Aborter och konsekvens

Vilken trovärdighet har den samfundsledare som tidigare stött svensk socialdemokrati – därmed dess abortpolitik – men nu hotar att uppmana de kristna väljarna att inte rösta på kristdemokraterna – just därför att aborträtten skulle kunna vidgas att omfatta även utlänningar som befinner sig här i landet?

Det handlar förstås om den DN-artikeln (25 feb 2007) som pingströrelseledare Sten-Gunnar Hedin och katolske biskopen Anders Arborelius skrev. ”Kanske tvingas vi att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald” heter det i denna artikel. Det är kristdemokraterna och partiledaren och socialministern Göran Hägglund de är ute efter. De drar sig inte för att använda uttryck som ”abortturism” och ”abortparadis” för utländska kvinnor.

Hur är det nu egentligen? Om svensk abortlag skulle innebära ”paradis” för utländska kvinnor, vad är det som då redan erbjuds svenska kvinnor? Är det inte också ”abortparadis”? Och hur hänger det ihop med Hedins åtminstone tidigare stöd för socialdemokraterna? Har vi någonsin från hans sida hört något om att man bör röstbojkotta socialdemokratin för denna fråga?

Och viktig är denna fråga också: om man avstår från att rösta på kristdemokraterna och i stället röstar t ex på socialdemokraterna, vilken abortpolitik får man då i denna specifika fråga?

Vad säger då dessa frågor? Jo, att man bör tänka sig för innan man ger sig ut i debatten. Det som ser ut som utpressning och hot är bara tomt prat.

För den delen är vi kristdemokrater vana vid att kyrkoledningar tar avstånd ifrån oss – den typen av uppmaningar har närmast varit legio under partiets 43-åriga historia. Det har dock inte hindrat väljarna att så småningom sluta upp bakom partiet.

Känner jag igen debatten? Visst vi hade motsvarande farhågor för ca tio år sedan i samband att vi la om partiets medicinskt-etiska program och där accepterade att kvinnan slutligt tar ställning i abortdilemmat. Vi skulle gå mot en väljarkatastrof hette det, vi svek partiets grundare och idéer och det snackades om kärnväljare, mm. Hur det gick; jo, i valet 1998 fick vi vår hittills största framgång, 11,8 procent.

Det är klart att man får respektera den värdering som herrarna gör. De skriver: ”Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet. Vi tror - och här har vi god uppbackning av vetenskapen - att det mänskliga livet börjar vid konceptionen. Redan då borde det ha rätt till skydd.” Javisst, fostret är i hög grad skyddsvärt. Men vilken lösning har de på abortdilemmat? Det svarar de inte på - antagligen beroende på att den avvägningen är oerhört svår att göra. För inte kan det väl vara så att de anser att de utländska fostren är mer skyddsvärda än de svenska? Kristdemokraterna har gjort den avvägningen i sitt program.

Sedan har de en del sakfel i sin artikel, t ex: ”Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter.”

Ett stort antal EU-länder har sena aborter, för den delen i vissa fall upp till vecka 24. Men de sena aborterna är ibland kringgärdade av att en särskild nämnd hanterar frågan eller att det behövs ett s k tvåläkarintyg. Och dessa aborter handlar inte bara om medicinska skäl utan om sociala. Ett exempel: i Storbritannien utförs 88 procent av aborterna före vecka 12, motsvarande är för Sverige 93 procent. Den allmänna opinionen skall alltså inte vilseledas att tro att det är bara Sverige som ger möjlighet till senare aborter än vecka tolv.

Hägglund skulle enligt artikelförfattarna hävda att lagstiftningen behövs för ”att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar”. Man kan inte använda lösryckta citat från Bernitz. Det finns förstås inga krav på generell harmoniserad hälso- och sjukvård inom EU, men däremot finns det en likabehandlingsprincip som Sverige måste respektera. Den rättsliga kommentaren till hälso- och sjukvårdslagens § 3 c tar upp denna frågeställning: ”Av allmänna principer i nämnda förordning följer att personer som har rätt till hälso- och sjukvård i Sverige utan att vara bosatta här skall behandlas lika med dem som bor i landstinget samt att vården skall meddelas på lika villkor.” Den förordning som avses är Rådets förordning (EEG) nr 1408/71. Problemet med konsekvensen av denna ordning är att abortlagen säger något annat, nämligen att Socialstyrelsen beslutar. Likabehandlingen erhålls genom att kraven på Socialstyrelsebesluten skall tas bort. Det är alltså det debatten handlar om.

