsskatten står i konflikt med såväl äganderätten som principen om skatt efter bärkraft. Partiet vill därför avskaffa skatten och ersätta den med en kommunal avgift, på högst 2 800 kr per år, för att täcka de kostnader kommunen har för fastigheten. En kommunal fastighetsavgift ger kommunerna incitament att på sikt utveckla infrastrukturen samt verka för ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. Som delfinansiering av reformen höjs kapitalvinstskatten från 20 till 30 procent vid försäljning och bara hälften av vinsten ska kunna skjutas upp till beskattning om man köper en ny bostad. Detta kan ske i och med ett årsskifte och eftersom partiets förslag fallit i riksdagen kan det bli först från 2007.

I det perspektivet är det belysande att notera hur de andra partierna i alliansen ställer sig.

Moderata samlingspartiet vill också på sikt avskaffa fastighetsskatten, men av statsfinansiella skäl måste det ske gradvis, säger man. Som ett första steg föreslår moderaterna ett tak på 80 kr/kvadratmeter och maximalt 5 000 kr för tomten. För en villa på 140 kvadratmeter handlar det alltså om ca 17.000 kr i fastighetsskatt. Från 2007 föreslog m även en sänkning av skattesatsen från 1,0 procent till 0,9 procent. Även det har avslagits av riksdagen.

Folkpartiet ville sänka fastighetsskatten till 0,85 procent på småhus och till 0,35 procent på flerfamiljshus. Även centerpartiet föreslog att uttagsprocenten för fastighetsskatten sänks från nuvarande 1,0 procent till 0,75 procent år 2006. För hyreshus föreslogs en sänkning från 0,5 procent till 0,4 procent från 2006. Beskattningen vid försäljningstillfället skulle ökas något. Kapitalvinstbeskattningen skulle höjas från 20 procent till 30 procent och uppskovet minskar till 75 procent, vilket skulle innebära att 25 procent av kapitalvinsten beskattas även om ny bostad anskaffas.

Frågan är vilket förslag som är bäst. Ja, i pengar framstår det som klart. Men även legitimitetsmässigt är det kristdemokraterna som ser på frågan ur ett principiellt perspektiv. Valet är alltså enkelt.

Vilsna politiker (s o fp) om kriminalitet

2005-12-16T11:14:00.000+01:00

Hallå alla arbetslösa och bidragstagare! Har ni lyssnat på statsrådet Jens Orback (s) eller justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp)? Gör det och inse att de båda utnämner er till potentiella brottslingar!

Angående BRÅ:s rapport om förekomsten av brottslighet speciellt bland invandrare säger Orback att rapporten inte tagit tillräcklig hänsyn till hur många som tagit emot socialbidrag. Men han menar ändå att rapporten bekräftar att kriminalitet hör ihop med klassklyftor och utanförskap. Han nämner arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ett sätt att minska brottsligheten.

Pehrson (fp) låter som en kopia: Brist på arbete och socialt utanförskap bidrar till kriminaliteten. Allt detta enligt Svenska Dagbladet idag den 16 december 2005.

Det skulle vara intressant att se statistik över dessa samband. Såvitt jag vet finns det inga empiriska bevis för dessa herrars uttalanden (om de nu är rätt citerade). Det är uttalanden som härstammar från ryggmärgen.

Vad de utgår ifrån är gamla uttjänta teorier om situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och om förnekande av individuella skillnader. De frågar sig inte ''Vad är brott?'' utan ''Vad är orsakerna till brott?''. På så sätt blir brott definierat av sina orsaker. Bakgrundtesen för detta resonemang är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon ''motsägelse'', ''åtskiljande'' eller annan ''abnormitet'' i samhället.

Teorin bygger a priori på att en ''oberoende variabel'' är den huvudsakliga orsaken till brott, dvs något utanför individen.

I stället borde de båda herrarna ha funderat över begreppet brottsbenägenhet. I själva verket är det människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms bara genom internaliseringen, dvs genom uppfostran och vägledning, framförallt under de tidiga åren.

När kortsiktiga önskningar kommer i konflikt med långvariga intressen, är det de som saknar självkontroll som agerar utifrån ögonblickets önskan, medan de med högre självkontroll styrs av de restriktioner som agerandets konsekvenser medför för familj, vänner och lagen. Det kriminella agerandet styrs alltså främst av kortsiktigt nöje (egocentrerat) och bara i andra hand av hotet om långvarig bestraffning.

Sluta alltså upp med att utnämna fattiga och arbetslösa till potentiella brottslingar! Det är lika idiotiskt som att påstå att alla män är potentiella våldtäktsbrottslingar. Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.

Centern och misstroendet

2005-12-09T10:49:00.000+01:00

Centerpartiets agerande väcker misstroende...

Ulmanens barbari

2005-11-24T11:54:00.000+01:00

Redan i mars i år kunde jag här på min blogg notera att Nina Björk var inne i ett omtänkande i sin syn på barn. Hennes tidigare syn var präglad av erfarenheterna utan barn. Hon hade tagit avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer ville hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserade över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt var att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av miljö och inte arv.

Men som kommer omtänkandet. Den 20 mars i år skrev hon:

"Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art."

Hennes senare krönika i DN den 30 oktober väckte (förstås först efter Maria Larssons inlägg i Expressen) en våldsam debatt. Att hon skulle kunna ha en åsikt näraliggande kristdemokraternas var givetvis inte polititiskt korrekt! Hon skrev bl.a. då:

"Och eftersom det är barnen så säger jag: vi är på helt fel spår. Det är dags att börja om på ruta ett, och på den rutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barn tar tid. Du kan inte leva samma liv innan och efter du har fått barn."

Det är ju sant! Men invändningarna lät inte vänta på sig. Hon svek förstås sin feminism, hon blev en "förrädare". Hu, så hemskt!

Typiskt är när Petra Ulmanen i DN (2005-11-21) skriver så här om Nina Björks upptäckt:

"Jag gillar inte den moraliska tonen, att hon talar om för kvinnor vad som är rätt och fel i deras liv, utan någon annan täckning än sina privata erfarenheter."

Ulmanen är förstås inte konsekvent. Bara den meningen säger att hon själv inte respekterar andras uppfattning om rätt eller fel. Hon moraliserar själv. Hon ser inte vad hon själv gör. Möjligen har hon dessutom inte några privata erfarenheter. Och jag som trodde att egen erfarenhet och vishet hade något samband.

Ulmanen skriver: "Förskolans kvalitet och positiva effekter är särskilt betydelsefulla för barn som inte har det bra hemma, förskolan blir en fristad och en räddningsplanka. Så för barnens bästa ska vi inte propagera för mindre förskola, utan mer och bättre förskola."

Javisst är förskolan bra för de barn som inte har det bra hemma, men det motbevisar inte att en del andra barn har det bra hemma. Varför vill hon förhindra att föräldrarna har möjligheter att göra ett val som är baserat på ekonomisk rättvisa?

Svaret är enkelt. Hon struntar i barnen. Det är inte det som är det viktiga: "Men faktum är att avlönat arbete ger ekonomisk självständighet och välfärd åt kvinnor, det går inte att tänka bort." Och hon fortsätter: "Underordningen skulle öka."

Det vill säga: egen omsorg om barnen utgör ett hinder för att bryta den påstådda "könsmaktsordningen". Den ideologiska myten är viktigare än barnen. Barbariskt!

Lindströms pladder

2005-10-19T08:53:00.000+02:00

Lars Lindström finns det någon som heter och skriver någon slags kolumner i Expressen. På tisdagen (2005-10-18) skrev han bl a följande:

"Pappa har viktigt jobb. Pappa pratar i mobil. Pappa har inte tid. Men däremot har pappa tid att ha sex med barnflickan. Hur går det ihop? Ozzy Osbourne låg med barnflickan när Sharon var på sjukhuset och födde sonen. Trasslet mellan stjärnskådisarna Jude Law och Sienna Miller verkar mest handla om att killen haft ihop det med barnflickan. Undrar om kristdemokraterna har tänkt på det. Alltså i debatten om hushållsnära tjänster. Först får gubbarna dra av sig byxorna och sätta på pigan och sedan dra av kostnaden i deklarationen, är det så Göran Hägglund tänker? Den nya kärnfamiljen: mamma, pappa, barnflicka, barn.

Hur man än ser på saken verkar barnflickor mest vara till för männen. Inte skaffade pastorsparet i Knutby barnflicka för att första frun inte ville ta hand om sina barn. Nej, det var för att pastorn var för upptagen när hustrun skulle sjunga i kören. Folkpartiet menar att "skatterabatt för hushållsnära tjänster är vägen in på arbetsmarknaden för många människor och kan ge riktiga jobb". Ja, se bara på Abbie Gibson. När hon sparkats som barnflicka hos Beckhams drog hon direkt in en miljon kronor som medieinformatör."

Det är enormt vilka intellektuella giganter vi har som kolumnister. De har en sällsynt kapacitet och förmåga att dra generella slutsatser av enstaka fall. Tre barnflickors historia är tillräcklig för att håna och förkasta ett förslag om hushållsnära tjänster. Märkligt nog gör denne Lindström ingen som helst undersökning av hur det fungerar i länder som redan har detta system.

Frågan om skattelättnader för hushållstjänster är noga utredd och analyserad. Kunskaper och erfarenheter finns att hämta i en rad andra EU-länder, som t.ex. Danmark, Holland och Finland som öppnat marknader för privata hushållstjänster, men också från försöksverksamheter som bedrivits i Sverige med mycket gott resultat, exempelvis EU-projektet "Humlan" i Kungälv. De erfarenheter och kunskaper som redan inhämtats visar bland annat följande: Det finns en stor efterfrågan på hushållstjänster. De finska erfarenheterna pekar på att efterfrågan vid rätt pris är mycket stor, ja så stor att man nu i Finland skall utvidga systemet genom att göra reglerna mera generösa.

