Att sitta i opposition i riksdagen ställer inte samma krav på disciplin i riksdagsarbetet som när man sitter i en koalitionsregering. Ännu åtta månader efter regeringstillträdet tycks det som om ett antal riksdagsledamöter inte fattat innebörden av detta. Dagens omröstning om FRA:s signalspaning är ett exempel, som dock inte hotade majoriteten. En del anser sig lite finare än andra när de skall trycka på röstknapparna.
Ett exempel av motsvarande slag hittar vi på DN-debatt den 10 juni. Åtta käcka moderater vill där ha en viss typ av äktenskapsbalk. Jag skall inte här ta upp debatten i själva sakfrågan, utan den principiella hantering de diskuterar. Artikelförfattarna är Finn Bengtsson, Ewa Björling, Inge Garstedt, Anna Kinberg Batra, Bertil Kjellberg, Olof Lavesson, Margareta Pålsson och Tomas Tobé. Alla riksdagsledamöter (m).
De skriver att med ett tydligt moderat ställningstagande finns en bred majoritet i riksdagen och de fortsätter: ”Annars är vi riksdagsledamöter beredda att i riksdagen ta ett initiativ för att få till stånd en könsneutral äktenskapsbalk under mandatperioden.” Innebörden är att om regeringen inte lyckas ena sig om en ståndpunkt som tillgodoser deras krav är de beredda att i riksdagen göra upp med oppositionen och lagstifta där.
Det är ett väldigt intressant konstaterande. Vem säger att man får agera så i just denna sakfråga? Varför finns i så fall inte denna generella rättighet för ledamöter att agera som de behagar i olika frågor? Vad är det för princip de försöker sjösätta?
Regeringen har nu skickat iväg en lagrådsremiss om det digitala TV-marknätet. Min partiledning har uppenbart ställt upp bakom den. Antag att jag tycker att det är ett uselt förslag: har jag då rätt att i utskottet göra upp med oppositionen i denna fråga? Jag kanske värderar denna fråga högt och vem kan förresten ifrågasätta min egen värdering av åtgärdernas eventuella uselhet jämfört med andra frågor?
Eller när jag sitter i EU-nämnden, där för övrigt Anna Kinberg Batra är ordförande. Kan jag där när det passar mig, t ex i de rättsliga frågorna, ansluta mig till oppositionens ståndpunkter och sabba för regeringen, bara för att jag tycker att regeringens position inte är bra?
Det är nog dags att vakna till en aning och moget börja inse vad vi som ledamöter i regeringspartier håller på med. Det finns såvitt jag förstår bara två alternativ. Antingen låter vi regeringen blir ett administrativt organ för diverse partikonstellationers politik i riksdagen eller kompromissar vi oss fram till ståndpunkter som vi sedan – oavsett om vi gillar dem eller inte står upp för i riksdagen. Det är bara att välja.
Det säger sig själv att fyra partier har olika synsätt och i sakfrågorna skall vi driva en tuff debatt internt mellan regeringspartierna för att sedan sätta oss ner och hitta väl avvägda kompromisser. En del brukar beteckna en bra kompromiss som att det är en produkt som alla är lika missnöjda med. Och förstår man inte den betydelsen av sammanhållning inom och mellan regeringspartier så bör man inte ta på sig regeringsansvaret! Då passar man bättre i sandlådan!
Intressant?
Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, moderaterna, alliansen
torsdag, juni 14, 2007
tisdag, maj 29, 2007
Riksrevisionen klampar in...
Med full kraft klampar Riksrevisionen nu in på konstitutionsutskottets (KU:s) grundlagsfästa granskningsområde, nämligen att ”granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning”. Rapporten som åsyftas avlämnades i fredags (27/5) och avser ett slags granskning av regeringens förberedelser av viss försäljning av statligt ägande. Riksrevisionen har ett strikt revisonellt uppdrag med tyngdpunkt i bl a effektiv användning av statens medel.
Som ledamot i KU deltog jag aktivt i konstruktionen av den nya Riksrevisionen och det är också KU som rekryterar riksrevisorer. Både den tidigare regeringen och det dåtida KU bedömde att det inte behövdes formellt avgränsande regler för Riksrevisionens granskning av regeringen, därför att det förutsattes att den ordning som tidigare rått mellan Riksdagens revisorer och KU skulle gälla även den nya myndigheten. Jag kan berätta för att det fanns en viss oro i KU inför detta beslut, inte minst från s-sidan. Men vi utgick från att Riksrevisionen skulle hålla ett säkerhetsavstånd till KU:s kompetensområde. Det har tidigare funnits incidenter men nu har vi fått bevittna ett tydligt överskridande.
Det är möjligt att Riksrevisionen inte gjort ett formellt fel, men helt klart är att inklampningen kommer att få effekter. Vad som framstår som speciellt märkligt är att Riksrevisionen tycks ha anpassat sin rapport i tiden för att påverka riksdagsbeslutet. Denna vecka hanterar näringsutskottet bemyndigande för försäljning. Det finns uppgifter om att Riksrevisionen i kontakter med Regeringskansliet hävdat att näringsutskottet ”förväntar sig” att få rapporten före utskottets beslut. Något sådant beslut från utskottets sida har inte fattats. Men Riksrevisionen är ett oberoende organ som ingen kan ”förvänta” sig något av. Man har uppenbart haft ett betydande intresse av att stressa fram en rapport för att påverka riksdagen. Normalt är det dessutom Riksrevisionens styrelse som beslutar om överlämnande av rapporter till riksdagen, inte riksrevisorerna själva.
I propositionen om tillskapande av den nya myndigheten hette det så här att man får ”granska vissa moment i handläggningen av regeringsärenden. Detta får också anses godtagbart så länge sambandet med granskningen av hela verkställighetskedjan av riksdagens beslut är tydligt. Däremot torde det kunna förutsättas att den nya revisionsmyndigheten inte kommer att granska statsrådens tjänsteutövning.” Men här går alltså revisionen in och gör inte en re-vision utan en pre-vision. Man kan undra varför och jag förutsätter förstås att en oberoende myndighet under riksdagen inte ägnar sig åt beställningsarbete.
Mest anmärkningsvärt är dock att Riksrevisionen går in – dessutom med utgångspunkt i tolkningar av KU:s skrivningar – på att bedöma beredningsprocessen. Beredningen sägs inte motsvara de krav som grundlagen kräver. Denna granskning tillhör ett av KU:s kärnområden. Vi har nu fått en ny uttolkare av grundlagen. En institution som Riksrevisionen är – som jag lärde mig häromdagen – en institutionell auktoritet. Som sådan har den ett ansvar för att leva upp till auktoritetskravet, dvs. man måste vara rädd om det uppdrag man har annars riskerar man att devalvera sitt anseende. Och gör man det blir det ingen som bryr sig.
Det finns för mig två slutsatser att dra. Riksdagsstyrelsen har nyligen beslutat att tillsätta en parlamentarisk utredning kring Riksrevisionen. I direktiven finns redan att man bör titta på gränsdragningsproblemen mellan KU och Riksrevisionen. Den senaste rapporten blir ett tydligt exempel på att det verkligen behövs bestämmelser som avgränsar Riksrevisionens granskning i förhållande till konstitutionsutskottets. Jag är ledamot av denna utredning och kommer förstås att verka för det.
När KU rekryterar riksrevisorer, som man sedan föreslår riksdagen kammare att välja, utgår utskottet från att vissa kompetenser måste vara för handen. Möjligen har jag själv inte varit tillräckligt observant på att det också bör ingå konstitutionell kompetens. Men det kommer jag att vara i fortsättningen.
Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, konstitutionsutskottet, Riksrevisionen
Som ledamot i KU deltog jag aktivt i konstruktionen av den nya Riksrevisionen och det är också KU som rekryterar riksrevisorer. Både den tidigare regeringen och det dåtida KU bedömde att det inte behövdes formellt avgränsande regler för Riksrevisionens granskning av regeringen, därför att det förutsattes att den ordning som tidigare rått mellan Riksdagens revisorer och KU skulle gälla även den nya myndigheten. Jag kan berätta för att det fanns en viss oro i KU inför detta beslut, inte minst från s-sidan. Men vi utgick från att Riksrevisionen skulle hålla ett säkerhetsavstånd till KU:s kompetensområde. Det har tidigare funnits incidenter men nu har vi fått bevittna ett tydligt överskridande.
Det är möjligt att Riksrevisionen inte gjort ett formellt fel, men helt klart är att inklampningen kommer att få effekter. Vad som framstår som speciellt märkligt är att Riksrevisionen tycks ha anpassat sin rapport i tiden för att påverka riksdagsbeslutet. Denna vecka hanterar näringsutskottet bemyndigande för försäljning. Det finns uppgifter om att Riksrevisionen i kontakter med Regeringskansliet hävdat att näringsutskottet ”förväntar sig” att få rapporten före utskottets beslut. Något sådant beslut från utskottets sida har inte fattats. Men Riksrevisionen är ett oberoende organ som ingen kan ”förvänta” sig något av. Man har uppenbart haft ett betydande intresse av att stressa fram en rapport för att påverka riksdagen. Normalt är det dessutom Riksrevisionens styrelse som beslutar om överlämnande av rapporter till riksdagen, inte riksrevisorerna själva.
I propositionen om tillskapande av den nya myndigheten hette det så här att man får ”granska vissa moment i handläggningen av regeringsärenden. Detta får också anses godtagbart så länge sambandet med granskningen av hela verkställighetskedjan av riksdagens beslut är tydligt. Däremot torde det kunna förutsättas att den nya revisionsmyndigheten inte kommer att granska statsrådens tjänsteutövning.” Men här går alltså revisionen in och gör inte en re-vision utan en pre-vision. Man kan undra varför och jag förutsätter förstås att en oberoende myndighet under riksdagen inte ägnar sig åt beställningsarbete.
Mest anmärkningsvärt är dock att Riksrevisionen går in – dessutom med utgångspunkt i tolkningar av KU:s skrivningar – på att bedöma beredningsprocessen. Beredningen sägs inte motsvara de krav som grundlagen kräver. Denna granskning tillhör ett av KU:s kärnområden. Vi har nu fått en ny uttolkare av grundlagen. En institution som Riksrevisionen är – som jag lärde mig häromdagen – en institutionell auktoritet. Som sådan har den ett ansvar för att leva upp till auktoritetskravet, dvs. man måste vara rädd om det uppdrag man har annars riskerar man att devalvera sitt anseende. Och gör man det blir det ingen som bryr sig.
