Sent ska syndaren...

Sent ska syndaren vakna…

Idag läser jag i ett TT-telegram att justitieminister Morgan Johansson öppnar för att kriminalisera deltagande i en terroristorganisation och säger att det hittills har bedömts kunna krocka med den grundlagsfästa föreningsfriheten. Jaha, det är ju på tiden. I riksdagen och i medierna har jag sedan början på nittitalet drivit frågan om att kriminalisera deltagande i och stöd till kriminella organisationer (typ terroristorganisationer eller i övrigt organiserad brottslighet. Och när EU genomdrev det här kravet i ett direktiv försökte s-regeringen och även alliansen krypa undan genom snack om att hänvisa till stämpling och förberedelse till brott. T ex ansåg lagrådet att det inte var till fyllest. Det är illa när regeringsmakten tar 25 år på sig att överhuvudtaget öppna för det här. Tiden är kort om man vill genomföra en grundlagsändring (måste levereras i december och då kan det ändå inte träda i kraft förrän 2023)). I nedanstående artikel från november 2007 skriver jag om de här frågorna. Den återges nedan.

”Ett effektivt rättsmedel mot organiserad brottslighet

I grunden har den organiserade brottsligheten samma drivkrafter om snabb behovstillfredsställelse och bortseende från långsiktiga kostnader både för den enskilde och samhället som vanliga brott. Skillnaden består i allmänhet av en annan grad av impulsivitet. Det finns skilda former av organiserad brottslighet, en del av ideologisk karaktär (rasism och terrorism), andra av ren maffiakaraktär.

Den senaste tiden har uppmärksamheten riktats mot just denna typ av brottslighet. Jag behöver här inte trötta med exempel. Däremot finns det anledning att påminna om att det faktiskt finns verksamma medel som Sverige medvetet avstått från att använda sig av, trots att den diskussionen förs inom EU-kretsen. Nämligen möjligheten att kriminalisera den enskilda människans stöd eller delaktighet i kriminella organisationer. När svenska politiker i EU-arbetet möter de här frågeställningarna kan man vara med om att acceptera regelverk på området, men sedan gömmer man sig själv bakom klausuler om den nationella konstitutionella rätten och kan därmed avstå från det instrumentet.

Det är dags att ompröva den svenska naivismen på området. Javisst, det kräver grundlagsändring, men det måste vägas mot den nuvarande handfallenheten i den här brottsbekämpningen. Det löser inte alla problem men kan bli ett verkningsfullt verktyg.

Jag har personligen drivit den här frågan sedan börjat på 90-talet och sedermera har mitt parti – kristdemokraterna – följt upp den i motioner under oppositionstiden.

Förre JK Hans Stark fick av en tidigare regering uppdraget att titta på frågeställningen om organiserad rasism. Han levererade det betänkandet för 16 år sedan (SOU 1991:75) (min anm nu är det snart 26 år sedan). Inga andra än vi kristdemokrater har följt upp detta. Hans Starks förslag att kriminalisera enskilt deltagande i och/eller stöd till sådana organisationer är betydligt effektivare än ropen på förbud mot organisationer som sådana.

Eftersom Sverige saknar en generell organisationslagstiftning är det svårt - för att inte säga meningslöst - att direkt förbjuda rasistiska eller likvärdiga organisationer. Eftersom det inte finns specificerade bestämmelser om ideella föreningar så kan den förening som förbjuds idag, snabbt återuppstå under annat namn i morgon. Därför är det mycket effektivare att kriminalisera det enskilda deltagandet i den typen av organiserad verksamhet. Ett organisationsförbud skulle inte gå att upprätthålla.

Förslaget går ut på att den som deltar eller lämnar stöd till en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse - antingen genom att ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott – skall betraktas som kriminell i lagens mening.

Förslaget var riktat mot ”sammanslutningar som strävar efter att med våld eller liknande brottslighet mot person eller egendom förverkliga rasistiska syften” och det är ”den enskildes befattning” med sådana sammanslutningar som skall kriminaliseras. Kriterier för ingripande skall vara någon form av våld, hot eller tvång. Det finns alltså invävt en rad distinkta kriterier i förslaget.

Men modellen är användbar på all organiserad brottslighet, det må vara maffiagäng eller terroristorganisationer. Den organiserade rasismen är egentligen en yttring av det mer generella begreppet organiserad brottslighet eller med andra ord kriminella organisationer

Det grundläggande synsätt som utredningen anlägger om att sammanslutningen skall anses medverka eller uppmuntra till brottslighet som innebär hot, våld eller tvång kan anses vara tillräcklig som grund för ingripande. Detta synsätt är generellt till sin karaktär.

Det kan nämnas att den tyska strafflagen har ovanstående inriktning där begreppen är generella och inriktas på enskilds deltagande eller stöd för föreningar ”vars ändamål och verksamhet är inriktad på att begå straffbara handlingar”.

