Regeringar är ofta begränsade
av att producera text och politiskt samförstånd i lagstiftningsprocessen och så
ska de dessutom svara upp mot de tillkännagivanden som parlamenten gör. Många
gånger är det dag-för-dag-händelser som styr och det ger alltför lite utrymme
för utveckling och koordinering av lagstiftningen. Det där förhållandet
riskerar att ge oss dåliga lagar och dålig rättsystematik.
--Rättsnormer alstras allt fortare, ofta utan att någon
tänker på lagstiftningsverksamhetens slutmål. Det rättsliga tänkandet löper
risken att förvandlas till ett icke sammanhängande konglomerat av tillfälliga
problemlösningar, skriver framlidne lundaprofessorn Aleksander Peczenik i sitt verk Vad är rätt? om detta problem.
I det moderna rättstänkandet är det centralt att finna en
balans mellan stabilitet och flexibilitet, eller mellan förutsebarhet och rättvisa. Vi godkänner helt enkelt inte
en lag eller rättstillämpningsakt i ett enskilt fall om dess resultat är
oförutsebart eller klart och tydligt orättvist.
Trots sådana krav ser vi exempel på att lagstiftaren skapar
lagar som är svårtolkade och inte tydligt förutsebara, t ex den om att
verksamhet vid ratten (läs mobiler) inte får inverka menligt på bilkörningen.
Vad är menligt? Ja, det överlåter man till rättstillämparen att avgöra, dvs
domstolarna. Man kan inte klaga på bristen på otydlighet!
Men det är väl som Peczenik säger: Inte ens lagstiftaren är
fri att värdera olika mål utan måste begränsa sig till de mål för vilkas
förverkligande det finns tillräckliga medel.
Man kan uttrycka det på ett annat sätt. Lagstiftaren (dvs
regering och riksdag) skall så långt möjligt eftersträva det etiskt önskvärda
men måste också ha insikten att det är det politiskt möjliga som avgör
omfattningen av insatserna. Den praktiska verkligheten kan ibland vara svår att
hantera, så svår att man väljer den bekväma vägen. Och så underminerar man
begreppet förutsebarhet.
Och det finns ett växande problem bakom allt detta: Som jag
skrev i någon tidigare krönika är det alltför få lagstiftare som intresserar
sig för lagstiftningen och därmed för att vi får ett sammanhängande tänkande på
det rättsliga området. I alltför hög grad är det opportunismen och populismen (och
ointresset) som styr lagarnas tillkomst.
Detta kan man förstås ändra på – i alla fall på sikt. I
grunden handlar det om hur de politiska partierna för den inre idédebatten på
det rättsliga området och så handlar det om vilka företrädare som nomineras i
de allmänna valen.
========
Ovanstående är en publicerad ledarkrönika i Kristdemokraten 51/52 2013
Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/lagar" rel="tag">lagar
, http://bloggar.se/om/riksdagen" rel="tag">riksdagen, http://bloggar.se/om/f%F6rutsebarhet" rel="tag">förutsebarhet