Det finns för mig två slutsatser att dra. Riksdagsstyrelsen har nyligen beslutat att tillsätta en parlamentarisk utredning kring Riksrevisionen. I direktiven finns redan att man bör titta på gränsdragningsproblemen mellan KU och Riksrevisionen. Den senaste rapporten blir ett tydligt exempel på att det verkligen behövs bestämmelser som avgränsar Riksrevisionens granskning i förhållande till konstitutionsutskottets. Jag är ledamot av denna utredning och kommer förstås att verka för det.
När KU rekryterar riksrevisorer, som man sedan föreslår riksdagen kammare att välja, utgår utskottet från att vissa kompetenser måste vara för handen. Möjligen har jag själv inte varit tillräckligt observant på att det också bör ingå konstitutionell kompetens. Men det kommer jag att vara i fortsättningen.
Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, konstitutionsutskottet, Riksrevisionen
fredag, april 20, 2007
Människosynen hos sverigedemokraterna
Socialdemokraternas ledare debatterade i går kväll med sverigedemokraternas i TV4. Det är tveksamt om det var en framgång för demokratin. Även om Mona Sahlin fick in en del poäng lyckades hon inte rubba Åkesson eftersom hon lät sig invecklas i en mängd sakpolitiska debatter i stället för att ta upp huvudfrågan.
Min bedömning är att det centrala i en debatt med sverigedemokraterna måste vara att skärskåda deras människosyn. För det är där deras politik går snett. De tror inte på alla människors lika värde, varje människas unika värde eller människolivets okränkbarhet.
Därmed kan de också försöka klassificera människor i olika grupper. Men när något går snett för en människa, t ex hamnar i brottslighet, så är det inte grupprelaterad utan individrelaterat. Jag har tidigare här på bloggen skrivit om de här frågorna, se den 13 oktober 2005 och den 16 december 2005. Vid den senare skrev jag följande: ”Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.”
John H. Hallowell skrev en gång följande:
”Bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med människans existens. Denna uppfattning är oftare underförstådd än klart uttalad, men även om den inte är klart uttalad så är den alltid fundamental.”
Det är det man måste komma ihåg i analysen av sverigedemokraterna och det är där deras svaga punkt finns.
http://intressant.se/intressant
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, demokrati, människosyn
Min bedömning är att det centrala i en debatt med sverigedemokraterna måste vara att skärskåda deras människosyn. För det är där deras politik går snett. De tror inte på alla människors lika värde, varje människas unika värde eller människolivets okränkbarhet.
Därmed kan de också försöka klassificera människor i olika grupper. Men när något går snett för en människa, t ex hamnar i brottslighet, så är det inte grupprelaterad utan individrelaterat. Jag har tidigare här på bloggen skrivit om de här frågorna, se den 13 oktober 2005 och den 16 december 2005. Vid den senare skrev jag följande: ”Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.”
John H. Hallowell skrev en gång följande:
”Bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med människans existens. Denna uppfattning är oftare underförstådd än klart uttalad, men även om den inte är klart uttalad så är den alltid fundamental.”
Det är det man måste komma ihåg i analysen av sverigedemokraterna och det är där deras svaga punkt finns.
http://intressant.se/intressant
Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, demokrati, människosyn
tisdag, april 17, 2007
Carl Bildt och KU
Konstitutionsutskottet har granskningsuppgifter vad avser regeringen och dess statsråd. Uppgiften är föreskriven i den grundlag som kallas regeringsformen. Där heter det i 12:1 följande: "Konstitutionsutskottet skall granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning."
I regeringsformen 6:9 finns sedan uppgifter att utgå ifrån. Den paragrafen lyder i sista delen: "Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom."
Sedan finns ytterligare bestämmelser som hindrar t ex ministerstyre. Statsråd och regeringen skall också hålla sig inom de lagar och regler som finns i övrigt.
Det är utifrån detta som nu KU genomför en granskning av utrikeminister Carl Bildts finansiella intressen.
Som KU-ledamot kommenterar jag inte de slutsatser som en granskning senare kan komma fram till. Däremot har jag kommenterat och kommer att kommentera de olika processerna i ett granskningsärende när jag så vill.
En sak är tydlig i KU:s granskning. Vi gör ingen som helst materiell prövning eller granskning om ett statsråd är lämpligt för sitt uppdrag. Och vad ett statsråd gjort före det att vederbörande blev statsråd kan vara ett ämne för den allmänna debatten – men det ingår inte i KU:s granskningsuppgift, såvida inte reglerna i ovan nämnda 6:9 RF är tillämpliga.
Dessvärre är detta en kunskap som är ofullständig hos allmänheten, hos medierna, t ex Expressen, och - vad ännu värre är - tycks den vara hos en del av KU:s egna ledamöter. Huvuddelen av dagens utfrågning (2007-04-17) med Carl Bildt handlade om sådant som ligger utanför KU:s granskningskompetens. Detsamma gäller i ännu större utsträckning den utfrågning som skedde under måndagen med VD:n för Lundin Petroleum.
Utfrågarna i denna del är antingen okunniga, dumma i huvudet eller utnyttjar de KU-plattformen felaktigt för att föra en allmänpolitisk diskussion. Jag lutar nog åt den senare teorin.
http://intressan.se/intressant
Andra bloggar om: Carl Bildt, regeringen, KU
I regeringsformen 6:9 finns sedan uppgifter att utgå ifrån. Den paragrafen lyder i sista delen: "Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom."
Sedan finns ytterligare bestämmelser som hindrar t ex ministerstyre. Statsråd och regeringen skall också hålla sig inom de lagar och regler som finns i övrigt.
Det är utifrån detta som nu KU genomför en granskning av utrikeminister Carl Bildts finansiella intressen.
Som KU-ledamot kommenterar jag inte de slutsatser som en granskning senare kan komma fram till. Däremot har jag kommenterat och kommer att kommentera de olika processerna i ett granskningsärende när jag så vill.
En sak är tydlig i KU:s granskning. Vi gör ingen som helst materiell prövning eller granskning om ett statsråd är lämpligt för sitt uppdrag. Och vad ett statsråd gjort före det att vederbörande blev statsråd kan vara ett ämne för den allmänna debatten – men det ingår inte i KU:s granskningsuppgift, såvida inte reglerna i ovan nämnda 6:9 RF är tillämpliga.
Dessvärre är detta en kunskap som är ofullständig hos allmänheten, hos medierna, t ex Expressen, och - vad ännu värre är - tycks den vara hos en del av KU:s egna ledamöter. Huvuddelen av dagens utfrågning (2007-04-17) med Carl Bildt handlade om sådant som ligger utanför KU:s granskningskompetens. Detsamma gäller i ännu större utsträckning den utfrågning som skedde under måndagen med VD:n för Lundin Petroleum.
Utfrågarna i denna del är antingen okunniga, dumma i huvudet eller utnyttjar de KU-plattformen felaktigt för att föra en allmänpolitisk diskussion. Jag lutar nog åt den senare teorin.
http://intressan.se/intressant
Andra bloggar om: Carl Bildt, regeringen, KU
söndag, mars 18, 2007
Skal utan innehåll
På socialdemokraternas hemsida kallas det för ett linjetal; det som Mona Sahlin höll idag söndag (18/3) som nyvald partiordförande för socialdemokraterna. Ärligt talat har man små anspråk på ett linjetal om man kallar detta för ett.
I grunden var det ett staccato-tal. Meningar utslängda utan ett sammanhängande resonemang. Ingen kontext. En enda gång förs ett resonemang, men då är det ett citat från företrädaren Olof Palme, dvs. inget eget resonemang.
Så principerna och argumenteringen kring principerna var det inte mycket med. Staccato-meningarna omväxlades med diverse gliringar till alliansregeringen och dess partier. Ett talande exempel är följande i hennes tal:
- Allt kristdemokraterna är för, är det en bra princip att vara emot, tycker jag.
http://intressant.se/intressant
Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, allianspartierna
I grunden var det ett staccato-tal. Meningar utslängda utan ett sammanhängande resonemang. Ingen kontext. En enda gång förs ett resonemang, men då är det ett citat från företrädaren Olof Palme, dvs. inget eget resonemang.
Så principerna och argumenteringen kring principerna var det inte mycket med. Staccato-meningarna omväxlades med diverse gliringar till alliansregeringen och dess partier. Ett talande exempel är följande i hennes tal:
- Allt kristdemokraterna är för, är det en bra princip att vara emot, tycker jag.
Det uttalande säger väldigt mycket om det intellektuella djupet i det s k linjetalet. Det var mycket skal och lite innehåll. Kanske blir Mona Sahlin allianspartiernas stora tillgång i valet 2010.
http://intressant.se/intressant
Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, allianspartierna
tisdag, mars 06, 2007
Spontanaborter och etiken
I DN Kultur den 5 februari 2007 gör Thomas Anderberg en intressant analys av abortproblematiken. Han tar upp perspektivet med spontanaborter (folkligt benämnt missfall). Han gör det utifrån en etisk analys och kopplar ihop detta med praktik.
Det påminner mig om den analys jag själv gjorde för ca tio år sedan i samband med att jag tillsammans med några andra arbetade fram kristdemokraternas medicinsk-etiska program.
I grunden handlade den analysen om ett aristoteliskt synsätt; dvs. att göra en riktig avvägning av motstående principer och intressen. Avvägningar i detta avseende är alltid nödvändiga för att praktiskt (politiskt, juridiskt) kunna tillämpa en eller flera etiska principer. Innebörden och avsikten med en avvägning är att när man väger olika principer mot varandra försöker hitta en syntes. Kalla det gärna kompromiss. Det är också centralt att principerna är relevanta i förhållande till åtgärderna. Den klassiska avvägningen är den mellan rättvisa och frihet.
När det gäller abortproblematiken finns det olika skärningspunkter för avvägning.
En sådan är den vilka som skall vara inblandade i ett abortbeslut. Den gamla abortlagen byggde på att staten genom centralism avgjorde beslutet. Det fanns en beslutande kommitté på området. Alternativen var alltså för kvinnan och även för hennes närstående antingen illegal abort eller fullföljd graviditet.
Den nuvarande abortlagen bygger på subsidiariteten eller om man så vill decentralism. Kvinnan tilldelas den avgörande rollen för beslutet. Här är alternativet endast ett: fullföljd graviditet. Det finns inget behov av illegala aborter.
