Moderaterna försöker hitta dimridåer för en ny familjepolitik. I söndags skrev Reinfeldt/Kristersson en debattartikel i DN om kvotering av föräldraförsäkringen. Den vill de inte ha: "Om vi har rätt i att små barn har behov av tidig närhet till sina pappor och att mammor bör ha en egen förankring på arbetsmarknaden är det märkligt att kvinnor fortfarande ansvarar för över 80 procent av all uttagen föräldraledighet. Vi tror inte att kvotering är lösningen på detta problem."
Den paternalistiska lösning de eftersträvar är i stället en annan: "Det alternativ som vi kommer att pröva i höstens budget är att införa en kraftig och fullt finansierad skattereduktion för den förälder i familjen som har lägst förvärvsinkomst. Denna skattereduktion faller ut när den andre föräldern - med högre inkomst - tar ut sammanhängande perioder av föräldraledighet. Förslaget kan öppna för en skattereduktion och en inkomstförstärkning i storleksordningen 3 000 kronor per månad för inkomster från förvärvsarbete."
Frågan är egentligen vad det är för principiell skillnad mellan kvotering och det här förslaget. Båda säger ju hur saker och ting bör vara. Båda undanröjer familjernas egen kompetens över det egna livsområdet. Båda är paternalistiska till sin karaktär. De är båda uttryck för "social ingenjörskonst". Subsidiaritetsprincipen hamnar i båda fallen på sophögen.
Med den ideologiska utgångspunkten kan man lika gärna vara för kvotering. Det är samma dimma.
Dessutom säger de så här: "För barn mellan 1-3 år ska det bli tillåtet att införa kommunala vårdnadsbidrag."
Jaha, tillåtet, ja. Det är valfrihet för kommunerna. Varför inte för föräldrarna/barnen?
Sumpmarkerna breder ut sig!
