lördag, juli 30, 2005
Förväxla inte kristdemokrati med konservatism
Det finns en del som har en tendens att förväxla kristdemokrati med konservatism, eller tror att det är samma sak. Ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Roland Poirier Martinsson, gör ett något förvirrat inlägg på detta tema i dagens SvD (30/7 2005). Han skriver om kristdemokraterna:
"Partiet bär inom sig två huvudstråk, ett välfärdsstatligt och ett konservativt. Så länge det är fallet kommer det inte att vara den konservative väljarens självklara val.Alf Svenssons livsuppgift som politiker var att föra partiet bort från det konfessionella mot det politiska. Göran Hägglunds motsvarande uppgift blir att ta ställning för konservatismen mot status quo."
Faktum är att alla kristdemokratiska partier är välfärdspartier och det utifrån uppsättningen grundläggande värden, där människovärdet är det mest centrala. Men kristdemokratin är inte centralistisk (vilket idékonservatismen är). Kristdemokrater ser människan utifrån hennes värde, förutsättningar, behov och uppgift. Samhället ses som byggande i gemenskaper, där familjen är den mest centrala och bärande. Det är sant som Poirier Martinsson skriver att tomrummet mellan stat och individ, där staten kan antingen vara socialistisk eller konservativ och individfokus är liberalt, har skapat en kulturell sprängkraft. Och denna gemenskapssyn som efterfrågas ligger nära kristdemokraternas synsätt. Men den har inte något med konservatismen att göra. Det är en missuppfattning.
Vid årets kristdemokratiska riksting behandlas just skiljelinjerna och partistyrelsen klargjorde följande :
"Konservatismens negativa inställning till utopier och dess värnande om institutioner och vilja att bevara samhälleliga traditioner leder ibland människor att förväxla kristdemokrati med konservatism eller att hävda att konservativa idéer är något som hör hemma inom den kristdemokratiska idétraditionen. Trots de likheter som kan antas föreligga vid en enklare granskning, är kristdemokrati och konservatism två olika och självständiga idétraditioner. Till skillnad från konservatismen betonar kristdemokratin att det är människan och inte staten som är bärare av värden. Som kristdemokrater anser vi att sociala värden och etiska normer bäst förvaltas av familjen och andra små naturliga gemenskaper i det civila samhället och att staten ska stödja dem i denna uppgift."
Det finns för övrigt en tendens att behandla alla ideologier som grenar utifrån de tre; socialism, liberalism och konservatism. Det är naivt! Vem har fastslagit att det bara finns tre ideologiska familjer?
onsdag, juli 06, 2005
Granskande journalister - ett skämt?
Det där med att det skulle bildas ett nytt politiskt parti, Kulturpartiet, var en kul grej. Ett antal artistprofiler presenterade det på ett seriöst sätt. Men det hela var ett skämt. Journalisterna gick dock på det. Det visar hur seriöst arbetet i de kretsarna är. Det är en myt att vi har en journalistkår som granskar på djupet. Javisst, finns det undantag, men de tenderar att bli allt färre. Och visst är journalister ofullkomliga människor - som vi andra -som kan begå misstag. Men deras granskning - om den finns - tenderar att bli opportunistisk.
Grävande journalistik har kanske hög status, men någon sådan på bredden är väldigt sällsynt. En och annan gräver förstås, men då endast för att bevisa en viss tes ( t ex ansatserna hos Uppdrag granskning och de tidigare Reportrarna). Detta senare har mer formen av kampanjournalistik. Saklighet, allsidighet och relevans kombinerat med djup är en raritet. Det är yta och förväntade eller oförutsedda avvikelser som profileras.
Inte heller de politiska kommentatorerna imponerar. De är ofta förutsägbara och hamnar inte så sällan fel i analysen. Kanske borde de någon gång ställa sig frågan: kommenterar jag verkligen det jag avser att kommentera? I stället agerar de ofta som vore de sportreportrar.