Om Lindström har rätt i sin tes så skulle erfarenheterna från dessa länder och försök huvudsakligen resultera i otrohet och skilsmässor m.m.

Med andra ord: Lars Lindström ägnar sig bara åt meninglöst pladder. Eller för att travestera Kjellgren "man äger ej snille för det att man är kolumnist".

Statsministern och kriminaliteten

2005-10-13T08:42:00.000+02:00

Under onsdagens partiledaredebatt i riksdagen (2005-10-12) sa statsminister Göran Persson att "sociala motsättningar skapar kriminaliteten". Detta i en replik till moderatledaren.

Uttalandet var ingen tillfällighet. Tidigare s-kongresser har uttalat att "ökade klyftor, kraftigt stigande arbetslöshet och tilltagande utslagning, skapar en grogrund för ökad brottslighet".

Det finns inget stöd för denna socialdemokratiska belastningsteori. De empiriska studierna tyder ju närmast på ett positivt samband mellan ökat välstånd och ökad brottslighet. Statsministern och socialdemokraterna försöker flytta ut ansvaret från brottslingen.

Vad det i grunden handlar om är de gamla belastningsteorierna (strain theorys). Under de senaste 50 åren har tendensen varit att understryka situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och att förneka individuella skillnader. Dessa rättspositivister frågar sig inte "Vad är brott?" utan "Vad är orsakerna till brott?". På så sätt blir brott definierad av sina orsaker. Det är egentligen ett ohållbart förhållningssätt.

Belastningsteorierna torde ha sin främste ingenjör i Robert Merton (1938). Hans tes är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon "motsägelse", "åtskiljande" eller annan "abnormitet" i samhället, t ex arbetslöshet eller som Persson säger "sociala motsättningar".

Problemet för dem som hävdar detta är att de inte har något brottskoncept, därför måste de vidareutveckla typerna av brottslingar. Det leder till en typologisering utan ände.

Stanfordforskarna Michael R Gottfredson och Travis Hirschi genom sitt verk "A General Theory of Crime" har sedan länge skjutit Perssons argument i sank.

Det finns en naturlig mänsklig benägenheten att söka nöje och tillfredsställelse och att undvika smärta och lidande. Nästan alla brott är enkla, triviala, lätta åtgärder som syftar till att tillfredsställa ögonblickets önskningar. Det är denna insikt som påverkat teorin om brist på en inre självkontroll som generell grund för brottslighet. Det är deras huvudtes.

Brott är enligt stanfordforskarnas synsätt uttryck för: kortsiktig, omedelbar tillfredställelse av egen‑intresset som uppnås genom handlingar där tvång och bedrägeri används. Det finns en gemensam struktur och ett gemensamt orsakssammanhang för alla handlingar som förknippas med brott.

Teorin går ut på att det är människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms enligt forskarna bara genom internaliseringen (värde- och normöverföringen under de tidiga åren). Brott är enligt detta synsätt en del av ett bredare spektrum av avvikande beteende.

Det är där den kriminalpolitiska debatten borde starta, i stället får vi en meningslös diskussion mellan belastningsteoretikerna och de som tror att straffvärdet har en individuell prevention i sig.

Människans värdighet och duschen

2005-10-04T15:51:00.000+02:00

I söndags skrev Nina Björk Söndagskolumnen i DN (2 okt 2005). Hon för där en intressant diskussion om vad det är som ligger i begreppet människans värdighet. Hon skriver:

"Om människan ingenting är, hur vet vi då när vi förbryter oss mot henne? Hur vet vi när hon förlorar sin värdighet? Och hur vet vi tvärtom när hon inte gör det; hur vet vi när människan så att säga fungerar? Ett kylskåp fungerar om det håller mjölken kall. En såg fungerar om den klyver en planka. Men när fungerar en människa?"

Fler borde intressera sig för den typen av frågeställningar som ju egentliga är fundamentala för livet och samhället. Fast sedan tappar Nina Björk tråden ordentligt:

"För ja, jag talar om moral. Inte för att jag talar om sexualitet, skilsmässor eller Gud, utan för att jag talar om en diskussion kring mänskligt liv. Och där har inte traditionella moralkonservativa krafter något företräde framför radikala. Tvärtom. För att en sådan diskussion inte ska urarta till idealism krävs att vi drar in vårt ekonomiska system i den (och där om inte förr bör väl kristdemokraten kunna gå och duscha)."

Skrev hon det i duschen? Här tappar hon greppet över diskussionen. Kristdemokrater har tydligen inte den mänskliga värdighet som behövs för att följa diskussionen, om man får tro henne på denna punkt. Dessvärre säger det en del om Björks människosyn. En exkluderande människosyn.

Sedan kommer ett resonemang kring Marx teorier. Visst Marx kunde göra utmärkta analyser kring samtiden, problemet var möjligen hans slutsatser

"Människan har inget facit mot vilket vi kan mäta henne. Men just för att det förhåller sig så finns det bara ett sätt att behålla ett ord som värdighet. Det är att föra en diskussion kring vad vi vill att mänskligt liv ska vara. Helt enkelt göra denna moraliska diskussion till föremål för politik och ekonomi.", skriver Nina Björk avslutningsvis.

Jaha, men Nina har ju sorterat vilka som skall få vara med att föra den diskussionen. Frågan är utifrån vilket facit då?

Tiina på nya äventyr

2005-09-24T17:29:00.000+02:00

Tiina Rosenberg, feministiskt initiativ, har blivit känd för sin olika uttalanden i skilda ämnen. Idag (lördag den 24/9 2005) intervjuades hon i TV4. Och apropå familjepolitiken så sa hon att "vi måste sluta hylla familjen som norm". Det är klart att man kan tycka så och man har rätt att driva denna sin uppfattning i den allmänna debatten, dvs. att driva opinion för att andra skall tycka just så. Men frågan är vad som ligger i det politiska kravet "att sluta hylla familjen som norm". Vem skall sluta med det?

Yttrandefriheten och tryckfriheten finns reglerad i två av våra grundlagar. De innehåller inget förbud mot att "hylla familjen som norm". Men om Tiina anser att det inte bara är en åsikt som hon vill driva opinion för utan ett politiskt krav på samhället och rättsstaten, då är hon farligt ute. Då finns ytterligare ett citat att lägga till den redan famösa citatsamlingen...

LO går i heltidsfällan

2005-09-18T14:40:00.000+02:00

Statistik kan läsas och förstås på olika sätt beroende på vilken utgångspunkt man har. I dagens Svenska Dagbladet (2005-09-18) skriver en LO-utredare resp ekonom om det faktum att "arbetarkvinnor" arbetar deltid i större utsträckning efter föräldraledigheten (egentligen en absurd beteckning som utgår ifrån att man är ledig då man tar hand om barn).

”Att föräldrar väljer att korta sin arbetstid de första åren när barnen är små kan vara förståeligt. Men att familjebildningen inte påverkar mäns arbetstid, men däremot kvinnors, skapar stora skillnader i levnadsvillkor både på kort och lång sikt. Arbetarkvinnor får den mest utsatta situationen av alla.” skriver de och vidare:

”En stark ställning för föräldrar på arbetsmarknaden och goda möjligheter för dem att arbeta är avgörande för barns välfärd och en jämnare inkomstfördelning. Att genom reformer rätta till det ojämställda uttaget av föräldraledigheten är en viktig komponent i jämställdhetspolitiken.”

Tolkningen är den att "arbetarkvinnor" måste upp till heltid efter föräldraförsäkringen och dessutom att män bör ta del av denna försäkring genom tid för sina barn genom kvotering.

Ja, perspektivet är det individuella ekonomiska oberoendet och möjligtvis pensionen. Men är verkligen barns välfärd bara beroende på föräldrars heltidsarbete och deras pension? Man kan möjligen tänka sig att "arbetarkvinnor" går ner i deltid just för sina barns välfärd. Funderingar kan också ske ikring det faktum att kvinnliga tjänstemän och män överhuvudtaget inte gör denna prioritering.

Men intressantast är ändå bristen på barnperspektivet hos LO-ledningen. Man kan ju inte utesluta att "arbetarkvinnorna" valt själva - åtminstone kan det vara många som gjort det. Men i LO:s värld finns inte den tanken - där skall alla arbeta heltid. Där skall pappor tvångsrekryteras till barnavården. LO står med andra ord i vägen för friheten.

Varför omyndigförklarar LO föräldrarna och tror sig veta bäst? Ja, det är väl en mer sofistikerad modell för "proletariatets diktatur". Kanske borde LO-ledningen någon gång fundera kring begreppet subsidiaritet! Intressant är att många LO-familjer gör det i praktiken och bestämmer över sin egen föräldrakompetens och bortser ifrån pekpinnarna. 75 procent anser faktiskt att föräldrarna själva skall ha makt över sin interna arbetsfördelning.

Är det inte snarare så att systemet kring barnomsorg och pension är snedvridet så att de som prioriterar sina barn i form av tid drabbas? Min uppmaning till LO är alltså: lös det problemet och ge föräldrarna sin rätt till egna beslut!

Patetiske Tännsjö

2005-09-08T14:58:00.000+02:00

Torbjörn Tännsjö blir ibland lite patetisk. Filosofiprofessorn anser sig förföljd av kristdemokraterna sedan ett 25-tal år. Partiet hotar den akademiska friheten är det stående temat. Anledning är att både förre och nuvarande partiledaren har kritiserat Tännsjös utilitarism och därmed hans människosyn.

