Sent ska syndaren...

Sent ska syndaren vakna…

Idag läser jag i ett TT-telegram att justitieminister Morgan Johansson öppnar för att kriminalisera deltagande i en terroristorganisation och säger att det hittills har bedömts kunna krocka med den grundlagsfästa föreningsfriheten. Jaha, det är ju på tiden. I riksdagen och i medierna har jag sedan början på nittitalet drivit frågan om att kriminalisera deltagande i och stöd till kriminella organisationer (typ terroristorganisationer eller i övrigt organiserad brottslighet. Och när EU genomdrev det här kravet i ett direktiv försökte s-regeringen och även alliansen krypa undan genom snack om att hänvisa till stämpling och förberedelse till brott. T ex ansåg lagrådet att det inte var till fyllest. Det är illa när regeringsmakten tar 25 år på sig att överhuvudtaget öppna för det här. Tiden är kort om man vill genomföra en grundlagsändring (måste levereras i december och då kan det ändå inte träda i kraft förrän 2023)). I nedanstående artikel från november 2007 skriver jag om de här frågorna. Den återges nedan.

”Ett effektivt rättsmedel mot organiserad brottslighet

I grunden har den organiserade brottsligheten samma drivkrafter om snabb behovstillfredsställelse och bortseende från långsiktiga kostnader både för den enskilde och samhället som vanliga brott. Skillnaden består i allmänhet av en annan grad av impulsivitet. Det finns skilda former av organiserad brottslighet, en del av ideologisk karaktär (rasism och terrorism), andra av ren maffiakaraktär.

Den senaste tiden har uppmärksamheten riktats mot just denna typ av brottslighet. Jag behöver här inte trötta med exempel. Däremot finns det anledning att påminna om att det faktiskt finns verksamma medel som Sverige medvetet avstått från att använda sig av, trots att den diskussionen förs inom EU-kretsen. Nämligen möjligheten att kriminalisera den enskilda människans stöd eller delaktighet i kriminella organisationer. När svenska politiker i EU-arbetet möter de här frågeställningarna kan man vara med om att acceptera regelverk på området, men sedan gömmer man sig själv bakom klausuler om den nationella konstitutionella rätten och kan därmed avstå från det instrumentet.

Det är dags att ompröva den svenska naivismen på området. Javisst, det kräver grundlagsändring, men det måste vägas mot den nuvarande handfallenheten i den här brottsbekämpningen. Det löser inte alla problem men kan bli ett verkningsfullt verktyg.

Jag har personligen drivit den här frågan sedan börjat på 90-talet och sedermera har mitt parti – kristdemokraterna – följt upp den i motioner under oppositionstiden.

Förre JK Hans Stark fick av en tidigare regering uppdraget att titta på frågeställningen om organiserad rasism. Han levererade det betänkandet för 16 år sedan (SOU 1991:75) (min anm nu är det snart 26 år sedan). Inga andra än vi kristdemokrater har följt upp detta. Hans Starks förslag att kriminalisera enskilt deltagande i och/eller stöd till sådana organisationer är betydligt effektivare än ropen på förbud mot organisationer som sådana.

Eftersom Sverige saknar en generell organisationslagstiftning är det svårt - för att inte säga meningslöst - att direkt förbjuda rasistiska eller likvärdiga organisationer. Eftersom det inte finns specificerade bestämmelser om ideella föreningar så kan den förening som förbjuds idag, snabbt återuppstå under annat namn i morgon. Därför är det mycket effektivare att kriminalisera det enskilda deltagandet i den typen av organiserad verksamhet. Ett organisationsförbud skulle inte gå att upprätthålla.

Förslaget går ut på att den som deltar eller lämnar stöd till en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse - antingen genom att ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott – skall betraktas som kriminell i lagens mening.

Förslaget var riktat mot ”sammanslutningar som strävar efter att med våld eller liknande brottslighet mot person eller egendom förverkliga rasistiska syften” och det är ”den enskildes befattning” med sådana sammanslutningar som skall kriminaliseras. Kriterier för ingripande skall vara någon form av våld, hot eller tvång. Det finns alltså invävt en rad distinkta kriterier i förslaget.