Ett par exempel som bekräftar mina teser: Inför valet 1991 var jag i praktiken den ende heltidsanställde politiske tjänstemannen på partikansliet (utöver partisekreteraren). Och jag oroade mig för journalisternas granskning av partiet inför valet - jag visste nämligen om den avgörande svagheten då hos partiet. Men inte blev det någon granskning att tala om - de ägnade sig huvudsakligen åt att vara hovreportrar hos Ny demokrati.
Det andra är från mitten av 90-talet. Det var en hätsk mediepolitisk debatt mot förslagen att kriminalisera innehav av barnpornografi. Men den fördes ofta utan någon grundläggande kunskap om vad Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen står för. Jag fick ägna mycken tid att undervisa de journalister som intervjuade mig i frågan (satt med i utredningen i ämnet) och det var på områden som var fundamentala för att kritik skulle kunna framföras.
Den gamle TV-reporterna Herbert Söderström sa vid ett tillfälle vid ett internt seminarium med personalen på tidningen Samhällsgemenskap (numera Kristdemokraten) att i journalisternas bokhyllor finns förvånansvärt lite litteratur om journalistik. Han hade och kanske har fortfarande rätt på den punkten?
Grävande journalistik har kanske hög status, men någon sådan på bredden är väldigt sällsynt. En och annan gräver förstås, men då endast för att bevisa en viss tes ( t ex ansatserna hos Uppdrag granskning och de tidigare Reportrarna). Detta senare har mer formen av kampanjournalistik. Saklighet, allsidighet och relevans kombinerat med djup är en raritet. Det är yta och förväntade eller oförutsedda avvikelser som profileras.
Inte heller de politiska kommentatorerna imponerar. De är ofta förutsägbara och hamnar inte så sällan fel i analysen. Kanske borde de någon gång ställa sig frågan: kommenterar jag verkligen det jag avser att kommentera? I stället agerar de ofta som vore de sportreportrar.
Ett par exempel som bekräftar mina teser: Inför valet 1991 var jag i praktiken den ende heltidsanställde politiske tjänstemannen på partikansliet (utöver partisekreteraren). Och jag oroade mig för journalisternas granskning av partiet inför valet - jag visste nämligen om den avgörande svagheten då hos partiet. Men inte blev det någon granskning att tala om - de ägnade sig huvudsakligen åt att vara hovreportrar hos Ny demokrati.
Det andra är från mitten av 90-talet. Det var en hätsk mediepolitisk debatt mot förslagen att kriminalisera innehav av barnpornografi. Men den fördes ofta utan någon grundläggande kunskap om vad Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen står för. Jag fick ägna mycken tid att undervisa de journalister som intervjuade mig i frågan (satt med i utredningen i ämnet) och det var på områden som var fundamentala för att kritik skulle kunna framföras.
Den gamle TV-reporterna Herbert Söderström sa vid ett tillfälle vid ett internt seminarium med personalen på tidningen Samhällsgemenskap (numera Kristdemokraten) att i journalisternas bokhyllor finns förvånansvärt lite litteratur om journalistik. Han hade och kanske har fortfarande rätt på den punkten?
lördag, juni 11, 2005
Obstruktion Berit Andnor (s)
Idag lördag den 11 juni 2005 skrev socialminister Berit Andnor (s) om det s k Flicka-projektet i Svenska Dagbladet. Hon gör något så intressant som att kommentera vad ett enat Konstitutionsutskott i riksdagen hade för bedömning för en del av projektet, nämligen detta med att "hänga ut" vissa ansvariga utgivare- Hon skrev:
"Utan att gå in på KU:s bedömning kan jag säga att det i sak är viktigt att se att både medierna och vi politiker är aktörer i den offentliga debatten.Vi måste därför kunna delta i en diskussion kring ansvaret för att så många unga tjejer mår dåligt, utan att någon ropar 'censur' direkt. Det vore välgörande om vi kunde sätta fokus på hur vi löser problemet, i stället för på formerna för diskussionen."
