Är en familjenorm skadlig?

Kan det vara så att vi inte behöver några normer för att de drabbar dem som inte kan leva upp till dem? Är det normlöshet som måste till för det goda samhället - för att alla skall känna sig nöjda och glada och känna att de passar in?

Ja, de stackars brottslingarna - till exempel - kan ju inte hjälpa att de inte lever upp till lagstiftningens krav på laglydigt beteende. Så låt oss därför avskaffa alla lagar! Skulle jag resonera så skulle de flesta - även brottslingarna - betrakta mig som ovanligt knasig.

När jag var ung lärde jag mig en enkel modell för sambandet mellan värderingar, normer, sanktioner och beteenden. Värdeorienteringen - eller säg gärna värdegrunden - omformuleras till normer som styr vårt beteeende; de upprätthålls med sanktioner av olika slag ( kan vara något mycket enkelt som
t ex visat ogillande).

Ett exempel om samspelet: värderingen om människolivets okränkbarhet och människans värde leder över till bl a normen att vi skall hålla till höger i trafiken. Sanktioner om vi inte följer den kan gälla allt från ogillande till fängelse; en krock i sig är också den en verkningsfull sanktion. Så påverkas vårt beteende.

Funderingarna kring detta just denna dag började med att jag läste en krönika i Göteborgs-Posten (2006-12-20) av förra s-kommunalrådet Kerstin Alnebratt. Där skriver hon engagerat om behovet av en barnpolitik. Har inga större invändningar mot detta i sig, men så skriver hon följande: "När man läser rapporten blir det uppenbart att kärnfamiljsnormen slår hårt mot alla som inte passar in."

Jaha, vad menar hon med det? Ja, det framgår inte av artikeln. Det är bara ett löst påstående rakt ut i luften. Utan sammanhang och samband.

Vad säger Barnkventionen t ex? Jo: "att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse"

Och vad säger Europakonventionen? Jo: "män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj" och dessutom rätt till skydd för sitt familjeliv.

Alnebratt har med andra ord en tuff uppgift framför sig om hon skall slå sönder familjenormen eller längtan efter familjegemenskapen. Och vem skulle vinna på det - inte är det i alla fall barnen. Alnebratts tanke - om det överhuvudtaget är en sådan - är befängd, utan sans och måtta.

Konsekvens i Granskningsnämndens arbete?

I Dagens Media kan man idag den 13 december 2006 läsa om hur Granskningsnämnden (för radio och televison) agerar när det gäller programmet Drevet i TV4:

"Granskningsnämnden, GRN, fäller ett tidigare inslag i programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet. GRN accepterar inte att en av reportrarna tog ställning i en fråga rörande den religiösa rörelsen Plymouthbröderna, där reportern bland annat slog fast att Plymouthbröderna inte borde få starta någon friskola.

Att hela idén med Drevet är att reportrarna ska ta ställning förändrar inget, enligt GRN. Nämnden skriver: 'Programmet Drevet presenterades som ett program där reportrarna tar ställning och uttrycker egna åsikter. Nämnden ansåg att detta inte ändrar det förhållandet att det i princip inte finns utrymme för programledare och reportrar att göra rena ställningstaganden i kontroversiella frågor'.

Eva Tetzell, handläggare på GRN, säger till Dagens Media:
- Det finns en regel som säger att den som företräder programföretaget inte själv ska ta ställning i kontroversiella frågor. Då spelar det ingen roll om man sätter upp en skylt och säger 'här tar vi ställning'."

Så långt Dagens Media. Det var en intressant upplysning att reportrar inte får ta egen ställning. Och när tänker Granskningsnämnden låta detta få ett totalt och konsekvent genomslag i granskningsarbetet? Det vimlar ju med den typen av ställningstaganden - inte minst i den televison som kallar sig fri.

Sedan länge har jag krävt en utvärdering av Granskningsnämndens arbete. Det borde utredas hur logiskt, konsekvent och med vilken kontinuitet som nämnden arbetar. Hittills har dessa riksdagsmotioner inte fått något större genomslag. Men det kanske är på tiden att något görs?

