Förväxla inte kristdemokrati med konservatism

Det finns en del som har en tendens att förväxla kristdemokrati med konservatism, eller tror att det är samma sak. Ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Roland Poirier Martinsson, gör ett något förvirrat inlägg på detta tema i dagens SvD (30/7 2005). Han skriver om kristdemokraterna:

"Partiet bär inom sig två huvudstråk, ett välfärdsstatligt och ett konservativt. Så länge det är fallet kommer det inte att vara den konservative väljarens självklara val.Alf Svenssons livsuppgift som politiker var att föra partiet bort från det konfessionella mot det politiska. Göran Hägglunds motsvarande uppgift blir att ta ställning för konservatismen mot status quo."

Faktum är att alla kristdemokratiska partier är välfärdspartier och det utifrån uppsättningen grundläggande värden, där människovärdet är det mest centrala. Men kristdemokratin är inte centralistisk (vilket idékonservatismen är). Kristdemokrater ser människan utifrån hennes värde, förutsättningar, behov och uppgift. Samhället ses som byggande i gemenskaper, där familjen är den mest centrala och bärande. Det är sant som Poirier Martinsson skriver att tomrummet mellan stat och individ, där staten kan antingen vara socialistisk eller konservativ och individfokus är liberalt, har skapat en kulturell sprängkraft. Och denna gemenskapssyn som efterfrågas ligger nära kristdemokraternas synsätt. Men den har inte något med konservatismen att göra. Det är en missuppfattning.

Vid årets kristdemokratiska riksting behandlas just skiljelinjerna och partistyrelsen klargjorde följande :
"Konservatismens negativa inställning till utopier och dess värnande om institutioner och vilja att bevara samhälleliga traditioner leder ibland människor att förväxla kristdemokrati med konservatism eller att hävda att konservativa idéer är något som hör hemma inom den kristdemokratiska idétraditionen. Trots de likheter som kan antas föreligga vid en enklare granskning, är kristdemokrati och konservatism två olika och självständiga idétraditioner. Till skillnad från konservatismen betonar kristdemokratin att det är människan och inte staten som är bärare av värden. Som kristdemokrater anser vi att sociala värden och etiska normer bäst förvaltas av familjen och andra små naturliga gemenskaper i det civila samhället och att staten ska stödja dem i denna uppgift."

Det finns för övrigt en tendens att behandla alla ideologier som grenar utifrån de tre; socialism, liberalism och konservatism. Det är naivt! Vem har fastslagit att det bara finns tre ideologiska familjer?

Granskande journalister - ett skämt?

Det där med att det skulle bildas ett nytt politiskt parti, Kulturpartiet, var en kul grej. Ett antal artistprofiler presenterade det på ett seriöst sätt. Men det hela var ett skämt. Journalisterna gick dock på det. Det visar hur seriöst arbetet i de kretsarna är. Det är en myt att vi har en journalistkår som granskar på djupet. Javisst, finns det undantag, men de tenderar att bli allt färre. Och visst är journalister ofullkomliga människor - som vi andra -som kan begå misstag. Men deras granskning - om den finns - tenderar att bli opportunistisk.

Grävande journalistik har kanske hög status, men någon sådan på bredden är väldigt sällsynt. En och annan gräver förstås, men då endast för att bevisa en viss tes ( t ex ansatserna hos Uppdrag granskning och de tidigare Reportrarna). Detta senare har mer formen av kampanjournalistik. Saklighet, allsidighet och relevans kombinerat med djup är en raritet. Det är yta och förväntade eller oförutsedda avvikelser som profileras.

Inte heller de politiska kommentatorerna imponerar. De är ofta förutsägbara och hamnar inte så sällan fel i analysen. Kanske borde de någon gång ställa sig frågan: kommenterar jag verkligen det jag avser att kommentera? I stället agerar de ofta som vore de sportreportrar.

Ett par exempel som bekräftar mina teser: Inför valet 1991 var jag i praktiken den ende heltidsanställde politiske tjänstemannen på partikansliet (utöver partisekreteraren). Och jag oroade mig för journalisternas granskning av partiet inför valet - jag visste nämligen om den avgörande svagheten då hos partiet. Men inte blev det någon granskning att tala om - de ägnade sig huvudsakligen åt att vara hovreportrar hos Ny demokrati.

Det andra är från mitten av 90-talet. Det var en hätsk mediepolitisk debatt mot förslagen att kriminalisera innehav av barnpornografi. Men den fördes ofta utan någon grundläggande kunskap om vad Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen står för. Jag fick ägna mycken tid att undervisa de journalister som intervjuade mig i frågan (satt med i utredningen i ämnet) och det var på områden som var fundamentala för att kritik skulle kunna framföras.

Den gamle TV-reporterna Herbert Söderström sa vid ett tillfälle vid ett internt seminarium med personalen på tidningen Samhällsgemenskap (numera Kristdemokraten) att i journalisternas bokhyllor finns förvånansvärt lite litteratur om journalistik. Han hade och kanske har fortfarande rätt på den punkten?