Men modellen är användbar på all organiserad brottslighet, det må vara maffiagäng eller terroristorganisationer. Den organiserade rasismen är egentligen en yttring av det mer generella begreppet organiserad brottslighet eller med andra ord kriminella organisationer

Det grundläggande synsätt som utredningen anlägger om att sammanslutningen skall anses medverka eller uppmuntra till brottslighet som innebär hot, våld eller tvång kan anses vara tillräcklig som grund för ingripande. Detta synsätt är generellt till sin karaktär.

Det kan nämnas att den tyska strafflagen har ovanstående inriktning där begreppen är generella och inriktas på enskilds deltagande eller stöd för föreningar ”vars ändamål och verksamhet är inriktad på att begå straffbara handlingar”.

Kriminalisera man enskilds deltagande eller stöd till kriminella organisationer, så kommer det att kräva grundlagsförändringar vad gäller föreningsfriheten och en justering i brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen. Det är alltså hög tid att handla om vi skall kunna ha ett effektivt rättsmedel inom de närmaste åren.

Ingvar Svensson

Riksdagsledamot (kd)” (numera f d)

http://intressant.se/intressant

Förnyelse är bara ett ord

Det finns ett mantra som tycks upprepas i den interna partidebatten – förnyelse. Ibland åtföljs det av ord som förändring eller förändringsprocesser. Men förnyelse är bara ett ord om det inte finns en substans bakom. Bara retorik.

Ibland används kravet på behov av förnyelse och förändring som täckmantel för den egna personens position och betydelse. Jag har sett dem komma och gå under alla år jag varit engagerad i partiet. Positionssökarna lämnar sällan några spår efter sig. De vill ha makt och inflytande men vet inte så ofta vad de ska använda makten till.

Förnyelse- och förändringsprocesser i ett parti ställer höga krav. Det behövs ett oändligt tålamod, det behövs en oändlig envishet och det behövs en tydlig målbild. En substans som säger vad det är man vill åstadkomma. Man måste veta vad man vill. Det duger inte med det som sagan om Alice i Underlandet uppvisar när Alice frågar katten vilken väg hon ska ta. Det beror vart du vill komma svarar katten och får svaret att det inte spelar så stor roll. Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, blir kattens råd.

Vägvalet spelar roll. Om man vet vart man vill. Jag har upplevt många förändringsprocesser i partiet. Den största var den som startade någon gång på 1980-talet och fortsatte en bra bit in på 90-talet. Det var vägen från ett ”allmänkristligt” parti till ett ideologiskt förankrat kristdemokratiskt parti. Det var ingen lätt förändringsväg och frågan kanske är om vi fortfarande har en bit kvar på den vägen – även om det är den huvudfåran som gäller.

I en sådan process får man räkna med att bli misskrediterad och ifrågasatt. Men det gäller att tålmodigt arbeta vidare om man vill åstadkomma något, om man vill komma en bit närmare målbilden.

Politiska partier är mänskliga organisationer, fyllda av ofullkomliga människor som ibland stretar åt olika håll och uppnår politiska mognad i olika takt. Att få sådana organisationer att uppnå en inre harmoni är centralt om man vill nå politiska framgångar. Det är när ett parti står enat bakom sina grundläggande mål och har en inre stabilitet som möjligheten till valframgångar finns. Ett sådant parti har inte råd med personstrider, därför att de minskar förtroendet hos väljarna.

Inte heller har vi råd med tomt prat om förnyelse utan målbild. Talet om förnyelse som saknar bakomliggande substans får mig att tänka på det gamla ordspråket: ”En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.”

Ovanstående är en ledarkrönika i Kristdemokraten nr 16/2015 den 16 april

Decemberöverenskommelsen

När krutröken från den första debatten angående decemberöverenskommelsen nu håller på att lägga sig kan det vara dags att bena upp de olika frågeställningarna. Under en hel del år var mina barn trötta på mig för jag försökte ofta få dem att inse att man måste tänka runt hörnet. Men både i livet och i politiken måste man göra just det, dvs. se konsekvenserna på lite sikt.

Läget är följande: ett parti i riksdagen, Sverigedemokraterna, har bestämt sig för att frångå praxis i budgetomröstningarna (och om den ekonomiska politiken) och bedriva s k taktisk röstning. Denna taktik går ut på att fälla varje årsbudget eller vårens tilläggsbudget för att pressa fram eftergifter i migrationspolitiken. Innebörden av detta är att vi skulle få regeringskriser två gånger om året.

