Verkligheten tenderar att korrigera oss, men ibland tenderar vi som människor att blunda för verkligheten och föredrar att leva kvar i vår egen konstruerade värld. Därför är det intressant när den burdusa verkligheten krockar med idévärld och om vi då är beredda att göra omvärderingar och reflektera över det verkliga livet och dess konsekvenser.
Nina Björk är författare, litteraturkritiker på DN och doktorand vid Göteborgs universitet. Hon blev känd som feminist genom sin bok Under det rosa täcket (1996). Nina Björks utgångspunkt är att män och kvinnor är lika av naturen. Med andra ord är det kulturella faktorer som styr könsskillnaderna.
Hon tar även avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer tar hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserar över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt är att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av mijö och inte arv.
Hon har nu drabbats av verkligheten. I dagens söndagskolumn i DN kultur (050320) skriver hon om upplevelsen av eget barn:
"Ett spädbarn i min famn. Och i ett slag negerar detta spädbarn vårt samhälles allra heligaste ideal. Han är nämligen fullständigt hjälplös. Inte som ett misstag, utan i sin helt normala natur. Han är helt beroende. Inte för att det har blivit fel, utan för att det har blivit rätt. Det är ju så vi är. Det är så vi alla har varit. Överallt. I alla tider. Hjälplösa, beroende, utelämnade, oförmögna att klara oss själva. Jämfört med andra arter föds människobarn 'för tidigt' och kräver därför en ovanligt lång period av total omsorg från sina föräldrar. Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art. Kan det alltså i spädbarnets närhet vara ursäktat, till och med önskvärt, att begå det klassiska filosofiska felslutet och gå från den beskrivande nivån till den normativa? I samma stund som jag märker hur den nya människan är så vet jag också vad jag bör göra. Gränsen mellan beskrivning och värdering upphävs. Gränsen mellan natur och kultur går inte att upprätthålla."
Hon skriver att vår tid är besatt av att göra natur till kultur.
"Men vilka intressen ligger bakom dagens tilltro till en kultur som inte behöver rätta sig efter naturen? Vem tjänar på att vi ser människan som vore hon utan biologiska gränser?Fråga General Motors. Fråga plastkirurgen. Fråga varenda reklamare som du känner. Fråga Göran Persson. Fråga de som har satt tillväxten som övergripande politiskt mål. Alla bygger de på att vi glömmer någonting: förutsättningarna."
Se där: en förmåga till att reflektera över de faktiska omständigheterna. Att se människan som hon är och att försöka bygga samhället utifrån det perspektivet. Människans beroende av människor och andra naturliga utgångspunkter. Och som jag ser det bör samhällsarbetet för det goda samhället - det gemensamma bästa - bygga på analysen om människans värde, förutsättningar, behov och uppgift. Det värdeorienterade svaret i motsats till det förhärskande systemorienterade!
söndag, mars 20, 2005
torsdag, mars 10, 2005
Alliansparti eller isolat?
På den anonyma kristdemokratiska bloggen Syskonskap står följande kommentar:
"I likhet med namnkunniga statsvetare har Syskonskap på ett tidigt stadium konstaterat att alliansarbetet mellan de s.k. borgerliga partierna sker på kristdemokraternas bekostnad. Moderaterna rider på framgångsvågen som 'borgerlig opinionsbildare' medan folkpartisternas pinsamma och populistiska utspel - vilka ofta går stick i stäv med alliansens direktiv - duggar tätt. Och det ger utdelning i opinionssiffrorna!"
Det är en intressant analys. Gärna syskonskap, men inte med Alliansens övriga partier är den politiska slutsatsen! Intressant är att bloggen som stöd för sin åsikt åberopar ett antal icke nämnda statsvetare. Är det en brist på egen auktoritet och/eller analys?
De frågor som Syskonskap glömmer att ställa och ge svar på är bland annat: Vad är alternativet för en regeringsbildning? På vilket sätt kan Syskonskap dra slutsatser av något halvårs närmare samarbete i Alliansen? Sedan när finns det en tydlig koppling mellan opinionssiffror och valresultat?
Om man inte har rimliga svar på dessa frågor har man inte gjort någon analys alls. Hans Bergström gjorde 1988 en intressant uppdelning av politikområdena, nämligen i idépolitik, sakpolitik och maktpolitik. Det är en vägledande god indelning. Maktpolitiken handlar nämligen om vilka man skall samarbeta med för att få igenom åtminstone delar av sin politik. Det är en avvägning av pragmatisk natur och den är ofrånkomlig, såvida man inte vill tillbringa det politiska arbetet i ett isolat. Det handlar dessutom om grundsynen på politiken som en process - och dessvärre oftast en långsam sådan.
