Olof Palmes felaktiga demokratisyn

I dessa dagar (speciellt idag) uppmärksammas politikern Olof Palme (s), som så brutalt mördades på öppen gata för 20 år sedan. Det finns förstås en hel del intressant att belysa i hans verksamhet. Han förde bl a ett principiellt resonemang som redan tidiga socialdemokrater var inne på och som befästes med honom och som fortfarande präglar svensk socialdemokrati.

Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.

Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.

Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.

Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.

Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...

Om mesar och tuppar i KU-utfrågningarna

Som ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (11:e året för min del) är det intressant att ta del av kommentarerna kring KU:s utfrågningar med anledning av regeringens hantering av de svenska effekterna av tsunamikatastrofen.

Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.

En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.

Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.

KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.

De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...

Ytlig Chile-analys

Här växer vänstern läser vi i Aftonbladet (13/1 2006). Ett av exemplen är Chile. Underlaget för påståendet är att det hittills har gått bra för den socialistiske presidentkandidaten Michelle Bachelet (avgörs imorgon söndag).

Analysen haltar. Det är nämligen inte socialistpartiet som växer så mycket utan center-vänster-koalitionen som verkar få majoritet. Det stora partiet i denna la Concertation är kristdemokraterna (och det har det varit sedan koalitionen startade sitt arbete). Man kan därför inte se Chile som en del i ett Latinamerikanskt mönster.

Koalitionen består av fyra partier. Presidentposten cirkulerar mellan dessa partiet. Efter Pinochet kom först kristdemokraterna Aylwin och Frei, sedan socialdemokraten Lagos och nu förmodligen socialisten Bachelet.

Men en sådan djupanalys av Aftonbladet hade väl varit för mycket begärt...

Är fastighetsskatten en legitim skatt?

Fastighetsskatten är en impopulär statlig skatt. Man vet ju inte vad man betalar för: är det för boendet i sig eller är det ett slags extra förmögenhetsskatt?

Mot den bakgrunden är det intressant vad Saco:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skriver i decembernumret (2005) av Axess:

”Att återinföra fastighetsskatten till den lokala nivån vore antagligen ett sätt att öka dess legitimitet genom att knyta den till funktionerna runt boendet. Om skatten används för att betala den lokala infrastrukturen, så blir den inte märkvärdigare än el- eller VA-avgiften.”

Ja, så är det förstås. En skatt måste ju kunna motiveras rationellt. En skatt som bara används för att ta in pengar till statskassan och som slår blint utan hänsyn till faktiska omständigheter har ingen eller låg legitimitet (obs skillnaden mellan legalitet och legitimitet = att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer hos människorna).

Kristdemokraterna är det enda parti som vill avskaffa fastighetsskatten direkt och menar att fastighetsskatten står i konflikt med såväl äganderätten som principen om skatt efter bärkraft. Partiet vill därför avskaffa skatten och ersätta den med en kommunal avgift, på högst 2 800 kr per år, för att täcka de kostnader kommunen har för fastigheten. En kommunal fastighetsavgift ger kommunerna incitament att på sikt utveckla infrastrukturen samt verka för ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. Som delfinansiering av reformen höjs kapitalvinstskatten från 20 till 30 procent vid försäljning och bara hälften av vinsten ska kunna skjutas upp till beskattning om man köper en ny bostad. Detta kan ske i och med ett årsskifte och eftersom partiets förslag fallit i riksdagen kan det bli först från 2007.

I det perspektivet är det belysande att notera hur de andra partierna i alliansen ställer sig.

Moderata samlingspartiet vill också på sikt avskaffa fastighetsskatten, men av statsfinansiella skäl måste det ske gradvis, säger man. Som ett första steg föreslår moderaterna ett tak på 80 kr/kvadratmeter och maximalt 5 000 kr för tomten. För en villa på 140 kvadratmeter handlar det alltså om ca 17.000 kr i fastighetsskatt. Från 2007 föreslog m även en sänkning av skattesatsen från 1,0 procent till 0,9 procent. Även det har avslagits av riksdagen.

Folkpartiet ville sänka fastighetsskatten till 0,85 procent på småhus och till 0,35 procent på flerfamiljshus. Även centerpartiet föreslog att uttagsprocenten för fastighetsskatten sänks från nuvarande 1,0 procent till 0,75 procent år 2006. För hyreshus föreslogs en sänkning från 0,5 procent till 0,4 procent från 2006. Beskattningen vid försäljningstillfället skulle ökas något. Kapitalvinstbeskattningen skulle höjas från 20 procent till 30 procent och uppskovet minskar till 75 procent, vilket skulle innebära att 25 procent av kapitalvinsten beskattas även om ny bostad anskaffas.

Frågan är vilket förslag som är bäst. Ja, i pengar framstår det som klart. Men även legitimitetsmässigt är det kristdemokraterna som ser på frågan ur ett principiellt perspektiv. Valet är alltså enkelt.