Nu senast utgjuter sig Tännsjö om detta i tidskriften Axess (september 2005). Han är jätterädd att den akademiska friheten är hotad. Det där är ju nonsens! Kristdemokraterna har ju en tydligt definierad människosyn (något som alla partier borde ha). Det är ju självfallet så att en rörelse som har en människosyn kritiskt granskar och ifrågasätter andra som har en syn som står i konflikt med den. Vad är det för konstigt med det?

Tännsjö är ju för övrigt själv en sådan debattör som gärna kritiserar andras människosyn. Vad är det som skulle ge honom en särställning i samhället? Är det blasfemi att kritisera Tännsjö? Hans argument är lika löjligt och inadekvat som om kristdemokraterna skulle hävda att Tännsjös angrepp på kristdemokraterna hotar den politiska friheten. Men Tännsjö är utilitarist åtminstone i sin syn på den egna personen. Det handlar om största möjliga nytta just för Tännsjös åsikter. De skall ges fritt spelrum och görs inte det hotas den akademiska friheten.

”Vilken betydelse har det att det finns ett parti som bygger sin existens på en bestämd filosofi och som inte accepterar tanken om akademisk frihet? Vad innebär det att det finns ett parti som ivrar för att en statsfilosofi ska etableras?”, skriver Tännsjö om kristdemokraterna som om detta vore ett hot.

Man kan sucka över denna aningslöshet och oförmåga att förstå att det är eller borde vara normalt att ett parti står för en filosofi, en idébaserad värdegrund och att varje stat måste hålla sig med en bärande värdegemenskap. Allt annat leder ju bara till kaos. Det betyder ju inte att den akademiska friheten hotas eller att det fria meningsutbytet inte får fortsätta.

Med andra ord tillmäter sig Torbjörn Tännsjö sig själv en betydelse som företrädare för den akademiska friheten som inte står i rimlig proportion till verkligheten.

Moderat dimridå om kvotering

2005-08-30T17:24:00.000+02:00

Moderaterna försöker hitta dimridåer för en ny familjepolitik. I söndags skrev Reinfeldt/Kristersson en debattartikel i DN om kvotering av föräldraförsäkringen. Den vill de inte ha: "Om vi har rätt i att små barn har behov av tidig närhet till sina pappor och att mammor bör ha en egen förankring på arbetsmarknaden är det märkligt att kvinnor fortfarande ansvarar för över 80 procent av all uttagen föräldraledighet. Vi tror inte att kvotering är lösningen på detta problem."

Den paternalistiska lösning de eftersträvar är i stället en annan: "Det alternativ som vi kommer att pröva i höstens budget är att införa en kraftig och fullt finansierad skattereduktion för den förälder i familjen som har lägst förvärvsinkomst. Denna skattereduktion faller ut när den andre föräldern - med högre inkomst - tar ut sammanhängande perioder av föräldraledighet. Förslaget kan öppna för en skattereduktion och en inkomstförstärkning i storleksordningen 3 000 kronor per månad för inkomster från förvärvsarbete."

Frågan är egentligen vad det är för principiell skillnad mellan kvotering och det här förslaget. Båda säger ju hur saker och ting bör vara. Båda undanröjer familjernas egen kompetens över det egna livsområdet. Båda är paternalistiska till sin karaktär. De är båda uttryck för "social ingenjörskonst". Subsidiaritetsprincipen hamnar i båda fallen på sophögen.

Med den ideologiska utgångspunkten kan man lika gärna vara för kvotering. Det är samma dimma.

Dessutom säger de så här: "För barn mellan 1-3 år ska det bli tillåtet att införa kommunala vårdnadsbidrag."

Jaha, tillåtet, ja. Det är valfrihet för kommunerna. Varför inte för föräldrarna/barnen?

Sumpmarkerna breder ut sig!

Förväxla inte kristdemokrati med konservatism

2005-07-30T13:52:00.000+02:00

Det finns en del som har en tendens att förväxla kristdemokrati med konservatism, eller tror att det är samma sak. Ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Roland Poirier Martinsson, gör ett något förvirrat inlägg på detta tema i dagens SvD (30/7 2005). Han skriver om kristdemokraterna:

"Partiet bär inom sig två huvudstråk, ett välfärdsstatligt och ett konservativt. Så länge det är fallet kommer det inte att vara den konservative väljarens självklara val.Alf Svenssons livsuppgift som politiker var att föra partiet bort från det konfessionella mot det politiska. Göran Hägglunds motsvarande uppgift blir att ta ställning för konservatismen mot status quo."

Faktum är att alla kristdemokratiska partier är välfärdspartier och det utifrån uppsättningen grundläggande värden, där människovärdet är det mest centrala. Men kristdemokratin är inte centralistisk (vilket idékonservatismen är). Kristdemokrater ser människan utifrån hennes värde, förutsättningar, behov och uppgift. Samhället ses som byggande i gemenskaper, där familjen är den mest centrala och bärande. Det är sant som Poirier Martinsson skriver att tomrummet mellan stat och individ, där staten kan antingen vara socialistisk eller konservativ och individfokus är liberalt, har skapat en kulturell sprängkraft. Och denna gemenskapssyn som efterfrågas ligger nära kristdemokraternas synsätt. Men den har inte något med konservatismen att göra. Det är en missuppfattning.

Vid årets kristdemokratiska riksting behandlas just skiljelinjerna och partistyrelsen klargjorde följande :
"Konservatismens negativa inställning till utopier och dess värnande om institutioner och vilja att bevara samhälleliga traditioner leder ibland människor att förväxla kristdemokrati med konservatism eller att hävda att konservativa idéer är något som hör hemma inom den kristdemokratiska idétraditionen. Trots de likheter som kan antas föreligga vid en enklare granskning, är kristdemokrati och konservatism två olika och självständiga idétraditioner. Till skillnad från konservatismen betonar kristdemokratin att det är människan och inte staten som är bärare av värden. Som kristdemokrater anser vi att sociala värden och etiska normer bäst förvaltas av familjen och andra små naturliga gemenskaper i det civila samhället och att staten ska stödja dem i denna uppgift."

Det finns för övrigt en tendens att behandla alla ideologier som grenar utifrån de tre; socialism, liberalism och konservatism. Det är naivt! Vem har fastslagit att det bara finns tre ideologiska familjer?

Granskande journalister - ett skämt?

2005-07-06T11:21:00.000+02:00

Det där med att det skulle bildas ett nytt politiskt parti, Kulturpartiet, var en kul grej. Ett antal artistprofiler presenterade det på ett seriöst sätt. Men det hela var ett skämt. Journalisterna gick dock på det. Det visar hur seriöst arbetet i de kretsarna är. Det är en myt att vi har en journalistkår som granskar på djupet. Javisst, finns det undantag, men de tenderar att bli allt färre. Och visst är journalister ofullkomliga människor - som vi andra -som kan begå misstag. Men deras granskning - om den finns - tenderar att bli opportunistisk.

Grävande journalistik har kanske hög status, men någon sådan på bredden är väldigt sällsynt. En och annan gräver förstås, men då endast för att bevisa en viss tes ( t ex ansatserna hos Uppdrag granskning och de tidigare Reportrarna). Detta senare har mer formen av kampanjournalistik. Saklighet, allsidighet och relevans kombinerat med djup är en raritet. Det är yta och förväntade eller oförutsedda avvikelser som profileras.

Inte heller de politiska kommentatorerna imponerar. De är ofta förutsägbara och hamnar inte så sällan fel i analysen. Kanske borde de någon gång ställa sig frågan: kommenterar jag verkligen det jag avser att kommentera? I stället agerar de ofta som vore de sportreportrar.

Ett par exempel som bekräftar mina teser: Inför valet 1991 var jag i praktiken den ende heltidsanställde politiske tjänstemannen på partikansliet (utöver partisekreteraren). Och jag oroade mig för journalisternas granskning av partiet inför valet - jag visste nämligen om den avgörande svagheten då hos partiet. Men inte blev det någon granskning att tala om - de ägnade sig huvudsakligen åt att vara hovreportrar hos Ny demokrati.

Det andra är från mitten av 90-talet. Det var en hätsk mediepolitisk debatt mot förslagen att kriminalisera innehav av barnpornografi. Men den fördes ofta utan någon grundläggande kunskap om vad Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen står för. Jag fick ägna mycken tid att undervisa de journalister som intervjuade mig i frågan (satt med i utredningen i ämnet) och det var på områden som var fundamentala för att kritik skulle kunna framföras.

Den gamle TV-reporterna Herbert Söderström sa vid ett tillfälle vid ett internt seminarium med personalen på tidningen Samhällsgemenskap (numera Kristdemokraten) att i journalisternas bokhyllor finns förvånansvärt lite litteratur om journalistik. Han hade och kanske har fortfarande rätt på den punkten?

Obstruktion Berit Andnor (s)

2005-06-11T22:48:00.000+02:00

Idag lördag den 11 juni 2005 skrev socialminister Berit Andnor (s) om det s k Flicka-projektet i Svenska Dagbladet. Hon gör något så intressant som att kommentera vad ett enat Konstitutionsutskott i riksdagen hade för bedömning för en del av projektet, nämligen detta med att "hänga ut" vissa ansvariga utgivare- Hon skrev:

"Utan att gå in på KU:s bedömning kan jag säga att det i sak är viktigt att se att både medierna och vi politiker är aktörer i den offentliga debatten.Vi måste därför kunna delta i en diskussion kring ansvaret för att så många unga tjejer mår dåligt, utan att någon ropar 'censur' direkt. Det vore välgörande om vi kunde sätta fokus på hur vi löser problemet, i stället för på formerna för diskussionen."

