Den nyligen avlidne danske missnöjespolitikern Mogens Glistrup lämnade en del avtryck efter sig i olika avseenden. En sak som gjorde honom känd var hans inställning till det danska försvaret. Han tyckte att man kunde ersätta försvaret med en telefonsvarare med budskapet: vi ger oss. Försvarskostnaderna i övrigt var onödiga enligt honom.
Så kan man se på försvaret och säkerhetspolitiken. Man kan också ha en radikalpacifistiskt inställning som leder till samma slutsats. Hade faktiskt en period under tonåren då jag var pacifist – men erfarenheten gav en annan slutsats. Man kan respektera den typen av sakuppfattningar även om man är av annan åsikt. En sådan negativ syn på försvaret uppfattning leder förstås också fram till att någon signalspaning inte behövs.
Men ska vi ha ett försvar och en säkerhetspolitik så måste vi också ha en effektiv underrättelseverksamhet. I ett sådant system förekommer det signalspaning och annan underrättelseverksamhet. Runt den nyligen antagna FRA-lagen har det uppstått en smått hysterisk rörelse. Fast av lite olika karaktär.
Först socialdemokraterna. Det var detta parti som tog fram underlaget för lagen. Men när man inte själv satt kvar vid makten, började man taktisera i frågan. S la t ex inte fram någon motion som alternativ till lagen (det är det normala i riksdagen om man inte gillar en proposition). I stället kom det sedermera ett tämligen uddlöst tiopunktsprogram som skulle vara föremål för överläggningar i försvarsutskottet – men det framstod ganska snart att någon seriös vilja till uppgörelse inte fanns. Det var bara ett spel för galleriet. Och så gick man i pakt med v och mp och sköt upp beslut om ikraftträdandet ett år. Syftet med en vilandeperiod är man ska kunna leverera alternativ – men inte heller det lyckades s med – eller ville inte.
Nu har socialdemokraterna i samverkan med miljöpartiet lovat att FRA-lagen ska först rivas upp vid ett regimskifte och sedan ska signalspaning utredas igen och därefter ska eventuellt en ny lag tas fram. Det där har inget med verkligheten att göra. Så där gör man inte. River man upp lagen måste FRA-myndigheten antingen gå träda i eller upplösas. I det senare fallet skulle kompetensen på området skingras för vinden. Ingen seriös regeringsbildare gör på det sättet. Därför får vi utgå ifrån ett gammalt tema, nämligen: kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger om sina vallöften? Det kan vi utgå från i det här fallet.
Ett antal folkpartister har sedan på ett pinsamt sätt visat att de inte förstått vad det handlar om. Detta med Birgitta Ohlsson i spetsen. Hon lyckades till och med lura med sig tre gamla fp-ledare (Ullsten, Westerberg och Leissner). Signalspaning skulle bara få förekomma vid brottsmisstanke. Jag skrattade högt när jag läste det i DN och fortsatte att skratta när Ekot ringde och frågade om min åsikt om att sex fp-riksdagsledamöter kunde tänka sig att ställa krav på detta. Alltså: en generell signalspaning för att upptäcka hot mot Sverige kan ju inte bygga på att man redan känner till hotbilden.
Intressant är också att Bengt Westerberg ställer sig bakom en opponent i fp-riksdagsgruppen. När han själv var partiledare accepterade han ingen opposition. Han var till och med aktiv om någon i koalitionspartier (1991-94) var kritisk. En gång kom han till den kristdemokratiska riksdagsgruppen med ett enda syfte: att skälla ut mig eftersom jag i media noterat att han var senfärdig vad gäller framtagande av förslaget till vårdnadsbidrag. Men nu legitimerar han dissidenter.
Någon folkpartist har dessutom föreslagit ett moratorium för lagen. Kära nån, har hon inte upptäckt att det funnits ett sådant på ett år. Hur utnyttjades det?
En del centerpartister agerade också märkligt mot bakgrund av den första omröstningen 2007. Fredrick Federley avstod i första omröstningen 2007 (den ende avvikande i allianspartierna då) men kunde nu bara acceptera lagen med ett par tillkännagivanden. Annars skulle han nu kunnat vara beredd att rösta nej. Helt inkonsekvent är Annie Johanssons agerande. Hon röstade för lagen 2007 i då befintligt skick men krävde nu förstärkningar för att kunna stödja den.
I dagarna har ett antal moderata kommunpolitiker också förklarat i DN att de inte begripit det hela. ”Ett villkor för att göra detta måste i så fall vara att spaningen bara omfattar en specifik person eller organisation som misstänks vara inblandad i något som är ett yttre hot”, skriver de. Så fick folkpartisterna ovan sällskap!