Vilsna politiker (s o fp) om kriminalitet

Hallå alla arbetslösa och bidragstagare! Har ni lyssnat på statsrådet Jens Orback (s) eller justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp)? Gör det och inse att de båda utnämner er till potentiella brottslingar!

Angående BRÅ:s rapport om förekomsten av brottslighet speciellt bland invandrare säger Orback att rapporten inte tagit tillräcklig hänsyn till hur många som tagit emot socialbidrag. Men han menar ändå att rapporten bekräftar att kriminalitet hör ihop med klassklyftor och utanförskap. Han nämner arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ett sätt att minska brottsligheten.

Pehrson (fp) låter som en kopia: Brist på arbete och socialt utanförskap bidrar till kriminaliteten. Allt detta enligt Svenska Dagbladet idag den 16 december 2005.

Det skulle vara intressant att se statistik över dessa samband. Såvitt jag vet finns det inga empiriska bevis för dessa herrars uttalanden (om de nu är rätt citerade). Det är uttalanden som härstammar från ryggmärgen.

Vad de utgår ifrån är gamla uttjänta teorier om situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och om förnekande av individuella skillnader. De frågar sig inte ''Vad är brott?'' utan ''Vad är orsakerna till brott?''. På så sätt blir brott definierat av sina orsaker. Bakgrundtesen för detta resonemang är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon ''motsägelse'', ''åtskiljande'' eller annan ''abnormitet'' i samhället.

Teorin bygger a priori på att en ''oberoende variabel'' är den huvudsakliga orsaken till brott, dvs något utanför individen.

I stället borde de båda herrarna ha funderat över begreppet brottsbenägenhet. I själva verket är det människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms bara genom internaliseringen, dvs genom uppfostran och vägledning, framförallt under de tidiga åren.

När kortsiktiga önskningar kommer i konflikt med långvariga intressen, är det de som saknar självkontroll som agerar utifrån ögonblickets önskan, medan de med högre självkontroll styrs av de restriktioner som agerandets konsekvenser medför för familj, vänner och lagen. Det kriminella agerandet styrs alltså främst av kortsiktigt nöje (egocentrerat) och bara i andra hand av hotet om långvarig bestraffning.

Sluta alltså upp med att utnämna fattiga och arbetslösa till potentiella brottslingar! Det är lika idiotiskt som att påstå att alla män är potentiella våldtäktsbrottslingar. Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.

Centern och misstroendet

Centerpartiets agerande väcker misstroende...

Ulmanens barbari

Redan i mars i år kunde jag här på min blogg notera att Nina Björk var inne i ett omtänkande i sin syn på barn. Hennes tidigare syn var präglad av erfarenheterna utan barn. Hon hade tagit avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer ville hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserade över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt var att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av miljö och inte arv.

Men som kommer omtänkandet. Den 20 mars i år skrev hon:

"Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art."

Hennes senare krönika i DN den 30 oktober väckte (förstås först efter Maria Larssons inlägg i Expressen) en våldsam debatt. Att hon skulle kunna ha en åsikt näraliggande kristdemokraternas var givetvis inte polititiskt korrekt! Hon skrev bl.a. då:

"Och eftersom det är barnen så säger jag: vi är på helt fel spår. Det är dags att börja om på ruta ett, och på den rutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barn tar tid. Du kan inte leva samma liv innan och efter du har fått barn."

Det är ju sant! Men invändningarna lät inte vänta på sig. Hon svek förstås sin feminism, hon blev en "förrädare". Hu, så hemskt!

Typiskt är när Petra Ulmanen i DN (2005-11-21) skriver så här om Nina Björks upptäckt:

"Jag gillar inte den moraliska tonen, att hon talar om för kvinnor vad som är rätt och fel i deras liv, utan någon annan täckning än sina privata erfarenheter."

Ulmanen är förstås inte konsekvent. Bara den meningen säger att hon själv inte respekterar andras uppfattning om rätt eller fel. Hon moraliserar själv. Hon ser inte vad hon själv gör. Möjligen har hon dessutom inte några privata erfarenheter. Och jag som trodde att egen erfarenhet och vishet hade något samband.

Ulmanen skriver: "Förskolans kvalitet och positiva effekter är särskilt betydelsefulla för barn som inte har det bra hemma, förskolan blir en fristad och en räddningsplanka. Så för barnens bästa ska vi inte propagera för mindre förskola, utan mer och bättre förskola."

Javisst är förskolan bra för de barn som inte har det bra hemma, men det motbevisar inte att en del andra barn har det bra hemma. Varför vill hon förhindra att föräldrarna har möjligheter att göra ett val som är baserat på ekonomisk rättvisa?

Svaret är enkelt. Hon struntar i barnen. Det är inte det som är det viktiga: "Men faktum är att avlönat arbete ger ekonomisk självständighet och välfärd åt kvinnor, det går inte att tänka bort." Och hon fortsätter: "Underordningen skulle öka."

Det vill säga: egen omsorg om barnen utgör ett hinder för att bryta den påstådda "könsmaktsordningen". Den ideologiska myten är viktigare än barnen. Barbariskt!