Problemet för socialministern är att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen just är till för att sätta ut formerna för diskussionen. Jag citerar ur KU:s betänkande 2004/05:KU20:

"Tryckfrihetsförordningen är ett konstitutionellt skydd för den medborgerliga friheten att begagna tryckta skrifter som medel för ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vad ämne som helst. Skyddet gäller i
princip mot det allmänna. Såväl i praxis som i doktrinen har åtskilliga gånger betonats vikten av att straff och andra sanktioner i anledning av innehållet i en tryckt skrift inte får utmätas annat än enligt tryckfrihetsförordningen
och i den processuella ordning som tryckfrihetsförordningen föreskriver och att varje form av repressalier för bruk eller missbruk av tryckfriheten som tillgrips av en myndighet i annan ordning är att anse som otillåten. Några åtgärder som hindrar tryckning eller utgivning av en skrift får enligt tryckfrihetsförordningen inte heller förekomma. Även åtgärder som verkar väsentligt försvårande eller ekonomiskt förlustbringande kan
sålunda vara otillåtna. Samma grundsatser gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen."

KU:s slutsats blir att åtgärden att ”hänga ut” medieprofiler inom ramen för ett av regeringen drivet projekt innebär enligt utskottets uppfattning ett förfarande som inte står i god överensstämmelse med principerna för tryck- och yttrandefriheten. Utskottet anser med hänsyn till tryck- och yttrandefrihetens grundläggande roll i samhället att åtgärden borde ha undvikits.

Men enligt Berit Andnor bör tydligen ändamålet helga medlen även om de bryter mot principerna för yttrandefriheten. Göran Persson skulle kunna "lösa ett problem" genom att ge Berit Andnor en kurs i principerna för yttrandefriheten och för hur skyddet gentemot det allmänna är formaliserat.

Åsa Petersens fördomar

2005-05-23T20:42:00.000+02:00

Ledarskribenter är ett märkligt släkte. Kampen mot det de tror är fördomar och fobier avlöjar obarmhärtigt deras egna fördomar och fobier.

Så där skulle man kunna skriva med den logik som är Åsa Petersens i Aftonbladets Söndagsrösten (22 maj 2005). Men så där kan man inte skriva. Ledarskribenter är olika och en del av dem är ganska logiska och kloka. Alla har vi fördomar och vi vet inte alltid om dem förrän någon eller något avslöjar dem för oss. En god regel som Gunnar Myrdal en gång lärde mig genom sin bok Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen (1968) är att inse att alla bär med sig värderingar - medvetna eller omedvetna. De omedveta är besvärligast.

Åsa Petersen skriver så här i AB: "Det går en rak linje mellan kristdemokrater som väser att homosexualitet är onormalt, pingstpastorer som talar om homosexuella som cancersvulster och tonårskillar som knackar bögar/spöar flator. Homofobiska kristdemokrater kan inte hållas ansvariga för hatbrotten, men dom har anledning att känna sig ansvariga."

Åsa Petersen kan gärna förklara varför ett parti som i grundlagen vill ha ett rättsligt skydd för dem som diskrimineras på grund av bl a sexuell identitet skulle bestå av homofober? Sanningen är att Åsa Petersen är grymt okunnig om kristdemokrater och kristdemokratin. Hon försöker spinna på sina fördomar, inte bara mot kristdemokrater utan också mot pingstpastorer - hon har ingen aning om att väldigt många sådana tagit avstånd från uttalanden om cancersvulst. I stället söker hon skapa något slags guilt-by-association med något slags förment beviskedja. Så avslöjar hon sina egna fördomar.

Det finns en alternativ förklaring. Åsa Petersen vill smutskasta kristdemokrater och då är alla knep tillåtna. I så fall är frågan vem som "väser".

Hon borde hållas ansvarig för det hon skriver. Men troligen - trots att hon kan stava till ordet - vet hon inte vad det innebär. Det är också väldigt vanligt och normalt...

Uppfostran och verklighetsflykt

2005-05-22T13:06:00.000+02:00

I en söndagskolumn i DN (22 maj 2005) skriver Nina Björk om nya upplevelser i sina kontakter med barnens värld.

"Men samtidigt som vi fostras, liksom samhällsmedborgare i alla tider har gjort det, är kännetecknen på den moderna fria människan att hon inte lyder några andra lagar än dem hon ger sig själv. De gemensamma värderingarna kan därför inte längre predikas ut, inte ges i utantilläxa. De måste liksom växa inifrån."

Hon citerar litteraturvetaren Terry Eagleton om att de yttre maktstrukturerna måste ersättas av inre känslostrukturer. Slutsatsen är att "pö om pö, försiktigt, försiktigt, lite här och lite där skapar vi en människa som lär sig att inte bara lyssna på utan även känna som sin tid".

Javisst, det är internalisering det handlar om, dvs. det tidiga successiva införlivandet av det omgivande samhällets etik och föreställningar. I dagens medievärld är det där ingen lätt uppgift för föräldrar att genomföra den viktiga värdeöverföringen till sina barn och bygga upp den inre självkontrollen. Det är just under de 6-8 första åren som barnen präglas för livet som vuxna. Ingen yttre samhällelig kontroll kan någonsin ersätta den inre självkontrollen, det som vi ibland kallar samvete. Den etiken är nödvändig eftersom den bygger på ömsesidighet i relationerna. Utan den kan ett samhälle inte fungera.

Det är alltså viktigt och nödvändigt att vi börjar intressera oss för hur samhällsgrunden mår. Alla utstuderade och snygga byggnadsverk rasar ju samman om grunden är rutten. Det är på tiden - för att använda en argumentering från Det Naturliga Steget på sin tid - att vi slutar upp med bladverksresonemang och börjar intressera oss för rotsystemet.

Att tro att arbetet med att göra den nya generationen redo att möta livet på ett bra sätt skulle vara fritt från ansträngning eller att det skulle kunna ske utan en väl tilltagen kvantitet av tid är bara verklighetsflykt. Det som skall växa inifrån, som Nina Björk skriver, måste vara planterat där och ha en god jordmån.

Relevans i journalistik?

2005-05-04T11:51:00.000+02:00

Svenska Dagbladet har de senaste dagarna startat en debatt om pressfriheten både på ledarsidan och på debattsidan. Vad man försöker påvisa är problemen med en ökande tystnad och växande sekretessbestämmelser. En angreppspunkt är ett förslag till rambeslut inom EU avseende en tids lagring av trafikuppgifter (telefon och data) för att kunna använda dem för brottsbekämpning. Konturerna är väl knappast klara om konsekvenserna med detta, men de kan tydligen redan tidigt kritiseras.

Det är givetvis centralt att beakta integritetsaspekterna för den enskilde i detta senare fall och alla andra och givetvis skall vi slå vakt om offentlighetsprincipen. En sak när det gäller offentlighetsprincipen är att medieutvecklingen genom datoriseringen och Internetanvändningen skapat en delvis annorlunda situation. Det gnälls exempelvis över att passfotona nu har ett skaderekvisit som gör att man inte enkelt kan hämta hem dem till redaktionerna. Men vem har någonsin analyserat om fotona skall ses som offentlig handling och vem bland pressen och övriga medier har analyserat graden av integritetsskydd när det gäller den egna bilden.

Balansgången mellan allmänintresset och enskildas integritet är väl inte helt utan problem hos dagens medier. Jag skulle vilja säga att det råder en obalans i hela systemet - helt enkelt därför att våra medier sällan har någon förståelse för begreppen relevans och allsidighet. Undantagen blir allt färre.

Det journalistiska tänkandet skapas givetvis genom utbildning men också genom det klimat och den generella policy som kännetecknar dagens redaktioner. Det är förbluffande hur lika man tänker inom de journalistiska kretsarna. När drevet går går det över hela landet. Pluralismen finns förstås men den dominerar knappast. Det som präglar mediebilden är likformigheten i beteenden och vinklingar. Kanske är detta en produkt av den vältrimmade strömlinjeformade enhetsstaten som under århundraden formats i symbios mellan stat och kyrka? I vilket fall är det viktigt att debatten kring mediernas framtida kvalitativa roll blir en del av samhällsdebatten.

Allsidighet och relevans borde vara inte bara modeord utan bli en substans inom svensk journalistik. Vägen dit är förstås lång, men någon gång borde man ta ut kompassriktningen åt det hållet. Det skulle gynna den integritetspolitik som medierna ibland åberopar gentemot myndigheterna. Men det är förstås svårt att se bjälken i det egna ögat...

Ulvskogs (s) konstiga matematik

2005-04-24T14:51:00.000+02:00

Partisekreterare Marit Ulvskog (s) kommenterar idag (24/4) i DN sitt partis dåliga utgångsläge med att jämföra med 1997 och valet 1998. Hon säger:

"Det såg lika illa ut 1997, men vi vann ändå valet 1998."

I valet 1994 fick socialdemokraterna 45,3 procent av rösterna och 161 mandat. I valet 1998 fick socialdemokraterna 36,4 procent av rösterna och 131 mandat. Det vill säga en förlust på 8,9 procent och ett minskat antal mandat med 30.

Inte undra på att den svenska skolan blir allt sämre när en ledande företrädare för regeringspartiet (och tidigare minister) inte kan skilja på minus och plus.

Så vi får alltså hoppas att socialdemokraterna "vinner" nästa val på detta Ulvskogssätt. Det vore en ren vinst för Sverige i alla fall!

Pagrotsky i klaveret

2005-04-23T18:56:00.000+02:00

När det dyker upp en nyhet som bekräftar ens egna fördomar gäller det att var snabb att utnyttja den. Och man bör göra det innan nyhetsbubblan spricker. Utbildningsminister Leif Pagrotsky har gått i den fällan. I dagens DN (23/4) skriver han om en doktorsavhandling som sägs peka på att friskoleeleverna får högre betyg än vad deras kunskaper medger. Det utnyttjar Pagrotsky till max. Nu minsann bör man ha antagningsprov för friskoeelever när de söker vidare.

