På den anonyma kristdemokratiska bloggen Syskonskap står följande kommentar:
"I likhet med namnkunniga statsvetare har Syskonskap på ett tidigt stadium konstaterat att alliansarbetet mellan de s.k. borgerliga partierna sker på kristdemokraternas bekostnad. Moderaterna rider på framgångsvågen som 'borgerlig opinionsbildare' medan folkpartisternas pinsamma och populistiska utspel - vilka ofta går stick i stäv med alliansens direktiv - duggar tätt. Och det ger utdelning i opinionssiffrorna!"
Det är en intressant analys. Gärna syskonskap, men inte med Alliansens övriga partier är den politiska slutsatsen! Intressant är att bloggen som stöd för sin åsikt åberopar ett antal icke nämnda statsvetare. Är det en brist på egen auktoritet och/eller analys?
De frågor som Syskonskap glömmer att ställa och ge svar på är bland annat: Vad är alternativet för en regeringsbildning? På vilket sätt kan Syskonskap dra slutsatser av något halvårs närmare samarbete i Alliansen? Sedan när finns det en tydlig koppling mellan opinionssiffror och valresultat?
Om man inte har rimliga svar på dessa frågor har man inte gjort någon analys alls. Hans Bergström gjorde 1988 en intressant uppdelning av politikområdena, nämligen i idépolitik, sakpolitik och maktpolitik. Det är en vägledande god indelning. Maktpolitiken handlar nämligen om vilka man skall samarbeta med för att få igenom åtminstone delar av sin politik. Det är en avvägning av pragmatisk natur och den är ofrånkomlig, såvida man inte vill tillbringa det politiska arbetet i ett isolat. Det handlar dessutom om grundsynen på politiken som en process - och dessvärre oftast en långsam sådan.
Varje seriöst parti måste hålla sig med en maktpolitik. Problemen dyker upp om det i sin tur innebär att sakpolitiken och idépolitiken skadas av detta. Sakpolitiska förändringar sker förstås i kompromisser mellan t ex allianspartier, men väljaren inser i allmänhet att sådant är nödvändigt. Idépolitiken får överhuvudtaget inte påverkas av ett parlamentariskt samarbete.
Om man har detta klart för sig kan man agera inom en allians för regeringsskifte med en tydlig profil. Det finns ingen automatik i att de partier som idag ser större ut skall ha det största utrymmet eller aktiviteten. Det beror på varje enskilt parti. Det finns en "kvävningsrisk" för varje alliansparti, men det beror inte på alliansen som sådan utan på det egna partiet. Den insikten tycks inte föresvävat bloggen Syskonskap.
Efter valet 1994 där kristdemokraterna var ytterst nära en katastrof skrev jag en analys i DN apropå regeringssamarbetet:
"Sitt-still-i-båten-syndromet utvecklades närmast till en tystnadens strategi. Jag har sagt det många gånger: tystnadens strategi är inte en politisk strategi. Partiets utåtriktade agerande, där det förekom, präglades i alltför hög grad av improvisationer. Men det är heller ingen strategi. Strategi handlar nämligen om långsiktighet, om att bevara handlingsfriheten, om att ta initativet, om att försöka leda utvecklingen. Inte om att bli ett rov för tillfälligheter."
Om man har denna grundinställning klar för sig och agerar efter den så är ett maktpolitiskt samarbete inget konstigt, snarare är det en central punkt för genomförandet av den egna politiken. Den insikten borde också bloggen Syskonskap tillägna sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar