En sammanhängande rätt

Regeringar är ofta begränsade av att producera text och politiskt samförstånd i lagstiftningsprocessen och så ska de dessutom svara upp mot de tillkännagivanden som parlamenten gör. Många gånger är det dag-för-dag-händelser som styr och det ger alltför lite utrymme för utveckling och koordinering av lagstiftningen. Det där förhållandet riskerar att ge oss dåliga lagar och dålig rättsystematik.  

--Rättsnormer alstras allt fortare, ofta utan att någon tänker på lagstiftningsverksamhetens slutmål. Det rättsliga tänkandet löper risken att förvandlas till ett icke sammanhängande konglomerat av tillfälliga problemlösningar, skriver framlidne lundaprofessorn  Aleksander Peczenik i sitt verk Vad är rätt? om detta problem.

I det moderna rättstänkandet är det centralt att finna en balans mellan stabilitet och flexibilitet, eller mellan förutsebarhet och rättvisa. Vi godkänner helt enkelt inte en lag eller rättstillämpningsakt i ett enskilt fall om dess resultat är oförutsebart eller klart och tydligt orättvist.

Trots sådana krav ser vi exempel på att lagstiftaren skapar lagar som är svårtolkade och inte tydligt förutsebara, t ex den om att verksamhet vid ratten (läs mobiler) inte får inverka menligt på bilkörningen. Vad är menligt? Ja, det överlåter man till rättstillämparen att avgöra, dvs domstolarna. Man kan inte klaga på bristen på otydlighet!

Men det är väl som Peczenik säger: Inte ens lagstiftaren är fri att värdera olika mål utan måste begränsa sig till de mål för vilkas förverkligande det finns tillräckliga medel.

Man kan uttrycka det på ett annat sätt. Lagstiftaren (dvs regering och riksdag) skall så långt möjligt eftersträva det etiskt önskvärda men måste också ha insikten att det är det politiskt möjliga som avgör omfattningen av insatserna. Den praktiska verkligheten kan ibland vara svår att hantera, så svår att man väljer den bekväma vägen. Och så underminerar man begreppet förutsebarhet.

Och det finns ett växande problem bakom allt detta: Som jag skrev i någon tidigare krönika är det alltför få lagstiftare som intresserar sig för lagstiftningen och därmed för att vi får ett sammanhängande tänkande på det rättsliga området. I alltför hög grad är det opportunismen och populismen (och ointresset) som styr lagarnas tillkomst.

Detta kan man förstås ändra på – i alla fall på sikt. I grunden handlar det om hur de politiska partierna för den inre idédebatten på det rättsliga området och så handlar det om vilka företrädare som nomineras i de allmänna valen.

 

========

Ovanstående är en publicerad ledarkrönika i Kristdemokraten 51/52 2013

 

Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/lagar" rel="tag">lagar

, http://bloggar.se/om/riksdagen" rel="tag">riksdagen, http://bloggar.se/om/f%F6rutsebarhet" rel="tag">förutsebarhet

 

 

http://intressant.se/intressant

 

 

Vinter-OS i Sotji och tv-sändningarna

Evenemangslista. Såg ordet för någon vecka sedan. Det var länge sedan sist. Och det handlar om Sotji 2014 – vinter-OS (Sochi heter det officiellt). MTG har köpt sändningsrättigheterna och svensk public-service som sänt i 60 år står utan ens ackrediteringsmöjligheter. TV-tittarna som bara har de fria kanalerna kommer inte att kunna se OS.

Det hade man kunnat om den förra regeringen och den nuvarande varit på alerten. För det finns nämligen en möjlighet för  regeringen att upprätta en evenemangslista. Och i tillkomsten av denna lag var jag i allra högsta grad inblandad  – man kan säga att utan mig hade lagen inte kommit till.

Men först något om lagens innebörd. Den återfinns i radio- och tv-lagen, 5 kap 9 §:

Den som sänder TV-program och som innehar den exklusiva rätten till en TV-sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild vikt för det svenska  samhället får inte, om   han  sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige utestängs från möjligheten att i fri  TV se evenemanget i direktsändning eller, om det  finns  saklig grund till det, med en mindre tidsförskjutning, De evenemang som avses är sådana  som   inträffar högst en gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sverige.