Ytterligare några andra har bildat något slags nätverk på allianssidan, men det ser jag inte som särskilt seriöst. Och visst har det förekommit en och annan kristdemokrat som inte förstått.
Ett antal medier har heller inte agerat seriöst, t ex DN och SvD. Plötsligt har de blivit intresserade av integritetsfrågor. Men om den personliga integriteten skulle inskränka något på den s k pressfriheten så är de verkligen inte intresserade av någon begränsande lagstiftning. Hyckleri och vindflöjel är bra uttryck i sammanhanget. Detta på ledarsidsnivå.
Aningslösheten har förstås också drabbat nyhetsjournalistiken. Ett exempel är när DN återger ett uttalande av en belgare om FRA-lagen. Belgaren säger att lagen skulle komma att upphävas av den svenska författningsdomstolen. Sic! Det finns ju ingen sådan, men inte ens i en fotnot i artikeln antyds att belgaren är ute och reser. Troligen därför att journalisten inte själv visste, trots att det kring grundlagsutredningen pågått en debatt om att inrätta en sådan domstol.
Sedan har vi vad vi kan kalla bloggarna. Här kan man urskilja två grupper, ibland sammanfallande. Den ena är sådana som tror sig om att vara så märkvärdiga att de tror att de är intressanta för FRA att kollas. Kalla dem gärna för hybrisgruppen.
Den andra är fildelargruppen. De känner förstås hotet av att bli kollade i sin verksamhet. Men FRA är inte intresserad av fildelare. Dessutom är FRA en statlig myndighet. Fildelarna bör känna större hot från det som komma ska i höst, nämligen lag om utlämnande av IP-adresser till privata upphovsrättsinnehavare.
En sak som jag reflekterat över är hur olika man i perspektivet av denna debatt ser på olika myndigheter. Rättsväsendet sitter inne med avsevärda mängder integritetskänsligt material. Samma sak för hälso- och sjukvården och en massa andra institutioner där det finns sekretessbelagda uppgifter. Men vi förväntar oss alla att denna sekretess ska gälla och om den bryts bestraffas hårt. Denna tillit gäller tydligen inte en särskild statlig myndighet, nämligen FRA. Där förutsätts det i debatten att dessa statliga tjänstemän som hanterar mycket känsligt material ska läcka som såll.
Centrum för rättvisa har anmält FRA-lagen till Europadomstolen för abstrakt lagprövning. Det är intressant eftersom institutionen vill framstå som seriös aktör. Eftersom jag själv var inblandad i inkorporeringen av Europakonventionen blev jag något förvånad, eftersom - vad jag vet - domstolen inte ägnar sig åt abstrakt lagprövning mot konventionen utan bara hanterar konkreta fall av förmodade brott mot densamma. Dessutom att ärendet måste vara slutbehandlat av det nationella rättsväsendet innan det kan tas upp av Europadomstolen. Någon sådan behandling har inte skett. Jag kollade därför domstolens hemsida och fick fram att dessa grundläggande krav gäller:
a) You must have directly and personally been the victim of the violation you are alleging. You cannot make a general complaint about a law or a measure, for example because it seems unfair; nor can you complain on behalf of other people (unless they are clearly identified and you are their official representative).
b) Are there any procedures that must be followed beforehand in the national courts? Yes. You must have used all the remedies in the State concerned that might have been able to redress the situation you are complaining about
Detta borde vara välkänt för Centrum för rättvisa. För mig framstår anmälan mera som ett slags demonstrationsagerande som påminner om KU-anmälningar som får mediauppmärksamhet vid anmälningstillfället men sedan inte leder till något mer eftersom det saknas rättslig grund för kritik.
I sak anser institutet att den svenska lagen liknar den brittiska som fälldes av Europadomstolen den 1 juli i år. Men det som fälldes var 1985 års brittiska lag, inte den nu gällande. Dessutom preciserar man i anmälan inte vari likheten består. Slutsatsen av Europadomstolen angående 1985 års lag (som nu är upphävd och ersatt av 2000 års lag) var fölhjande:
Så kan man se på försvaret och säkerhetspolitiken. Man kan också ha en radikalpacifistiskt inställning som leder till samma slutsats. Hade faktiskt en period under tonåren då jag var pacifist – men erfarenheten gav en annan slutsats. Man kan respektera den typen av sakuppfattningar även om man är av annan åsikt. En sådan negativ syn på försvaret uppfattning leder förstås också fram till att någon signalspaning inte behövs.