Lindströms pladder

Lars Lindström finns det någon som heter och skriver någon slags kolumner i Expressen. På tisdagen (2005-10-18) skrev han bl a följande:

"Pappa har viktigt jobb. Pappa pratar i mobil. Pappa har inte tid. Men däremot har pappa tid att ha sex med barnflickan. Hur går det ihop? Ozzy Osbourne låg med barnflickan när Sharon var på sjukhuset och födde sonen. Trasslet mellan stjärnskådisarna Jude Law och Sienna Miller verkar mest handla om att killen haft ihop det med barnflickan. Undrar om kristdemokraterna har tänkt på det. Alltså i debatten om hushållsnära tjänster. Först får gubbarna dra av sig byxorna och sätta på pigan och sedan dra av kostnaden i deklarationen, är det så Göran Hägglund tänker? Den nya kärnfamiljen: mamma, pappa, barnflicka, barn.

Hur man än ser på saken verkar barnflickor mest vara till för männen. Inte skaffade pastorsparet i Knutby barnflicka för att första frun inte ville ta hand om sina barn. Nej, det var för att pastorn var för upptagen när hustrun skulle sjunga i kören. Folkpartiet menar att "skatterabatt för hushållsnära tjänster är vägen in på arbetsmarknaden för många människor och kan ge riktiga jobb". Ja, se bara på Abbie Gibson. När hon sparkats som barnflicka hos Beckhams drog hon direkt in en miljon kronor som medieinformatör."

Det är enormt vilka intellektuella giganter vi har som kolumnister. De har en sällsynt kapacitet och förmåga att dra generella slutsatser av enstaka fall. Tre barnflickors historia är tillräcklig för att håna och förkasta ett förslag om hushållsnära tjänster. Märkligt nog gör denne Lindström ingen som helst undersökning av hur det fungerar i länder som redan har detta system.

Frågan om skattelättnader för hushållstjänster är noga utredd och analyserad. Kunskaper och erfarenheter finns att hämta i en rad andra EU-länder, som t.ex. Danmark, Holland och Finland som öppnat marknader för privata hushållstjänster, men också från försöksverksamheter som bedrivits i Sverige med mycket gott resultat, exempelvis EU-projektet "Humlan" i Kungälv. De erfarenheter och kunskaper som redan inhämtats visar bland annat följande: Det finns en stor efterfrågan på hushållstjänster. De finska erfarenheterna pekar på att efterfrågan vid rätt pris är mycket stor, ja så stor att man nu i Finland skall utvidga systemet genom att göra reglerna mera generösa.

Om Lindström har rätt i sin tes så skulle erfarenheterna från dessa länder och försök huvudsakligen resultera i otrohet och skilsmässor m.m.

Med andra ord: Lars Lindström ägnar sig bara åt meninglöst pladder. Eller för att travestera Kjellgren "man äger ej snille för det att man är kolumnist".

Statsministern och kriminaliteten

Under onsdagens partiledaredebatt i riksdagen (2005-10-12) sa statsminister Göran Persson att "sociala motsättningar skapar kriminaliteten". Detta i en replik till moderatledaren.

Uttalandet var ingen tillfällighet. Tidigare s-kongresser har uttalat att "ökade klyftor, kraftigt stigande arbetslöshet och tilltagande utslagning, skapar en grogrund för ökad brottslighet".

Det finns inget stöd för denna socialdemokratiska belastningsteori. De empiriska studierna tyder ju närmast på ett positivt samband mellan ökat välstånd och ökad brottslighet. Statsministern och socialdemokraterna försöker flytta ut ansvaret från brottslingen.

Vad det i grunden handlar om är de gamla belastningsteorierna (strain theorys). Under de senaste 50 åren har tendensen varit att understryka situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och att förneka individuella skillnader. Dessa rättspositivister frågar sig inte "Vad är brott?" utan "Vad är orsakerna till brott?". På så sätt blir brott definierad av sina orsaker. Det är egentligen ett ohållbart förhållningssätt.

Belastningsteorierna torde ha sin främste ingenjör i Robert Merton (1938). Hans tes är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon "motsägelse", "åtskiljande" eller annan "abnormitet" i samhället, t ex arbetslöshet eller som Persson säger "sociala motsättningar".

Problemet för dem som hävdar detta är att de inte har något brottskoncept, därför måste de vidareutveckla typerna av brottslingar. Det leder till en typologisering utan ände.

Stanfordforskarna Michael R Gottfredson och Travis Hirschi genom sitt verk "A General Theory of Crime" har sedan länge skjutit Perssons argument i sank.

Det finns en naturlig mänsklig benägenheten att söka nöje och tillfredsställelse och att undvika smärta och lidande. Nästan alla brott är enkla, triviala, lätta åtgärder som syftar till att tillfredsställa ögonblickets önskningar. Det är denna insikt som påverkat teorin om brist på en inre självkontroll som generell grund för brottslighet. Det är deras huvudtes.