Problemet för socialministern är att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen just är till för att sätta ut formerna för diskussionen. Jag citerar ur KU:s betänkande 2004/05:KU20:
"Tryckfrihetsförordningen är ett konstitutionellt skydd för den medborgerliga friheten att begagna tryckta skrifter som medel för ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vad ämne som helst. Skyddet gäller i
princip mot det allmänna. Såväl i praxis som i doktrinen har åtskilliga gånger betonats vikten av att straff och andra sanktioner i anledning av innehållet i en tryckt skrift inte får utmätas annat än enligt tryckfrihetsförordningen
och i den processuella ordning som tryckfrihetsförordningen föreskriver och att varje form av repressalier för bruk eller missbruk av tryckfriheten som tillgrips av en myndighet i annan ordning är att anse som otillåten. Några åtgärder som hindrar tryckning eller utgivning av en skrift får enligt tryckfrihetsförordningen inte heller förekomma. Även åtgärder som verkar väsentligt försvårande eller ekonomiskt förlustbringande kan
sålunda vara otillåtna. Samma grundsatser gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen."
KU:s slutsats blir att åtgärden att ”hänga ut” medieprofiler inom ramen för ett av regeringen drivet projekt innebär enligt utskottets uppfattning ett förfarande som inte står i god överensstämmelse med principerna för tryck- och yttrandefriheten. Utskottet anser med hänsyn till tryck- och yttrandefrihetens grundläggande roll i samhället att åtgärden borde ha undvikits.
Men enligt Berit Andnor bör tydligen ändamålet helga medlen även om de bryter mot principerna för yttrandefriheten. Göran Persson skulle kunna "lösa ett problem" genom att ge Berit Andnor en kurs i principerna för yttrandefriheten och för hur skyddet gentemot det allmänna är formaliserat.
"Utan att gå in på KU:s bedömning kan jag säga att det i sak är viktigt att se att både medierna och vi politiker är aktörer i den offentliga debatten.Vi måste därför kunna delta i en diskussion kring ansvaret för att så många unga tjejer mår dåligt, utan att någon ropar 'censur' direkt. Det vore välgörande om vi kunde sätta fokus på hur vi löser problemet, i stället för på formerna för diskussionen."
Problemet för socialministern är att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen just är till för att sätta ut formerna för diskussionen. Jag citerar ur KU:s betänkande 2004/05:KU20:
"Tryckfrihetsförordningen är ett konstitutionellt skydd för den medborgerliga friheten att begagna tryckta skrifter som medel för ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vad ämne som helst. Skyddet gäller i
princip mot det allmänna. Såväl i praxis som i doktrinen har åtskilliga gånger betonats vikten av att straff och andra sanktioner i anledning av innehållet i en tryckt skrift inte får utmätas annat än enligt tryckfrihetsförordningen
och i den processuella ordning som tryckfrihetsförordningen föreskriver och att varje form av repressalier för bruk eller missbruk av tryckfriheten som tillgrips av en myndighet i annan ordning är att anse som otillåten. Några åtgärder som hindrar tryckning eller utgivning av en skrift får enligt tryckfrihetsförordningen inte heller förekomma. Även åtgärder som verkar väsentligt försvårande eller ekonomiskt förlustbringande kan
sålunda vara otillåtna. Samma grundsatser gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen."
KU:s slutsats blir att åtgärden att ”hänga ut” medieprofiler inom ramen för ett av regeringen drivet projekt innebär enligt utskottets uppfattning ett förfarande som inte står i god överensstämmelse med principerna för tryck- och yttrandefriheten. Utskottet anser med hänsyn till tryck- och yttrandefrihetens grundläggande roll i samhället att åtgärden borde ha undvikits.
