Fåntrattskommentarer om Temo

Idag har DN publicerat en Temo-mätning om partisympatier. Där får kristdemokraterna 3,0 procent, en minskning på en månad på nästan två¨procentenheter. DN toppar med denna "nyhet" på första sidan och på ledarsida och nyhetssida hittar man fåntrattskommentarer av vanligt slag. Hur oseriös får man vara? För några dagar sedan presenterade Sifo för samma parti 5,3 procent. Ändå lyfts denna "nyhet" fram som vore det en faktisk nyhet.

Det där handlar om okunnighet om undersökningsmetodik, matematik, sannolikhet och statistik och inte minst sociologi. Temo är så vitt jag vet det enda (möjligen med undantag av RUAB) som inte gör s k kvotskattning av sina undersökningar, dvs korrigerar underlaget i relation till hur den undersökte sagt sig rösta i föregående val. Därmed är fältet öppet för felträffar. Och hur skall man förklara tappet på två procentenheter på en månad utan att något påtagligt hänt i den kristdemokratiska opinionsbildningen?

Svängningarna i mätningarna är troligen inte så stora i verkligheten - det är mer instituten som svänger. Men det konstigaste är alla dessa okunniga journalister och ledarskribenter som inte vet vad de skriver/pratar om. De borde gå en grundkurs i ämnet "tillförlitlighet hos opinionsmätningar".

När jag skriver detta gör jag inte detta för att det denna gång är kristdemokraterna som drabbas. Analysen är generell. Däremot kan det konstateras att situationen för kristdemokraterna i sig är problematisk; det finns det flera indikationer på (inte bara SCB, som är den enda mer omfattande undersökningen som görs, hade i nov 5,5 procent för partiet). Men det är absurt att kommentera enskilda osäkra instituts siffror med någon större grad av allvar
(Skop har partiet runt 7 procent och Demoskop har haft det nere i 2,7). Relevans, kan det vara något att fundera kring hos ledarskribenter och politiska journalister?

Bild av svensk effektivitet i kris?

Idag, torsdag, hade riksdagen ett EU-seminarium med anledning av tioårsjubileet av svenskt medlemsskap. I programmet deltog den svenska kommissionären Margot Wallström (s) med ett anförande. Hennes inledning var en iskall ögonblicksbild över svensk effektivitet vid tsunamin, eller borde vi säga, brist på effektivitet. Eller som rubriken antyder: svensk effektivitet i kris.

Så här inledde Margot Wallström sitt anförande:
"År 2005 inleddes med att vi fått lära oss ett nytt ord - tsunami - ordet för den flodvåg som i ett slag förstörde livet för tusentals och åter tusentals människor i Asien. En av mina medarbetare var där med sin familj. Hon säger att 7 sekunder räddade dem från att slukas av vattnet. De sprang för livet upp i en högläntare terräng. De spenderade 4-5 dagar i detta område och blev omhändertagna av thailändare som kom med mat och vatten. De var med om det absurda att bli 'hittade' av olika räddningsteam som först av allt frågade om deras nationalitet. Tyskarna tog hem sina medborgare, vilket även norrmännen och italienarna och belgarna gjorde. Inte ens det faktum att hon var svenska som bodde i Belgien bevekade dem. Även en svensk resebyrå kom - men eftersom det inte var deras resenärer fick de inte åka med - trots att det fanns platser kvar. Thailändarna förstod inte och
sa 'but european-same, same'. Och min vän frågade sig självfallet - vad betyder det då att vara europé?"

Den outtalade frågan var förstås i detta läge också: var var svenskarna? Så även om exemplet kan användas för att diskutera hur man behandlas som europé, så finns det andra slutsatser man kan dra.

Tyskar, norrmän, italienare och belgare var uppenbart effektivare än svenskar. Just det: effektivitet i kris.

Är vi bara egoistiska människor?

I en kommentar häromdagen till mitt inlägg om Det gemensamma bästa skrev en annan bloggare Jollen på världshavet (Bill Portland/Cilla Gertrudsdotter) frågan om religionen är liberal med länk just till sin blogg. Där förs ett resonemang kring att det är egoismen som är den mänskliga drivkraften. Bloggaren var bekymrad över det kristdemokratiska synsättet, men ansåg att man fick ju acceptera kristdemokratin som nödvändig del av ett regeringsalternativ.