Om regeringen fixar en sådan lista måste den delges EU-kommissionen som ska publicera den i EU:s officiella tidning.

Den förra s-regeringen la på hösten 1998 förslag på den här lagstiftningen. Moderaterna var de enda som motionsvis motsatte sig detta. Svensk idrotts inkomstmöjligheter skulle minska genom en sådan lista hävdades det. I utskottet (KU) fick de stöd av folkpartiet och något oväntat av vänsterpartiet. S, mp, c och kd var för. Men sedan hände något.

Vid höstens kungamiddag dök Bo Lundgren (M)  upp och var mäkta förgrymmad  i frågan. Vår partiledning utsattes dessutom för påtryckningar från idrotts-Sverige. Och helt hastigt inkallades ett extra gruppmöte för vår partigrupp tidigt på morgonen när frågan skulle upp i kammaren, vi skulle byta fot och rösta nej. Därmed skulle förslaget falla. Men det är inte helt enkelt att köra över mig. Jag vägrade att i det läget gå på avslagslinjen, någon annan skulle få ta det. Men det ansågs inte heller bra. Kompromissen som jag föreslog var att jag i mitt anförande skulle ställa ett antal frågor till kulturministern, om de inte besvarades nöjaktigt skulle jag begära återremiss. Så blev det. Jag ställde frågorna och de besvarades nöjaktigt så jag begärde inte återremiss. Men jag hade väckt frågan så återremissen begärdes av Kenneth Kvist (V). Och den blev ett faktum eftersom det finns ett minoritetsskydd för återremiss.

Så landade frågan på mitt bord. Efter diskussioner med främst fotbollsförbundet landade jag i att föreslå att lagen antogs åtföljt av ett särskilt tillkännagivande från riksdagen. Det formulerades på följande sätt:

När det gäller idrottsevenemang där rättigheter upplåtits av inhemska arrangörer har de problem som en lista är tänkt att lösa hittills inte varit för handen. Arrangörerna har försökt göra evenemangen tillgängliga för en väsentlig del av befolkningen - detta i såväl deras egna som deras sponsorers intresse. Med hänsyn till svensk idrotts ekonomi och konkurrenskraft anser utskottet därför att idrottsevenemang i Sverige där rättigheter upplåts av inhemska arrangörer skall lämnas utanför en  eventuell   lista. Utskottet förutsätter att regeringen inhämtar riksdagens godkännande om någon annan bedömning aktualiseras. Enligt utskottets mening bör detta ges regeringen till känna.

Nu visade det sig att moderaterna och folkpartiet tillsammans med vänsterpartiet stödde min linje i andra hand. Därmed hade vi majoritet. Intressant var att inför beslutet i kammaren hade s+mp+c  en avslagsreservation på tilläggsbeslutet, m+fp en mot principen om lista och v ett särskilt yttrande mot principen om lista. Kd var alltså enda partiet för kompromissen men fick alltså stöd i andra hand varför det också blev riksdagens beslut, vilket gäller än idag.

Varför har det då inte blivit en evenemangslista? En tjänsteman på SvT berättade en gång för mig att den dåvarande s-regeringen inte trodde att EU-kommissionen skulle godkänna en lista med den begränsningen. Men det vet man inte. Dessutom är ett tillkännagivande inte rättsligt bindande för regeringen, vidare kan regeringen nu efter 14 år också inhämta riksdagens godkännande för en annan ordning. Men varken den tidigare eller nuvarande regeringen har agerat i frågan. Därför blir det inga OS-sändningar i de fria kanalerna i vinter, möjligen skulle regeringen kunna agera inför sommar-OS 2016.