Varje seriöst parti måste hålla sig med en maktpolitik. Problemen dyker upp om det i sin tur innebär att sakpolitiken och idépolitiken skadas av detta. Sakpolitiska förändringar sker förstås i kompromisser mellan t ex allianspartier, men väljaren inser i allmänhet att sådant är nödvändigt. Idépolitiken får överhuvudtaget inte påverkas av ett parlamentariskt samarbete.
Om man har detta klart för sig kan man agera inom en allians för regeringsskifte med en tydlig profil. Det finns ingen automatik i att de partier som idag ser större ut skall ha det största utrymmet eller aktiviteten. Det beror på varje enskilt parti. Det finns en "kvävningsrisk" för varje alliansparti, men det beror inte på alliansen som sådan utan på det egna partiet. Den insikten tycks inte föresvävat bloggen Syskonskap.
Efter valet 1994 där kristdemokraterna var ytterst nära en katastrof skrev jag en analys i DN apropå regeringssamarbetet:
"Sitt-still-i-båten-syndromet utvecklades närmast till en tystnadens strategi. Jag har sagt det många gånger: tystnadens strategi är inte en politisk strategi. Partiets utåtriktade agerande, där det förekom, präglades i alltför hög grad av improvisationer. Men det är heller ingen strategi. Strategi handlar nämligen om långsiktighet, om att bevara handlingsfriheten, om att ta initativet, om att försöka leda utvecklingen. Inte om att bli ett rov för tillfälligheter."
Om man har denna grundinställning klar för sig och agerar efter den så är ett maktpolitiskt samarbete inget konstigt, snarare är det en central punkt för genomförandet av den egna politiken. Den insikten borde också bloggen Syskonskap tillägna sig.
"I likhet med namnkunniga statsvetare har Syskonskap på ett tidigt stadium konstaterat att alliansarbetet mellan de s.k. borgerliga partierna sker på kristdemokraternas bekostnad. Moderaterna rider på framgångsvågen som 'borgerlig opinionsbildare' medan folkpartisternas pinsamma och populistiska utspel - vilka ofta går stick i stäv med alliansens direktiv - duggar tätt. Och det ger utdelning i opinionssiffrorna!"
Det är en intressant analys. Gärna syskonskap, men inte med Alliansens övriga partier är den politiska slutsatsen! Intressant är att bloggen som stöd för sin åsikt åberopar ett antal icke nämnda statsvetare. Är det en brist på egen auktoritet och/eller analys?
De frågor som Syskonskap glömmer att ställa och ge svar på är bland annat: Vad är alternativet för en regeringsbildning? På vilket sätt kan Syskonskap dra slutsatser av något halvårs närmare samarbete i Alliansen? Sedan när finns det en tydlig koppling mellan opinionssiffror och valresultat?
Om man inte har rimliga svar på dessa frågor har man inte gjort någon analys alls. Hans Bergström gjorde 1988 en intressant uppdelning av politikområdena, nämligen i idépolitik, sakpolitik och maktpolitik. Det är en vägledande god indelning. Maktpolitiken handlar nämligen om vilka man skall samarbeta med för att få igenom åtminstone delar av sin politik. Det är en avvägning av pragmatisk natur och den är ofrånkomlig, såvida man inte vill tillbringa det politiska arbetet i ett isolat. Det handlar dessutom om grundsynen på politiken som en process - och dessvärre oftast en långsam sådan.
Varje seriöst parti måste hålla sig med en maktpolitik. Problemen dyker upp om det i sin tur innebär att sakpolitiken och idépolitiken skadas av detta. Sakpolitiska förändringar sker förstås i kompromisser mellan t ex allianspartier, men väljaren inser i allmänhet att sådant är nödvändigt. Idépolitiken får överhuvudtaget inte påverkas av ett parlamentariskt samarbete.
Om man har detta klart för sig kan man agera inom en allians för regeringsskifte med en tydlig profil. Det finns ingen automatik i att de partier som idag ser större ut skall ha det största utrymmet eller aktiviteten. Det beror på varje enskilt parti. Det finns en "kvävningsrisk" för varje alliansparti, men det beror inte på alliansen som sådan utan på det egna partiet. Den insikten tycks inte föresvävat bloggen Syskonskap.
Efter valet 1994 där kristdemokraterna var ytterst nära en katastrof skrev jag en analys i DN apropå regeringssamarbetet:
"Sitt-still-i-båten-syndromet utvecklades närmast till en tystnadens strategi. Jag har sagt det många gånger: tystnadens strategi är inte en politisk strategi. Partiets utåtriktade agerande, där det förekom, präglades i alltför hög grad av improvisationer. Men det är heller ingen strategi. Strategi handlar nämligen om långsiktighet, om att bevara handlingsfriheten, om att ta initativet, om att försöka leda utvecklingen. Inte om att bli ett rov för tillfälligheter."
Om man har denna grundinställning klar för sig och agerar efter den så är ett maktpolitiskt samarbete inget konstigt, snarare är det en central punkt för genomförandet av den egna politiken. Den insikten borde också bloggen Syskonskap tillägna sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)