Det finns skäl för att det slutliga avgörande skall fattas av kvinnan själv. Fostret och kvinnan befinner sig i samma biologiska sfär. Fadern och staten befinner sig utanför denna även om de bör/skall ha ett intresse av beslutet. Det finns inte heller någon garanti för att en särskild kommitté skulle fatta ett för fostret positivt beslut generellt sett. En indikationslagstiftning är svårhanterad av flera skäl. Beslutsprocessen kan bli utdragen i tiden. Kriterierna är svåra att formulera på ett korrekt och avgränsande sätt.
Problemet med nuvarande abortlag är att det förebyggande arbetet inte har särskild hög intensitet. Ett inte ovanligt begrepp inom sjukvården är ett informerat samtycke. Statens subsidiära stöd för en graviditets fullföljande är dock relativt begränsat. Det måste ske en avvägning mellan principen fostrets rätt till liv och principen om kvinnans självbestämmande.
T ex Irlands lagstiftning bygger enbart på den ena principen med avvägningen att abort är rättstridigt. De svenska kristdemokraternas avvägning ligger i att det måste hos den som beslutar om abort finnas en medvetenhet om fostrets värde men att abort skall vara tillåten genom att kvinnan har det yttersta beslutet. Utan tvång bör staten erbjuda stöd för den som vill fullfölja sin graviditet.
En annan skärningspunkt för avvägning är de värdesatser som gäller – och här jämförde jag spontanaborter och provocerade aborter (dvs. medvetet gjorda aborter).
Utgångspunkter för samtliga alternativ var följande värdesats, normsats och definition.
Värdesatsen: människolivets okränkbarhet.
Normsatsen: en oskyldig människa får inte avlivas.
Definitionen: ett befruktat ägg är en människa.
Den jämförande avvägningen givet dessa utgångspunkter blev då för spontanaborter:
Slutsats 1: en spontabort innebär att en människa avlivas.
Slutsats 2: en spontanabort måste till varje pris förhindras.
Alternativ slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet spontanaborter.
Och det är just slutsats 2 som Anderberg fokuserar på i sin artikel. Om man har denna grundinställning så kommer det att kräva gigantiska sjukvårdsinsatser är hans tes (och min också för den delen). Därför är den alternativa slutsats 2 den enda realistiska i sammanhanget.
Nu skall vi använda samma analys på provocerade aborter.
Slutsats 1: en provocerad abort innebär att en människa avlivas.
Slutsats 2: en provocerad abort måste till varje pris förhindras.
Den alternativa (och analoga) slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet provocerade aborter.
Vad Anderberg (och tidigare jag) försöker lyfta fram att givet de principiella utgångspunkterna kan man inte bortse från spontanaborterna i sammanhanget. De kräver samma etiska logiskhet som de provocerade. Alltså är den alternativa slutsats 2 även här den enda realistiska och dessutom av andra skäl här ovan den rimliga avvägningen.
Vad man kan kritisera det offentliga Sverige för idag är att de stödjande och abortförebyggande åtgärderna är alltför vaga och svaga. Där finns saker att åtgärda, men föga genom lagstiftningsåtgärder.
Andra bloggar om: abort, kristdemokraterna, DN Kultur
http://bloggkartan.se/registrera/26142/vallentuna/
Det påminner mig om den analys jag själv gjorde för ca tio år sedan i samband med att jag tillsammans med några andra arbetade fram kristdemokraternas medicinsk-etiska program.
I grunden handlade den analysen om ett aristoteliskt synsätt; dvs. att göra en riktig avvägning av motstående principer och intressen. Avvägningar i detta avseende är alltid nödvändiga för att praktiskt (politiskt, juridiskt) kunna tillämpa en eller flera etiska principer. Innebörden och avsikten med en avvägning är att när man väger olika principer mot varandra försöker hitta en syntes. Kalla det gärna kompromiss. Det är också centralt att principerna är relevanta i förhållande till åtgärderna. Den klassiska avvägningen är den mellan rättvisa och frihet.
När det gäller abortproblematiken finns det olika skärningspunkter för avvägning.
En sådan är den vilka som skall vara inblandade i ett abortbeslut. Den gamla abortlagen byggde på att staten genom centralism avgjorde beslutet. Det fanns en beslutande kommitté på området. Alternativen var alltså för kvinnan och även för hennes närstående antingen illegal abort eller fullföljd graviditet.
Den nuvarande abortlagen bygger på subsidiariteten eller om man så vill decentralism. Kvinnan tilldelas den avgörande rollen för beslutet. Här är alternativet endast ett: fullföljd graviditet. Det finns inget behov av illegala aborter.
Det finns skäl för att det slutliga avgörande skall fattas av kvinnan själv. Fostret och kvinnan befinner sig i samma biologiska sfär. Fadern och staten befinner sig utanför denna även om de bör/skall ha ett intresse av beslutet. Det finns inte heller någon garanti för att en särskild kommitté skulle fatta ett för fostret positivt beslut generellt sett. En indikationslagstiftning är svårhanterad av flera skäl. Beslutsprocessen kan bli utdragen i tiden. Kriterierna är svåra att formulera på ett korrekt och avgränsande sätt.
Problemet med nuvarande abortlag är att det förebyggande arbetet inte har särskild hög intensitet. Ett inte ovanligt begrepp inom sjukvården är ett informerat samtycke. Statens subsidiära stöd för en graviditets fullföljande är dock relativt begränsat. Det måste ske en avvägning mellan principen fostrets rätt till liv och principen om kvinnans självbestämmande.
T ex Irlands lagstiftning bygger enbart på den ena principen med avvägningen att abort är rättstridigt. De svenska kristdemokraternas avvägning ligger i att det måste hos den som beslutar om abort finnas en medvetenhet om fostrets värde men att abort skall vara tillåten genom att kvinnan har det yttersta beslutet. Utan tvång bör staten erbjuda stöd för den som vill fullfölja sin graviditet.
En annan skärningspunkt för avvägning är de värdesatser som gäller – och här jämförde jag spontanaborter och provocerade aborter (dvs. medvetet gjorda aborter).
Utgångspunkter för samtliga alternativ var följande värdesats, normsats och definition.
Värdesatsen: människolivets okränkbarhet.
Normsatsen: en oskyldig människa får inte avlivas.
Definitionen: ett befruktat ägg är en människa.
Den jämförande avvägningen givet dessa utgångspunkter blev då för spontanaborter:
Slutsats 1: en spontabort innebär att en människa avlivas.
Slutsats 2: en spontanabort måste till varje pris förhindras.
Alternativ slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet spontanaborter.
Och det är just slutsats 2 som Anderberg fokuserar på i sin artikel. Om man har denna grundinställning så kommer det att kräva gigantiska sjukvårdsinsatser är hans tes (och min också för den delen). Därför är den alternativa slutsats 2 den enda realistiska i sammanhanget.
Nu skall vi använda samma analys på provocerade aborter.
Slutsats 1: en provocerad abort innebär att en människa avlivas.
Slutsats 2: en provocerad abort måste till varje pris förhindras.
Den alternativa (och analoga) slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet provocerade aborter.
Vad Anderberg (och tidigare jag) försöker lyfta fram att givet de principiella utgångspunkterna kan man inte bortse från spontanaborterna i sammanhanget. De kräver samma etiska logiskhet som de provocerade. Alltså är den alternativa slutsats 2 även här den enda realistiska och dessutom av andra skäl här ovan den rimliga avvägningen.
Vad man kan kritisera det offentliga Sverige för idag är att de stödjande och abortförebyggande åtgärderna är alltför vaga och svaga. Där finns saker att åtgärda, men föga genom lagstiftningsåtgärder.
Andra bloggar om: abort, kristdemokraterna, DN Kultur
http://bloggkartan.se/registrera/26142/vallentuna/
måndag, februari 26, 2007
Aborter och konsekvens
Vilken trovärdighet har den samfundsledare som tidigare stött svensk socialdemokrati – därmed dess abortpolitik – men nu hotar att uppmana de kristna väljarna att inte rösta på kristdemokraterna – just därför att aborträtten skulle kunna vidgas att omfatta även utlänningar som befinner sig här i landet?
Det handlar förstås om den DN-artikeln (25 feb 2007) som pingströrelseledare Sten-Gunnar Hedin och katolske biskopen Anders Arborelius skrev. ”Kanske tvingas vi att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald” heter det i denna artikel. Det är kristdemokraterna och partiledaren och socialministern Göran Hägglund de är ute efter. De drar sig inte för att använda uttryck som ”abortturism” och ”abortparadis” för utländska kvinnor.
Hur är det nu egentligen? Om svensk abortlag skulle innebära ”paradis” för utländska kvinnor, vad är det som då redan erbjuds svenska kvinnor? Är det inte också ”abortparadis”? Och hur hänger det ihop med Hedins åtminstone tidigare stöd för socialdemokraterna? Har vi någonsin från hans sida hört något om att man bör röstbojkotta socialdemokratin för denna fråga?
Och viktig är denna fråga också: om man avstår från att rösta på kristdemokraterna och i stället röstar t ex på socialdemokraterna, vilken abortpolitik får man då i denna specifika fråga?
Vad säger då dessa frågor? Jo, att man bör tänka sig för innan man ger sig ut i debatten. Det som ser ut som utpressning och hot är bara tomt prat.
För den delen är vi kristdemokrater vana vid att kyrkoledningar tar avstånd ifrån oss – den typen av uppmaningar har närmast varit legio under partiets 43-åriga historia. Det har dock inte hindrat väljarna att så småningom sluta upp bakom partiet.
Känner jag igen debatten? Visst vi hade motsvarande farhågor för ca tio år sedan i samband att vi la om partiets medicinskt-etiska program och där accepterade att kvinnan slutligt tar ställning i abortdilemmat. Vi skulle gå mot en väljarkatastrof hette det, vi svek partiets grundare och idéer och det snackades om kärnväljare, mm. Hur det gick; jo, i valet 1998 fick vi vår hittills största framgång, 11,8 procent.
Det är klart att man får respektera den värdering som herrarna gör. De skriver: ”Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet. Vi tror - och här har vi god uppbackning av vetenskapen - att det mänskliga livet börjar vid konceptionen. Redan då borde det ha rätt till skydd.” Javisst, fostret är i hög grad skyddsvärt. Men vilken lösning har de på abortdilemmat? Det svarar de inte på - antagligen beroende på att den avvägningen är oerhört svår att göra. För inte kan det väl vara så att de anser att de utländska fostren är mer skyddsvärda än de svenska? Kristdemokraterna har gjort den avvägningen i sitt program.