Men enligt Berit Andnor bör tydligen ändamålet helga medlen även om de bryter mot principerna för yttrandefriheten. Göran Persson skulle kunna "lösa ett problem" genom att ge Berit Andnor en kurs i principerna för yttrandefriheten och för hur skyddet gentemot det allmänna är formaliserat.
måndag, maj 23, 2005
Åsa Petersens fördomar
Ledarskribenter är ett märkligt släkte. Kampen mot det de tror är fördomar och fobier avlöjar obarmhärtigt deras egna fördomar och fobier.
Så där skulle man kunna skriva med den logik som är Åsa Petersens i Aftonbladets Söndagsrösten (22 maj 2005). Men så där kan man inte skriva. Ledarskribenter är olika och en del av dem är ganska logiska och kloka. Alla har vi fördomar och vi vet inte alltid om dem förrän någon eller något avslöjar dem för oss. En god regel som Gunnar Myrdal en gång lärde mig genom sin bok Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen (1968) är att inse att alla bär med sig värderingar - medvetna eller omedvetna. De omedveta är besvärligast.
Åsa Petersen skriver så här i AB: "Det går en rak linje mellan kristdemokrater som väser att homosexualitet är onormalt, pingstpastorer som talar om homosexuella som cancersvulster och tonårskillar som knackar bögar/spöar flator. Homofobiska kristdemokrater kan inte hållas ansvariga för hatbrotten, men dom har anledning att känna sig ansvariga."
Åsa Petersen kan gärna förklara varför ett parti som i grundlagen vill ha ett rättsligt skydd för dem som diskrimineras på grund av bl a sexuell identitet skulle bestå av homofober? Sanningen är att Åsa Petersen är grymt okunnig om kristdemokrater och kristdemokratin. Hon försöker spinna på sina fördomar, inte bara mot kristdemokrater utan också mot pingstpastorer - hon har ingen aning om att väldigt många sådana tagit avstånd från uttalanden om cancersvulst. I stället söker hon skapa något slags guilt-by-association med något slags förment beviskedja. Så avslöjar hon sina egna fördomar.
Det finns en alternativ förklaring. Åsa Petersen vill smutskasta kristdemokrater och då är alla knep tillåtna. I så fall är frågan vem som "väser".
Hon borde hållas ansvarig för det hon skriver. Men troligen - trots att hon kan stava till ordet - vet hon inte vad det innebär. Det är också väldigt vanligt och normalt...
Så där skulle man kunna skriva med den logik som är Åsa Petersens i Aftonbladets Söndagsrösten (22 maj 2005). Men så där kan man inte skriva. Ledarskribenter är olika och en del av dem är ganska logiska och kloka. Alla har vi fördomar och vi vet inte alltid om dem förrän någon eller något avslöjar dem för oss. En god regel som Gunnar Myrdal en gång lärde mig genom sin bok Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen (1968) är att inse att alla bär med sig värderingar - medvetna eller omedvetna. De omedveta är besvärligast.
Åsa Petersen skriver så här i AB: "Det går en rak linje mellan kristdemokrater som väser att homosexualitet är onormalt, pingstpastorer som talar om homosexuella som cancersvulster och tonårskillar som knackar bögar/spöar flator. Homofobiska kristdemokrater kan inte hållas ansvariga för hatbrotten, men dom har anledning att känna sig ansvariga."
Åsa Petersen kan gärna förklara varför ett parti som i grundlagen vill ha ett rättsligt skydd för dem som diskrimineras på grund av bl a sexuell identitet skulle bestå av homofober? Sanningen är att Åsa Petersen är grymt okunnig om kristdemokrater och kristdemokratin. Hon försöker spinna på sina fördomar, inte bara mot kristdemokrater utan också mot pingstpastorer - hon har ingen aning om att väldigt många sådana tagit avstånd från uttalanden om cancersvulst. I stället söker hon skapa något slags guilt-by-association med något slags förment beviskedja. Så avslöjar hon sina egna fördomar.