Men ska vi ha ett försvar och en säkerhetspolitik så måste vi också ha en effektiv underrättelseverksamhet. I ett sådant system förekommer det signalspaning och annan underrättelseverksamhet. Runt den nyligen antagna FRA-lagen har det uppstått en smått hysterisk rörelse. Fast av lite olika karaktär.
Först socialdemokraterna. Det var detta parti som tog fram underlaget för lagen. Men när man inte själv satt kvar vid makten, började man taktisera i frågan. S la t ex inte fram någon motion som alternativ till lagen (det är det normala i riksdagen om man inte gillar en proposition). I stället kom det sedermera ett tämligen uddlöst tiopunktsprogram som skulle vara föremål för överläggningar i försvarsutskottet – men det framstod ganska snart att någon seriös vilja till uppgörelse inte fanns. Det var bara ett spel för galleriet. Och så gick man i pakt med v och mp och sköt upp beslut om ikraftträdandet ett år. Syftet med en vilandeperiod är man ska kunna leverera alternativ – men inte heller det lyckades s med – eller ville inte.
Nu har socialdemokraterna i samverkan med miljöpartiet lovat att FRA-lagen ska först rivas upp vid ett regimskifte och sedan ska signalspaning utredas igen och därefter ska eventuellt en ny lag tas fram. Det där har inget med verkligheten att göra. Så där gör man inte. River man upp lagen måste FRA-myndigheten antingen gå träda i eller upplösas. I det senare fallet skulle kompetensen på området skingras för vinden. Ingen seriös regeringsbildare gör på det sättet. Därför får vi utgå ifrån ett gammalt tema, nämligen: kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger om sina vallöften? Det kan vi utgå från i det här fallet.
Ett antal folkpartister har sedan på ett pinsamt sätt visat att de inte förstått vad det handlar om. Detta med Birgitta Ohlsson i spetsen. Hon lyckades till och med lura med sig tre gamla fp-ledare (Ullsten, Westerberg och Leissner). Signalspaning skulle bara få förekomma vid brottsmisstanke. Jag skrattade högt när jag läste det i DN och fortsatte att skratta när Ekot ringde och frågade om min åsikt om att sex fp-riksdagsledamöter kunde tänka sig att ställa krav på detta. Alltså: en generell signalspaning för att upptäcka hot mot Sverige kan ju inte bygga på att man redan känner till hotbilden.
Intressant är också att Bengt Westerberg ställer sig bakom en opponent i fp-riksdagsgruppen. När han själv var partiledare accepterade han ingen opposition. Han var till och med aktiv om någon i koalitionspartier (1991-94) var kritisk. En gång kom han till den kristdemokratiska riksdagsgruppen med ett enda syfte: att skälla ut mig eftersom jag i media noterat att han var senfärdig vad gäller framtagande av förslaget till vårdnadsbidrag. Men nu legitimerar han dissidenter.
Någon folkpartist har dessutom föreslagit ett moratorium för lagen. Kära nån, har hon inte upptäckt att det funnits ett sådant på ett år. Hur utnyttjades det?
En del centerpartister agerade också märkligt mot bakgrund av den första omröstningen 2007. Fredrick Federley avstod i första omröstningen 2007 (den ende avvikande i allianspartierna då) men kunde nu bara acceptera lagen med ett par tillkännagivanden. Annars skulle han nu kunnat vara beredd att rösta nej. Helt inkonsekvent är Annie Johanssons agerande. Hon röstade för lagen 2007 i då befintligt skick men krävde nu förstärkningar för att kunna stödja den.
I dagarna har ett antal moderata kommunpolitiker också förklarat i DN att de inte begripit det hela. ”Ett villkor för att göra detta måste i så fall vara att spaningen bara omfattar en specifik person eller organisation som misstänks vara inblandad i något som är ett yttre hot”, skriver de. Så fick folkpartisterna ovan sällskap!
Ytterligare några andra har bildat något slags nätverk på allianssidan, men det ser jag inte som särskilt seriöst. Och visst har det förekommit en och annan kristdemokrat som inte förstått.
Ett antal medier har heller inte agerat seriöst, t ex DN och SvD. Plötsligt har de blivit intresserade av integritetsfrågor. Men om den personliga integriteten skulle inskränka något på den s k pressfriheten så är de verkligen inte intresserade av någon begränsande lagstiftning. Hyckleri och vindflöjel är bra uttryck i sammanhanget. Detta på ledarsidsnivå.