Snurrigt om fastighetsskatten

Fastighetsskatten är en orättfärdig och omoralisk skatt just på grund av sin konstruktion. Den slår blint. Nu har socialdemokraterna lappat och lagat för att försöka få bort en del olägenheter med begränsningsregler etc. Ett sådant system som kräver ständiga revisioner är inte hållbart.

Det bör avskaffas! Kristdemokraterna har sedan länge drivit frågan om att ersätta den orättfärdiga statliga fastighetsskatten med en låg kommunal avgift och att höja reavinstskatten något. I somras kom Alliansen överens om de bärande principerna bakom ett sådant avskaffande. Men nu har Fredrik Reinfeldt och i viss mån även Lars Leijonborg börjat darra på manschetten, först klantar sig Reinfeldt med att börja diskuterar förändringar i ränteavdragen. Det är ett absurt förslag som kan sänka hela Alliansens framgångsmöjligheter. Hur oprofessionell får man vara? Nu har han förstås fått ta tillbaka det. Men sedan börjar både han och Leijonborg att snacka om att senarelägga avskaffandet. Vilken trovärdighet tror herrarna därmed skapas för Alliansen som helhet? Sluta med den typen av pladder!

Det enda hållbara är att ge stöd till det parti som står stabilt vad gäller fastighetsskatten, dvs kristdemokraterna!

Är Tännsjö värdelös?

Den som låter logiken utmönstra ett värdeomdöme, oavsett innehåll, som meningslöst redan därför att det är ett värdeomdöme skapar problem för sig själv. Det är Sacharias Votinius som skriver så i sin doktorsavhandling om kontraktsrätten. Jag kommer att erinra mig detta då jag läser Torbjörns Tännsjös artikel i Svenska Dagbladet (2006-05-12).

Tännsjö - alltid lika kontroversiell utilitarist (nyttomaximerare) - vill nämligen avskaffa skolans värdegrund. Denna värdegrund är förstås farlig eftersom den talar om människolivets okränkbarhet och människovärde och förargligt nog anknyter till Sveriges kulturella kristna historia. Intressant är att han inte angriper begreppet individens integritet. Integritet bygger ju på latinets integras, vilket handlar om värde i sig själv eller egenvärde, dvs är egentligen en synonym till människovärde.

Nej, han vill inte bara ersätta värdegrunden med en annan. Han skriver: “Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra: det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.” I stället skall det finnas ett förutsättningslöst förhållande som medger ett kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor.

Man måste dock komma överens om fungerande arbetsformer, säger han. Jaha, och hur gör man det? Måste man inte ha några utgångspunkter för det och måste inte dessa utgångspunkter i sig innebära värdeomdömen? Han åberopar John Rawls tal om ett ”överlappande” samförstånd. Är ett sådant samförstånd värdelöst? Och Tännsjö säger att skolan måste avstå från diskriminering - tydligen inser han inte att i själva begreppet diskriminering ligger det en värdering - ett värdeomdöme, en värdegrund.

Vill gärna citera några rader ur Gunnar Myrdals lilla bok från 1968 Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen: ”varje undersökning av ett socialt problem - om än aldrig så begränsat i sin omfattning - är och måste vara bestämd av värderingar. En ´opartisk’ (disinterested) samhällsvetenskap har aldrig existerat och kan av logiska skäl aldrig komma att existera.” Det är inte en kunskap som Tännsjö tagit till sig.

Tännsjös värdelöshetsteori kontrasterar skarpt mot t ex hjärnfysiologen Matti Bergström. Hjärnan kan enligt Bergström indelas i tre huvudgrupper - kraft, kunskap, värde. Kraften visar sig i fysisk energi i musklernas aktivitet och som psykisk energi i medvetandets intensitet. Kunskapen yttrar sig som en tids- och rums-ordning i våra rörelser eller som en logisk ordning i kombinationer av hjärnans informationsdata. Värdekapaciteten visar sig i vårt beteende på olika sätt; en förmåga att göra urval, en förmåga att se helheter och att ställa upp mer eller mindre fasta värden eller att nedvärdera kunskap. Den kan också kopplas till vårt emotionella liv. Och Matti Bergström konstaterar lakoniskt: ”Då värdenas kvalitet ur hjärnans synpunkt är mindre viktig jämfört med själva bristen, söker barn sig instinktivt till första bästa värden som finns till hands.”