Sedan påstår författarna att Sverige inte bör genomföra detta i strid med andra länders lagstiftning. Speciellt pekar man på Polen. Hänsynen till t ex polsk lag skulle alltså vara större än till likabehandlingsprincipen som gäller inom EG/EU? Denna princip har Polen accepterat, oavsett vad polska politiker uttrycker.

Frågan om abort är ett oerhört svårt dilemma – både för den enskilda kvinnan och fadern , men också för samhället som sådant. Jag tror att vi måste debattera sakfrågorna med mycket stor ödmjukhet; det är inte så enkelt som man först kan tro. Att i det sammanhanget använda uttryck som ”abortparadis”, ”abortturism” eller att tala om andras hyckleri, självgodhet och ”kollektiv blindhet” är inte seriöst. Det är cyniskt och demagogiskt.



Andra bloggar om: politik, abort, kristdemokraterna, pingströrelsen,

Struntar (s) i EU-nämnden?

I tisdags (13/2) samlades riksdagens EU-nämnden för samråd med justitieministern om rättsliga frågor inom EU. Ett av ärendena gällde införlivande av den s k Prüm-konventionen i EU:s regelverk. Regeringen har ju majoritet i nämnden, men på en punkt skulle ett godkännande av beslutet sedermera kunna innebära krav på en kvalificerad majoritet (minst 3/4) i riksdagen. Jag deltog i mötet med nämnden för kristdemokraternas räkning.

Om man inte framför invändningar i EU-nämnden inför ett beslut så har man gett klartecken för regeringen att gå vidare med sin position. I denna fråga om införlivande av delar av denna konvention angav socialdemokraterna i nämnden ingen annan position än regeringens. Vid ordförandens sammanfattning kunde vi alltså konstatera att det fanns underlag för en kvalificerad majoritet för att driva regeringens position vidare.

Det som sedan hände var utomordentligt märkligt. Under onsdagen fick justitiedepartementet ett meddelande från socialdemokraterna om att de senare inte avsåg att stå bakom den delen som krävde kvalificerad majoritet. Underlaget från EU-nämnden gällde alltså inte. Är det så det skall gå till i fortsättningen?

Nu fick det hela i själva sakfrågan ingen praktisk betydelse eftersom andra länder i ministerrådet stoppade den delen som kräver kvalificerad majoritet i Sveriges riksdag. Men principfrågan är ändå väckt.

Genom sitt agerande sätter socialdemokraterna den i regeringsformen och riksdagsordningen reglerade samrådsfunktionen med riksdagens EU-nämnd ur spel. Om inte samrådet fungerar i EU-nämnden så har nämnden ingen funktion längre. Tilliten till riksdagsorganens beslutsformer är fundamental – vad är det annars för demokrati vi har?

Det är alltså fullständigt oacceptabelt att socialdemokraterna sitter vid beslutssamråd i EU-nämnden och accepterar regeringens förhandlingsposition och sedan dagen efter till regeringskansliet meddelar att man inte står bakom det beslut som fattades i EU-nämnden. Socialdemokraterna bör nog läsa på i grundlagen.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, regeringen, riksdagen, EU-nämnden, grundlagen

Nativitet och naivitet

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver ibland om familjepolitik. Ibland vet man inte om han skriver satir eller inte. Möjligen menar han det han skriver utan något annat syfte än det som åsikterna representerar.

Men det kan finnas tvivel. Den 7 augusti 2005 skrev han på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att tillåta bigami. Det vill säga äktenskapet skulle öppnas för fler parter än två. Han pekar på ”diskussionen om homo-, bi- och transsexuellas rättigheter när det gäller att få adoptera barn respektive insemineras hittills varit modellerad på den norm för samlevnad som historiskt dominerat vårt samhälle, det vill säga att varje barn skall ha två och enbart två föräldrar.”