På detta kan politikerna i de andra partierna reagera på lite olika sätt

1. Inte göra någonting utan acceptera sakernas tillstånd. Troligen inte så många som hyllar den ståndpunkten.
2. Bilda en regering som har Sverigedemokraterna (SD) som stödparti. Inget av de andra partierna tycker att det är en bra idé.
3. Bilda en majoritetsregering med ett antal av de övriga partierna. Alternativt en minoritetsregering med stödpartier i riksdagen som skapar majoritet. Inte heller detta tycker dessa partier är bra idéer.
4. Justera riksdagsordningens regler för omröstning så att taktisk röstning inte går att använda. Problemet med ett sådant förfarande är att varje riksdagsledamot äger sitt mandat och kan fritt utöva sin rösträtt. Begränsningar här skulle kunna ses som en manipulation. Dessutom är det tveksamt om det skulle lösa det som är problemet.
5. De andra partierna kan möta SD:s förändrade praxis genom att själva ändra sin praxis för röstning för att på sätt möjliggöra för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Och det är just detta som sex partier nu gjort genom att den s k decemberöverenskommelsen.

Nu har det uppstått en kritisk efterdebatt om denna överenskommelse. Övertonerna har varit många och delvis osakliga. Min fråga till alla kritiker av överenskommelsen är: vilket alternativ av de ovan skulle ni valt? Eller finns det något annat alternativ? En kritik har varit att riksdagens majoritet inte kommer att avspeglas i besluten; är det då något av alternativen a-c som avses?

I överenskommelsen bör man skilja på statsministeromröstningar och budgetomröstningar. I den första gäller enligt Regeringsformen (grundlag) s k negativ parlamentarism, dvs den statsminister kan bli vald som inte har en majoritet emot sig. De sex partierna har enat sig kring att det block som är det relativt största i den frågan ska få statsministerposten genom att det andra blocket då lägger ner sina röster. Här vet vi att Vänsterpartiet aldrig kommer att rösta för en kandidat från Alliansen.

Vad gäller budgetfrågan gäller följande:

”Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”

 

Här finns två möjligheter och jag utgår då från nuvarande mandatperiod (utfallet efter 2018 vet ingen). Om Alliansen gemensamt lägger fram en alternativ budget till S-MP-regeringens så måste Alliansen avstå i slutvoteringen. Men observera ordet ”om”. Det vill säga att om Allianspartierna lägger var för sig budgetförslag så är det riskfritt för dem att också rösta på dem i voteringsomgångarna. Då behöver man inte avstå. Möjligen kan Allianspartierna ha ett behov av att skriva en gemensam reservation om den ekonomiska politiken (en brödtext om inriktning) och då måste man avstå på en sådan punkt.

 

Intressant är att om Allianspartierna var för sig lägger egna budgetförslag så behöver inte S-MP-regeringen något stöd från Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Däremot om Alliansen lägger en gemensam budgetmotion så måste V in i bilden för regeringen, för annars blir Alliansen ” den partikonstellation som är störst”.

 

Så är bakgrunden till det hela. Jag är numera närmast en åskådare i politiken och jag hade tyckt det varit spännande med ett extraval, men även en åskådare måste försöka tänka runt hörnet för risken för att vi får minoritetsregeringar framöver är påtaglig. Därför anser jag att överenskommelsen är bra. Dess kritiker borde klargöra vad som är deras alternativ!

http://intressant.se/intressant

Ta tag i idépolitiken!

Ledarkrönika i Kristdemokraten 2014 nr 42:

För många, många år sedan ställde jag ut en prognos att när Kristdemokraterna väl etablerade sig på riksplanet skulle partiet alltid vara störst just i riksdagsvalen jämfört med de lokala valen. Detta var långt före riksdagstiden. Tanken bakom detta vara att idépolitiken är partiets signum och det borde vara främst detta man uppmärksammar i de rikspoliitiska valen. Jag tog i sammanhanget Centerpartiet som ett motexempel som då hade en stor lokal förankring men inte alltid lyckades så bra i riksdagsvalen.