Om familjen, skolan och det omgivande samhället inte ger barnet goda värden så skaffar det sig det på annat håll, t ex i gatans eller gängens värden. Det är förmodligen ett sådant ”värdeinvalidsamhälle” (uttrycket är Bergströms) som Tännsjö kommer att skapa genom att ta bort skolans värdegrund helt och hållet. Troligen vill han egentligen inte det, men han begriper inte bättre.

Det hela är ganska enkelt. Han går förmodligen omkring och tror att hans moralfilosofier är möjliga i det praktiska livet. Vad han inte tycks inse är att han själv i sitt eget görande och låtande är präglad av sin egen kontext, dvs. de sammanhang som han växt upp i och som präglat honom och hans beteende. Han är liksom alla vi andra internaliserade i en grundläggande etik, som väl kan vara mer eller mindre dold för vårt eget medvetande (implicit) men som ändå finns där. Människor i hans omgivning som han påverkar kommer främst att göra som han gör, inte som han lär genom sin utilitarism. Dessutom fungerar den inte i praktiken!

Torbjörn Tännsjö försöker sig alltså på att genom värdeomdömen döma ut värdeomdömen i form av skolans värdegrund. Det är för att anknyta till Votinius att skapa problem för sig själv.

Kort sagt: Tännsjös praktiska råd är i vardagligt språkbruk värdelösa! Och knappast förenliga med ”någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt”.

Föräldrarätten och friskolorna

Det är något märkligt och uppseendeväckande att ordföranden för Lärarnas Riksförbund inte kan läsa innantill ordentligt. Det borde ju vara A och O i en sådan organisation. I en artikel i DN den 16 april vill hon förbjuda konfessionella (religiösa) friskolor. Hon citerar därvid ur Barnkonventionen i denna del, men väljer att bortse från helhetsinnehållet i den åberopade artikeln. Den lyder som följer:

”Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.”

Uppenbart är alltså att Metta Fjelkner inte ser helheten i denna artikel i Barnkonventionen. Dessutom återfinns föräldraansvaret både i artikel 5 och i artikel 18 i konventionen.

Sedan har hon förstås en naiv syn på objektivitetsfrågan. Vad är egentligen ”den vetenskapliga metoden” som hon åberopar? Hon tycks heller inte förstå att samhället och därmed vår utbildning befinner sig i en historisk kontext. Vår kultur har ju inte uppstått ur ingenting. Hon själv är i grunden en produkt av denna kontext och förstår inte att den ”humanistiska” etik hon påstår sig företräda inte heller den är utan yttre impulser, t ex ifrån kristendomen.

Samtidigt som hon angriper friskolerätten – fastslagen i ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen – och skolans värdegrund ropar hon på en ny Hedenius. Hon efterfrågar alltså en subjektiv filosofisk skola på ateistisk grund som utgångspunkt för utbildningen. Man kan ha en sådan skola om man utgår ifrån Europakonventionens föräldrarätt – den handlar ju inte bara om friheten till konfessionella skolor utan även sådana på filosofisk grund - staten ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Men att ha en sådan obligatorisk, konform skola för alla barn strider inte bara mot Europakonventionen och Barnkonventionen utan också mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (artikel 26).

Fjelkner vill enligt DN-artikeln föra en intellektuell diskussion kring frågorna. Frågan är varför hon inte gjorde ett försök i den riktningen?

Etiken är inte privat

Häromdagen var jag inblandad i en debatt om publiceringsetik, lagstiftning och Europakonventionens krav på rätt till ett privatliv. Två påståenden som där framfördes visar på att den etiska debatten i Sverige har en del kvar till mognad. Det ena var: etiken är till sin natur privat. Det andra: man kan inte lagstifta om etik.