Kriminalisera man enskilds deltagande eller stöd till kriminella organisationer, så kommer det att kräva grundlagsförändringar vad gäller föreningsfriheten och en justering i brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen. Det är alltså hög tid att handla om vi skall kunna ha ett effektivt rättsmedel inom de närmaste åren.

Ingvar Svensson

Riksdagsledamot (kd)” (numera f d)

http://intressant.se/intressant

Decemberöverenskommelsen

När krutröken från den första debatten angående decemberöverenskommelsen nu håller på att lägga sig kan det vara dags att bena upp de olika frågeställningarna. Under en hel del år var mina barn trötta på mig för jag försökte ofta få dem att inse att man måste tänka runt hörnet. Men både i livet och i politiken måste man göra just det, dvs. se konsekvenserna på lite sikt.

Läget är följande: ett parti i riksdagen, Sverigedemokraterna, har bestämt sig för att frångå praxis i budgetomröstningarna (och om den ekonomiska politiken) och bedriva s k taktisk röstning. Denna taktik går ut på att fälla varje årsbudget eller vårens tilläggsbudget för att pressa fram eftergifter i migrationspolitiken. Innebörden av detta är att vi skulle få regeringskriser två gånger om året.

På detta kan politikerna i de andra partierna reagera på lite olika sätt

1. Inte göra någonting utan acceptera sakernas tillstånd. Troligen inte så många som hyllar den ståndpunkten.
2. Bilda en regering som har Sverigedemokraterna (SD) som stödparti. Inget av de andra partierna tycker att det är en bra idé.
3. Bilda en majoritetsregering med ett antal av de övriga partierna. Alternativt en minoritetsregering med stödpartier i riksdagen som skapar majoritet. Inte heller detta tycker dessa partier är bra idéer.
4. Justera riksdagsordningens regler för omröstning så att taktisk röstning inte går att använda. Problemet med ett sådant förfarande är att varje riksdagsledamot äger sitt mandat och kan fritt utöva sin rösträtt. Begränsningar här skulle kunna ses som en manipulation. Dessutom är det tveksamt om det skulle lösa det som är problemet.
5. De andra partierna kan möta SD:s förändrade praxis genom att själva ändra sin praxis för röstning för att på sätt möjliggöra för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Och det är just detta som sex partier nu gjort genom att den s k decemberöverenskommelsen.

Nu har det uppstått en kritisk efterdebatt om denna överenskommelse. Övertonerna har varit många och delvis osakliga. Min fråga till alla kritiker av överenskommelsen är: vilket alternativ av de ovan skulle ni valt? Eller finns det något annat alternativ? En kritik har varit att riksdagens majoritet inte kommer att avspeglas i besluten; är det då något av alternativen a-c som avses?

I överenskommelsen bör man skilja på statsministeromröstningar och budgetomröstningar. I den första gäller enligt Regeringsformen (grundlag) s k negativ parlamentarism, dvs den statsminister kan bli vald som inte har en majoritet emot sig. De sex partierna har enat sig kring att det block som är det relativt största i den frågan ska få statsministerposten genom att det andra blocket då lägger ner sina röster. Här vet vi att Vänsterpartiet aldrig kommer att rösta för en kandidat från Alliansen.

Vad gäller budgetfrågan gäller följande:

”Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”

 

Här finns två möjligheter och jag utgår då från nuvarande mandatperiod (utfallet efter 2018 vet ingen). Om Alliansen gemensamt lägger fram en alternativ budget till S-MP-regeringens så måste Alliansen avstå i slutvoteringen. Men observera ordet ”om”. Det vill säga att om Allianspartierna lägger var för sig budgetförslag så är det riskfritt för dem att också rösta på dem i voteringsomgångarna. Då behöver man inte avstå. Möjligen kan Allianspartierna ha ett behov av att skriva en gemensam reservation om den ekonomiska politiken (en brödtext om inriktning) och då måste man avstå på en sådan punkt.

 

Intressant är att om Allianspartierna var för sig lägger egna budgetförslag så behöver inte S-MP-regeringen något stöd från Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Däremot om Alliansen lägger en gemensam budgetmotion så måste V in i bilden för regeringen, för annars blir Alliansen ” den partikonstellation som är störst”.

 

Så är bakgrunden till det hela. Jag är numera närmast en åskådare i politiken och jag hade tyckt det varit spännande med ett extraval, men även en åskådare måste försöka tänka runt hörnet för risken för att vi får minoritetsregeringar framöver är påtaglig. Därför anser jag att överenskommelsen är bra. Dess kritiker borde klargöra vad som är deras alternativ!

http://intressant.se/intressant

Kan en riksdagsledamot rösta hur som helst?