Det påminner om Thomas Östros reaktion som kommenterade att Skolverket inte lyckats bekräfta misstankar om missförhållanden på de religiösa friskolorna. Eftersom det inte gick att få hans misstankar bekräftade aviserade han regelförändring till dessa skolors nackdel. Det var någon slags omvänd bevisföring. Det är väl sådant som kallas intellektuell kapacitet?

Pagrotsky har nog en del problem. Det visar sig nämligen att friskoleeleverna klarar de nationella proven bättre än de från den kommunala skolan. Möjligen kan bättre sådana resultat också ge upphov till högre betyg. Eller?

Det behövs nog antagningsprov för statsråd. Möjligen kompletterat med omdömesanalys.

Morgan Johanssons (s) naiva vetenskapssyn

2005-04-20T11:31:00.000+02:00

Det finns ett statsråd som heter Morgan Johansson. Han skriver idag (20/4) på SvD:s Brännpunkt om farorna med religionen. Att religionen finns med i samhällsbilden ser han som ett bakslag för vetenskap och förnuftstro.
Kärnan tror han ligger i skillnaden mellan religiös tro och humanistisk grundsyn. Det behövs en kamp mot religiösa dogmer och en ny upplysningstid, påstår han.

Därmed röjer han en naiv och inskränk syn på både vetenskap och religion. Så där resonerar väl ungefär en elev i mellanstadiet. Vetenskapen har redan förklarat allt, så därför behövs bara den för ett gott liv.

Låt mig först säga att dogmatism och fanatism inte är typiska för religioner - de finns överallt där det finns människor - av en eller annan anledning inskränkta sådana De finns i socialdemokratin, hos liberaler och bland kristdemokrater och givetvis i de religiösa rörelserna. Kommunismen och nazismen har visat sig innehålla de värsta fanatikerna/dogmatikerna i modern tid, som har kostat många miljoner människoliv och omfattande kränkningar av människovärdet.

Morgan Johansson tycks tro att en humanistisk grundsyn uppstår av sig själv. Så lite begriper han av hur en kultursyn byggs upp. Den humanistiska synen har ju utvecklats inom religionerna - främst kristendomen. Han är med andra ord inte medveten om hur hans egna värderingar uppstått. Arbetarrörelsen i Sverige sprang dessutom fram ur ett enagemang hos frikyrkliga rörelser och nykterhetsrörelser. Det var ju först senare som partiet lade sig till med en i vissa delar marxistisk retorik, som lett till en konfliktyta med religionen. Morgan Johansson borde gå hem och läsa på historien!

Men okunnigheten är en sak. Hans vetenskapssyn är ju oerhört naiv för att inte säga pinsam. Det gäller att ha klart för sig att det vi kallar förnuft inte är ljuset i sig. Likt en lins, en spegel eller ett prisma kan förnuftet bryta en sanningsstråle. Men det är inte säkert att det är helheten som den bilden förmedlar. Den teologiska imperialism som länge härskade i västvärlden har nu ersatts av en vetenskaplig imperialism och det är den som Morgan Johansson gör sig till tolk för. Viktor E Frankl säger att den verkliga faran när det gäller vetenskapen är inte att vetenskapsmännen förlorat universaliteten utan i deras anspråksfullhet: "det djupt beklagliga är inte så mycket det faktum att vetenskapsmännen specialiserar sig utan snarare att specialisterna generaliserar".

De deskriptiva vetenskaperna blir ovetenskapliga eller illegitima när de hänger sig åt omfattande förklarande teorier vilka varken kan verifieras eller falsifieras genom experiment. Sådana vetenskaper är inte vetenskap utan tro, förklarade ekonomen och filosofen E.F. Schumacher på 70-talet.

Morgan Johansson borde läsa sin forne partikamrat Gunnar Myrdal. Professor Gunnar Myrdal tar upp de här frågeställningarna i sin bok "Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen" (1968). Fakta organiserar inte sig själva till begrepp och teorier endast genom att man ser på dem; utanför en referensram av begrepp och teorier finns inga vetenskapliga data, bara kaos. Det ligger ett oundvikligt a priori-element i allt vetenskapligt arbete, skriver Myrdal. Frågor måste ställas innan svar kan ges. Alla frågor är uttryck för vårt intresse för världen - de är i grunden värderingar. Existensen av en stomme positiv vetenskaplig kunskap som är oberoende av värderingar kallar Myrdal för naiv empirism.

Vetenskapsmannen är ju inte frigjord från t ex traditionen inom det egna vetenskapsområdet. Den kan ju vara grundad medvetet eller omedvetet på vissa moralfilosofier. Det är faktiskt intressant att Gunnar Myrdal här tar avstånd från den positivism som Axel Hägerström stod bakom. Han konstaterar också något fundamentalt för all vetenskap: all brist på kunskap tenderar - i likhet med all kunskap - att vara opportunistisk.

Morgan Johansson har förstås ett syfte med sin artikel. Det är de religiösa friskolorna han vill åt. Vad annars? Vad jag förstår är han inne på farlig mark eftersom vår grundlag i fri- och rättighetskapitlet har en enda oinskränkbar rättighet, nämligen religionsfriheten. Dessutom finns det i Europakonventionen - som är svensk lag - ett krav på att staten skall tillförsäkra föräldrarna rätten att uppfostra sina barn i enligthet med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Morgan Johansson kanske är ute efter att alla barn skall uppfostras bara enligt hans socialistiska övertygelse? Frågan är vem som är dogmatiker egentligen.

Familjepolitiken och Helvetesgapet

2005-04-04T16:56:00.000+02:00

PM Nilsson, politisk redaktör i Expressen, har också han (liksom Nina Björk, se mitt tidigare inlägg) upptäckt familjen. "Att stärka familjen" vore något, filosoferar han i söndagens tidning (3 april). Och så kommer då den där obligatoriska, patetiska Brasklappen:

"Jag gillar inte heller kristdemokraternas syn på familjen som lösningen på allt, men det skulle vara bra om något parti kunde skaffa sig en familjepolitik som inte bara var pekpinnar utan som mer såg till den livsstil som trots allt dominerar hos svenska barnfamiljer."

Det vore bra om herr Nilsson tog sig före att penetrera kristdemokraternas familjepolitik - den är nämligen inte påstådd som lösningen på allt, men den är oerhört central i flera avseenden. Och det där med pekpinnar var väl lite långsökt för en skribent som närmast dagligdags använder sig av sådana. När PM Nilsson skriver så där får jag associationer till Ronja Rövardotter. När hon promenerade nära Helvetesgapet så ropades en fråga till henne vad hon gör där och hon svarade: jag aktar mig för Helvetesgapet. PM Nilssons svar på frågan vad han gör med sitt närmande till verklig familjepolitik så svarar han: jag aktar mig för kristdemokraterna...

Det är klart ett stort steg för en förment liberal att erkänna familjens roll. Det traditionella liberala tänkandet bortser ju från den typen av gemenskaper; liberalen ser bara staten och individens relation till staten. Att vi alla föds in i mänskliga gemenskaper är något som liberalen inte gärna funderar över. Enligt den gamle John Locke är tanken att varje människa själv skapar sin identitet och utvecklar sina förmågor oberoende av sitt sociala sammanhang och oberoende av tid och rum. Den filosofin har förstås inte mycket med verkligheten att göra - men ändå har den bitit sig fast i stora delar av både den vetenskapliga och politiska världen. Men som sagt det gäller att akta sig för Helvetesgapet...

En krock med verkligheten

2005-03-20T12:59:00.000+01:00

Verkligheten tenderar att korrigera oss, men ibland tenderar vi som människor att blunda för verkligheten och föredrar att leva kvar i vår egen konstruerade värld. Därför är det intressant när den burdusa verkligheten krockar med idévärld och om vi då är beredda att göra omvärderingar och reflektera över det verkliga livet och dess konsekvenser.

Nina Björk är författare, litteraturkritiker på DN och doktorand vid Göteborgs universitet. Hon blev känd som feminist genom sin bok Under det rosa täcket (1996). Nina Björks utgångspunkt är att män och kvinnor är lika av naturen. Med andra ord är det kulturella faktorer som styr könsskillnaderna.

Hon tar även avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer tar hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserar över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt är att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av mijö och inte arv.

Hon har nu drabbats av verkligheten. I dagens söndagskolumn i DN kultur (050320) skriver hon om upplevelsen av eget barn:

"Ett spädbarn i min famn. Och i ett slag negerar detta spädbarn vårt samhälles allra heligaste ideal. Han är nämligen fullständigt hjälplös. Inte som ett misstag, utan i sin helt normala natur. Han är helt beroende. Inte för att det har blivit fel, utan för att det har blivit rätt. Det är ju så vi är. Det är så vi alla har varit. Överallt. I alla tider. Hjälplösa, beroende, utelämnade, oförmögna att klara oss själva. Jämfört med andra arter föds människobarn 'för tidigt' och kräver därför en ovanligt lång period av total omsorg från sina föräldrar. Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art. Kan det alltså i spädbarnets närhet vara ursäktat, till och med önskvärt, att begå det klassiska filosofiska felslutet och gå från den beskrivande nivån till den normativa? I samma stund som jag märker hur den nya människan är så vet jag också vad jag bör göra. Gränsen mellan beskrivning och värdering upphävs. Gränsen mellan natur och kultur går inte att upprätthålla."

Hon skriver att vår tid är besatt av att göra natur till kultur.

"Men vilka intressen ligger bakom dagens tilltro till en kultur som inte behöver rätta sig efter naturen? Vem tjänar på att vi ser människan som vore hon utan biologiska gränser?Fråga General Motors. Fråga plastkirurgen. Fråga varenda reklamare som du känner. Fråga Göran Persson. Fråga de som har satt tillväxten som övergripande politiskt mål. Alla bygger de på att vi glömmer någonting: förutsättningarna."