I Svenska Dagbladet i söndags (16/1) fanns just en intressant understreckare (kulturdelen) om de där frågeställningarna. Joakim Molander skriver om en nyutkommen bok av Sacharias Votinius: "Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupellösa egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet."

Och han fortsätter:
"Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles, och återuppliva både hans människosyn, och hans syn på kontraktet."

Den aristoteliska kontraktsrelationen, skriver Molander, är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Kravet på ömsesidighet kommer till uttryck i Aristoteles princip om kommutativ rättvisa, om vilken Votinius skriver: 'Den kommutativa rättvisan innebär ett krav på ömsesidighet såväl vad avser avtalets innehåll som i vad avser avtalets grund, det vill säga hur avtalet fått detta innehåll. I en kommutativt rättvis kontraktsrelation är avtalets innehåll sådant att det råder balans mellan parternas prestationer, och relationen är därför till nytta för båda. Detta innehåll skall kontraktet ha fått genom att parterna ömsesidigt beaktat varandras intressen, på samma sätt som vänner gör.'

Jag skall inte här citera hela artikeln, men den är läsvärd. Inte minst som ett svar på den nyliberala bloggarens synpunkter. Boken kommer förstås snabbt att hamna i mina händer.

Men helt klart är att detta är ett helt annat synsätt än den gängse liberala. Men frågan om religionen är liberal är inte adekvat i detta sammanhang. Möjligen beror det på att den nyliberala bloggaren förväxlar kristdemokrati med religion.

Kungen och Marita

Partisekreterare Marita Ulvskog (s) har kritiserat att kungen konstaterar vissa fakta. Så därför är hon nu beredd att låta utreda Torekovkompromissen om kungens ställning. Kungen och hovet har trätt över en gräns, säger hon.
Det är bara att notera att samma Ulvskog är ledamot av Grundlagsutredningen, av vars direktiv det klart framgår att monarkin inte skall diskuteras av utredningen. Följdriktigt har både dess s-märkte ordförande och statsministern konstaterat att någon sådan översyn inte skall göras.

Ulvskog säger vidare att debattnivån de senaste dagarna - bl a på grund av den kritik som framförts mot regeringen - hamnat på låg nivå. Jojo, det finns ju en del som är experter på det här med låg nivå.

Intressant och olycklig är ju den oskuldens mantel som socialdemokratin ständigt tar på sig. Själv kan man vara hur fräcka som helst i sin kritik av andra - men när den själv blir kritiserad är det fråga om "låg nivå". Vi som var med åren 1991-94 minns den dåvarande nivån. Allianspartierna framstår i det perspektivet som försynta...

Vilseledande om PKU-biobanken

I dagens DN skriver lederskribenten Barbro Hedvall följande:
" I dag och i morgon sammanträder riksdagen och bryter sitt juluppehåll. Ett ärende har den: att besluta om att ändra lagen så att pku-registret ska kunna användas för att identifiera offer från naturkatastrofen i Asien. Därmed kommer riksdagen i efterhand att godta att polisen sökte i samma register för att snabbare kunna identifiera utrikesminister Anna Lindhs mördare. Det som alltså skulle vara blott och bart ett forskningsregister har fått nya användningsområden. Det hade säkert skett förr eller senare och är nu tydligen inte mycket att diskutera."

Det där är faktiskt vilseledande uppgifter. Riksdagen godtar inte i efterhand. Identifieringen av Anna Lindhs mördare skedde inte utifrån den aktuella biobankslagen utan utifrån de lagliga möjligheter det finns att i samband med förundersökning ta bevismaterial i beslag. Det är en helt annan sak än det som nu riksdagen skall besluta om.

Katastrofen i Indiska oceanen har skapat identifieringsproblem och PKU-biobanken som innehåller prov från alla födda efter 1 jan 1975 kan bidra till att underlätta ett antal identifieringar. Den tänkta lagstiftningen - som idag behandlas av socialutskottet - innebär ett tillägg till den befintliga lagen om biobanker. Utgångspunkten är allvarliga olyckor och svåra påfrestningar som leder till ett större antal döda. Dessutom är detta tillägg tänkt att vara tillfälligt eftersom en översyn av denna lag redan pågår. Lagstiftningen på detta sätt skall bidra i en akut situation och har inget med beslag i samband med förundersökning i brott mål att göra. Det är en helt annat fråga. Vore bra om ledarskribenter hade samma sakliga krav på sig själva som de har på politiker!