Sedan har de en del sakfel i sin artikel, t ex: ”Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter.”
Ett stort antal EU-länder har sena aborter, för den delen i vissa fall upp till vecka 24. Men de sena aborterna är ibland kringgärdade av att en särskild nämnd hanterar frågan eller att det behövs ett s k tvåläkarintyg. Och dessa aborter handlar inte bara om medicinska skäl utan om sociala. Ett exempel: i Storbritannien utförs 88 procent av aborterna före vecka 12, motsvarande är för Sverige 93 procent. Den allmänna opinionen skall alltså inte vilseledas att tro att det är bara Sverige som ger möjlighet till senare aborter än vecka tolv.
Hägglund skulle enligt artikelförfattarna hävda att lagstiftningen behövs för ”att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar”. Man kan inte använda lösryckta citat från Bernitz. Det finns förstås inga krav på generell harmoniserad hälso- och sjukvård inom EU, men däremot finns det en likabehandlingsprincip som Sverige måste respektera. Den rättsliga kommentaren till hälso- och sjukvårdslagens § 3 c tar upp denna frågeställning: ”Av allmänna principer i nämnda förordning följer att personer som har rätt till hälso- och sjukvård i Sverige utan att vara bosatta här skall behandlas lika med dem som bor i landstinget samt att vården skall meddelas på lika villkor.” Den förordning som avses är Rådets förordning (EEG) nr 1408/71. Problemet med konsekvensen av denna ordning är att abortlagen säger något annat, nämligen att Socialstyrelsen beslutar. Likabehandlingen erhålls genom att kraven på Socialstyrelsebesluten skall tas bort. Det är alltså det debatten handlar om.
Sedan påstår författarna att Sverige inte bör genomföra detta i strid med andra länders lagstiftning. Speciellt pekar man på Polen. Hänsynen till t ex polsk lag skulle alltså vara större än till likabehandlingsprincipen som gäller inom EG/EU? Denna princip har Polen accepterat, oavsett vad polska politiker uttrycker.
Frågan om abort är ett oerhört svårt dilemma – både för den enskilda kvinnan och fadern , men också för samhället som sådant. Jag tror att vi måste debattera sakfrågorna med mycket stor ödmjukhet; det är inte så enkelt som man först kan tro. Att i det sammanhanget använda uttryck som ”abortparadis”, ”abortturism” eller att tala om andras hyckleri, självgodhet och ”kollektiv blindhet” är inte seriöst. Det är cyniskt och demagogiskt.
Andra bloggar om: politik, abort, kristdemokraterna, pingströrelsen,
lördag, februari 17, 2007
Struntar (s) i EU-nämnden?
I tisdags (13/2) samlades riksdagens EU-nämnden för samråd med justitieministern om rättsliga frågor inom EU. Ett av ärendena gällde införlivande av den s k Prüm-konventionen i EU:s regelverk. Regeringen har ju majoritet i nämnden, men på en punkt skulle ett godkännande av beslutet sedermera kunna innebära krav på en kvalificerad majoritet (minst 3/4) i riksdagen. Jag deltog i mötet med nämnden för kristdemokraternas räkning.
Om man inte framför invändningar i EU-nämnden inför ett beslut så har man gett klartecken för regeringen att gå vidare med sin position. I denna fråga om införlivande av delar av denna konvention angav socialdemokraterna i nämnden ingen annan position än regeringens. Vid ordförandens sammanfattning kunde vi alltså konstatera att det fanns underlag för en kvalificerad majoritet för att driva regeringens position vidare.
Det som sedan hände var utomordentligt märkligt. Under onsdagen fick justitiedepartementet ett meddelande från socialdemokraterna om att de senare inte avsåg att stå bakom den delen som krävde kvalificerad majoritet. Underlaget från EU-nämnden gällde alltså inte. Är det så det skall gå till i fortsättningen?
Nu fick det hela i själva sakfrågan ingen praktisk betydelse eftersom andra länder i ministerrådet stoppade den delen som kräver kvalificerad majoritet i Sveriges riksdag. Men principfrågan är ändå väckt.
Genom sitt agerande sätter socialdemokraterna den i regeringsformen och riksdagsordningen reglerade samrådsfunktionen med riksdagens EU-nämnd ur spel. Om inte samrådet fungerar i EU-nämnden så har nämnden ingen funktion längre. Tilliten till riksdagsorganens beslutsformer är fundamental – vad är det annars för demokrati vi har?
Det är alltså fullständigt oacceptabelt att socialdemokraterna sitter vid beslutssamråd i EU-nämnden och accepterar regeringens förhandlingsposition och sedan dagen efter till regeringskansliet meddelar att man inte står bakom det beslut som fattades i EU-nämnden. Socialdemokraterna bör nog läsa på i grundlagen.
Andra bloggar om: socialdemokraterna, regeringen, riksdagen, EU-nämnden, grundlagen
Om man inte framför invändningar i EU-nämnden inför ett beslut så har man gett klartecken för regeringen att gå vidare med sin position. I denna fråga om införlivande av delar av denna konvention angav socialdemokraterna i nämnden ingen annan position än regeringens. Vid ordförandens sammanfattning kunde vi alltså konstatera att det fanns underlag för en kvalificerad majoritet för att driva regeringens position vidare.
Det som sedan hände var utomordentligt märkligt. Under onsdagen fick justitiedepartementet ett meddelande från socialdemokraterna om att de senare inte avsåg att stå bakom den delen som krävde kvalificerad majoritet. Underlaget från EU-nämnden gällde alltså inte. Är det så det skall gå till i fortsättningen?
Nu fick det hela i själva sakfrågan ingen praktisk betydelse eftersom andra länder i ministerrådet stoppade den delen som kräver kvalificerad majoritet i Sveriges riksdag. Men principfrågan är ändå väckt.
Genom sitt agerande sätter socialdemokraterna den i regeringsformen och riksdagsordningen reglerade samrådsfunktionen med riksdagens EU-nämnd ur spel. Om inte samrådet fungerar i EU-nämnden så har nämnden ingen funktion längre. Tilliten till riksdagsorganens beslutsformer är fundamental – vad är det annars för demokrati vi har?
Det är alltså fullständigt oacceptabelt att socialdemokraterna sitter vid beslutssamråd i EU-nämnden och accepterar regeringens förhandlingsposition och sedan dagen efter till regeringskansliet meddelar att man inte står bakom det beslut som fattades i EU-nämnden. Socialdemokraterna bör nog läsa på i grundlagen.
Andra bloggar om: socialdemokraterna, regeringen, riksdagen, EU-nämnden, grundlagen
söndag, februari 04, 2007
Nativitet och naivitet
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver ibland om familjepolitik. Ibland vet man inte om han skriver satir eller inte. Möjligen menar han det han skriver utan något annat syfte än det som åsikterna representerar.
Men det kan finnas tvivel. Den 7 augusti 2005 skrev han på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att tillåta bigami. Det vill säga äktenskapet skulle öppnas för fler parter än två. Han pekar på ”diskussionen om homo-, bi- och transsexuellas rättigheter när det gäller att få adoptera barn respektive insemineras hittills varit modellerad på den norm för samlevnad som historiskt dominerat vårt samhälle, det vill säga att varje barn skall ha två och enbart två föräldrar.”
Rothstein ut slutsatserna av att om nu barn skall ha flera än två föräldrar:
”Det finns för det första inget skäl till varför rätten eller möjligheten till fler än två föräldrar ska förbehållas HBT-personer. Rimligen innebär en sådan rättslig utveckling mot fler än två föräldrar som hon (här refererar han till en tidigare debattör) förespråkar att det lagstadgade förbudet mot bigami måste upphävas. Så länge det handlar om samtyckande vuxna har staten i ett liberalt samhälle ingen rätt att förskriva medborgarna hur de skall organisera sina familjerelationer. Om vi nu har bestämt att staten inte skall ha någon åsikt om vilken sort (dvs. kön) vår blivande make/maka skall ha, varför skall då staten blanda sig i frågan om antal? Om folk nu vill gifta sig med flera och i klump (säg sju män och nio kvinnor) så har faktiskt staten ingen anledning att lägga sig i detta så länge alla deltagarna själva samtycker till arrangemanget.”
Men så kommer det som gör att man kan misstänka satiren i Rothsteins artikel:
”Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”
Det är klart inte något som helst barnperspektiv i ett sådant resonemang. Antingen är Rothstein oerhört cynisk i sin syn på barn eller som sagt bara satirisk.
På DN-debatt den 28 januari 2007 återkommer han med ett nytt angrepp på familjen. Han konstaterar: ”Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.”
Han menar att båda parter i den s. k. kärnfamiljen gör val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.
Han tar bl.a. upp följande exempel och det är därför man kan misstänka att även denna artikel är ett slags satir och inte speglar hans innersta åsikter. Han skriver: ”Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.” En känga åt feministen Ebba Witt-Brattström gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.
Men låt säga att Rothstein inte skriver satir utan är seriös. Då förstår jag inte vad detta har med den s.k. kärnfamiljen att göra. Dessa ojämlika förhållanden kan ju lika väl uppstå i vilka relationer som helst – även i de polygama förhållanden som han skönmålar i sin artikel 2005. Kan någon förklara för mig varför jämställdheten skulle inträda därför att själva samlevnadsformen som sådan ändras, dvs partnerskap, bigami eller polygami eller andra tänkbara former? Menar Rothstein vad han skriver så har han försökt bevisa något som han egentligen förutsatt. Och det är en dödssynd för en forskare!
Själv är jag inte förtjust i begreppet kärnfamilj – varför inte använda uttrycket familj. Och varför faller barnperspektivet bort? Omsorgen och fostran av den nya generationen är det ointressant?
I bjärt kontrast till Rothsteins oseriösa artiklar befinner sig en artikel av Britta Johansson i SvD den 26 januari 2007. Hon sysslar med verksamhetsutveckling inom förskolan. I en stor analysstudie av förskolebarn framgick bl.a. följande:
”• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.”
Föräldrar har alltså i stor utsträckning abdikerat från föräldrarollen, från sitt ansvar som vägledare och fostrare och tror att förskolan skall fixa det. Britta Johansson konstaterar vad som egentligen borde vara grundläggande för all kunskap om barn: ”Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.”
