Ledarskribenter är ett märkligt släkte. Kampen mot det de tror är fördomar och fobier avlöjar obarmhärtigt deras egna fördomar och fobier.
Så där skulle man kunna skriva med den logik som är Åsa Petersens i Aftonbladets Söndagsrösten (22 maj 2005). Men så där kan man inte skriva. Ledarskribenter är olika och en del av dem är ganska logiska och kloka. Alla har vi fördomar och vi vet inte alltid om dem förrän någon eller något avslöjar dem för oss. En god regel som Gunnar Myrdal en gång lärde mig genom sin bok Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen (1968) är att inse att alla bär med sig värderingar - medvetna eller omedvetna. De omedveta är besvärligast.
Åsa Petersen skriver så här i AB: "Det går en rak linje mellan kristdemokrater som väser att homosexualitet är onormalt, pingstpastorer som talar om homosexuella som cancersvulster och tonårskillar som knackar bögar/spöar flator. Homofobiska kristdemokrater kan inte hållas ansvariga för hatbrotten, men dom har anledning att känna sig ansvariga."
Åsa Petersen kan gärna förklara varför ett parti som i grundlagen vill ha ett rättsligt skydd för dem som diskrimineras på grund av bl a sexuell identitet skulle bestå av homofober? Sanningen är att Åsa Petersen är grymt okunnig om kristdemokrater och kristdemokratin. Hon försöker spinna på sina fördomar, inte bara mot kristdemokrater utan också mot pingstpastorer - hon har ingen aning om att väldigt många sådana tagit avstånd från uttalanden om cancersvulst. I stället söker hon skapa något slags guilt-by-association med något slags förment beviskedja. Så avslöjar hon sina egna fördomar.
Det finns en alternativ förklaring. Åsa Petersen vill smutskasta kristdemokrater och då är alla knep tillåtna. I så fall är frågan vem som "väser".
Hon borde hållas ansvarig för det hon skriver. Men troligen - trots att hon kan stava till ordet - vet hon inte vad det innebär. Det är också väldigt vanligt och normalt...
måndag, maj 23, 2005
söndag, maj 22, 2005
Uppfostran och verklighetsflykt
I en söndagskolumn i DN (22 maj 2005) skriver Nina Björk om nya upplevelser i sina kontakter med barnens värld.
"Men samtidigt som vi fostras, liksom samhällsmedborgare i alla tider har gjort det, är kännetecknen på den moderna fria människan att hon inte lyder några andra lagar än dem hon ger sig själv. De gemensamma värderingarna kan därför inte längre predikas ut, inte ges i utantilläxa. De måste liksom växa inifrån."
Hon citerar litteraturvetaren Terry Eagleton om att de yttre maktstrukturerna måste ersättas av inre känslostrukturer. Slutsatsen är att "pö om pö, försiktigt, försiktigt, lite här och lite där skapar vi en människa som lär sig att inte bara lyssna på utan även känna som sin tid".
Javisst, det är internalisering det handlar om, dvs. det tidiga successiva införlivandet av det omgivande samhällets etik och föreställningar. I dagens medievärld är det där ingen lätt uppgift för föräldrar att genomföra den viktiga värdeöverföringen till sina barn och bygga upp den inre självkontrollen. Det är just under de 6-8 första åren som barnen präglas för livet som vuxna. Ingen yttre samhällelig kontroll kan någonsin ersätta den inre självkontrollen, det som vi ibland kallar samvete. Den etiken är nödvändig eftersom den bygger på ömsesidighet i relationerna. Utan den kan ett samhälle inte fungera.
Det är alltså viktigt och nödvändigt att vi börjar intressera oss för hur samhällsgrunden mår. Alla utstuderade och snygga byggnadsverk rasar ju samman om grunden är rutten. Det är på tiden - för att använda en argumentering från Det Naturliga Steget på sin tid - att vi slutar upp med bladverksresonemang och börjar intressera oss för rotsystemet.
Att tro att arbetet med att göra den nya generationen redo att möta livet på ett bra sätt skulle vara fritt från ansträngning eller att det skulle kunna ske utan en väl tilltagen kvantitet av tid är bara verklighetsflykt. Det som skall växa inifrån, som Nina Björk skriver, måste vara planterat där och ha en god jordmån.
"Men samtidigt som vi fostras, liksom samhällsmedborgare i alla tider har gjort det, är kännetecknen på den moderna fria människan att hon inte lyder några andra lagar än dem hon ger sig själv. De gemensamma värderingarna kan därför inte längre predikas ut, inte ges i utantilläxa. De måste liksom växa inifrån."
Hon citerar litteraturvetaren Terry Eagleton om att de yttre maktstrukturerna måste ersättas av inre känslostrukturer. Slutsatsen är att "pö om pö, försiktigt, försiktigt, lite här och lite där skapar vi en människa som lär sig att inte bara lyssna på utan även känna som sin tid".
Javisst, det är internalisering det handlar om, dvs. det tidiga successiva införlivandet av det omgivande samhällets etik och föreställningar. I dagens medievärld är det där ingen lätt uppgift för föräldrar att genomföra den viktiga värdeöverföringen till sina barn och bygga upp den inre självkontrollen. Det är just under de 6-8 första åren som barnen präglas för livet som vuxna. Ingen yttre samhällelig kontroll kan någonsin ersätta den inre självkontrollen, det som vi ibland kallar samvete. Den etiken är nödvändig eftersom den bygger på ömsesidighet i relationerna. Utan den kan ett samhälle inte fungera.