Brott är enligt stanfordforskarnas synsätt uttryck för: kortsiktig, omedelbar tillfredställelse av egen‑intresset som uppnås genom handlingar där tvång och bedrägeri används. Det finns en gemensam struktur och ett gemensamt orsakssammanhang för alla handlingar som förknippas med brott.

Teorin går ut på att det är människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms enligt forskarna bara genom internaliseringen (värde- och normöverföringen under de tidiga åren). Brott är enligt detta synsätt en del av ett bredare spektrum av avvikande beteende.

Det är där den kriminalpolitiska debatten borde starta, i stället får vi en meningslös diskussion mellan belastningsteoretikerna och de som tror att straffvärdet har en individuell prevention i sig.

Människans värdighet och duschen

I söndags skrev Nina Björk Söndagskolumnen i DN (2 okt 2005). Hon för där en intressant diskussion om vad det är som ligger i begreppet människans värdighet. Hon skriver:

"Om människan ingenting är, hur vet vi då när vi förbryter oss mot henne? Hur vet vi när hon förlorar sin värdighet? Och hur vet vi tvärtom när hon inte gör det; hur vet vi när människan så att säga fungerar? Ett kylskåp fungerar om det håller mjölken kall. En såg fungerar om den klyver en planka. Men när fungerar en människa?"

Fler borde intressera sig för den typen av frågeställningar som ju egentliga är fundamentala för livet och samhället. Fast sedan tappar Nina Björk tråden ordentligt:

"För ja, jag talar om moral. Inte för att jag talar om sexualitet, skilsmässor eller Gud, utan för att jag talar om en diskussion kring mänskligt liv. Och där har inte traditionella moralkonservativa krafter något företräde framför radikala. Tvärtom. För att en sådan diskussion inte ska urarta till idealism krävs att vi drar in vårt ekonomiska system i den (och där om inte förr bör väl kristdemokraten kunna gå och duscha)."

Skrev hon det i duschen? Här tappar hon greppet över diskussionen. Kristdemokrater har tydligen inte den mänskliga värdighet som behövs för att följa diskussionen, om man får tro henne på denna punkt. Dessvärre säger det en del om Björks människosyn. En exkluderande människosyn.

Sedan kommer ett resonemang kring Marx teorier. Visst Marx kunde göra utmärkta analyser kring samtiden, problemet var möjligen hans slutsatser

"Människan har inget facit mot vilket vi kan mäta henne. Men just för att det förhåller sig så finns det bara ett sätt att behålla ett ord som värdighet. Det är att föra en diskussion kring vad vi vill att mänskligt liv ska vara. Helt enkelt göra denna moraliska diskussion till föremål för politik och ekonomi.", skriver Nina Björk avslutningsvis.

Jaha, men Nina har ju sorterat vilka som skall få vara med att föra den diskussionen. Frågan är utifrån vilket facit då?

Tiina på nya äventyr

Tiina Rosenberg, feministiskt initiativ, har blivit känd för sin olika uttalanden i skilda ämnen. Idag (lördag den 24/9 2005) intervjuades hon i TV4. Och apropå familjepolitiken så sa hon att "vi måste sluta hylla familjen som norm". Det är klart att man kan tycka så och man har rätt att driva denna sin uppfattning i den allmänna debatten, dvs. att driva opinion för att andra skall tycka just så. Men frågan är vad som ligger i det politiska kravet "att sluta hylla familjen som norm". Vem skall sluta med det?

Yttrandefriheten och tryckfriheten finns reglerad i två av våra grundlagar. De innehåller inget förbud mot att "hylla familjen som norm". Men om Tiina anser att det inte bara är en åsikt som hon vill driva opinion för utan ett politiskt krav på samhället och rättsstaten, då är hon farligt ute. Då finns ytterligare ett citat att lägga till den redan famösa citatsamlingen...

LO går i heltidsfällan

Statistik kan läsas och förstås på olika sätt beroende på vilken utgångspunkt man har. I dagens Svenska Dagbladet (2005-09-18) skriver en LO-utredare resp ekonom om det faktum att "arbetarkvinnor" arbetar deltid i större utsträckning efter föräldraledigheten (egentligen en absurd beteckning som utgår ifrån att man är ledig då man tar hand om barn).

”Att föräldrar väljer att korta sin arbetstid de första åren när barnen är små kan vara förståeligt. Men att familjebildningen inte påverkar mäns arbetstid, men däremot kvinnors, skapar stora skillnader i levnadsvillkor både på kort och lång sikt. Arbetarkvinnor får den mest utsatta situationen av alla.” skriver de och vidare:

”En stark ställning för föräldrar på arbetsmarknaden och goda möjligheter för dem att arbeta är avgörande för barns välfärd och en jämnare inkomstfördelning. Att genom reformer rätta till det ojämställda uttaget av föräldraledigheten är en viktig komponent i jämställdhetspolitiken.”

Tolkningen är den att "arbetarkvinnor" måste upp till heltid efter föräldraförsäkringen och dessutom att män bör ta del av denna försäkring genom tid för sina barn genom kvotering.