Det finns en alternativ förklaring. Åsa Petersen vill smutskasta kristdemokrater och då är alla knep tillåtna. I så fall är frågan vem som "väser".
Hon borde hållas ansvarig för det hon skriver. Men troligen - trots att hon kan stava till ordet - vet hon inte vad det innebär. Det är också väldigt vanligt och normalt...
söndag, maj 22, 2005
Uppfostran och verklighetsflykt
I en söndagskolumn i DN (22 maj 2005) skriver Nina Björk om nya upplevelser i sina kontakter med barnens värld.
"Men samtidigt som vi fostras, liksom samhällsmedborgare i alla tider har gjort det, är kännetecknen på den moderna fria människan att hon inte lyder några andra lagar än dem hon ger sig själv. De gemensamma värderingarna kan därför inte längre predikas ut, inte ges i utantilläxa. De måste liksom växa inifrån."
Hon citerar litteraturvetaren Terry Eagleton om att de yttre maktstrukturerna måste ersättas av inre känslostrukturer. Slutsatsen är att "pö om pö, försiktigt, försiktigt, lite här och lite där skapar vi en människa som lär sig att inte bara lyssna på utan även känna som sin tid".
Javisst, det är internalisering det handlar om, dvs. det tidiga successiva införlivandet av det omgivande samhällets etik och föreställningar. I dagens medievärld är det där ingen lätt uppgift för föräldrar att genomföra den viktiga värdeöverföringen till sina barn och bygga upp den inre självkontrollen. Det är just under de 6-8 första åren som barnen präglas för livet som vuxna. Ingen yttre samhällelig kontroll kan någonsin ersätta den inre självkontrollen, det som vi ibland kallar samvete. Den etiken är nödvändig eftersom den bygger på ömsesidighet i relationerna. Utan den kan ett samhälle inte fungera.
Det är alltså viktigt och nödvändigt att vi börjar intressera oss för hur samhällsgrunden mår. Alla utstuderade och snygga byggnadsverk rasar ju samman om grunden är rutten. Det är på tiden - för att använda en argumentering från Det Naturliga Steget på sin tid - att vi slutar upp med bladverksresonemang och börjar intressera oss för rotsystemet.
Att tro att arbetet med att göra den nya generationen redo att möta livet på ett bra sätt skulle vara fritt från ansträngning eller att det skulle kunna ske utan en väl tilltagen kvantitet av tid är bara verklighetsflykt. Det som skall växa inifrån, som Nina Björk skriver, måste vara planterat där och ha en god jordmån.
"Men samtidigt som vi fostras, liksom samhällsmedborgare i alla tider har gjort det, är kännetecknen på den moderna fria människan att hon inte lyder några andra lagar än dem hon ger sig själv. De gemensamma värderingarna kan därför inte längre predikas ut, inte ges i utantilläxa. De måste liksom växa inifrån."
Hon citerar litteraturvetaren Terry Eagleton om att de yttre maktstrukturerna måste ersättas av inre känslostrukturer. Slutsatsen är att "pö om pö, försiktigt, försiktigt, lite här och lite där skapar vi en människa som lär sig att inte bara lyssna på utan även känna som sin tid".
Javisst, det är internalisering det handlar om, dvs. det tidiga successiva införlivandet av det omgivande samhällets etik och föreställningar. I dagens medievärld är det där ingen lätt uppgift för föräldrar att genomföra den viktiga värdeöverföringen till sina barn och bygga upp den inre självkontrollen. Det är just under de 6-8 första åren som barnen präglas för livet som vuxna. Ingen yttre samhällelig kontroll kan någonsin ersätta den inre självkontrollen, det som vi ibland kallar samvete. Den etiken är nödvändig eftersom den bygger på ömsesidighet i relationerna. Utan den kan ett samhälle inte fungera.