Min tes har egentligen bekräftats sedan 1985 vad gäller Kristdemokraterna. Inga våldsamma skillnader, bortsett från 1998, men tesen har stämt. Utom just i år, 2014. Inte heller här är det våldsamma skillnader, men faktiskt är det så att partiet gick allra bäst i landstingsvalet.

Kanske, kanske finns det anledning att fundera lite utifrån min grundläggande tes om att partiets signum är idépolitiken. Och det kan knappast ha undgått någon att partiet inte lyckades profilera sig idépolitiskt i det nu genomförda valet. Egentligen inte så konstigt eftersom partiets företrädare har fått lägga ner väldigt mycket energi på att förklara och försvara Alliansens politik. Då blir det inte så mycket tid över till den egna politiken, framförallt inte idépolitiken.

Det är svårt att sitta i en koalitionsregering med allt kompromissande att tydligt profilera det egna partiets grundläggande syn. Det är faktiskt svårt för alla koalitionspartners. Det kommer partierna i den nuvarande regeringen att få erfara.

Nu är det här historia. Men ibland kan det vara bra att blicka bakåt för att ta avstamp för framtiden. Jag tror att den kristdemokratiska idépolitiken har sprängkraft och utgör en stabil grund för kommande valframgångar. Då får man inte låta defaitismen och missmodet få fritt spelrum. Vi som varit med lite längre kommer väl ihåg situationen 1987. Efter den misslyckade samverkan med Centerpartiet och de otroligt låga opinionssiffrorna var det flera som i det läget funderade på att lägga ner partiet. Tur var väl att vi inte gjorde det. Deppigt värre var det också efter 1994 års val, men det förbyttes i segerrus 1998. Nu tror jag att det gäller att ta tag i den ideologiska skolningen och att utveckla idépolitiken. Våra idéer tillhör framtiden!

Därför några visdomsord ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

”Det är när morgonglansen bytts i middagströtthet, när benmusklerna skälva vid anspänningen, vägen tycks oändlig och plötsligt ingenting vill gå riktigt som du önskar – det är då du inte får tveka.”

Att se möjligheterna

Jättar är inte vad vi tror att de är. Samma egenskaper som ser ut att ge dem styrka ger ofta upphov till stor svaghet.

Orden kommer från den Skavlan-aktuelle Malcolm Gladwell i boken David och Goliat. I den granskar han företeelser där vi ställs inför mäktiga motståndare av skilda slag, t ex arméer, funktionshinder, motgångar, förtryck m.m. Det kan förstås även vara politiska motståndare eller medtävlare.

I grunden handlar boken om strategi. I korsord brukar ordet strategi användas som synonym till taktik. Men det är egentligen fel. Strategi är en fråga om att välja taktik beroende på vad situationen kräver. Ofta har vi inte en fungerande strategi därför att vi fokuserar på svårigheterna i stället för på möjligheterna. Vi låter oss skrämmas av Goliat, när vi borde insett att han var ett tacksamt mål bl.a. på grund av sin tunga och klumpiga utrustning.

Gladwell är också intressant när han försöker analysera fördelar och nackdelar i strategin. Och det har effekter på den praktiska politiken. T.ex. kan man fråga sig att om man har en miljon kronor blir man då lyckligare om man får ytterligare en miljon kronor? För ca 45 år sedan läste jag nationalekonomi och fick då lära mig lagen om avtagande gränsnytta (nu säger man nog marginalnytta). Om man får ett äpple kan det vara välsmakande och kanske också det andra men sedan avtar intresset snabbt att äta äpplen. Gränsnyttan avtar. Och man blir nog inte lyckligare av den andra miljonen.

Detta förhållande kan beskrivas i en inverterad U-kurva (dvs. i ett upp-och-nervänt U). Gladwell menar att vi lever i en U-formad värld (fast upp och ner). Men i det praktiska livet – även det politiska – glömmer vi gärna bort sådana enkla fakta. Mer av samma medicin ger inte alltid mer botande effekt. Kanske det till och med har motsatt effekt.