Det gemensamma bästa

Särintresse och dess motsats - det gemensamma bästa - är föremål för DN-kulturs Ola Larsmo i dagens DN. Han skriver: "Det är där ordet 'särintresse' gör ont. Den som använder det utan att definiera dess motsats är helt enkelt en demagog med ljusskygga avsikter. Ingen bör längre få använda det utan att tala om vad man menar med 'samintresse'. Finge jag önska mig något av 2005 skulle det vara en ordentlig katalog från debattsoffornas djup hur detta Samintresse ser ut - det Sam-hälle som håller oss samman."

Det är intressanta frågeställningar - även om djupet i hans artikel även den har brister. Larsmo försöker hitta definitionen men har svårt, möjligen för att det i svensk litteratur inte finns mycket skrivit om samintresset eller det gemensamma bästa. Men det här området finns invävt i den kristdemokratiska idéutvecklingen. I antologin Det gemensamma bästa som det kristdemokratiska idéinstitutet Civitas gett ut (2002) finns diskussioner kring de här frågorna.

I ett av kapitel i boken skriver Mattias J Fröding/Rose-Marie Frebran följande:

"Samhällsgemenskapen är den överordnade gemenskap som utgörs av alla de komplementära gemenskaper som samhället består av. I det goda samhället är det av betydelse att alla olika typer av gemenskaper vid sidan av sina egna mål även har samhällsgemenskapens väl för ögonen, det vill säga det gemensamma bästa. Enligt kristdemokratisk syn utvecklas den enskilda människan i gemenskap men inte på bekostnad av andra. Det gemensamma bästa är därför ingenting som står i vägen för det enskilda bästa.

Samhällsgemenskapen hålls samman av de grundläggande ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som ligger till grund för det som i den kristdemokratiska traditionen omnämns som solidaritetsprincipen. Den kristdemokratiska visionen är ett samhälle som också i praktiken knyts samman av dessa etiska band. För att uppnå detta förutsätts dock medborgare med social ansvarskänsla, personligt engagemang och inlevelseförmåga i med människors situation, kort sagt människor som odlar sina dygder.

Arbetet för samhällsgemenskap är en strävan bort från ett segregerat samhälle där människor lever i åtskilda världar och en strävan mot ett samhälle som överbrygger klyftor och motsättningar mellan unga och gamla, mellan kvinnor och män, mellan lågutbildade och högutbildade, mellan arbetstagare och arbetsgivare och mellan infödda svenskar och nya svenskar.

Denna gemenskapssyn skiljer sig från marxistiskt eller socialistiskt grupptänkande på ett principiellt och avgörande sätt. Utgångspunkten är inte att motsättningar och konflikter är ofrånkomliga utan att strävan mot en levande samhällsgemenskap är en framkomlig väg."

Fredrik den storvulne

På julafton fick tre av Alliansens partier en julklapp av moderatledaren Fredrik Reinfeldt i SvD. Vid ett regeringeskifte 2006 avser han att lägga beslag på de tyngre ministerposterna, statsminister, justitieminister och utrikesminister. Själv vill han i god tid bli utsedd till statsministerkandidat av de andra tre partierna. Detta skulle ske i kraft av m:s styrka.

Det kanske bör erinras om att moderaterna tidigare legat på höga opinionssiffror som inte gett utdelning i valen. Möjligen borde Alliansen prioritera en strategi för att vinna valet i stället för att fördela icke tillgängliga ministerposter. Storvulenhet kanske inte är ett framgångsrecept. Det finns ett gammalt talaesätt som den gode Fredrik borde fundera på: högmod går före fall.

Sjöstedts felaktigheter

Europaparlamentarikern Jonas Sjöstedt (v) skriver om EU-konstitutionen i Dagens Nyheter idag tisdag. Det vimlar av konstiga slutsatser i artikeln och klara övertolkningar. Bl a skriver han följande:

”Den fria marknaden blir även i fortsättningen grunden för unionen. Det innebär i praktiken att EU förhindrar länder att föra en mer progressiv politik på miljöområdet, för att skydda konsumenterna eller för att begränsa alkoholens skador, när detta strider mot principen om varornas fria rörlighet. Så sent som i valrörelsen inför valet till EU-parlamentet i juni hävdade flera partier, inte minst kristdemokraterna, att vi skulle få ha införselbegränsningar för alkohol. Nu är de för en konstitution som direkt motsäger detta.”