Aningslösheten har förstås också drabbat nyhetsjournalistiken. Ett exempel är när DN återger ett uttalande av en belgare om FRA-lagen. Belgaren säger att lagen skulle komma att upphävas av den svenska författningsdomstolen. Sic! Det finns ju ingen sådan, men inte ens i en fotnot i artikeln antyds att belgaren är ute och reser. Troligen därför att journalisten inte själv visste, trots att det kring grundlagsutredningen pågått en debatt om att inrätta en sådan domstol.
Sedan har vi vad vi kan kalla bloggarna. Här kan man urskilja två grupper, ibland sammanfallande. Den ena är sådana som tror sig om att vara så märkvärdiga att de tror att de är intressanta för FRA att kollas. Kalla dem gärna för hybrisgruppen.
Den andra är fildelargruppen. De känner förstås hotet av att bli kollade i sin verksamhet. Men FRA är inte intresserad av fildelare. Dessutom är FRA en statlig myndighet. Fildelarna bör känna större hot från det som komma ska i höst, nämligen lag om utlämnande av IP-adresser till privata upphovsrättsinnehavare.
En sak som jag reflekterat över är hur olika man i perspektivet av denna debatt ser på olika myndigheter. Rättsväsendet sitter inne med avsevärda mängder integritetskänsligt material. Samma sak för hälso- och sjukvården och en massa andra institutioner där det finns sekretessbelagda uppgifter. Men vi förväntar oss alla att denna sekretess ska gälla och om den bryts bestraffas hårt. Denna tillit gäller tydligen inte en särskild statlig myndighet, nämligen FRA. Där förutsätts det i debatten att dessa statliga tjänstemän som hanterar mycket känsligt material ska läcka som såll.
Centrum för rättvisa har anmält FRA-lagen till Europadomstolen för abstrakt lagprövning. Det är intressant eftersom institutionen vill framstå som seriös aktör. Eftersom jag själv var inblandad i inkorporeringen av Europakonventionen blev jag något förvånad, eftersom - vad jag vet - domstolen inte ägnar sig åt abstrakt lagprövning mot konventionen utan bara hanterar konkreta fall av förmodade brott mot densamma. Dessutom att ärendet måste vara slutbehandlat av det nationella rättsväsendet innan det kan tas upp av Europadomstolen. Någon sådan behandling har inte skett. Jag kollade därför domstolens hemsida och fick fram att dessa grundläggande krav gäller:
a) You must have directly and personally been the victim of the violation you are alleging. You cannot make a general complaint about a law or a measure, for example because it seems unfair; nor can you complain on behalf of other people (unless they are clearly identified and you are their official representative).
b) Are there any procedures that must be followed beforehand in the national courts? Yes. You must have used all the remedies in the State concerned that might have been able to redress the situation you are complaining about
Detta borde vara välkänt för Centrum för rättvisa. För mig framstår anmälan mera som ett slags demonstrationsagerande som påminner om KU-anmälningar som får mediauppmärksamhet vid anmälningstillfället men sedan inte leder till något mer eftersom det saknas rättslig grund för kritik.
I sak anser institutet att den svenska lagen liknar den brittiska som fälldes av Europadomstolen den 1 juli i år. Men det som fälldes var 1985 års brittiska lag, inte den nu gällande. Dessutom preciserar man i anmälan inte vari likheten består. Slutsatsen av Europadomstolen angående 1985 års lag (som nu är upphävd och ersatt av 2000 års lag) var fölhjande:
“In the case of Liberty and Others v. the United Kingdom
69. In conclusion, the Court does not consider that the domestic law at the relevant time indicated with sufficient clarity, so as to provide adequate protection against abuse of power, the scope or manner of exercise of the very wide discretion conferred on the State to intercept and examine external communications. In particular, it did not, as required by the Court’s case-law, set out in a form accessible to the public any indication of the procedure to be followed for selecting for examination, sharing, storing and destroying intercepted material. The interference with the applicants’ rights under Article 8 was not, therefore, “in accordance with the law”.
70. It follows that there has been a violation of Article 8 in this case.”
Det är klart att man bör granska FRA-lagen emot detta senaste utslag. Men det sprids gärna skrönor (mediamyter) om detta där dessa återanvands utan att man granskar källan för uppgifterna. Det är riskabelt när man därför inte preciserar vad man menar. Någon analys på den punkten har anmälaren inte gjort. Som jurister borde anmälarna ha bemödat sig om en logisk bevisföring för sin sak.
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, politik, Centrum för rättvisa
