Grundlagsutredningen

Logik, sammanhang och kontext. Det är kanske sådant som gör att jag intresserar mig för de konstitutionella frågorna. Man kanske också blir yrkesskadad efter mer än 13 år i konstitutionsutskottet. I vilket fall har vi nu i grundlagsutredningen avslutat vårt arbete och avlämnat vårt betänkande.

Förslaget innebär ingen författningspolitisk revolution, men på många punkter tar vi avgörande steg i rätt riktning. Ingen kioskvältare men väl en god kompromiss enligt de små stegens filosofi. Det var förstås mycket lurpassande i det förhandlingsspelet tills vi visste att alla hade ambitionen att komma överens. Och har man den ambitionen så brukar det gå att komma överens – det är en erfarenhet jag har inte minst från arbetet i KU. Sju partier utan ens särskilda yttranden är överens.

Vi har haft en intressant resa och ett mycket kompetent kansli, som ibland har fått agera grindvakt mot en del hugskott och har försökt hålla ihop kontexten. Det är väldigt mycket i regeringsformen (och de andra grundlagarna) som bildar en systematisk helhet. Saker och ting är inte bara tillfälligheter, även om det finns några sådana där man inte kan hitta en rationell eller mer djupgående förklaring till att det är som det är (t ex spärrnivåerna i valen).

En förbättrad lagprövning är ett viktigt framsteg, egentligen är begreppet för snävt för det handlar om en juridisk normkontroll i efterhand. Men även förhandskontrollen förbättras genom lagrådets arbete. Det införs en proportionalitetsprincip för inskränkningar i den kommunala självstyrelsen och förslag på kommunsidan blir obligatoriska för lagrådsgranskning. Det är bra.

Personvalet i riksdagsvalet har ju närmast havererat; 22 procent av väljarna personröstade senast. Det där utgör ett problem, inte därför att små väl sammanhållna grupper kan få ett relativt enkelt genomslag utan därför att majoritetens preferenser inte ger utslag; man utnyttjar inte sin möjlighet. Därför är det synnerligen viktigt att personvalets effekter klargörs för väljaren och det ska ske på valsedeln, konsekvensen av detta är att valmyndigheten också måste bli bättre på att informera. Det var också villkoret för att jag skulle kunna gå med på sänkningen av personvalsspärren från åtta till fem procent i riksdagsvalet. Men självfallet måste partierna ta sitt ansvar för en komplett information.

Själv konstruerade jag ett bättre system med innebörden av att valsedlar som inte var kryssade enbart skulle räknas parti tillgodo utan påverkan på personsidan. En valsedel skulle alltså innehålla information om att om man inte kryssade påverkade man inte valet av dem som ska väljas. Ett sådant system kan inte ha några spärrar. Samtidigt ville jag att varje väljare skulle få upp till tre kryssmöjligheter – då skulle man också kunna få ett preferensutfall vid sammanräkningen. Alliansen och miljöpartiet var beredda att pröva min lösning men vänstersidan vågade inte – eller insåg inte fördelarna. I stället fick vi nöja oss med kompromissen.

Vid presskonferens under onsdagen sa vänsterpartisten att det också hade sitt intresse vad som inte togs upp i betänkande och nämnde som exempel skilda valdagar och monarkin. Och det har förstås sitt intresse. Själv aktualiserade jag en rad områden under resans gång, men fann mig ibland relativt ensam om att driva en linje. I fri- och rättighetskapitlet (kap 2 i regeringsformen) gör utredningen några stickprovsinsatser men har egentligen inte gjort någon samlad översyn och en sådan skulle behövas.

Fri- och rättigheterna är i huvudsak i 2 kap regeringsformen enbart gentemot det allmänna. Fri- och rättigheter mellan enskilda behandlas inte. Det hade jag velat. Jag hade också velat ha ett bredare diskrimineringsskydd i kapitlet, nu lägger man bara in den sexuella läggningen där men bortser ifrån andra diskrimineringskriterier såsom ålder, funktionshinder etc (som står uppräknat som målsättningar i 1 kap 2 § i regeringsformen). Det blir gärna så när den politiska korrektheten tar över de rationellt sakliga skälen. Jag hade också velat ha en möjlighet till inskränkning av föreningsfriheten för att underlätta lagstiftning mot rasistiska organisationer, maffia-liknande grupper och terrorristorganisationer. Men så blev det inte.

I målsättningsstadgandena (1:2 RF) hade jag gärna sett skrivningar om människovärdets okränkbarhet eller integritet – det skulle varit en idémässig värdegrund för det som sedan står i det andra kapitlet. Men om detta tog man ingen notis – en av allianskamrater kommenterade att detta var omöjligt på grund av att det skulle kopplas till abortdebatten. Det är förstås sakligt fel eftersom rätten till liv redan finns i Europakonventionen (som är svensk lag) och Europadomstolen medger aborträtten.

Intresset för att fördjupa sig i systemen för de nationella folkomröstningarna var också svagt, egentligen var det ingen mer än jag som intresserade sig för detta.

Däremot lyckades jag – och jag var väl den ende som var intresserad – att få in motivskrivningar som klargjorde att den nationella normgivningsmakten inte står i strid med den europiska normgivningen.

Men även om det finns utvecklingspotential till att skaffa Sverige en bättre grundlag så är ändå utredningens förslag en viktig milstolpe i denna utveckling. Förhoppningsvis kan betänkandet också bidra till ett större intresse för de grundläggande frågorna hur samhället styrs. Det är den goda kompromissen som för utvecklingen framåt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om grundlagsutredningen, politik, kristdemokraterna