Socialisation, eller internalisering, handlar om införlivande av värden, normer och beteenden.
Det är ett helt annat perspektiv än Rothsteins. Barnets bästa och därmed det gemensamma bästa är i fokus.
Sätt också hela detta tema i relief till den låga nativiteten i hela Europa – även om Sverige just nu i jämförelse ligger högt, men inte tillräckligt högt i jämförelse med det övriga Europa.. I SvD.s understreckare den 30 januari skriver professor Merete Mazzarella om det etnologiska fältarbetet från ett antal europeiska länder i studien ”Barren States”.
Slutsatserna är:
”För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam.”
”För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt.”
Sammantaget kan jag konstatera att vår familjepolitiska debatt och vårt barnperspektiv knappast är det som gör det här samhället stabilt och framtidsinriktat. Perspektiven på familjen som grundsten i samhället saknas i hög grad. Naiviteten har utvecklats till den grad att den påverkar nativiteten. Den ljusnade framtid är inte helt säkert vår…
Men det kan finnas tvivel. Den 7 augusti 2005 skrev han på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att tillåta bigami. Det vill säga äktenskapet skulle öppnas för fler parter än två. Han pekar på ”diskussionen om homo-, bi- och transsexuellas rättigheter när det gäller att få adoptera barn respektive insemineras hittills varit modellerad på den norm för samlevnad som historiskt dominerat vårt samhälle, det vill säga att varje barn skall ha två och enbart två föräldrar.”
Rothstein ut slutsatserna av att om nu barn skall ha flera än två föräldrar:
”Det finns för det första inget skäl till varför rätten eller möjligheten till fler än två föräldrar ska förbehållas HBT-personer. Rimligen innebär en sådan rättslig utveckling mot fler än två föräldrar som hon (här refererar han till en tidigare debattör) förespråkar att det lagstadgade förbudet mot bigami måste upphävas. Så länge det handlar om samtyckande vuxna har staten i ett liberalt samhälle ingen rätt att förskriva medborgarna hur de skall organisera sina familjerelationer. Om vi nu har bestämt att staten inte skall ha någon åsikt om vilken sort (dvs. kön) vår blivande make/maka skall ha, varför skall då staten blanda sig i frågan om antal? Om folk nu vill gifta sig med flera och i klump (säg sju män och nio kvinnor) så har faktiskt staten ingen anledning att lägga sig i detta så länge alla deltagarna själva samtycker till arrangemanget.”
Men så kommer det som gör att man kan misstänka satiren i Rothsteins artikel:
”Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”
Det är klart inte något som helst barnperspektiv i ett sådant resonemang. Antingen är Rothstein oerhört cynisk i sin syn på barn eller som sagt bara satirisk.
På DN-debatt den 28 januari 2007 återkommer han med ett nytt angrepp på familjen. Han konstaterar: ”Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.”
Han menar att båda parter i den s. k. kärnfamiljen gör val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.
Han tar bl.a. upp följande exempel och det är därför man kan misstänka att även denna artikel är ett slags satir och inte speglar hans innersta åsikter. Han skriver: ”Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.” En känga åt feministen Ebba Witt-Brattström gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.
Men låt säga att Rothstein inte skriver satir utan är seriös. Då förstår jag inte vad detta har med den s.k. kärnfamiljen att göra. Dessa ojämlika förhållanden kan ju lika väl uppstå i vilka relationer som helst – även i de polygama förhållanden som han skönmålar i sin artikel 2005. Kan någon förklara för mig varför jämställdheten skulle inträda därför att själva samlevnadsformen som sådan ändras, dvs partnerskap, bigami eller polygami eller andra tänkbara former? Menar Rothstein vad han skriver så har han försökt bevisa något som han egentligen förutsatt. Och det är en dödssynd för en forskare!
Själv är jag inte förtjust i begreppet kärnfamilj – varför inte använda uttrycket familj. Och varför faller barnperspektivet bort? Omsorgen och fostran av den nya generationen är det ointressant?
I bjärt kontrast till Rothsteins oseriösa artiklar befinner sig en artikel av Britta Johansson i SvD den 26 januari 2007. Hon sysslar med verksamhetsutveckling inom förskolan. I en stor analysstudie av förskolebarn framgick bl.a. följande:
”• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.”
Föräldrar har alltså i stor utsträckning abdikerat från föräldrarollen, från sitt ansvar som vägledare och fostrare och tror att förskolan skall fixa det. Britta Johansson konstaterar vad som egentligen borde vara grundläggande för all kunskap om barn: ”Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.”
Socialisation, eller internalisering, handlar om införlivande av värden, normer och beteenden.
Det är ett helt annat perspektiv än Rothsteins. Barnets bästa och därmed det gemensamma bästa är i fokus.
Sätt också hela detta tema i relief till den låga nativiteten i hela Europa – även om Sverige just nu i jämförelse ligger högt, men inte tillräckligt högt i jämförelse med det övriga Europa.. I SvD.s understreckare den 30 januari skriver professor Merete Mazzarella om det etnologiska fältarbetet från ett antal europeiska länder i studien ”Barren States”.
Slutsatserna är:
”För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam.”
”För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt.”
Sammantaget kan jag konstatera att vår familjepolitiska debatt och vårt barnperspektiv knappast är det som gör det här samhället stabilt och framtidsinriktat. Perspektiven på familjen som grundsten i samhället saknas i hög grad. Naiviteten har utvecklats till den grad att den påverkar nativiteten. Den ljusnade framtid är inte helt säkert vår…
söndag, januari 21, 2007
Fjelkners oordning
Nu vet vi det. Ordning och reda är småpopulism. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, har gett sig ut i debatten igen. Tidigare ville hon slopa Europakonventionen eller egentligen Sveriges anslutning till den, nu är det dags att kasta ut åtgärder som kan bidra till att skapa ordning och reda i skolrummet.
Ordningsbetyg eller skriftlig information om hur eleven beter sig i skolan är populistiskt och är oöverlagt och leder till att vi får fler ögontjänare i skolan, skriver hon på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (2007-01-21).
Vi kan inte ha sådana åtgärder i en skola som strävar ”efter att uppmuntra självständighet och kritiskt tänkande”, menar hon och konstaterar:
- Det är självklart viktigt med arbetsro i skolan, men jag är tveksam till om ordningsbetyg eller skriftliga omdömen är vägen dit.
Förlåt, vem har sagt att det är vägen? Det är ett medel bland andra. Hur var det nu med det kritiska tänkandet hos Fjelkner själv?
Hon vill ”påminna politikerna om att beslut inom skolans område måste bygga på noggrann konsekvensanalys, där syftet med beslutet måste stå i överensstämmelse med de effekter det får för lärare och elever.”
På tal om kritisk analys så blandar hon här ihop ett par saker; en konsekvensanalys måste bygga på om syftet med en åtgärd uppnås eller inte. Vad menar hon med överensstämmelse i denna mening? Här hamnar hon i en rundgång logiskt sett. Eller skulle man – om man är vänlig - också kunna säga att uttrycket kan tolkas på vilket sätt som helst. Men det är ibland svårt med de egna konsekvensanalyserna.
Det är intressant det här med talet om ögontjäneri. Skulle det vara förbehållet just ordning och uppförande? Dumheter; det förekommer överallt, även inom facket. Och alla med någorlunda omdöme vet att det också förekommer när det gäller omdömen om kunskaper och färdigheter.
- Lärarnas Riksförbund anser att debatten gått över styr, skriver Metta Fjelkner. Hur vet hon det? Har hela facket fått frågan på remiss?
Saken är nog den att det är någonstans i ledningen för Lärararnas Riksförbund som det har gått rejält överstyr. Metta Fjelkner har en dold agenda. Frågan är bara vilken?
Ordningsbetyg eller skriftlig information om hur eleven beter sig i skolan är populistiskt och är oöverlagt och leder till att vi får fler ögontjänare i skolan, skriver hon på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (2007-01-21).
Vi kan inte ha sådana åtgärder i en skola som strävar ”efter att uppmuntra självständighet och kritiskt tänkande”, menar hon och konstaterar:
- Det är självklart viktigt med arbetsro i skolan, men jag är tveksam till om ordningsbetyg eller skriftliga omdömen är vägen dit.
Förlåt, vem har sagt att det är vägen? Det är ett medel bland andra. Hur var det nu med det kritiska tänkandet hos Fjelkner själv?
Hon vill ”påminna politikerna om att beslut inom skolans område måste bygga på noggrann konsekvensanalys, där syftet med beslutet måste stå i överensstämmelse med de effekter det får för lärare och elever.”
På tal om kritisk analys så blandar hon här ihop ett par saker; en konsekvensanalys måste bygga på om syftet med en åtgärd uppnås eller inte. Vad menar hon med överensstämmelse i denna mening? Här hamnar hon i en rundgång logiskt sett. Eller skulle man – om man är vänlig - också kunna säga att uttrycket kan tolkas på vilket sätt som helst. Men det är ibland svårt med de egna konsekvensanalyserna.
Det är intressant det här med talet om ögontjäneri. Skulle det vara förbehållet just ordning och uppförande? Dumheter; det förekommer överallt, även inom facket. Och alla med någorlunda omdöme vet att det också förekommer när det gäller omdömen om kunskaper och färdigheter.
- Lärarnas Riksförbund anser att debatten gått över styr, skriver Metta Fjelkner. Hur vet hon det? Har hela facket fått frågan på remiss?
Saken är nog den att det är någonstans i ledningen för Lärararnas Riksförbund som det har gått rejält överstyr. Metta Fjelkner har en dold agenda. Frågan är bara vilken?
onsdag, december 20, 2006
Är en familjenorm skadlig?
Kan det vara så att vi inte behöver några normer för att de drabbar dem som inte kan leva upp till dem? Är det normlöshet som måste till för det goda samhället - för att alla skall känna sig nöjda och glada och känna att de passar in?
Ja, de stackars brottslingarna - till exempel - kan ju inte hjälpa att de inte lever upp till lagstiftningens krav på laglydigt beteende. Så låt oss därför avskaffa alla lagar! Skulle jag resonera så skulle de flesta - även brottslingarna - betrakta mig som ovanligt knasig.