”Etiken är till natur privat.” Det är inte särskilt genomtänkt. Möjligen bygger ett sådant påstående på den gamla Uppsalaskolans idé om värdenihilismen. Etiken (för mig är moralen ett synonymt begrepp) handlar om vad som är rätt eller fel i umgänget mellan människor. Etiken utgör så att säga stödjepunkter i människors liv tillsammans – ett mönster för handlandet byggt på gemensamma värden och värderingar. T ex en grundläggande etisk princip är människolivets okränkbarhet. Denna leder till att vi i samhället utvecklar normer som försöker leva upp till den principen, de kan vara både formella (som i lagar) och informella. De följs av sanktioner om vi inte lever upp till dem. Om vi har normen att köra bil på höger sida av vägen upphör ju samspelet om några väljer att köra till vänster. Om normen är lag kan man få sanktionen att bli tagen av polis och dömd för det. Man kan också drabbas av människors ogillande för att man utsätter andra för fara och den effektivaste sanktionen uppträder vid en krock, där inte bara normbrytaren kan skadas (eller dödas) utan även den som håller normen.

Vad lär oss detta: jo, något mycket enkelt. Etiken bygger på ömsesidighet. Det finns inget samhälle utan ett gemensamt minimum av etik. Ordet samhälle betyder ngt i stil med sammanhållning alternativt gemensam grund. Den bärande grunden är etiken. Det finns inga samhällen eller kulturer som är utan en gemensam ömsesidig etik. Etiken är alltså inte privat till sin natur. Däremot finns det olika nivåer eller delmängder av etiken som relaterade till olika sammanhang. All etik sker inte på samhällsnivå; det kan handla om de små nära relationerna – och där kan man leva med skilda synsätt i t ex olika grupper.

En del av etiken får sin utlöpare i rättssystemet, dvs i lagstiftning och övrig politik. Alla rättssystem har sin utgångspunkt i någon form av etik. Politikens kompetensområde är alltså en delmängd av etiken och dess gränser kan krympas eller vidgas utifrån den analys av etiken man gör.

Det för mig över till påståendet om att man inte kan lagstifta om etik. Ja, det beror på vad man menar. Det är klart att man inte kan lagstifta om att jag skall ha en viss etisk övertygelse. Etiken är något man införlivar i sitt medvetande och tänkande av fri vilja (eller för att man inte har några alternativ). Den kan inte påtvingas dig mot din vilja (bortse här från hjärntvätt).Men lagstiftningen i sig har en etisk utgångspunkt (oavsett om du bedömer att den etiken är fel eller ej) och lagstiftningen påverkar ju rättsmedvetandet och därmed det etiska förhållningssättet. Lagstiftning och lagar påverkar alltså det etiska reflekterandet – även om uppfostran genom familj och skola har den största betydelsen i etikreflekterandet.

Livrädd Reinfeldt

I dagens Svenska Dagbladet (24/3) går moderatledaren och hans gruppledare till attack på kristdemokraternas förslag angående fastighetsskatten. De gör det utan att redovisa förslaget i sin helhet och med en delvis falsk argumentering.

"För två av riksdagens partier, moderaterna och folkpartiet, är skatten av principiella skäl underkänd som en orättfärdig skatt.", skriver de.

Kristdemokraterna skulle alltså anse den som en rättfärdig skatt som partiet vill avskaffa? Hur snett får man egentligen argumentera? I själva verket kramar ju Reinfeldt och company fastighetsskatten som en viktig finansieringskälla för staten (se Reinfeldts stämmotal). Hur principiellt är det?

Men vi förstår - upproret i de moderata leden över m-ledarens faiblesse för fastighetsskatten har gjort ledningen livrädd och nu måste man markera. Skall vi i fortsättningen kasta oss över moderaterna i de delar vi inte delar m-synen? Reinfeldt rullar fram tunnor med krut åt statsministern (s). Ovärdigt!

Olof Palmes felaktiga demokratisyn

I dessa dagar (speciellt idag) uppmärksammas politikern Olof Palme (s), som så brutalt mördades på öppen gata för 20 år sedan. Det finns förstås en hel del intressant att belysa i hans verksamhet. Han förde bl a ett principiellt resonemang som redan tidiga socialdemokrater var inne på och som befästes med honom och som fortfarande präglar svensk socialdemokrati.

Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.

Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.

Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.

Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.

Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...

Om mesar och tuppar i KU-utfrågningarna

Som ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (11:e året för min del) är det intressant att ta del av kommentarerna kring KU:s utfrågningar med anledning av regeringens hantering av de svenska effekterna av tsunamikatastrofen.

Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.