Skyddet för privatlivet

Europadomstolen har nu förkunnat en dom där Sverige fälls för att ha ett otillräckligt skydd för privat- och familjelivet. Det gäller den smygfilmade Eliza. I yttrandefrihetskommitténs betänkande 2012:55 var det bara Göran Lambertz och jag som reserverade oss för ett förstärkt skydd för privatlivet. Göran fastslog dessutom att det stod helt klart att Sverige har krav på sig om detta. Jag fastslog för min del att det inte finns ett effektivt rättsmedel mot sådana kränkningar här. Jag hävdade att oavsett tolkningen av Europakonventionen borde vi införa ett sådant skydd. Det finns ett antal ledamöter och experter i utredningen som nu har fått något att fundera över...

Här följer min reservation:

En straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd

Av TF framgår (1 kap. 3 §) att ingen kan dömas till straff- eller skadeståndsansvar för publiceringsbrott om det inte är angivet i ”denna förordning”. I TF finns inget heltäckande skydd mot intrång i privatlivet avseende foton eller artiklar som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse.

Samtidigt är Europakonventionen svensk lag och där finns just skyddet för privatlivet inskrivit i artikel 8. Den artikeln handlar även om publicering. Ibland hävdas felaktigt att skyddet enbart gäller i förhållande till det allmänna (t.ex. staten), men det gäller även mellan enskilda.

Min bedömning är att medierna måste ha ett yttre tryck på sig för att inte överskrida de gränser som innebär att man kränker privatlivets helgd utanför allmänintresset. Idag finns en pressetisk regel med detta innehåll. Regel nr 7 under rubriken ”Respektera den personliga integriteten” lyder ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Bryter man mot denna regel kan man bli fälld av Pressens Opinionsnämnd, måste publicera fällningen och får betala en billig expeditionsavgift. Sanktionen är alltså inte särskilt kraftig och framförallt får inte den drabbade något skadestånd av den som bryter mot den. Den kostar alltså inte särskilt mycket att kränka någons privat- eller familjeliv.

Även Granskningsnämnden för radio och tv har motsvarande tandlöshet.

Så fort diskussionen dyker upp kring mediernas lagmässiga ansvar så återkommer alltid svaren med mediernas egen förträffliga självsanering. Rör inte våra grundlagar! är stridsropet. Det gällde t.ex. olaga hot, hetslagstiftningen och barnpornografidebatten. Det finns ingen automatik i behovet att ändra grundlagarna; men självfallet måste de justeras om det är relevant.

Utredningens majoritet faller tillbaka på detta tänkande om att det fungerar bra idag och att allt står väl till. Men en utredning ska inte bara var retrospektiv utan även ta i beaktande vad framtiden kan föra med sig. Det finns en utbredd uppfattning i dag om att medierna – i synnerhet vissa medier – kryper allt närmare det som kan uppfattas som kränkningar av den privata sfären.

De tryckfrihetsbrott som är aktuella i detta sammanhang är förtal och förolämpning. För ansvar, och därmed skadeståndsskyldighet, för förtal eller förolämpning är det inte tillräckligt att lämnade uppgifter angår privatlivet och inte utgör ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse. I fråga om t.ex. förtal krävs att den omtalade utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att den lämnade uppgiften är ägnad att utsätta den omtalade för andras missaktning. Ansvar skall inte dömas ut om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. Det är med andra ord enlig min bedömning ett för svagt skydd.

Sverige har en skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel vid kränkningar av Europakonventionen. Publicering av foton eller artiklar som angår en persons privatliv och som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse utgör en kränkning av personens rätt till skydd för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen. Såvitt jag begriper finns inte ett effektivt rättsmedel mot sådana kränkningar. Utredningens majoritet gör följande bedömning i denna del:

Det bör dock påminnas om att Europadomstolen inte har prövat något påstående om privatlivskränkning där det svenska tryck- och yttrandefrihetsrättsliga systemet har satts i fråga. Innan en sådan prövning har skett är det därför vanskligt att avgöra vilka närmare förpliktelser som följer av konventionen på det grundlagsskyddade området.