När jag var ung lärde jag mig en enkel modell för sambandet mellan värderingar, normer, sanktioner och beteenden. Värdeorienteringen - eller säg gärna värdegrunden - omformuleras till normer som styr vårt beteeende; de upprätthålls med sanktioner av olika slag ( kan vara något mycket enkelt som
t ex visat ogillande).
Ett exempel om samspelet: värderingen om människolivets okränkbarhet och människans värde leder över till bl a normen att vi skall hålla till höger i trafiken. Sanktioner om vi inte följer den kan gälla allt från ogillande till fängelse; en krock i sig är också den en verkningsfull sanktion. Så påverkas vårt beteende.
Funderingarna kring detta just denna dag började med att jag läste en krönika i Göteborgs-Posten (2006-12-20) av förra s-kommunalrådet Kerstin Alnebratt. Där skriver hon engagerat om behovet av en barnpolitik. Har inga större invändningar mot detta i sig, men så skriver hon följande: "När man läser rapporten blir det uppenbart att kärnfamiljsnormen slår hårt mot alla som inte passar in."
Jaha, vad menar hon med det? Ja, det framgår inte av artikeln. Det är bara ett löst påstående rakt ut i luften. Utan sammanhang och samband.
Vad säger Barnkventionen t ex? Jo: "att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse"
Och vad säger Europakonventionen? Jo: "män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj" och dessutom rätt till skydd för sitt familjeliv.
Alnebratt har med andra ord en tuff uppgift framför sig om hon skall slå sönder familjenormen eller längtan efter familjegemenskapen. Och vem skulle vinna på det - inte är det i alla fall barnen. Alnebratts tanke - om det överhuvudtaget är en sådan - är befängd, utan sans och måtta.
Ja, de stackars brottslingarna - till exempel - kan ju inte hjälpa att de inte lever upp till lagstiftningens krav på laglydigt beteende. Så låt oss därför avskaffa alla lagar! Skulle jag resonera så skulle de flesta - även brottslingarna - betrakta mig som ovanligt knasig.
När jag var ung lärde jag mig en enkel modell för sambandet mellan värderingar, normer, sanktioner och beteenden. Värdeorienteringen - eller säg gärna värdegrunden - omformuleras till normer som styr vårt beteeende; de upprätthålls med sanktioner av olika slag ( kan vara något mycket enkelt som
t ex visat ogillande).
Ett exempel om samspelet: värderingen om människolivets okränkbarhet och människans värde leder över till bl a normen att vi skall hålla till höger i trafiken. Sanktioner om vi inte följer den kan gälla allt från ogillande till fängelse; en krock i sig är också den en verkningsfull sanktion. Så påverkas vårt beteende.
Funderingarna kring detta just denna dag började med att jag läste en krönika i Göteborgs-Posten (2006-12-20) av förra s-kommunalrådet Kerstin Alnebratt. Där skriver hon engagerat om behovet av en barnpolitik. Har inga större invändningar mot detta i sig, men så skriver hon följande: "När man läser rapporten blir det uppenbart att kärnfamiljsnormen slår hårt mot alla som inte passar in."
Jaha, vad menar hon med det? Ja, det framgår inte av artikeln. Det är bara ett löst påstående rakt ut i luften. Utan sammanhang och samband.
Vad säger Barnkventionen t ex? Jo: "att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse"
Och vad säger Europakonventionen? Jo: "män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj" och dessutom rätt till skydd för sitt familjeliv.
Alnebratt har med andra ord en tuff uppgift framför sig om hon skall slå sönder familjenormen eller längtan efter familjegemenskapen. Och vem skulle vinna på det - inte är det i alla fall barnen. Alnebratts tanke - om det överhuvudtaget är en sådan - är befängd, utan sans och måtta.
onsdag, december 13, 2006
Konsekvens i Granskningsnämndens arbete?
I Dagens Media kan man idag den 13 december 2006 läsa om hur Granskningsnämnden (för radio och televison) agerar när det gäller programmet Drevet i TV4:
"Granskningsnämnden, GRN, fäller ett tidigare inslag i programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet. GRN accepterar inte att en av reportrarna tog ställning i en fråga rörande den religiösa rörelsen Plymouthbröderna, där reportern bland annat slog fast att Plymouthbröderna inte borde få starta någon friskola.
Att hela idén med Drevet är att reportrarna ska ta ställning förändrar inget, enligt GRN. Nämnden skriver: 'Programmet Drevet presenterades som ett program där reportrarna tar ställning och uttrycker egna åsikter. Nämnden ansåg att detta inte ändrar det förhållandet att det i princip inte finns utrymme för programledare och reportrar att göra rena ställningstaganden i kontroversiella frågor'.
Eva Tetzell, handläggare på GRN, säger till Dagens Media:
- Det finns en regel som säger att den som företräder programföretaget inte själv ska ta ställning i kontroversiella frågor. Då spelar det ingen roll om man sätter upp en skylt och säger 'här tar vi ställning'."
Så långt Dagens Media. Det var en intressant upplysning att reportrar inte får ta egen ställning. Och när tänker Granskningsnämnden låta detta få ett totalt och konsekvent genomslag i granskningsarbetet? Det vimlar ju med den typen av ställningstaganden - inte minst i den televison som kallar sig fri.
Sedan länge har jag krävt en utvärdering av Granskningsnämndens arbete. Det borde utredas hur logiskt, konsekvent och med vilken kontinuitet som nämnden arbetar. Hittills har dessa riksdagsmotioner inte fått något större genomslag. Men det kanske är på tiden att något görs?
"Granskningsnämnden, GRN, fäller ett tidigare inslag i programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet. GRN accepterar inte att en av reportrarna tog ställning i en fråga rörande den religiösa rörelsen Plymouthbröderna, där reportern bland annat slog fast att Plymouthbröderna inte borde få starta någon friskola.
Att hela idén med Drevet är att reportrarna ska ta ställning förändrar inget, enligt GRN. Nämnden skriver: 'Programmet Drevet presenterades som ett program där reportrarna tar ställning och uttrycker egna åsikter. Nämnden ansåg att detta inte ändrar det förhållandet att det i princip inte finns utrymme för programledare och reportrar att göra rena ställningstaganden i kontroversiella frågor'.
Eva Tetzell, handläggare på GRN, säger till Dagens Media:
- Det finns en regel som säger att den som företräder programföretaget inte själv ska ta ställning i kontroversiella frågor. Då spelar det ingen roll om man sätter upp en skylt och säger 'här tar vi ställning'."
Så långt Dagens Media. Det var en intressant upplysning att reportrar inte får ta egen ställning. Och när tänker Granskningsnämnden låta detta få ett totalt och konsekvent genomslag i granskningsarbetet? Det vimlar ju med den typen av ställningstaganden - inte minst i den televison som kallar sig fri.
Sedan länge har jag krävt en utvärdering av Granskningsnämndens arbete. Det borde utredas hur logiskt, konsekvent och med vilken kontinuitet som nämnden arbetar. Hittills har dessa riksdagsmotioner inte fått något större genomslag. Men det kanske är på tiden att något görs?
torsdag, augusti 17, 2006
Snurrigt om fastighetsskatten
Fastighetsskatten är en orättfärdig och omoralisk skatt just på grund av sin konstruktion. Den slår blint. Nu har socialdemokraterna lappat och lagat för att försöka få bort en del olägenheter med begränsningsregler etc. Ett sådant system som kräver ständiga revisioner är inte hållbart.
Det bör avskaffas! Kristdemokraterna har sedan länge drivit frågan om att ersätta den orättfärdiga statliga fastighetsskatten med en låg kommunal avgift och att höja reavinstskatten något. I somras kom Alliansen överens om de bärande principerna bakom ett sådant avskaffande. Men nu har Fredrik Reinfeldt och i viss mån även Lars Leijonborg börjat darra på manschetten, först klantar sig Reinfeldt med att börja diskuterar förändringar i ränteavdragen. Det är ett absurt förslag som kan sänka hela Alliansens framgångsmöjligheter. Hur oprofessionell får man vara? Nu har han förstås fått ta tillbaka det. Men sedan börjar både han och Leijonborg att snacka om att senarelägga avskaffandet. Vilken trovärdighet tror herrarna därmed skapas för Alliansen som helhet? Sluta med den typen av pladder!
Det enda hållbara är att ge stöd till det parti som står stabilt vad gäller fastighetsskatten, dvs kristdemokraterna!
Det bör avskaffas! Kristdemokraterna har sedan länge drivit frågan om att ersätta den orättfärdiga statliga fastighetsskatten med en låg kommunal avgift och att höja reavinstskatten något. I somras kom Alliansen överens om de bärande principerna bakom ett sådant avskaffande. Men nu har Fredrik Reinfeldt och i viss mån även Lars Leijonborg börjat darra på manschetten, först klantar sig Reinfeldt med att börja diskuterar förändringar i ränteavdragen. Det är ett absurt förslag som kan sänka hela Alliansens framgångsmöjligheter. Hur oprofessionell får man vara? Nu har han förstås fått ta tillbaka det. Men sedan börjar både han och Leijonborg att snacka om att senarelägga avskaffandet. Vilken trovärdighet tror herrarna därmed skapas för Alliansen som helhet? Sluta med den typen av pladder!
Det enda hållbara är att ge stöd till det parti som står stabilt vad gäller fastighetsskatten, dvs kristdemokraterna!
lördag, maj 13, 2006
Är Tännsjö värdelös?
Den som låter logiken utmönstra ett värdeomdöme, oavsett innehåll, som meningslöst redan därför att det är ett värdeomdöme skapar problem för sig själv. Det är Sacharias Votinius som skriver så i sin doktorsavhandling om kontraktsrätten. Jag kommer att erinra mig detta då jag läser Torbjörns Tännsjös artikel i Svenska Dagbladet (2006-05-12).
Tännsjö - alltid lika kontroversiell utilitarist (nyttomaximerare) - vill nämligen avskaffa skolans värdegrund. Denna värdegrund är förstås farlig eftersom den talar om människolivets okränkbarhet och människovärde och förargligt nog anknyter till Sveriges kulturella kristna historia. Intressant är att han inte angriper begreppet individens integritet. Integritet bygger ju på latinets integras, vilket handlar om värde i sig själv eller egenvärde, dvs är egentligen en synonym till människovärde.
Nej, han vill inte bara ersätta värdegrunden med en annan. Han skriver: “Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra: det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.” I stället skall det finnas ett förutsättningslöst förhållande som medger ett kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor.