Tydliga sådan inverterade U-effekter finns på det politiska området. Ett par analyseras av Gladwell. Det är de generella påståendena att göra klasserna mindre är bra för undervisningen eller att hårdare straff minskar brottsligheten. Som allmängiltiga påståenden har de inget stöd i verkligheten. Det är förstås klart att klasser inte kan vara hur stora som helst eller hur små som helst, det finns förstås intervall som kan vara optimala, men det visar sig att lärarkvaliteten är av mycket större betydelse. Likadant har förstås straff betydelse upp till en viss nivå.

Sådana intressanta samband borde erinra oss om vad vår förste partiledare Birger Ekstedt brukade säga: det gäller att se i det som synes ske…

(Ovanstående är en ledarkrönika i Kristdemokraten vecka 8)

http://intressant.se/intressant

En sammanhängande rätt

Regeringar är ofta begränsade av att producera text och politiskt samförstånd i lagstiftningsprocessen och så ska de dessutom svara upp mot de tillkännagivanden som parlamenten gör. Många gånger är det dag-för-dag-händelser som styr och det ger alltför lite utrymme för utveckling och koordinering av lagstiftningen. Det där förhållandet riskerar att ge oss dåliga lagar och dålig rättsystematik.  

--Rättsnormer alstras allt fortare, ofta utan att någon tänker på lagstiftningsverksamhetens slutmål. Det rättsliga tänkandet löper risken att förvandlas till ett icke sammanhängande konglomerat av tillfälliga problemlösningar, skriver framlidne lundaprofessorn  Aleksander Peczenik i sitt verk Vad är rätt? om detta problem.

I det moderna rättstänkandet är det centralt att finna en balans mellan stabilitet och flexibilitet, eller mellan förutsebarhet och rättvisa. Vi godkänner helt enkelt inte en lag eller rättstillämpningsakt i ett enskilt fall om dess resultat är oförutsebart eller klart och tydligt orättvist.

Trots sådana krav ser vi exempel på att lagstiftaren skapar lagar som är svårtolkade och inte tydligt förutsebara, t ex den om att verksamhet vid ratten (läs mobiler) inte får inverka menligt på bilkörningen. Vad är menligt? Ja, det överlåter man till rättstillämparen att avgöra, dvs domstolarna. Man kan inte klaga på bristen på otydlighet!

Men det är väl som Peczenik säger: Inte ens lagstiftaren är fri att värdera olika mål utan måste begränsa sig till de mål för vilkas förverkligande det finns tillräckliga medel.

Man kan uttrycka det på ett annat sätt. Lagstiftaren (dvs regering och riksdag) skall så långt möjligt eftersträva det etiskt önskvärda men måste också ha insikten att det är det politiskt möjliga som avgör omfattningen av insatserna. Den praktiska verkligheten kan ibland vara svår att hantera, så svår att man väljer den bekväma vägen. Och så underminerar man begreppet förutsebarhet.

Och det finns ett växande problem bakom allt detta: Som jag skrev i någon tidigare krönika är det alltför få lagstiftare som intresserar sig för lagstiftningen och därmed för att vi får ett sammanhängande tänkande på det rättsliga området. I alltför hög grad är det opportunismen och populismen (och ointresset) som styr lagarnas tillkomst.

Detta kan man förstås ändra på – i alla fall på sikt. I grunden handlar det om hur de politiska partierna för den inre idédebatten på det rättsliga området och så handlar det om vilka företrädare som nomineras i de allmänna valen.

 

========

Ovanstående är en publicerad ledarkrönika i Kristdemokraten 51/52 2013

 

Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/lagar" rel="tag">lagar

, http://bloggar.se/om/riksdagen" rel="tag">riksdagen, http://bloggar.se/om/f%F6rutsebarhet" rel="tag">förutsebarhet

 

 

http://intressant.se/intressant

 

 

Vinter-OS i Sotji och tv-sändningarna

Evenemangslista. Såg ordet för någon vecka sedan. Det var länge sedan sist. Och det handlar om Sotji 2014 – vinter-OS (Sochi heter det officiellt). MTG har köpt sändningsrättigheterna och svensk public-service som sänt i 60 år står utan ens ackrediteringsmöjligheter. TV-tittarna som bara har de fria kanalerna kommer inte att kunna se OS.

Det hade man kunnat om den förra regeringen och den nuvarande varit på alerten. För det finns nämligen en möjlighet för  regeringen att upprätta en evenemangslista. Och i tillkomsten av denna lag var jag i allra högsta grad inblandad  – man kan säga att utan mig hade lagen inte kommit till.