Tänk er två fotbollslag i spel, låt oss kalla dem det blå laget och det röda laget. Plötsligt får en av backarna i det blå laget bollen i sitt eget straffområde. Alla förväntar sig att han nu ska spela bollen upp i bra position för anfall mot det röda laget. I stället vänder han sig om och skjuter mål i det egna målet.

Ingen skulle kalla honom för en bra lagspelare, inte heller hjälte eller att han hade ett sällsynt bra civilkurage. Jag tänka mig ett antal epitet om den mannen och de skulle inte vara särskilt positiva.

Det intressanta i sammanhanget är att om en riksdagsledamot beter sig på detta sätt så finns gärna en tendens att höja vederbörande till skyarna, tilldela hjältegloria eller som det hette i Dokument/Tisdag i Expressen (6 april): Politikerna som pekar finger åt partipiskan. Här talas det om partipiskor och lydnadskultur i negativa termer. Och man betecknas som modig om man går emot sin partigrupps linje, att man står upp för sina värderingar.

Jag har varit politiker i 46 år och är riksdagsledamot på det 15:e året (men jag kandiderar inte mer). I riksdagsgruppen talas det om att vi håller ihop gruppen och det har varit självklart för mig, lika väl som det är för den normale fotbollsspelaren. Men faktiskt har jag aldrig under alla dessa år läst någon analys om varför man ska hålla ihop gruppen. Så varför inte göra ett försök till det. Hur fri är man som riksdagsledamot att rösta efter eget huvud?

Formellt sett är det inte krav på att en riksdagsledamot ska ingå i en riksdagsgrupp. Formellt sett är det också så att varje riksdagsledamot – så snart vederbörande är vald – helt förfogar över sitt mandat och sitt röstande i riksdagen. I grunden handlar det dock om ett moraliskt förhållningssätt i förhållande till det parti som möjliggjort att man blivit invald. Som bekant är det idag i praktiken inte möjligt för ett enmansparti att bli invalt i riksdagen; man blir invald genom att man fått förtroendet att stå på ett partis lista. Man har helt enkelt fått ett förtroende från ett parti att företräda partiet. Det vill säga man företräder inte sig själv.

Det är omöjligt för en enskild riksdagsledamot att ha överblick i alla frågor som beslutas om i riksdagen. Därför litar vi i riksdagsgruppen på att vår representant i respektive utskott företräder partiets linje där och därför kan vi utöva denna tillit genom att stödja vår partikamrats ställningstaganden när utskottens betänkanden blir föremål för omröstning i riksdagens kammare.

Ibland dyker det upp kontroversiella frågor och då diskuteras de i riksdagsguppen, vi fastställer en partilinje och alla förväntas rösta utifrån detta beslut, som ibland kan innebära något slags kompromiss. Kompromisser sker inom partigrupper, mellan partier i utskott och inte minst mellan partier som sitter i regeringsställning. Politiken fungerar inte utan kompromisser. Och det är i denna process som vi har goda möjligheter att påverka. Det är tålamodskrävande men det fungerar.

För att ett parti eller partigrupp ska delta i en regeringsbildning förutsätts det att partigruppen uppträder som en enhet. Det är denna som ingår kompromisser inom regeringskoalitionen och det förutsätts att alla enheterna stöttar koalitionens gemensamma beslut. Något annat vore ohållbart. När man ingått i en sådan relation kan man sedan inte komma springande och hävda att nu gör jag som jag själv vill. Vem skulle vilja regera landet i en sådan situation?

Varje samarbete innebär ju alltid en inskränkning av de enskilda parternas självständighet – annars är det inget samarbete. Man kan inte samtidigt både vara beroende och oberoende. Detta gäller också inom en partigrupp och mellan partigrupper i en regeringskoalition. Som enskild riksdagsledamot ingående i en sådan situation kan jag inte hålla på att rösta än hit och än dit. Jag har ett ansvar för de samarbeten jag ingår i. Det ansvaret är moraliskt - inte juridiskt.

Jag har under mina år som riksdagsledamot nu och då fått rösta mot min övertygelse i någon sakfråga; helt enkelt därför att jag insett i vilket sammanhang jag ingår i. Jag har inte gjort det för att jag har ett okänsligare samvete än någon annan utan därför att jag vet att det hela inte fungerar om jag inte gör det. Så vad är det för problem med att vara en lagspelare i politiken.

För någon tid sedan skrev jag en artikel i det här ämnet i tidningen Dagen. I en av kommentarna jag fick mail-vägen var en fråga om inte personvalet hade någon roll för en friare röstning. Det enkla svaret är att ett personval endast innebär att rangordningen på valsedeln ändras, man tillhör fortfarande samma parti och har samma förpliktelser mot det partiet som de andra som blivit valda. Det finns inga privilegier för de som lyckats passera personvalsspärren.

http://intressant.se/intressant