Se där: en förmåga till att reflektera över de faktiska omständigheterna. Att se människan som hon är och att försöka bygga samhället utifrån det perspektivet. Människans beroende av människor och andra naturliga utgångspunkter. Och som jag ser det bör samhällsarbetet för det goda samhället - det gemensamma bästa - bygga på analysen om människans värde, förutsättningar, behov och uppgift. Det värdeorienterade svaret i motsats till det förhärskande systemorienterade!

Alliansparti eller isolat?

2005-03-10T13:19:00.000+01:00

På den anonyma kristdemokratiska bloggen Syskonskap står följande kommentar:

"I likhet med namnkunniga statsvetare har Syskonskap på ett tidigt stadium konstaterat att alliansarbetet mellan de s.k. borgerliga partierna sker på kristdemokraternas bekostnad. Moderaterna rider på framgångsvågen som 'borgerlig opinionsbildare' medan folkpartisternas pinsamma och populistiska utspel - vilka ofta går stick i stäv med alliansens direktiv - duggar tätt. Och det ger utdelning i opinionssiffrorna!"

Det är en intressant analys. Gärna syskonskap, men inte med Alliansens övriga partier är den politiska slutsatsen! Intressant är att bloggen som stöd för sin åsikt åberopar ett antal icke nämnda statsvetare. Är det en brist på egen auktoritet och/eller analys?

De frågor som Syskonskap glömmer att ställa och ge svar på är bland annat: Vad är alternativet för en regeringsbildning? På vilket sätt kan Syskonskap dra slutsatser av något halvårs närmare samarbete i Alliansen? Sedan när finns det en tydlig koppling mellan opinionssiffror och valresultat?

Om man inte har rimliga svar på dessa frågor har man inte gjort någon analys alls. Hans Bergström gjorde 1988 en intressant uppdelning av politikområdena, nämligen i idépolitik, sakpolitik och maktpolitik. Det är en vägledande god indelning. Maktpolitiken handlar nämligen om vilka man skall samarbeta med för att få igenom åtminstone delar av sin politik. Det är en avvägning av pragmatisk natur och den är ofrånkomlig, såvida man inte vill tillbringa det politiska arbetet i ett isolat. Det handlar dessutom om grundsynen på politiken som en process - och dessvärre oftast en långsam sådan.

Varje seriöst parti måste hålla sig med en maktpolitik. Problemen dyker upp om det i sin tur innebär att sakpolitiken och idépolitiken skadas av detta. Sakpolitiska förändringar sker förstås i kompromisser mellan t ex allianspartier, men väljaren inser i allmänhet att sådant är nödvändigt. Idépolitiken får överhuvudtaget inte påverkas av ett parlamentariskt samarbete.

Om man har detta klart för sig kan man agera inom en allians för regeringsskifte med en tydlig profil. Det finns ingen automatik i att de partier som idag ser större ut skall ha det största utrymmet eller aktiviteten. Det beror på varje enskilt parti. Det finns en "kvävningsrisk" för varje alliansparti, men det beror inte på alliansen som sådan utan på det egna partiet. Den insikten tycks inte föresvävat bloggen Syskonskap.

Efter valet 1994 där kristdemokraterna var ytterst nära en katastrof skrev jag en analys i DN apropå regeringssamarbetet:

"Sitt-still-i-båten-syndromet utvecklades närmast till en tystnadens strategi. Jag har sagt det många gånger: tystnadens strategi är inte en politisk strategi. Partiets utåtriktade agerande, där det förekom, präglades i alltför hög grad av improvisationer. Men det är heller ingen strategi. Strategi handlar nämligen om långsiktighet, om att bevara handlingsfriheten, om att ta initativet, om att försöka leda utvecklingen. Inte om att bli ett rov för tillfälligheter."

Om man har denna grundinställning klar för sig och agerar efter den så är ett maktpolitiskt samarbete inget konstigt, snarare är det en central punkt för genomförandet av den egna politiken. Den insikten borde också bloggen Syskonskap tillägna sig.

"Pundits" och felslut

2005-02-26T17:59:00.000+01:00

Mytbildningar och gruppfördomar florerar flitigt - inte minst i medievärlden. Och vi har kanske alla ett behov av att konstruera konspirationsteorier och systematik kring beteenden i vår omvärld; det gör ju världen så mycket enklare att förklara. Men många gånger är det vi söker djupgående förklaringar på en serie tillfälligheter och slumpmässiga sammanträffanden. Det gäller att hålla tanken klar så att man inte går på de vanliga felsluten.

I DN Kultur skrev igår (den 26 feb 2005) Lars Linder en recension av "Why America´s top pundits are wrong". Den var intressant eftersom boken anlyserar "sanningar" som producerats av ledande opinionsbildare men som bygger just på myter och felslut. Lars Linder skriver:

"Och just det, menar de, är den antropologiska vetenskapens kanske viktigaste budskap till en värld där oro och panik inför brutala förändringar lätt skapar misstänksamhet människor emellan. Inget, säger inget, i människans sociala beteende är etniskt eller kulturellt förutbestämt. Hon är aldrig jude eller grek först och främst, utan människa."

Först och främst människa! Just det. Det måste alltid vara det centrala att se människan, personen. Att se henne som ett subjekt. Som ansvarig för det hon själv gör och tänker, inte för det som andra i hennes etniska eller sociala tillhörighet gör och tänker.

Brottsbenägenhet, t ex, är inte grupprelaterad utan individrelaterad, eller skulle jag hellre säga, personrelaterad. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän. En man har ingen kollektiv skuld för att andra män begår brott i form av misshandel eller våldtäktet. Det där grupprelaterade tänkandet om den typen av ansvar visar bara att man inte har sett varje enskild människa som en person.

Att se varje människa som en ansvarig person är som jag ser det grunden för det goda samhällsbyggandet. Det gäller att utgå från människans värde, behov, förutsättningar och uppgift. Det är ett värdeorienterat synsätt. Motsatsen är det systemorienterade synsättet; ett synsätt där man pressar in människor i mallar de inte passar i. Både liberalismen och socialismen är uttryck för detta felslut. Vårt stora samhällsproblem är att dessa "top pundits" dominerar både medievärlden och den politiska världen.

("Pundits" är i USA en vanlig, lätt skämtsam beteckning på den brokiga skara av tyckare och skribenter som fyller de stora tidningarna med hårt profilerade och tvärsäkra åsikter om landets och världens ödesfrågor. Enligt ordboken betyder pundit "lärd bramin", svenska ord med liknande valör kan vara "orakel" eller "förståsigpåare". Detta enligt Lars Linder.)

Utskott för granskning av riksdagens feminism?

2005-02-19T12:38:00.000+01:00

Partisekreterare Marita Ulvskog (s) har föreslagit ett nytt riksdagsutskott som skulle granska om riksdagen bedriver en feministisk politik. Alltså: riksdagen skulle ha ett organ som granskar riksdagen. Det är förstås en innovation. Den är förståelig bara utifrån ett synsätt: Ulvskog har egentligen ingen större erfarenhet av riksdagsarbetet. Det är en god utgångspunkt om man nu skall leverera okunniga och konstiga förslag. På den punkten har hon lyckats.

I riksdagsordningen finns fastslagit när det gäller ärendenas beredning: "Därvid skall iakttagas att ärenden som hör till ett ämnesområde hänföres till samma utskott."

Jämställdhetsfrågorna berör många områden i riksdagsarbetet och de skall beakttas i varje utskott - dvs utifrån perspektivet att de har sin grund i regeringsformen. I riksdagen finns det inga "överutskott". Alla utskott är självständiga och oberoende i förhållanden till andra utskott. Det finns inget utskott som granskar andra utskott.

Riksdagen har ett granskningsutskott, konstitutionsutskottet, men det är regeringen som granskas där. Ulvskog sitter i Grundlagsutredningen. Den kan förstås föreslå innovationer. Men det lär nog bli besvärligt att få någon bredare enighet kring att det skall finnas granskande "överutskott" i riksdagen.

Det där är nog bara en populistisk dagslända i kampen om väljarna med Schyman. Utan substans och innehåll!

Det servila samhället

2005-02-08T14:24:00.000+01:00

Mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige än. Det har vi lärt oss dessa senaste dagar. Örebro Universitet har nämligen promoverat statsminister Göran Persson till hedersdoktor. Så här lyder den lysande formuleringen i motiveringen:

Genom att utse Högskolan i Örebro till universitet 1999, visade statsminister Göran Persson prov på såväl mod som förutseende genom att förstå och stödja den potential och vitalitet som Örebro universitet representerar. Hans initiativ och beslut bär nu frukt i det unga universitetet för växande människor.

Att fatta politiska beslut är alltså ett utslag av mod. Intressant. Var fanns risken som gjorde att modet behövdes?
Frågan är om tilliten till den akademiska kompetensen stärkts efter detta. Det skulle kunna sägas att själva motiveringen inte i sig gett uttryck för potential och vitalitet. Den är ju närmast ett krypande för den politiska makten, vars huvuduppgift är att fatta nödvändiga beslut oavsett mod i barm. Det var knappast modigt att lämna en sådan motivering, snarare dumdristigt - det visar den efterföljande debatten.

Uttrycket det civila samhället har vi hört förut. Nu har vi fått ett nytt uttryck: det servila samhället. Örebro Universitet (s). (s) som i servilitet.

Biskopen och offentliga förtroendeuppdrag

2005-02-03T13:08:00.000+01:00

Biskopen i Lund har utsatt en diakon för påtryckningar och hot om indragning av vigningsuppgift i syfte att få diakonen att lämna sina politiska uppdrag som ersättare i en kommunal socialnämnd och nämndemannauppdraget i en tingsrätt. Det är en olämplig kombination enligt biskopen. Det finns ju jävsbestämmelser som reglerar konflikter som kan uppstå, men de är inte tillräckliga, anser biskopen.