Att tvärsäkert påstå att svensk lag inte uppfyller Europakonventionen kan möjligen vara vanskligt. Jag avstår från detta men hävdar att det rättsliga läget inger tveksamheter på den punkten, men oavsett den delen ligger min huvudlinje på behovet av ett faktiskt skydd för privat- och familjeliv på grundlagsnivå. Majoriteten anser dock att en reglering vore önskvärd utanför det grundlagsskyddade området. Dock har de inte beaktat möjligheterna att medier som ägnar sig åt sådan typ av kränkande verksamhet kan krypa in under grundlagsskyddet, dels genom det frivilla grundlagsskyddet för databaser eller dels under stencilregeln i TF. Speciellt anmärkningsvärt är detta för den del av majoriteten som vill utöka stencilregelns innebörd till att omfatta även YGL.

Jag reserverar mig alltså mot majoritetens förslag att inte föreslå en straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd. En sådan reglering i grundlagarna borde utredningen ha föreslagit. Jag avstår från att peka på vilken lagteknisk lösning som bör väljas, det bör bli en kommande utrednings uppgift.

Etiken måste kombineras med klokhet

Kronofogden jagar ut 96-åring från sitt hus. Detta trots att bygdens bankdirektör ringde myndigheten innan auktionen – och utlovade pengar.

– Jag kan inte se att vi skulle ha kunnat göra något annorlunda. Utifrån det måste jag säga att jag är nöjd, säger en enhetschef på Kronofogden.

99-åring ber om plats på äldreboende men får ingen. Situationen upprör många. Han har svårt att gå, han har ramlat svårt två gånger och på grund av det legat på sjukhus tre veckor. Men kommunen ordnade bara med en toaletthink i vardagsrummet. Kommuntjänstemännen anses ha tolkat reglerna rätt, ändå blir det fel.  

91-årigt par vägras gemensamt boende. Detta trots att det finns en ny lag på området. De här olika nyheterna kunde vi läsa och höra om för någon tid sedan.

Aristoteles hade nog rätt: det gäller inte bara att reflektera över det moraliskt goda utan också över hur vi praktiskt kommer dit, till detta goda.

-En etik blott inriktad på generella principer och effektivitet riskerar att förlora blicken för det enskilda fallet och därmed bli praktiskt ointressant, skriver Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap. Detta i sin bok De Prudentia, dvs om klokheten.

Och klokheten är verkligen ingen naturbegåvning. Den är något man förvärvar genom erfarenhet. Man kan tycka att den är något eftersatt i vår tid. Eller rättare sagt att den är på undantag.

En annan professor, Gunilla Silfverberg på Ersta-Sköndal, har just tagit upp detta med praktisk klokhet. Hon har försökt visa varför experterna på hemtjänstens etik är vårdbiträdena snarare än etikerna. Enligt henne så är det inte förmågan att räkna som är avgörande för vårdbiträde, utan sådana förmågor som empati och gott omdöme. Och sådana förmågor ger sig inte av sig själva utan lärs in av livet självt. Därför, säger Sigurdson, är det viktigt att tillgodogöra sig miljöer där empati och gott omdöme odlas.

-Det kloka vårdbiträdet har blick för vad som krävs för ett värdigt liv.

När jag reflekterar över dessa tankar rinner en riksdagsmotion (KD) från 80-talet i minnet. Idén var salig Hardy Hedmans. Nämligen rätt för tjänsteman att vägra fatta beslut vid uppenbart orimliga konsekvenser vid lagtolkning och regeltolkning. Det är kanske inte så enkelt att konstruera en lag eller lagar så att detta uppfylls. Men vi behöver en ny kultur i samhällsapparaten, en klokhetens kultur.

Genom Silfverbergs aristoteliska dialogmodell erbjuds vi en möjlighet att reflektera över de moraliska processerna i en pågående praktik men också möjlighet att fördjupa vår förståelse av moral, skriver Sigurdson.

Vi behöver med andra ord en klokhetens pånyttfödelse. Inte bara i äldreomsorgen.

-----
Den här bloggen har varit inaktiv länge, nu drar jag så sakteliga igång den genom att återge min lederkrönika i dagens nummer av Kristdemokraten