Det är alltså viktigt och nödvändigt att vi börjar intressera oss för hur samhällsgrunden mår. Alla utstuderade och snygga byggnadsverk rasar ju samman om grunden är rutten. Det är på tiden - för att använda en argumentering från Det Naturliga Steget på sin tid - att vi slutar upp med bladverksresonemang och börjar intressera oss för rotsystemet.
Att tro att arbetet med att göra den nya generationen redo att möta livet på ett bra sätt skulle vara fritt från ansträngning eller att det skulle kunna ske utan en väl tilltagen kvantitet av tid är bara verklighetsflykt. Det som skall växa inifrån, som Nina Björk skriver, måste vara planterat där och ha en god jordmån.
onsdag, maj 04, 2005
Relevans i journalistik?
Svenska Dagbladet har de senaste dagarna startat en debatt om pressfriheten både på ledarsidan och på debattsidan. Vad man försöker påvisa är problemen med en ökande tystnad och växande sekretessbestämmelser. En angreppspunkt är ett förslag till rambeslut inom EU avseende en tids lagring av trafikuppgifter (telefon och data) för att kunna använda dem för brottsbekämpning. Konturerna är väl knappast klara om konsekvenserna med detta, men de kan tydligen redan tidigt kritiseras.
Det är givetvis centralt att beakta integritetsaspekterna för den enskilde i detta senare fall och alla andra och givetvis skall vi slå vakt om offentlighetsprincipen. En sak när det gäller offentlighetsprincipen är att medieutvecklingen genom datoriseringen och Internetanvändningen skapat en delvis annorlunda situation. Det gnälls exempelvis över att passfotona nu har ett skaderekvisit som gör att man inte enkelt kan hämta hem dem till redaktionerna. Men vem har någonsin analyserat om fotona skall ses som offentlig handling och vem bland pressen och övriga medier har analyserat graden av integritetsskydd när det gäller den egna bilden.
Balansgången mellan allmänintresset och enskildas integritet är väl inte helt utan problem hos dagens medier. Jag skulle vilja säga att det råder en obalans i hela systemet - helt enkelt därför att våra medier sällan har någon förståelse för begreppen relevans och allsidighet. Undantagen blir allt färre.
Det journalistiska tänkandet skapas givetvis genom utbildning men också genom det klimat och den generella policy som kännetecknar dagens redaktioner. Det är förbluffande hur lika man tänker inom de journalistiska kretsarna. När drevet går går det över hela landet. Pluralismen finns förstås men den dominerar knappast. Det som präglar mediebilden är likformigheten i beteenden och vinklingar. Kanske är detta en produkt av den vältrimmade strömlinjeformade enhetsstaten som under århundraden formats i symbios mellan stat och kyrka? I vilket fall är det viktigt att debatten kring mediernas framtida kvalitativa roll blir en del av samhällsdebatten.
Allsidighet och relevans borde vara inte bara modeord utan bli en substans inom svensk journalistik. Vägen dit är förstås lång, men någon gång borde man ta ut kompassriktningen åt det hållet. Det skulle gynna den integritetspolitik som medierna ibland åberopar gentemot myndigheterna. Men det är förstås svårt att se bjälken i det egna ögat...
Det är givetvis centralt att beakta integritetsaspekterna för den enskilde i detta senare fall och alla andra och givetvis skall vi slå vakt om offentlighetsprincipen. En sak när det gäller offentlighetsprincipen är att medieutvecklingen genom datoriseringen och Internetanvändningen skapat en delvis annorlunda situation. Det gnälls exempelvis över att passfotona nu har ett skaderekvisit som gör att man inte enkelt kan hämta hem dem till redaktionerna. Men vem har någonsin analyserat om fotona skall ses som offentlig handling och vem bland pressen och övriga medier har analyserat graden av integritetsskydd när det gäller den egna bilden.
Balansgången mellan allmänintresset och enskildas integritet är väl inte helt utan problem hos dagens medier. Jag skulle vilja säga att det råder en obalans i hela systemet - helt enkelt därför att våra medier sällan har någon förståelse för begreppen relevans och allsidighet. Undantagen blir allt färre.
Det journalistiska tänkandet skapas givetvis genom utbildning men också genom det klimat och den generella policy som kännetecknar dagens redaktioner. Det är förbluffande hur lika man tänker inom de journalistiska kretsarna. När drevet går går det över hela landet. Pluralismen finns förstås men den dominerar knappast. Det som präglar mediebilden är likformigheten i beteenden och vinklingar. Kanske är detta en produkt av den vältrimmade strömlinjeformade enhetsstaten som under århundraden formats i symbios mellan stat och kyrka? I vilket fall är det viktigt att debatten kring mediernas framtida kvalitativa roll blir en del av samhällsdebatten.
Allsidighet och relevans borde vara inte bara modeord utan bli en substans inom svensk journalistik. Vägen dit är förstås lång, men någon gång borde man ta ut kompassriktningen åt det hållet. Det skulle gynna den integritetspolitik som medierna ibland åberopar gentemot myndigheterna. Men det är förstås svårt att se bjälken i det egna ögat...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)