Det är alltså viktigt och nödvändigt att vi börjar intressera oss för hur samhällsgrunden mår. Alla utstuderade och snygga byggnadsverk rasar ju samman om grunden är rutten. Det är på tiden - för att använda en argumentering från Det Naturliga Steget på sin tid - att vi slutar upp med bladverksresonemang och börjar intressera oss för rotsystemet.
Att tro att arbetet med att göra den nya generationen redo att möta livet på ett bra sätt skulle vara fritt från ansträngning eller att det skulle kunna ske utan en väl tilltagen kvantitet av tid är bara verklighetsflykt. Det som skall växa inifrån, som Nina Björk skriver, måste vara planterat där och ha en god jordmån.
onsdag, maj 04, 2005
Relevans i journalistik?
Svenska Dagbladet har de senaste dagarna startat en debatt om pressfriheten både på ledarsidan och på debattsidan. Vad man försöker påvisa är problemen med en ökande tystnad och växande sekretessbestämmelser. En angreppspunkt är ett förslag till rambeslut inom EU avseende en tids lagring av trafikuppgifter (telefon och data) för att kunna använda dem för brottsbekämpning. Konturerna är väl knappast klara om konsekvenserna med detta, men de kan tydligen redan tidigt kritiseras.
Det är givetvis centralt att beakta integritetsaspekterna för den enskilde i detta senare fall och alla andra och givetvis skall vi slå vakt om offentlighetsprincipen. En sak när det gäller offentlighetsprincipen är att medieutvecklingen genom datoriseringen och Internetanvändningen skapat en delvis annorlunda situation. Det gnälls exempelvis över att passfotona nu har ett skaderekvisit som gör att man inte enkelt kan hämta hem dem till redaktionerna. Men vem har någonsin analyserat om fotona skall ses som offentlig handling och vem bland pressen och övriga medier har analyserat graden av integritetsskydd när det gäller den egna bilden.
Balansgången mellan allmänintresset och enskildas integritet är väl inte helt utan problem hos dagens medier. Jag skulle vilja säga att det råder en obalans i hela systemet - helt enkelt därför att våra medier sällan har någon förståelse för begreppen relevans och allsidighet. Undantagen blir allt färre.
Det journalistiska tänkandet skapas givetvis genom utbildning men också genom det klimat och den generella policy som kännetecknar dagens redaktioner. Det är förbluffande hur lika man tänker inom de journalistiska kretsarna. När drevet går går det över hela landet. Pluralismen finns förstås men den dominerar knappast. Det som präglar mediebilden är likformigheten i beteenden och vinklingar. Kanske är detta en produkt av den vältrimmade strömlinjeformade enhetsstaten som under århundraden formats i symbios mellan stat och kyrka? I vilket fall är det viktigt att debatten kring mediernas framtida kvalitativa roll blir en del av samhällsdebatten.
Allsidighet och relevans borde vara inte bara modeord utan bli en substans inom svensk journalistik. Vägen dit är förstås lång, men någon gång borde man ta ut kompassriktningen åt det hållet. Det skulle gynna den integritetspolitik som medierna ibland åberopar gentemot myndigheterna. Men det är förstås svårt att se bjälken i det egna ögat...
Det är givetvis centralt att beakta integritetsaspekterna för den enskilde i detta senare fall och alla andra och givetvis skall vi slå vakt om offentlighetsprincipen. En sak när det gäller offentlighetsprincipen är att medieutvecklingen genom datoriseringen och Internetanvändningen skapat en delvis annorlunda situation. Det gnälls exempelvis över att passfotona nu har ett skaderekvisit som gör att man inte enkelt kan hämta hem dem till redaktionerna. Men vem har någonsin analyserat om fotona skall ses som offentlig handling och vem bland pressen och övriga medier har analyserat graden av integritetsskydd när det gäller den egna bilden.