Det där är en principiell frågeställning som ger anledning till funderingar kring innebörden i ordet demokrati. När jag granskat denna frågeställning har jag funnit att det inte finns några direkta lagregler som anger rätten att inneha politiska förtroendeuppdrag i kommuner, landsting eller riksdag. Man kan förstås säga att det ligger underförstått i lagreglerna om att man har rätt till tjänstledighet för att utöva ett sådant uppdrag.

Och i arbetsrätten kan man inte hitta underlag för uppsägning eller avskedande av en anställd på grund av offentliga politiska förtroendeuppdrag. Inte heller i Svenska Kyrkans interna kyrkoordning, varken i text eller förarbeten. Biskopen i Lund har alltså upptäckt en ny konfliktyta som ingen annan tidigare funderat på. Sättet att agera utan stöd i lag och kyrkordning är minst sagt anmärkningsvärd! I vissa medier framställs det som om biskopen bara vädjat till diakonen. Men så är det inte - det är direkta hot att ta upp frågan i Domkapitlet om indragning av vigningsuppgiften (som diakon har man en vigningsuppgift som sorterar under Domkapitlet, men anställning sker hos kyrklig samfällighet) om inte vederbörande lämnar sina politiska uppdrag.

Detta märkliga agerande har fått mig att idag väcka en interpellation riktad till vice statsministern om vilka åtgärder han ämnar vidta för att garantera enskilda människor rätten att inneha offentliga politiska uppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare eller andra. Det är verkligen en befogad fråga!

Fåntrattskommentarer om Temo

2005-01-29T15:40:00.000+01:00

Idag har DN publicerat en Temo-mätning om partisympatier. Där får kristdemokraterna 3,0 procent, en minskning på en månad på nästan två¨procentenheter. DN toppar med denna "nyhet" på första sidan och på ledarsida och nyhetssida hittar man fåntrattskommentarer av vanligt slag. Hur oseriös får man vara? För några dagar sedan presenterade Sifo för samma parti 5,3 procent. Ändå lyfts denna "nyhet" fram som vore det en faktisk nyhet.

Det där handlar om okunnighet om undersökningsmetodik, matematik, sannolikhet och statistik och inte minst sociologi. Temo är så vitt jag vet det enda (möjligen med undantag av RUAB) som inte gör s k kvotskattning av sina undersökningar, dvs korrigerar underlaget i relation till hur den undersökte sagt sig rösta i föregående val. Därmed är fältet öppet för felträffar. Och hur skall man förklara tappet på två procentenheter på en månad utan att något påtagligt hänt i den kristdemokratiska opinionsbildningen?

Svängningarna i mätningarna är troligen inte så stora i verkligheten - det är mer instituten som svänger. Men det konstigaste är alla dessa okunniga journalister och ledarskribenter som inte vet vad de skriver/pratar om. De borde gå en grundkurs i ämnet "tillförlitlighet hos opinionsmätningar".

När jag skriver detta gör jag inte detta för att det denna gång är kristdemokraterna som drabbas. Analysen är generell. Däremot kan det konstateras att situationen för kristdemokraterna i sig är problematisk; det finns det flera indikationer på (inte bara SCB, som är den enda mer omfattande undersökningen som görs, hade i nov 5,5 procent för partiet). Men det är absurt att kommentera enskilda osäkra instituts siffror med någon större grad av allvar
(Skop har partiet runt 7 procent och Demoskop har haft det nere i 2,7). Relevans, kan det vara något att fundera kring hos ledarskribenter och politiska journalister?

Bild av svensk effektivitet i kris?

2005-01-20T14:11:00.000+01:00

Idag, torsdag, hade riksdagen ett EU-seminarium med anledning av tioårsjubileet av svenskt medlemsskap. I programmet deltog den svenska kommissionären Margot Wallström (s) med ett anförande. Hennes inledning var en iskall ögonblicksbild över svensk effektivitet vid tsunamin, eller borde vi säga, brist på effektivitet. Eller som rubriken antyder: svensk effektivitet i kris.

Så här inledde Margot Wallström sitt anförande:
"År 2005 inleddes med att vi fått lära oss ett nytt ord - tsunami - ordet för den flodvåg som i ett slag förstörde livet för tusentals och åter tusentals människor i Asien. En av mina medarbetare var där med sin familj. Hon säger att 7 sekunder räddade dem från att slukas av vattnet. De sprang för livet upp i en högläntare terräng. De spenderade 4-5 dagar i detta område och blev omhändertagna av thailändare som kom med mat och vatten. De var med om det absurda att bli 'hittade' av olika räddningsteam som först av allt frågade om deras nationalitet. Tyskarna tog hem sina medborgare, vilket även norrmännen och italienarna och belgarna gjorde. Inte ens det faktum att hon var svenska som bodde i Belgien bevekade dem. Även en svensk resebyrå kom - men eftersom det inte var deras resenärer fick de inte åka med - trots att det fanns platser kvar. Thailändarna förstod inte och
sa 'but european-same, same'. Och min vän frågade sig självfallet - vad betyder det då att vara europé?"

Den outtalade frågan var förstås i detta läge också: var var svenskarna? Så även om exemplet kan användas för att diskutera hur man behandlas som europé, så finns det andra slutsatser man kan dra.

Tyskar, norrmän, italienare och belgare var uppenbart effektivare än svenskar. Just det: effektivitet i kris.

Är vi bara egoistiska människor?

2005-01-18T20:59:00.000+01:00

I en kommentar häromdagen till mitt inlägg om Det gemensamma bästa skrev en annan bloggare Jollen på världshavet (Bill Portland/Cilla Gertrudsdotter) frågan om religionen är liberal med länk just till sin blogg. Där förs ett resonemang kring att det är egoismen som är den mänskliga drivkraften. Bloggaren var bekymrad över det kristdemokratiska synsättet, men ansåg att man fick ju acceptera kristdemokratin som nödvändig del av ett regeringsalternativ.

I Svenska Dagbladet i söndags (16/1) fanns just en intressant understreckare (kulturdelen) om de där frågeställningarna. Joakim Molander skriver om en nyutkommen bok av Sacharias Votinius: "Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupellösa egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet."

Och han fortsätter:
"Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles, och återuppliva både hans människosyn, och hans syn på kontraktet."

Den aristoteliska kontraktsrelationen, skriver Molander, är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Kravet på ömsesidighet kommer till uttryck i Aristoteles princip om kommutativ rättvisa, om vilken Votinius skriver: 'Den kommutativa rättvisan innebär ett krav på ömsesidighet såväl vad avser avtalets innehåll som i vad avser avtalets grund, det vill säga hur avtalet fått detta innehåll. I en kommutativt rättvis kontraktsrelation är avtalets innehåll sådant att det råder balans mellan parternas prestationer, och relationen är därför till nytta för båda. Detta innehåll skall kontraktet ha fått genom att parterna ömsesidigt beaktat varandras intressen, på samma sätt som vänner gör.'

Jag skall inte här citera hela artikeln, men den är läsvärd. Inte minst som ett svar på den nyliberala bloggarens synpunkter. Boken kommer förstås snabbt att hamna i mina händer.

Men helt klart är att detta är ett helt annat synsätt än den gängse liberala. Men frågan om religionen är liberal är inte adekvat i detta sammanhang. Möjligen beror det på att den nyliberala bloggaren förväxlar kristdemokrati med religion.

Kungen och Marita

2005-01-14T14:46:00.000+01:00

Partisekreterare Marita Ulvskog (s) har kritiserat att kungen konstaterar vissa fakta. Så därför är hon nu beredd att låta utreda Torekovkompromissen om kungens ställning. Kungen och hovet har trätt över en gräns, säger hon.
Det är bara att notera att samma Ulvskog är ledamot av Grundlagsutredningen, av vars direktiv det klart framgår att monarkin inte skall diskuteras av utredningen. Följdriktigt har både dess s-märkte ordförande och statsministern konstaterat att någon sådan översyn inte skall göras.

Ulvskog säger vidare att debattnivån de senaste dagarna - bl a på grund av den kritik som framförts mot regeringen - hamnat på låg nivå. Jojo, det finns ju en del som är experter på det här med låg nivå.

Intressant och olycklig är ju den oskuldens mantel som socialdemokratin ständigt tar på sig. Själv kan man vara hur fräcka som helst i sin kritik av andra - men när den själv blir kritiserad är det fråga om "låg nivå". Vi som var med åren 1991-94 minns den dåvarande nivån. Allianspartierna framstår i det perspektivet som försynta...

Vilseledande om PKU-biobanken

2005-01-07T10:57:00.000+01:00

I dagens DN skriver lederskribenten Barbro Hedvall följande:
" I dag och i morgon sammanträder riksdagen och bryter sitt juluppehåll. Ett ärende har den: att besluta om att ändra lagen så att pku-registret ska kunna användas för att identifiera offer från naturkatastrofen i Asien. Därmed kommer riksdagen i efterhand att godta att polisen sökte i samma register för att snabbare kunna identifiera utrikesminister Anna Lindhs mördare. Det som alltså skulle vara blott och bart ett forskningsregister har fått nya användningsområden. Det hade säkert skett förr eller senare och är nu tydligen inte mycket att diskutera."

Det där är faktiskt vilseledande uppgifter. Riksdagen godtar inte i efterhand. Identifieringen av Anna Lindhs mördare skedde inte utifrån den aktuella biobankslagen utan utifrån de lagliga möjligheter det finns att i samband med förundersökning ta bevismaterial i beslag. Det är en helt annan sak än det som nu riksdagen skall besluta om.