Ja, perspektivet är det individuella ekonomiska oberoendet och möjligtvis pensionen. Men är verkligen barns välfärd bara beroende på föräldrars heltidsarbete och deras pension? Man kan möjligen tänka sig att "arbetarkvinnor" går ner i deltid just för sina barns välfärd. Funderingar kan också ske ikring det faktum att kvinnliga tjänstemän och män överhuvudtaget inte gör denna prioritering.

Men intressantast är ändå bristen på barnperspektivet hos LO-ledningen. Man kan ju inte utesluta att "arbetarkvinnorna" valt själva - åtminstone kan det vara många som gjort det. Men i LO:s värld finns inte den tanken - där skall alla arbeta heltid. Där skall pappor tvångsrekryteras till barnavården. LO står med andra ord i vägen för friheten.

Varför omyndigförklarar LO föräldrarna och tror sig veta bäst? Ja, det är väl en mer sofistikerad modell för "proletariatets diktatur". Kanske borde LO-ledningen någon gång fundera kring begreppet subsidiaritet! Intressant är att många LO-familjer gör det i praktiken och bestämmer över sin egen föräldrakompetens och bortser ifrån pekpinnarna. 75 procent anser faktiskt att föräldrarna själva skall ha makt över sin interna arbetsfördelning.

Är det inte snarare så att systemet kring barnomsorg och pension är snedvridet så att de som prioriterar sina barn i form av tid drabbas? Min uppmaning till LO är alltså: lös det problemet och ge föräldrarna sin rätt till egna beslut!

Patetiske Tännsjö

Torbjörn Tännsjö blir ibland lite patetisk. Filosofiprofessorn anser sig förföljd av kristdemokraterna sedan ett 25-tal år. Partiet hotar den akademiska friheten är det stående temat. Anledning är att både förre och nuvarande partiledaren har kritiserat Tännsjös utilitarism och därmed hans människosyn.

Nu senast utgjuter sig Tännsjö om detta i tidskriften Axess (september 2005). Han är jätterädd att den akademiska friheten är hotad. Det där är ju nonsens! Kristdemokraterna har ju en tydligt definierad människosyn (något som alla partier borde ha). Det är ju självfallet så att en rörelse som har en människosyn kritiskt granskar och ifrågasätter andra som har en syn som står i konflikt med den. Vad är det för konstigt med det?

Tännsjö är ju för övrigt själv en sådan debattör som gärna kritiserar andras människosyn. Vad är det som skulle ge honom en särställning i samhället? Är det blasfemi att kritisera Tännsjö? Hans argument är lika löjligt och inadekvat som om kristdemokraterna skulle hävda att Tännsjös angrepp på kristdemokraterna hotar den politiska friheten. Men Tännsjö är utilitarist åtminstone i sin syn på den egna personen. Det handlar om största möjliga nytta just för Tännsjös åsikter. De skall ges fritt spelrum och görs inte det hotas den akademiska friheten.

”Vilken betydelse har det att det finns ett parti som bygger sin existens på en bestämd filosofi och som inte accepterar tanken om akademisk frihet? Vad innebär det att det finns ett parti som ivrar för att en statsfilosofi ska etableras?”, skriver Tännsjö om kristdemokraterna som om detta vore ett hot.

Man kan sucka över denna aningslöshet och oförmåga att förstå att det är eller borde vara normalt att ett parti står för en filosofi, en idébaserad värdegrund och att varje stat måste hålla sig med en bärande värdegemenskap. Allt annat leder ju bara till kaos. Det betyder ju inte att den akademiska friheten hotas eller att det fria meningsutbytet inte får fortsätta.

Med andra ord tillmäter sig Torbjörn Tännsjö sig själv en betydelse som företrädare för den akademiska friheten som inte står i rimlig proportion till verkligheten.

Moderat dimridå om kvotering

Moderaterna försöker hitta dimridåer för en ny familjepolitik. I söndags skrev Reinfeldt/Kristersson en debattartikel i DN om kvotering av föräldraförsäkringen. Den vill de inte ha: "Om vi har rätt i att små barn har behov av tidig närhet till sina pappor och att mammor bör ha en egen förankring på arbetsmarknaden är det märkligt att kvinnor fortfarande ansvarar för över 80 procent av all uttagen föräldraledighet. Vi tror inte att kvotering är lösningen på detta problem."

Den paternalistiska lösning de eftersträvar är i stället en annan: "Det alternativ som vi kommer att pröva i höstens budget är att införa en kraftig och fullt finansierad skattereduktion för den förälder i familjen som har lägst förvärvsinkomst. Denna skattereduktion faller ut när den andre föräldern - med högre inkomst - tar ut sammanhängande perioder av föräldraledighet. Förslaget kan öppna för en skattereduktion och en inkomstförstärkning i storleksordningen 3 000 kronor per månad för inkomster från förvärvsarbete."