Rothstein ut slutsatserna av att om nu barn skall ha flera än två föräldrar:
”Det finns för det första inget skäl till varför rätten eller möjligheten till fler än två föräldrar ska förbehållas HBT-personer. Rimligen innebär en sådan rättslig utveckling mot fler än två föräldrar som hon (här refererar han till en tidigare debattör) förespråkar att det lagstadgade förbudet mot bigami måste upphävas. Så länge det handlar om samtyckande vuxna har staten i ett liberalt samhälle ingen rätt att förskriva medborgarna hur de skall organisera sina familjerelationer. Om vi nu har bestämt att staten inte skall ha någon åsikt om vilken sort (dvs. kön) vår blivande make/maka skall ha, varför skall då staten blanda sig i frågan om antal? Om folk nu vill gifta sig med flera och i klump (säg sju män och nio kvinnor) så har faktiskt staten ingen anledning att lägga sig i detta så länge alla deltagarna själva samtycker till arrangemanget.”

Men så kommer det som gör att man kan misstänka satiren i Rothsteins artikel:
”Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”

Det är klart inte något som helst barnperspektiv i ett sådant resonemang. Antingen är Rothstein oerhört cynisk i sin syn på barn eller som sagt bara satirisk.

På DN-debatt den 28 januari 2007 återkommer han med ett nytt angrepp på familjen. Han konstaterar: ”Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.”

Han menar att båda parter i den s. k. kärnfamiljen gör val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.

Han tar bl.a. upp följande exempel och det är därför man kan misstänka att även denna artikel är ett slags satir och inte speglar hans innersta åsikter. Han skriver: ”Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.” En känga åt feministen Ebba Witt-Brattström gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.

Men låt säga att Rothstein inte skriver satir utan är seriös. Då förstår jag inte vad detta har med den s.k. kärnfamiljen att göra. Dessa ojämlika förhållanden kan ju lika väl uppstå i vilka relationer som helst – även i de polygama förhållanden som han skönmålar i sin artikel 2005. Kan någon förklara för mig varför jämställdheten skulle inträda därför att själva samlevnadsformen som sådan ändras, dvs partnerskap, bigami eller polygami eller andra tänkbara former? Menar Rothstein vad han skriver så har han försökt bevisa något som han egentligen förutsatt. Och det är en dödssynd för en forskare!

Själv är jag inte förtjust i begreppet kärnfamilj – varför inte använda uttrycket familj. Och varför faller barnperspektivet bort? Omsorgen och fostran av den nya generationen är det ointressant?

I bjärt kontrast till Rothsteins oseriösa artiklar befinner sig en artikel av Britta Johansson i SvD den 26 januari 2007. Hon sysslar med verksamhetsutveckling inom förskolan. I en stor analysstudie av förskolebarn framgick bl.a. följande:

”• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.”

Föräldrar har alltså i stor utsträckning abdikerat från föräldrarollen, från sitt ansvar som vägledare och fostrare och tror att förskolan skall fixa det. Britta Johansson konstaterar vad som egentligen borde vara grundläggande för all kunskap om barn: ”Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.”

Socialisation, eller internalisering, handlar om införlivande av värden, normer och beteenden.

Det är ett helt annat perspektiv än Rothsteins. Barnets bästa och därmed det gemensamma bästa är i fokus.

Sätt också hela detta tema i relief till den låga nativiteten i hela Europa – även om Sverige just nu i jämförelse ligger högt, men inte tillräckligt högt i jämförelse med det övriga Europa.. I SvD.s understreckare den 30 januari skriver professor Merete Mazzarella om det etnologiska fältarbetet från ett antal europeiska länder i studien ”Barren States”.

Slutsatserna är:

”För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam.”

”För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt.”

Sammantaget kan jag konstatera att vår familjepolitiska debatt och vårt barnperspektiv knappast är det som gör det här samhället stabilt och framtidsinriktat. Perspektiven på familjen som grundsten i samhället saknas i hög grad. Naiviteten har utvecklats till den grad att den påverkar nativiteten. Den ljusnade framtid är inte helt säkert vår…