Katastrofen i Indiska oceanen har skapat identifieringsproblem och PKU-biobanken som innehåller prov från alla födda efter 1 jan 1975 kan bidra till att underlätta ett antal identifieringar. Den tänkta lagstiftningen - som idag behandlas av socialutskottet - innebär ett tillägg till den befintliga lagen om biobanker. Utgångspunkten är allvarliga olyckor och svåra påfrestningar som leder till ett större antal döda. Dessutom är detta tillägg tänkt att vara tillfälligt eftersom en översyn av denna lag redan pågår. Lagstiftningen på detta sätt skall bidra i en akut situation och har inget med beslag i samband med förundersökning i brott mål att göra. Det är en helt annat fråga. Vore bra om ledarskribenter hade samma sakliga krav på sig själva som de har på politiker!

Det gemensamma bästa

2005-01-03T13:19:00.000+01:00

Särintresse och dess motsats - det gemensamma bästa - är föremål för DN-kulturs Ola Larsmo i dagens DN. Han skriver: "Det är där ordet 'särintresse' gör ont. Den som använder det utan att definiera dess motsats är helt enkelt en demagog med ljusskygga avsikter. Ingen bör längre få använda det utan att tala om vad man menar med 'samintresse'. Finge jag önska mig något av 2005 skulle det vara en ordentlig katalog från debattsoffornas djup hur detta Samintresse ser ut - det Sam-hälle som håller oss samman."

Det är intressanta frågeställningar - även om djupet i hans artikel även den har brister. Larsmo försöker hitta definitionen men har svårt, möjligen för att det i svensk litteratur inte finns mycket skrivit om samintresset eller det gemensamma bästa. Men det här området finns invävt i den kristdemokratiska idéutvecklingen. I antologin Det gemensamma bästa som det kristdemokratiska idéinstitutet Civitas gett ut (2002) finns diskussioner kring de här frågorna.

I ett av kapitel i boken skriver Mattias J Fröding/Rose-Marie Frebran följande:

"Samhällsgemenskapen är den överordnade gemenskap som utgörs av alla de komplementära gemenskaper som samhället består av. I det goda samhället är det av betydelse att alla olika typer av gemenskaper vid sidan av sina egna mål även har samhällsgemenskapens väl för ögonen, det vill säga det gemensamma bästa. Enligt kristdemokratisk syn utvecklas den enskilda människan i gemenskap men inte på bekostnad av andra. Det gemensamma bästa är därför ingenting som står i vägen för det enskilda bästa.

Samhällsgemenskapen hålls samman av de grundläggande ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som ligger till grund för det som i den kristdemokratiska traditionen omnämns som solidaritetsprincipen. Den kristdemokratiska visionen är ett samhälle som också i praktiken knyts samman av dessa etiska band. För att uppnå detta förutsätts dock medborgare med social ansvarskänsla, personligt engagemang och inlevelseförmåga i med människors situation, kort sagt människor som odlar sina dygder.

Arbetet för samhällsgemenskap är en strävan bort från ett segregerat samhälle där människor lever i åtskilda världar och en strävan mot ett samhälle som överbrygger klyftor och motsättningar mellan unga och gamla, mellan kvinnor och män, mellan lågutbildade och högutbildade, mellan arbetstagare och arbetsgivare och mellan infödda svenskar och nya svenskar.

Denna gemenskapssyn skiljer sig från marxistiskt eller socialistiskt grupptänkande på ett principiellt och avgörande sätt. Utgångspunkten är inte att motsättningar och konflikter är ofrånkomliga utan att strävan mot en levande samhällsgemenskap är en framkomlig väg."

Fredrik den storvulne

2004-12-25T13:55:00.000+01:00

På julafton fick tre av Alliansens partier en julklapp av moderatledaren Fredrik Reinfeldt i SvD. Vid ett regeringeskifte 2006 avser han att lägga beslag på de tyngre ministerposterna, statsminister, justitieminister och utrikesminister. Själv vill han i god tid bli utsedd till statsministerkandidat av de andra tre partierna. Detta skulle ske i kraft av m:s styrka.

Det kanske bör erinras om att moderaterna tidigare legat på höga opinionssiffror som inte gett utdelning i valen. Möjligen borde Alliansen prioritera en strategi för att vinna valet i stället för att fördela icke tillgängliga ministerposter. Storvulenhet kanske inte är ett framgångsrecept. Det finns ett gammalt talaesätt som den gode Fredrik borde fundera på: högmod går före fall.

Sjöstedts felaktigheter

2004-12-21T11:16:00.000+01:00

Europaparlamentarikern Jonas Sjöstedt (v) skriver om EU-konstitutionen i Dagens Nyheter idag tisdag. Det vimlar av konstiga slutsatser i artikeln och klara övertolkningar. Bl a skriver han följande:

”Den fria marknaden blir även i fortsättningen grunden för unionen. Det innebär i praktiken att EU förhindrar länder att föra en mer progressiv politik på miljöområdet, för att skydda konsumenterna eller för att begränsa alkoholens skador, när detta strider mot principen om varornas fria rörlighet. Så sent som i valrörelsen inför valet till EU-parlamentet i juni hävdade flera partier, inte minst kristdemokraterna, att vi skulle få ha införselbegränsningar för alkohol. Nu är de för en konstitution som direkt motsäger detta.”

Jaha, och hur stämmer det med den redan beslutade domen om förbud mot snusförsäljning inom EU? Där anfördes hälsoskälen. Och hur blir det med alkoholen i det nya fördraget? Jo, i artikel III-179 står det om en hög hälsoskyddsnivå och i följande punkt finns alkoholen omnämnd:

"5. I europeiska lagar eller ramlagar får även stimulansåtgärder fastställas som är utformade för att skydda och förbättra människors hälsa, samt särskilt bekämpa omfattande, gränsöverskridande sjukdomar, samt åtgärder som direkt avser skydd av folkhälsan avseende tobak och missbruk av alkohol, utan att medlemsstaternas lagar eller andra författningar harmoniseras. Lagarna eller ramlagarna skall antas efter det att Regionkommittén samt Ekonomiska och sociala kommittén har hörts."

Med andra ord: den fria rörligheten för varor över gränserna kan förhindras av hälsoskäl. Att det kan bli svårt att få till stånd sådana regler är en sak, men det är i så fall inte konstitutionens fel. Sjöstedt kan antingen inte läsa innantill eller förstår han inte vad han läser. Han försöker slå blå dunster i ögonen på folk. Oseriöst!

Aningslöst om opinionsmätningar

2004-12-19T15:39:00.000+01:00

Två opinionsmätningar om hur folk avser att rösta om det vore val idag har nyligen presenterats av Sifo och Temo. Sådana mätningar är intressanta fenomen. De kommenteras och publiceras som vore de verkligheten. Snusförnuftiga kommentarer på ledarsidor och av andra kommentatorer. Samtidigt kan det konstateras att under de senaste valen inte funnits någon samstämmighet mellan opinionsmätningarna under mellanvalsperioden och slutresultaten av valen .Goda exempel är t ex kristdemokraterna i 1998 års val och folkpartiet i 2002 års val. Det var först i valrörelsen man kunde se uppgången. Efter varje val konstateras det att opinionsinstituten är de stora förlorarna. Ändå fortsätter de aningslösa kommentarerna på ledarsidor och andra sidor. De har inget lärt!
Speciellt undermålig är ju Temos metod, där endast råmaterial publiceras utan korrigering för hur man röstat i föregående val. Man ser också att svängningarna är stora. Förut hade Sifo större underlag på 3-4000 personer. Då kunde man notera stor samstämmighet med perioder då SCB mäter (maj, november). Den finns inte idag. Felträffarna kan därför bli stora.
En annan undermålighet är SCB:s nedbrytningar på valkretsnivå. De har inget med seriös statistik att göra .Underlag på 50-100 personer ger faktiskt inga svar. Förstår inte hur de nedlåter sig till sådant.

Grad av civilisation

2004-12-16T21:22:00.000+01:00

I Dagens Nyheter den 15 december 2004 skriver Barbro Hedvall följande:
"Det är som om Sverige håller på att tappa flera grader av civilisation. Det är oroande och svårförklarligt. Varifrån kommer detta behov av att ösa ur sig ilska mot medmänniskor, varifrån denna brist på inlevelse och hänsyn? Och hur kan så många människor i ett land som erfarit ett drygt sekel av framgångsrik och fredlig demokrati börja uppträda som en populistisk mobb?"

Hon skriver detta apropå förgrovningen av synen på politikerna. Det är bra frågor rent generellt. De borde ha ställts för länge sedan av många fler. Vilken civilisationsgrad har vi egentligen?

Vi är ju alla barn av vår tid och framförallt barn av vår uppväxt.
För att ge en bild av mångfaldens Europa och värdet med detta brukar jag använda glasmosaiken som en bild. Den kan nog användas också på det samhälle vi kallar Sverige. Man kan se människorna i detta samhälle som glasbitar som tillsamman bildar ett vackert mönster. Men vad är det som håller ihop en mosaik? Jo, den yttre ramen som jag gärna vill beskriva som rättsstaten. Kittet emellan glasbitarna är de gemensamma värderingarna - värdegemenskapen. Finns inte det sammanhållande kittet så vittrar mosaiken bort. Och vill det sig illa så rasar den helt.

Det är som jag skriver om i beskrivningen av denna blogg att det är lätt att riva ner en civilisation men kräver oerhörd tid och energi att bygga upp. Vi borde nog alla fundera något mer kring uppbyggande och uppfostran - för att nu använda ett omodernt ord. Det brukar heta om demokratin att den ständigt måste återerövras. Det talesättet gäller i ännu högre grad samhällets värdegemenskap. Kanske har vår svenska civilisation blivit en koloss på söndervittrande lerfötter?