Frågan är egentligen vad det är för principiell skillnad mellan kvotering och det här förslaget. Båda säger ju hur saker och ting bör vara. Båda undanröjer familjernas egen kompetens över det egna livsområdet. Båda är paternalistiska till sin karaktär. De är båda uttryck för "social ingenjörskonst". Subsidiaritetsprincipen hamnar i båda fallen på sophögen.

Med den ideologiska utgångspunkten kan man lika gärna vara för kvotering. Det är samma dimma.

Dessutom säger de så här: "För barn mellan 1-3 år ska det bli tillåtet att införa kommunala vårdnadsbidrag."

Jaha, tillåtet, ja. Det är valfrihet för kommunerna. Varför inte för föräldrarna/barnen?

Sumpmarkerna breder ut sig!

Förväxla inte kristdemokrati med konservatism

Det finns en del som har en tendens att förväxla kristdemokrati med konservatism, eller tror att det är samma sak. Ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Roland Poirier Martinsson, gör ett något förvirrat inlägg på detta tema i dagens SvD (30/7 2005). Han skriver om kristdemokraterna:

"Partiet bär inom sig två huvudstråk, ett välfärdsstatligt och ett konservativt. Så länge det är fallet kommer det inte att vara den konservative väljarens självklara val.Alf Svenssons livsuppgift som politiker var att föra partiet bort från det konfessionella mot det politiska. Göran Hägglunds motsvarande uppgift blir att ta ställning för konservatismen mot status quo."

Faktum är att alla kristdemokratiska partier är välfärdspartier och det utifrån uppsättningen grundläggande värden, där människovärdet är det mest centrala. Men kristdemokratin är inte centralistisk (vilket idékonservatismen är). Kristdemokrater ser människan utifrån hennes värde, förutsättningar, behov och uppgift. Samhället ses som byggande i gemenskaper, där familjen är den mest centrala och bärande. Det är sant som Poirier Martinsson skriver att tomrummet mellan stat och individ, där staten kan antingen vara socialistisk eller konservativ och individfokus är liberalt, har skapat en kulturell sprängkraft. Och denna gemenskapssyn som efterfrågas ligger nära kristdemokraternas synsätt. Men den har inte något med konservatismen att göra. Det är en missuppfattning.

Vid årets kristdemokratiska riksting behandlas just skiljelinjerna och partistyrelsen klargjorde följande :
"Konservatismens negativa inställning till utopier och dess värnande om institutioner och vilja att bevara samhälleliga traditioner leder ibland människor att förväxla kristdemokrati med konservatism eller att hävda att konservativa idéer är något som hör hemma inom den kristdemokratiska idétraditionen. Trots de likheter som kan antas föreligga vid en enklare granskning, är kristdemokrati och konservatism två olika och självständiga idétraditioner. Till skillnad från konservatismen betonar kristdemokratin att det är människan och inte staten som är bärare av värden. Som kristdemokrater anser vi att sociala värden och etiska normer bäst förvaltas av familjen och andra små naturliga gemenskaper i det civila samhället och att staten ska stödja dem i denna uppgift."

Det finns för övrigt en tendens att behandla alla ideologier som grenar utifrån de tre; socialism, liberalism och konservatism. Det är naivt! Vem har fastslagit att det bara finns tre ideologiska familjer?

Granskande journalister - ett skämt?

Det där med att det skulle bildas ett nytt politiskt parti, Kulturpartiet, var en kul grej. Ett antal artistprofiler presenterade det på ett seriöst sätt. Men det hela var ett skämt. Journalisterna gick dock på det. Det visar hur seriöst arbetet i de kretsarna är. Det är en myt att vi har en journalistkår som granskar på djupet. Javisst, finns det undantag, men de tenderar att bli allt färre. Och visst är journalister ofullkomliga människor - som vi andra -som kan begå misstag. Men deras granskning - om den finns - tenderar att bli opportunistisk.

Grävande journalistik har kanske hög status, men någon sådan på bredden är väldigt sällsynt. En och annan gräver förstås, men då endast för att bevisa en viss tes ( t ex ansatserna hos Uppdrag granskning och de tidigare Reportrarna). Detta senare har mer formen av kampanjournalistik. Saklighet, allsidighet och relevans kombinerat med djup är en raritet. Det är yta och förväntade eller oförutsedda avvikelser som profileras.

Inte heller de politiska kommentatorerna imponerar. De är ofta förutsägbara och hamnar inte så sällan fel i analysen. Kanske borde de någon gång ställa sig frågan: kommenterar jag verkligen det jag avser att kommentera? I stället agerar de ofta som vore de sportreportrar.

Ett par exempel som bekräftar mina teser: Inför valet 1991 var jag i praktiken den ende heltidsanställde politiske tjänstemannen på partikansliet (utöver partisekreteraren). Och jag oroade mig för journalisternas granskning av partiet inför valet - jag visste nämligen om den avgörande svagheten då hos partiet. Men inte blev det någon granskning att tala om - de ägnade sig huvudsakligen åt att vara hovreportrar hos Ny demokrati.