Jaha, och hur stämmer det med den redan beslutade domen om förbud mot snusförsäljning inom EU? Där anfördes hälsoskälen. Och hur blir det med alkoholen i det nya fördraget? Jo, i artikel III-179 står det om en hög hälsoskyddsnivå och i följande punkt finns alkoholen omnämnd:

"5. I europeiska lagar eller ramlagar får även stimulansåtgärder fastställas som är utformade för att skydda och förbättra människors hälsa, samt särskilt bekämpa omfattande, gränsöverskridande sjukdomar, samt åtgärder som direkt avser skydd av folkhälsan avseende tobak och missbruk av alkohol, utan att medlemsstaternas lagar eller andra författningar harmoniseras. Lagarna eller ramlagarna skall antas efter det att Regionkommittén samt Ekonomiska och sociala kommittén har hörts."

Med andra ord: den fria rörligheten för varor över gränserna kan förhindras av hälsoskäl. Att det kan bli svårt att få till stånd sådana regler är en sak, men det är i så fall inte konstitutionens fel. Sjöstedt kan antingen inte läsa innantill eller förstår han inte vad han läser. Han försöker slå blå dunster i ögonen på folk. Oseriöst!

Aningslöst om opinionsmätningar

Två opinionsmätningar om hur folk avser att rösta om det vore val idag har nyligen presenterats av Sifo och Temo. Sådana mätningar är intressanta fenomen. De kommenteras och publiceras som vore de verkligheten. Snusförnuftiga kommentarer på ledarsidor och av andra kommentatorer. Samtidigt kan det konstateras att under de senaste valen inte funnits någon samstämmighet mellan opinionsmätningarna under mellanvalsperioden och slutresultaten av valen .Goda exempel är t ex kristdemokraterna i 1998 års val och folkpartiet i 2002 års val. Det var först i valrörelsen man kunde se uppgången. Efter varje val konstateras det att opinionsinstituten är de stora förlorarna. Ändå fortsätter de aningslösa kommentarerna på ledarsidor och andra sidor. De har inget lärt!
Speciellt undermålig är ju Temos metod, där endast råmaterial publiceras utan korrigering för hur man röstat i föregående val. Man ser också att svängningarna är stora. Förut hade Sifo större underlag på 3-4000 personer. Då kunde man notera stor samstämmighet med perioder då SCB mäter (maj, november). Den finns inte idag. Felträffarna kan därför bli stora.
En annan undermålighet är SCB:s nedbrytningar på valkretsnivå. De har inget med seriös statistik att göra .Underlag på 50-100 personer ger faktiskt inga svar. Förstår inte hur de nedlåter sig till sådant.

Grad av civilisation

I Dagens Nyheter den 15 december 2004 skriver Barbro Hedvall följande:
"Det är som om Sverige håller på att tappa flera grader av civilisation. Det är oroande och svårförklarligt. Varifrån kommer detta behov av att ösa ur sig ilska mot medmänniskor, varifrån denna brist på inlevelse och hänsyn? Och hur kan så många människor i ett land som erfarit ett drygt sekel av framgångsrik och fredlig demokrati börja uppträda som en populistisk mobb?"

Hon skriver detta apropå förgrovningen av synen på politikerna. Det är bra frågor rent generellt. De borde ha ställts för länge sedan av många fler. Vilken civilisationsgrad har vi egentligen?

Vi är ju alla barn av vår tid och framförallt barn av vår uppväxt.
För att ge en bild av mångfaldens Europa och värdet med detta brukar jag använda glasmosaiken som en bild. Den kan nog användas också på det samhälle vi kallar Sverige. Man kan se människorna i detta samhälle som glasbitar som tillsamman bildar ett vackert mönster. Men vad är det som håller ihop en mosaik? Jo, den yttre ramen som jag gärna vill beskriva som rättsstaten. Kittet emellan glasbitarna är de gemensamma värderingarna - värdegemenskapen. Finns inte det sammanhållande kittet så vittrar mosaiken bort. Och vill det sig illa så rasar den helt.

Det är som jag skriver om i beskrivningen av denna blogg att det är lätt att riva ner en civilisation men kräver oerhörd tid och energi att bygga upp. Vi borde nog alla fundera något mer kring uppbyggande och uppfostran - för att nu använda ett omodernt ord. Det brukar heta om demokratin att den ständigt måste återerövras. Det talesättet gäller i ännu högre grad samhällets värdegemenskap. Kanske har vår svenska civilisation blivit en koloss på söndervittrande lerfötter?