En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.

Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.

KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.

De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...

Ytlig Chile-analys

Här växer vänstern läser vi i Aftonbladet (13/1 2006). Ett av exemplen är Chile. Underlaget för påståendet är att det hittills har gått bra för den socialistiske presidentkandidaten Michelle Bachelet (avgörs imorgon söndag).

Analysen haltar. Det är nämligen inte socialistpartiet som växer så mycket utan center-vänster-koalitionen som verkar få majoritet. Det stora partiet i denna la Concertation är kristdemokraterna (och det har det varit sedan koalitionen startade sitt arbete). Man kan därför inte se Chile som en del i ett Latinamerikanskt mönster.

Koalitionen består av fyra partier. Presidentposten cirkulerar mellan dessa partiet. Efter Pinochet kom först kristdemokraterna Aylwin och Frei, sedan socialdemokraten Lagos och nu förmodligen socialisten Bachelet.

Men en sådan djupanalys av Aftonbladet hade väl varit för mycket begärt...

Är fastighetsskatten en legitim skatt?

Fastighetsskatten är en impopulär statlig skatt. Man vet ju inte vad man betalar för: är det för boendet i sig eller är det ett slags extra förmögenhetsskatt?

Mot den bakgrunden är det intressant vad Saco:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skriver i decembernumret (2005) av Axess:

”Att återinföra fastighetsskatten till den lokala nivån vore antagligen ett sätt att öka dess legitimitet genom att knyta den till funktionerna runt boendet. Om skatten används för att betala den lokala infrastrukturen, så blir den inte märkvärdigare än el- eller VA-avgiften.”

Ja, så är det förstås. En skatt måste ju kunna motiveras rationellt. En skatt som bara används för att ta in pengar till statskassan och som slår blint utan hänsyn till faktiska omständigheter har ingen eller låg legitimitet (obs skillnaden mellan legalitet och legitimitet = att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer hos människorna).

Kristdemokraterna är det enda parti som vill avskaffa fastighetsskatten direkt och menar att fastighetsskatten står i konflikt med såväl äganderätten som principen om skatt efter bärkraft. Partiet vill därför avskaffa skatten och ersätta den med en kommunal avgift, på högst 2 800 kr per år, för att täcka de kostnader kommunen har för fastigheten. En kommunal fastighetsavgift ger kommunerna incitament att på sikt utveckla infrastrukturen samt verka för ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. Som delfinansiering av reformen höjs kapitalvinstskatten från 20 till 30 procent vid försäljning och bara hälften av vinsten ska kunna skjutas upp till beskattning om man köper en ny bostad. Detta kan ske i och med ett årsskifte och eftersom partiets förslag fallit i riksdagen kan det bli först från 2007.

I det perspektivet är det belysande att notera hur de andra partierna i alliansen ställer sig.

Moderata samlingspartiet vill också på sikt avskaffa fastighetsskatten, men av statsfinansiella skäl måste det ske gradvis, säger man. Som ett första steg föreslår moderaterna ett tak på 80 kr/kvadratmeter och maximalt 5 000 kr för tomten. För en villa på 140 kvadratmeter handlar det alltså om ca 17.000 kr i fastighetsskatt. Från 2007 föreslog m även en sänkning av skattesatsen från 1,0 procent till 0,9 procent. Även det har avslagits av riksdagen.

Folkpartiet ville sänka fastighetsskatten till 0,85 procent på småhus och till 0,35 procent på flerfamiljshus. Även centerpartiet föreslog att uttagsprocenten för fastighetsskatten sänks från nuvarande 1,0 procent till 0,75 procent år 2006. För hyreshus föreslogs en sänkning från 0,5 procent till 0,4 procent från 2006. Beskattningen vid försäljningstillfället skulle ökas något. Kapitalvinstbeskattningen skulle höjas från 20 procent till 30 procent och uppskovet minskar till 75 procent, vilket skulle innebära att 25 procent av kapitalvinsten beskattas även om ny bostad anskaffas.

Frågan är vilket förslag som är bäst. Ja, i pengar framstår det som klart. Men även legitimitetsmässigt är det kristdemokraterna som ser på frågan ur ett principiellt perspektiv. Valet är alltså enkelt.