Det andra är från mitten av 90-talet. Det var en hätsk mediepolitisk debatt mot förslagen att kriminalisera innehav av barnpornografi. Men den fördes ofta utan någon grundläggande kunskap om vad Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen står för. Jag fick ägna mycken tid att undervisa de journalister som intervjuade mig i frågan (satt med i utredningen i ämnet) och det var på områden som var fundamentala för att kritik skulle kunna framföras.

Den gamle TV-reporterna Herbert Söderström sa vid ett tillfälle vid ett internt seminarium med personalen på tidningen Samhällsgemenskap (numera Kristdemokraten) att i journalisternas bokhyllor finns förvånansvärt lite litteratur om journalistik. Han hade och kanske har fortfarande rätt på den punkten?

Obstruktion Berit Andnor (s)

Idag lördag den 11 juni 2005 skrev socialminister Berit Andnor (s) om det s k Flicka-projektet i Svenska Dagbladet. Hon gör något så intressant som att kommentera vad ett enat Konstitutionsutskott i riksdagen hade för bedömning för en del av projektet, nämligen detta med att "hänga ut" vissa ansvariga utgivare- Hon skrev:

"Utan att gå in på KU:s bedömning kan jag säga att det i sak är viktigt att se att både medierna och vi politiker är aktörer i den offentliga debatten.Vi måste därför kunna delta i en diskussion kring ansvaret för att så många unga tjejer mår dåligt, utan att någon ropar 'censur' direkt. Det vore välgörande om vi kunde sätta fokus på hur vi löser problemet, i stället för på formerna för diskussionen."

Problemet för socialministern är att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen just är till för att sätta ut formerna för diskussionen. Jag citerar ur KU:s betänkande 2004/05:KU20:

"Tryckfrihetsförordningen är ett konstitutionellt skydd för den medborgerliga friheten att begagna tryckta skrifter som medel för ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vad ämne som helst. Skyddet gäller i
princip mot det allmänna. Såväl i praxis som i doktrinen har åtskilliga gånger betonats vikten av att straff och andra sanktioner i anledning av innehållet i en tryckt skrift inte får utmätas annat än enligt tryckfrihetsförordningen
och i den processuella ordning som tryckfrihetsförordningen föreskriver och att varje form av repressalier för bruk eller missbruk av tryckfriheten som tillgrips av en myndighet i annan ordning är att anse som otillåten. Några åtgärder som hindrar tryckning eller utgivning av en skrift får enligt tryckfrihetsförordningen inte heller förekomma. Även åtgärder som verkar väsentligt försvårande eller ekonomiskt förlustbringande kan
sålunda vara otillåtna. Samma grundsatser gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen."

KU:s slutsats blir att åtgärden att ”hänga ut” medieprofiler inom ramen för ett av regeringen drivet projekt innebär enligt utskottets uppfattning ett förfarande som inte står i god överensstämmelse med principerna för tryck- och yttrandefriheten. Utskottet anser med hänsyn till tryck- och yttrandefrihetens grundläggande roll i samhället att åtgärden borde ha undvikits.

Men enligt Berit Andnor bör tydligen ändamålet helga medlen även om de bryter mot principerna för yttrandefriheten. Göran Persson skulle kunna "lösa ett problem" genom att ge Berit Andnor en kurs i principerna för yttrandefriheten och för hur skyddet gentemot det allmänna är formaliserat.

Åsa Petersens fördomar

Ledarskribenter är ett märkligt släkte. Kampen mot det de tror är fördomar och fobier avlöjar obarmhärtigt deras egna fördomar och fobier.

Så där skulle man kunna skriva med den logik som är Åsa Petersens i Aftonbladets Söndagsrösten (22 maj 2005). Men så där kan man inte skriva. Ledarskribenter är olika och en del av dem är ganska logiska och kloka. Alla har vi fördomar och vi vet inte alltid om dem förrän någon eller något avslöjar dem för oss. En god regel som Gunnar Myrdal en gång lärde mig genom sin bok Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen (1968) är att inse att alla bär med sig värderingar - medvetna eller omedvetna. De omedveta är besvärligast.

Åsa Petersen skriver så här i AB: "Det går en rak linje mellan kristdemokrater som väser att homosexualitet är onormalt, pingstpastorer som talar om homosexuella som cancersvulster och tonårskillar som knackar bögar/spöar flator. Homofobiska kristdemokrater kan inte hållas ansvariga för hatbrotten, men dom har anledning att känna sig ansvariga."

Åsa Petersen kan gärna förklara varför ett parti som i grundlagen vill ha ett rättsligt skydd för dem som diskrimineras på grund av bl a sexuell identitet skulle bestå av homofober? Sanningen är att Åsa Petersen är grymt okunnig om kristdemokrater och kristdemokratin. Hon försöker spinna på sina fördomar, inte bara mot kristdemokrater utan också mot pingstpastorer - hon har ingen aning om att väldigt många sådana tagit avstånd från uttalanden om cancersvulst. I stället söker hon skapa något slags guilt-by-association med något slags förment beviskedja. Så avslöjar hon sina egna fördomar.