Men först något om lagens innebörd. Den återfinns i radio- och tv-lagen, 5 kap 9 §:

Den som sänder TV-program och som innehar den exklusiva rätten till en TV-sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild vikt för det svenska  samhället får inte, om   han  sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige utestängs från möjligheten att i fri  TV se evenemanget i direktsändning eller, om det  finns  saklig grund till det, med en mindre tidsförskjutning, De evenemang som avses är sådana  som   inträffar högst en gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sverige.

Om regeringen fixar en sådan lista måste den delges EU-kommissionen som ska publicera den i EU:s officiella tidning.

Den förra s-regeringen la på hösten 1998 förslag på den här lagstiftningen. Moderaterna var de enda som motionsvis motsatte sig detta. Svensk idrotts inkomstmöjligheter skulle minska genom en sådan lista hävdades det. I utskottet (KU) fick de stöd av folkpartiet och något oväntat av vänsterpartiet. S, mp, c och kd var för. Men sedan hände något.

Vid höstens kungamiddag dök Bo Lundgren (M)  upp och var mäkta förgrymmad  i frågan. Vår partiledning utsattes dessutom för påtryckningar från idrotts-Sverige. Och helt hastigt inkallades ett extra gruppmöte för vår partigrupp tidigt på morgonen när frågan skulle upp i kammaren, vi skulle byta fot och rösta nej. Därmed skulle förslaget falla. Men det är inte helt enkelt att köra över mig. Jag vägrade att i det läget gå på avslagslinjen, någon annan skulle få ta det. Men det ansågs inte heller bra. Kompromissen som jag föreslog var att jag i mitt anförande skulle ställa ett antal frågor till kulturministern, om de inte besvarades nöjaktigt skulle jag begära återremiss. Så blev det. Jag ställde frågorna och de besvarades nöjaktigt så jag begärde inte återremiss. Men jag hade väckt frågan så återremissen begärdes av Kenneth Kvist (V). Och den blev ett faktum eftersom det finns ett minoritetsskydd för återremiss.

Så landade frågan på mitt bord. Efter diskussioner med främst fotbollsförbundet landade jag i att föreslå att lagen antogs åtföljt av ett särskilt tillkännagivande från riksdagen. Det formulerades på följande sätt:

När det gäller idrottsevenemang där rättigheter upplåtits av inhemska arrangörer har de problem som en lista är tänkt att lösa hittills inte varit för handen. Arrangörerna har försökt göra evenemangen tillgängliga för en väsentlig del av befolkningen - detta i såväl deras egna som deras sponsorers intresse. Med hänsyn till svensk idrotts ekonomi och konkurrenskraft anser utskottet därför att idrottsevenemang i Sverige där rättigheter upplåts av inhemska arrangörer skall lämnas utanför en  eventuell   lista. Utskottet förutsätter att regeringen inhämtar riksdagens godkännande om någon annan bedömning aktualiseras. Enligt utskottets mening bör detta ges regeringen till känna.

Nu visade det sig att moderaterna och folkpartiet tillsammans med vänsterpartiet stödde min linje i andra hand. Därmed hade vi majoritet. Intressant var att inför beslutet i kammaren hade s+mp+c  en avslagsreservation på tilläggsbeslutet, m+fp en mot principen om lista och v ett särskilt yttrande mot principen om lista. Kd var alltså enda partiet för kompromissen men fick alltså stöd i andra hand varför det också blev riksdagens beslut, vilket gäller än idag.

Varför har det då inte blivit en evenemangslista? En tjänsteman på SvT berättade en gång för mig att den dåvarande s-regeringen inte trodde att EU-kommissionen skulle godkänna en lista med den begränsningen. Men det vet man inte. Dessutom är ett tillkännagivande inte rättsligt bindande för regeringen, vidare kan regeringen nu efter 14 år också inhämta riksdagens godkännande för en annan ordning. Men varken den tidigare eller nuvarande regeringen har agerat i frågan. Därför blir det inga OS-sändningar i de fria kanalerna i vinter, möjligen skulle regeringen kunna agera inför sommar-OS 2016.