Man måste dock komma överens om fungerande arbetsformer, säger han. Jaha, och hur gör man det? Måste man inte ha några utgångspunkter för det och måste inte dessa utgångspunkter i sig innebära värdeomdömen? Han åberopar John Rawls tal om ett ”överlappande” samförstånd. Är ett sådant samförstånd värdelöst? Och Tännsjö säger att skolan måste avstå från diskriminering - tydligen inser han inte att i själva begreppet diskriminering ligger det en värdering - ett värdeomdöme, en värdegrund.
Vill gärna citera några rader ur Gunnar Myrdals lilla bok från 1968 Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen: ”varje undersökning av ett socialt problem - om än aldrig så begränsat i sin omfattning - är och måste vara bestämd av värderingar. En ´opartisk’ (disinterested) samhällsvetenskap har aldrig existerat och kan av logiska skäl aldrig komma att existera.” Det är inte en kunskap som Tännsjö tagit till sig.
Tännsjös värdelöshetsteori kontrasterar skarpt mot t ex hjärnfysiologen Matti Bergström. Hjärnan kan enligt Bergström indelas i tre huvudgrupper - kraft, kunskap, värde. Kraften visar sig i fysisk energi i musklernas aktivitet och som psykisk energi i medvetandets intensitet. Kunskapen yttrar sig som en tids- och rums-ordning i våra rörelser eller som en logisk ordning i kombinationer av hjärnans informationsdata. Värdekapaciteten visar sig i vårt beteende på olika sätt; en förmåga att göra urval, en förmåga att se helheter och att ställa upp mer eller mindre fasta värden eller att nedvärdera kunskap. Den kan också kopplas till vårt emotionella liv. Och Matti Bergström konstaterar lakoniskt: ”Då värdenas kvalitet ur hjärnans synpunkt är mindre viktig jämfört med själva bristen, söker barn sig instinktivt till första bästa värden som finns till hands.”
Om familjen, skolan och det omgivande samhället inte ger barnet goda värden så skaffar det sig det på annat håll, t ex i gatans eller gängens värden. Det är förmodligen ett sådant ”värdeinvalidsamhälle” (uttrycket är Bergströms) som Tännsjö kommer att skapa genom att ta bort skolans värdegrund helt och hållet. Troligen vill han egentligen inte det, men han begriper inte bättre.
Det hela är ganska enkelt. Han går förmodligen omkring och tror att hans moralfilosofier är möjliga i det praktiska livet. Vad han inte tycks inse är att han själv i sitt eget görande och låtande är präglad av sin egen kontext, dvs. de sammanhang som han växt upp i och som präglat honom och hans beteende. Han är liksom alla vi andra internaliserade i en grundläggande etik, som väl kan vara mer eller mindre dold för vårt eget medvetande (implicit) men som ändå finns där. Människor i hans omgivning som han påverkar kommer främst att göra som han gör, inte som han lär genom sin utilitarism. Dessutom fungerar den inte i praktiken!
Torbjörn Tännsjö försöker sig alltså på att genom värdeomdömen döma ut värdeomdömen i form av skolans värdegrund. Det är för att anknyta till Votinius att skapa problem för sig själv.
Kort sagt: Tännsjös praktiska råd är i vardagligt språkbruk värdelösa! Och knappast förenliga med ”någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt”.
Tännsjö - alltid lika kontroversiell utilitarist (nyttomaximerare) - vill nämligen avskaffa skolans värdegrund. Denna värdegrund är förstås farlig eftersom den talar om människolivets okränkbarhet och människovärde och förargligt nog anknyter till Sveriges kulturella kristna historia. Intressant är att han inte angriper begreppet individens integritet. Integritet bygger ju på latinets integras, vilket handlar om värde i sig själv eller egenvärde, dvs är egentligen en synonym till människovärde.
Nej, han vill inte bara ersätta värdegrunden med en annan. Han skriver: “Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra: det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.” I stället skall det finnas ett förutsättningslöst förhållande som medger ett kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor.
Man måste dock komma överens om fungerande arbetsformer, säger han. Jaha, och hur gör man det? Måste man inte ha några utgångspunkter för det och måste inte dessa utgångspunkter i sig innebära värdeomdömen? Han åberopar John Rawls tal om ett ”överlappande” samförstånd. Är ett sådant samförstånd värdelöst? Och Tännsjö säger att skolan måste avstå från diskriminering - tydligen inser han inte att i själva begreppet diskriminering ligger det en värdering - ett värdeomdöme, en värdegrund.
Vill gärna citera några rader ur Gunnar Myrdals lilla bok från 1968 Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen: ”varje undersökning av ett socialt problem - om än aldrig så begränsat i sin omfattning - är och måste vara bestämd av värderingar. En ´opartisk’ (disinterested) samhällsvetenskap har aldrig existerat och kan av logiska skäl aldrig komma att existera.” Det är inte en kunskap som Tännsjö tagit till sig.
Tännsjös värdelöshetsteori kontrasterar skarpt mot t ex hjärnfysiologen Matti Bergström. Hjärnan kan enligt Bergström indelas i tre huvudgrupper - kraft, kunskap, värde. Kraften visar sig i fysisk energi i musklernas aktivitet och som psykisk energi i medvetandets intensitet. Kunskapen yttrar sig som en tids- och rums-ordning i våra rörelser eller som en logisk ordning i kombinationer av hjärnans informationsdata. Värdekapaciteten visar sig i vårt beteende på olika sätt; en förmåga att göra urval, en förmåga att se helheter och att ställa upp mer eller mindre fasta värden eller att nedvärdera kunskap. Den kan också kopplas till vårt emotionella liv. Och Matti Bergström konstaterar lakoniskt: ”Då värdenas kvalitet ur hjärnans synpunkt är mindre viktig jämfört med själva bristen, söker barn sig instinktivt till första bästa värden som finns till hands.”
Om familjen, skolan och det omgivande samhället inte ger barnet goda värden så skaffar det sig det på annat håll, t ex i gatans eller gängens värden. Det är förmodligen ett sådant ”värdeinvalidsamhälle” (uttrycket är Bergströms) som Tännsjö kommer att skapa genom att ta bort skolans värdegrund helt och hållet. Troligen vill han egentligen inte det, men han begriper inte bättre.
Det hela är ganska enkelt. Han går förmodligen omkring och tror att hans moralfilosofier är möjliga i det praktiska livet. Vad han inte tycks inse är att han själv i sitt eget görande och låtande är präglad av sin egen kontext, dvs. de sammanhang som han växt upp i och som präglat honom och hans beteende. Han är liksom alla vi andra internaliserade i en grundläggande etik, som väl kan vara mer eller mindre dold för vårt eget medvetande (implicit) men som ändå finns där. Människor i hans omgivning som han påverkar kommer främst att göra som han gör, inte som han lär genom sin utilitarism. Dessutom fungerar den inte i praktiken!
Torbjörn Tännsjö försöker sig alltså på att genom värdeomdömen döma ut värdeomdömen i form av skolans värdegrund. Det är för att anknyta till Votinius att skapa problem för sig själv.
Kort sagt: Tännsjös praktiska råd är i vardagligt språkbruk värdelösa! Och knappast förenliga med ”någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt”.
tisdag, april 25, 2006
Föräldrarätten och friskolorna
Det är något märkligt och uppseendeväckande att ordföranden för Lärarnas Riksförbund inte kan läsa innantill ordentligt. Det borde ju vara A och O i en sådan organisation. I en artikel i DN den 16 april vill hon förbjuda konfessionella (religiösa) friskolor. Hon citerar därvid ur Barnkonventionen i denna del, men väljer att bortse från helhetsinnehållet i den åberopade artikeln. Den lyder som följer:
”Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.”
Uppenbart är alltså att Metta Fjelkner inte ser helheten i denna artikel i Barnkonventionen. Dessutom återfinns föräldraansvaret både i artikel 5 och i artikel 18 i konventionen.
Sedan har hon förstås en naiv syn på objektivitetsfrågan. Vad är egentligen ”den vetenskapliga metoden” som hon åberopar? Hon tycks heller inte förstå att samhället och därmed vår utbildning befinner sig i en historisk kontext. Vår kultur har ju inte uppstått ur ingenting. Hon själv är i grunden en produkt av denna kontext och förstår inte att den ”humanistiska” etik hon påstår sig företräda inte heller den är utan yttre impulser, t ex ifrån kristendomen.
Samtidigt som hon angriper friskolerätten – fastslagen i ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen – och skolans värdegrund ropar hon på en ny Hedenius. Hon efterfrågar alltså en subjektiv filosofisk skola på ateistisk grund som utgångspunkt för utbildningen. Man kan ha en sådan skola om man utgår ifrån Europakonventionens föräldrarätt – den handlar ju inte bara om friheten till konfessionella skolor utan även sådana på filosofisk grund - staten ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Men att ha en sådan obligatorisk, konform skola för alla barn strider inte bara mot Europakonventionen och Barnkonventionen utan också mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (artikel 26).
Fjelkner vill enligt DN-artikeln föra en intellektuell diskussion kring frågorna. Frågan är varför hon inte gjorde ett försök i den riktningen?
”Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.”
Uppenbart är alltså att Metta Fjelkner inte ser helheten i denna artikel i Barnkonventionen. Dessutom återfinns föräldraansvaret både i artikel 5 och i artikel 18 i konventionen.
Sedan har hon förstås en naiv syn på objektivitetsfrågan. Vad är egentligen ”den vetenskapliga metoden” som hon åberopar? Hon tycks heller inte förstå att samhället och därmed vår utbildning befinner sig i en historisk kontext. Vår kultur har ju inte uppstått ur ingenting. Hon själv är i grunden en produkt av denna kontext och förstår inte att den ”humanistiska” etik hon påstår sig företräda inte heller den är utan yttre impulser, t ex ifrån kristendomen.
Samtidigt som hon angriper friskolerätten – fastslagen i ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen – och skolans värdegrund ropar hon på en ny Hedenius. Hon efterfrågar alltså en subjektiv filosofisk skola på ateistisk grund som utgångspunkt för utbildningen. Man kan ha en sådan skola om man utgår ifrån Europakonventionens föräldrarätt – den handlar ju inte bara om friheten till konfessionella skolor utan även sådana på filosofisk grund - staten ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Men att ha en sådan obligatorisk, konform skola för alla barn strider inte bara mot Europakonventionen och Barnkonventionen utan också mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (artikel 26).