Det finns en alternativ förklaring. Åsa Petersen vill smutskasta kristdemokrater och då är alla knep tillåtna. I så fall är frågan vem som "väser".

Hon borde hållas ansvarig för det hon skriver. Men troligen - trots att hon kan stava till ordet - vet hon inte vad det innebär. Det är också väldigt vanligt och normalt...

Uppfostran och verklighetsflykt

I en söndagskolumn i DN (22 maj 2005) skriver Nina Björk om nya upplevelser i sina kontakter med barnens värld.

"Men samtidigt som vi fostras, liksom samhällsmedborgare i alla tider har gjort det, är kännetecknen på den moderna fria människan att hon inte lyder några andra lagar än dem hon ger sig själv. De gemensamma värderingarna kan därför inte längre predikas ut, inte ges i utantilläxa. De måste liksom växa inifrån."

Hon citerar litteraturvetaren Terry Eagleton om att de yttre maktstrukturerna måste ersättas av inre känslostrukturer. Slutsatsen är att "pö om pö, försiktigt, försiktigt, lite här och lite där skapar vi en människa som lär sig att inte bara lyssna på utan även känna som sin tid".

Javisst, det är internalisering det handlar om, dvs. det tidiga successiva införlivandet av det omgivande samhällets etik och föreställningar. I dagens medievärld är det där ingen lätt uppgift för föräldrar att genomföra den viktiga värdeöverföringen till sina barn och bygga upp den inre självkontrollen. Det är just under de 6-8 första åren som barnen präglas för livet som vuxna. Ingen yttre samhällelig kontroll kan någonsin ersätta den inre självkontrollen, det som vi ibland kallar samvete. Den etiken är nödvändig eftersom den bygger på ömsesidighet i relationerna. Utan den kan ett samhälle inte fungera.

Det är alltså viktigt och nödvändigt att vi börjar intressera oss för hur samhällsgrunden mår. Alla utstuderade och snygga byggnadsverk rasar ju samman om grunden är rutten. Det är på tiden - för att använda en argumentering från Det Naturliga Steget på sin tid - att vi slutar upp med bladverksresonemang och börjar intressera oss för rotsystemet.

Att tro att arbetet med att göra den nya generationen redo att möta livet på ett bra sätt skulle vara fritt från ansträngning eller att det skulle kunna ske utan en väl tilltagen kvantitet av tid är bara verklighetsflykt. Det som skall växa inifrån, som Nina Björk skriver, måste vara planterat där och ha en god jordmån.

Relevans i journalistik?

Svenska Dagbladet har de senaste dagarna startat en debatt om pressfriheten både på ledarsidan och på debattsidan. Vad man försöker påvisa är problemen med en ökande tystnad och växande sekretessbestämmelser. En angreppspunkt är ett förslag till rambeslut inom EU avseende en tids lagring av trafikuppgifter (telefon och data) för att kunna använda dem för brottsbekämpning. Konturerna är väl knappast klara om konsekvenserna med detta, men de kan tydligen redan tidigt kritiseras.

Det är givetvis centralt att beakta integritetsaspekterna för den enskilde i detta senare fall och alla andra och givetvis skall vi slå vakt om offentlighetsprincipen. En sak när det gäller offentlighetsprincipen är att medieutvecklingen genom datoriseringen och Internetanvändningen skapat en delvis annorlunda situation. Det gnälls exempelvis över att passfotona nu har ett skaderekvisit som gör att man inte enkelt kan hämta hem dem till redaktionerna. Men vem har någonsin analyserat om fotona skall ses som offentlig handling och vem bland pressen och övriga medier har analyserat graden av integritetsskydd när det gäller den egna bilden.

Balansgången mellan allmänintresset och enskildas integritet är väl inte helt utan problem hos dagens medier. Jag skulle vilja säga att det råder en obalans i hela systemet - helt enkelt därför att våra medier sällan har någon förståelse för begreppen relevans och allsidighet. Undantagen blir allt färre.

Det journalistiska tänkandet skapas givetvis genom utbildning men också genom det klimat och den generella policy som kännetecknar dagens redaktioner. Det är förbluffande hur lika man tänker inom de journalistiska kretsarna. När drevet går går det över hela landet. Pluralismen finns förstås men den dominerar knappast. Det som präglar mediebilden är likformigheten i beteenden och vinklingar. Kanske är detta en produkt av den vältrimmade strömlinjeformade enhetsstaten som under århundraden formats i symbios mellan stat och kyrka? I vilket fall är det viktigt att debatten kring mediernas framtida kvalitativa roll blir en del av samhällsdebatten.

Allsidighet och relevans borde vara inte bara modeord utan bli en substans inom svensk journalistik. Vägen dit är förstås lång, men någon gång borde man ta ut kompassriktningen åt det hållet. Det skulle gynna den integritetspolitik som medierna ibland åberopar gentemot myndigheterna. Men det är förstås svårt att se bjälken i det egna ögat...