Fjelkner vill enligt DN-artikeln föra en intellektuell diskussion kring frågorna. Frågan är varför hon inte gjorde ett försök i den riktningen?
torsdag, april 06, 2006
Etiken är inte privat
Häromdagen var jag inblandad i en debatt om publiceringsetik, lagstiftning och Europakonventionens krav på rätt till ett privatliv. Två påståenden som där framfördes visar på att den etiska debatten i Sverige har en del kvar till mognad. Det ena var: etiken är till sin natur privat. Det andra: man kan inte lagstifta om etik.
”Etiken är till natur privat.” Det är inte särskilt genomtänkt. Möjligen bygger ett sådant påstående på den gamla Uppsalaskolans idé om värdenihilismen. Etiken (för mig är moralen ett synonymt begrepp) handlar om vad som är rätt eller fel i umgänget mellan människor. Etiken utgör så att säga stödjepunkter i människors liv tillsammans – ett mönster för handlandet byggt på gemensamma värden och värderingar. T ex en grundläggande etisk princip är människolivets okränkbarhet. Denna leder till att vi i samhället utvecklar normer som försöker leva upp till den principen, de kan vara både formella (som i lagar) och informella. De följs av sanktioner om vi inte lever upp till dem. Om vi har normen att köra bil på höger sida av vägen upphör ju samspelet om några väljer att köra till vänster. Om normen är lag kan man få sanktionen att bli tagen av polis och dömd för det. Man kan också drabbas av människors ogillande för att man utsätter andra för fara och den effektivaste sanktionen uppträder vid en krock, där inte bara normbrytaren kan skadas (eller dödas) utan även den som håller normen.
Vad lär oss detta: jo, något mycket enkelt. Etiken bygger på ömsesidighet. Det finns inget samhälle utan ett gemensamt minimum av etik. Ordet samhälle betyder ngt i stil med sammanhållning alternativt gemensam grund. Den bärande grunden är etiken. Det finns inga samhällen eller kulturer som är utan en gemensam ömsesidig etik. Etiken är alltså inte privat till sin natur. Däremot finns det olika nivåer eller delmängder av etiken som relaterade till olika sammanhang. All etik sker inte på samhällsnivå; det kan handla om de små nära relationerna – och där kan man leva med skilda synsätt i t ex olika grupper.
En del av etiken får sin utlöpare i rättssystemet, dvs i lagstiftning och övrig politik. Alla rättssystem har sin utgångspunkt i någon form av etik. Politikens kompetensområde är alltså en delmängd av etiken och dess gränser kan krympas eller vidgas utifrån den analys av etiken man gör.
Det för mig över till påståendet om att man inte kan lagstifta om etik. Ja, det beror på vad man menar. Det är klart att man inte kan lagstifta om att jag skall ha en viss etisk övertygelse. Etiken är något man införlivar i sitt medvetande och tänkande av fri vilja (eller för att man inte har några alternativ). Den kan inte påtvingas dig mot din vilja (bortse här från hjärntvätt).Men lagstiftningen i sig har en etisk utgångspunkt (oavsett om du bedömer att den etiken är fel eller ej) och lagstiftningen påverkar ju rättsmedvetandet och därmed det etiska förhållningssättet. Lagstiftning och lagar påverkar alltså det etiska reflekterandet – även om uppfostran genom familj och skola har den största betydelsen i etikreflekterandet.
”Etiken är till natur privat.” Det är inte särskilt genomtänkt. Möjligen bygger ett sådant påstående på den gamla Uppsalaskolans idé om värdenihilismen. Etiken (för mig är moralen ett synonymt begrepp) handlar om vad som är rätt eller fel i umgänget mellan människor. Etiken utgör så att säga stödjepunkter i människors liv tillsammans – ett mönster för handlandet byggt på gemensamma värden och värderingar. T ex en grundläggande etisk princip är människolivets okränkbarhet. Denna leder till att vi i samhället utvecklar normer som försöker leva upp till den principen, de kan vara både formella (som i lagar) och informella. De följs av sanktioner om vi inte lever upp till dem. Om vi har normen att köra bil på höger sida av vägen upphör ju samspelet om några väljer att köra till vänster. Om normen är lag kan man få sanktionen att bli tagen av polis och dömd för det. Man kan också drabbas av människors ogillande för att man utsätter andra för fara och den effektivaste sanktionen uppträder vid en krock, där inte bara normbrytaren kan skadas (eller dödas) utan även den som håller normen.
Vad lär oss detta: jo, något mycket enkelt. Etiken bygger på ömsesidighet. Det finns inget samhälle utan ett gemensamt minimum av etik. Ordet samhälle betyder ngt i stil med sammanhållning alternativt gemensam grund. Den bärande grunden är etiken. Det finns inga samhällen eller kulturer som är utan en gemensam ömsesidig etik. Etiken är alltså inte privat till sin natur. Däremot finns det olika nivåer eller delmängder av etiken som relaterade till olika sammanhang. All etik sker inte på samhällsnivå; det kan handla om de små nära relationerna – och där kan man leva med skilda synsätt i t ex olika grupper.
En del av etiken får sin utlöpare i rättssystemet, dvs i lagstiftning och övrig politik. Alla rättssystem har sin utgångspunkt i någon form av etik. Politikens kompetensområde är alltså en delmängd av etiken och dess gränser kan krympas eller vidgas utifrån den analys av etiken man gör.
Det för mig över till påståendet om att man inte kan lagstifta om etik. Ja, det beror på vad man menar. Det är klart att man inte kan lagstifta om att jag skall ha en viss etisk övertygelse. Etiken är något man införlivar i sitt medvetande och tänkande av fri vilja (eller för att man inte har några alternativ). Den kan inte påtvingas dig mot din vilja (bortse här från hjärntvätt).Men lagstiftningen i sig har en etisk utgångspunkt (oavsett om du bedömer att den etiken är fel eller ej) och lagstiftningen påverkar ju rättsmedvetandet och därmed det etiska förhållningssättet. Lagstiftning och lagar påverkar alltså det etiska reflekterandet – även om uppfostran genom familj och skola har den största betydelsen i etikreflekterandet.
fredag, mars 24, 2006
Livrädd Reinfeldt
I dagens Svenska Dagbladet (24/3) går moderatledaren och hans gruppledare till attack på kristdemokraternas förslag angående fastighetsskatten. De gör det utan att redovisa förslaget i sin helhet och med en delvis falsk argumentering.
"För två av riksdagens partier, moderaterna och folkpartiet, är skatten av principiella skäl underkänd som en orättfärdig skatt.", skriver de.
Kristdemokraterna skulle alltså anse den som en rättfärdig skatt som partiet vill avskaffa? Hur snett får man egentligen argumentera? I själva verket kramar ju Reinfeldt och company fastighetsskatten som en viktig finansieringskälla för staten (se Reinfeldts stämmotal). Hur principiellt är det?
Men vi förstår - upproret i de moderata leden över m-ledarens faiblesse för fastighetsskatten har gjort ledningen livrädd och nu måste man markera. Skall vi i fortsättningen kasta oss över moderaterna i de delar vi inte delar m-synen? Reinfeldt rullar fram tunnor med krut åt statsministern (s). Ovärdigt!
"För två av riksdagens partier, moderaterna och folkpartiet, är skatten av principiella skäl underkänd som en orättfärdig skatt.", skriver de.
Kristdemokraterna skulle alltså anse den som en rättfärdig skatt som partiet vill avskaffa? Hur snett får man egentligen argumentera? I själva verket kramar ju Reinfeldt och company fastighetsskatten som en viktig finansieringskälla för staten (se Reinfeldts stämmotal). Hur principiellt är det?
Men vi förstår - upproret i de moderata leden över m-ledarens faiblesse för fastighetsskatten har gjort ledningen livrädd och nu måste man markera. Skall vi i fortsättningen kasta oss över moderaterna i de delar vi inte delar m-synen? Reinfeldt rullar fram tunnor med krut åt statsministern (s). Ovärdigt!
tisdag, februari 28, 2006
Olof Palmes felaktiga demokratisyn
I dessa dagar (speciellt idag) uppmärksammas politikern Olof Palme (s), som så brutalt mördades på öppen gata för 20 år sedan. Det finns förstås en hel del intressant att belysa i hans verksamhet. Han förde bl a ett principiellt resonemang som redan tidiga socialdemokrater var inne på och som befästes med honom och som fortfarande präglar svensk socialdemokrati.
Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.
Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.
Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.
Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.
Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...
Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.
Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.
Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.
Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.
Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...
söndag, februari 19, 2006
Om mesar och tuppar i KU-utfrågningarna
Som ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (11:e året för min del) är det intressant att ta del av kommentarerna kring KU:s utfrågningar med anledning av regeringens hantering av de svenska effekterna av tsunamikatastrofen.
Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.
En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.
Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.
KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.
De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...
Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.
En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.
Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.
KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.
De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...
lördag, januari 14, 2006
Ytlig Chile-analys
Här växer vänstern läser vi i Aftonbladet (13/1 2006). Ett av exemplen är Chile. Underlaget för påståendet är att det hittills har gått bra för den socialistiske presidentkandidaten Michelle Bachelet (avgörs imorgon söndag).
Analysen haltar. Det är nämligen inte socialistpartiet som växer så mycket utan center-vänster-koalitionen som verkar få majoritet. Det stora partiet i denna la Concertation är kristdemokraterna (och det har det varit sedan koalitionen startade sitt arbete). Man kan därför inte se Chile som en del i ett Latinamerikanskt mönster.
Koalitionen består av fyra partier. Presidentposten cirkulerar mellan dessa partiet. Efter Pinochet kom först kristdemokraterna Aylwin och Frei, sedan socialdemokraten Lagos och nu förmodligen socialisten Bachelet.
Men en sådan djupanalys av Aftonbladet hade väl varit för mycket begärt...
Analysen haltar. Det är nämligen inte socialistpartiet som växer så mycket utan center-vänster-koalitionen som verkar få majoritet. Det stora partiet i denna la Concertation är kristdemokraterna (och det har det varit sedan koalitionen startade sitt arbete). Man kan därför inte se Chile som en del i ett Latinamerikanskt mönster.
Koalitionen består av fyra partier. Presidentposten cirkulerar mellan dessa partiet. Efter Pinochet kom först kristdemokraterna Aylwin och Frei, sedan socialdemokraten Lagos och nu förmodligen socialisten Bachelet.
Men en sådan djupanalys av Aftonbladet hade väl varit för mycket begärt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)