Balansgången mellan allmänintresset och enskildas integritet är väl inte helt utan problem hos dagens medier. Jag skulle vilja säga att det råder en obalans i hela systemet - helt enkelt därför att våra medier sällan har någon förståelse för begreppen relevans och allsidighet. Undantagen blir allt färre.
Det journalistiska tänkandet skapas givetvis genom utbildning men också genom det klimat och den generella policy som kännetecknar dagens redaktioner. Det är förbluffande hur lika man tänker inom de journalistiska kretsarna. När drevet går går det över hela landet. Pluralismen finns förstås men den dominerar knappast. Det som präglar mediebilden är likformigheten i beteenden och vinklingar. Kanske är detta en produkt av den vältrimmade strömlinjeformade enhetsstaten som under århundraden formats i symbios mellan stat och kyrka? I vilket fall är det viktigt att debatten kring mediernas framtida kvalitativa roll blir en del av samhällsdebatten.
Allsidighet och relevans borde vara inte bara modeord utan bli en substans inom svensk journalistik. Vägen dit är förstås lång, men någon gång borde man ta ut kompassriktningen åt det hållet. Det skulle gynna den integritetspolitik som medierna ibland åberopar gentemot myndigheterna. Men det är förstås svårt att se bjälken i det egna ögat...
söndag, april 24, 2005
Ulvskogs (s) konstiga matematik
Partisekreterare Marit Ulvskog (s) kommenterar idag (24/4) i DN sitt partis dåliga utgångsläge med att jämföra med 1997 och valet 1998. Hon säger:
"Det såg lika illa ut 1997, men vi vann ändå valet 1998."
I valet 1994 fick socialdemokraterna 45,3 procent av rösterna och 161 mandat. I valet 1998 fick socialdemokraterna 36,4 procent av rösterna och 131 mandat. Det vill säga en förlust på 8,9 procent och ett minskat antal mandat med 30.
Inte undra på att den svenska skolan blir allt sämre när en ledande företrädare för regeringspartiet (och tidigare minister) inte kan skilja på minus och plus.
Så vi får alltså hoppas att socialdemokraterna "vinner" nästa val på detta Ulvskogssätt. Det vore en ren vinst för Sverige i alla fall!
"Det såg lika illa ut 1997, men vi vann ändå valet 1998."
I valet 1994 fick socialdemokraterna 45,3 procent av rösterna och 161 mandat. I valet 1998 fick socialdemokraterna 36,4 procent av rösterna och 131 mandat. Det vill säga en förlust på 8,9 procent och ett minskat antal mandat med 30.
Inte undra på att den svenska skolan blir allt sämre när en ledande företrädare för regeringspartiet (och tidigare minister) inte kan skilja på minus och plus.
Så vi får alltså hoppas att socialdemokraterna "vinner" nästa val på detta Ulvskogssätt. Det vore en ren vinst för Sverige i alla fall!
lördag, april 23, 2005
Pagrotsky i klaveret
När det dyker upp en nyhet som bekräftar ens egna fördomar gäller det att var snabb att utnyttja den. Och man bör göra det innan nyhetsbubblan spricker. Utbildningsminister Leif Pagrotsky har gått i den fällan. I dagens DN (23/4) skriver han om en doktorsavhandling som sägs peka på att friskoleeleverna får högre betyg än vad deras kunskaper medger. Det utnyttjar Pagrotsky till max. Nu minsann bör man ha antagningsprov för friskoeelever när de söker vidare.
Det påminner om Thomas Östros reaktion som kommenterade att Skolverket inte lyckats bekräfta misstankar om missförhållanden på de religiösa friskolorna. Eftersom det inte gick att få hans misstankar bekräftade aviserade han regelförändring till dessa skolors nackdel. Det var någon slags omvänd bevisföring. Det är väl sådant som kallas intellektuell kapacitet?
Pagrotsky har nog en del problem. Det visar sig nämligen att friskoleeleverna klarar de nationella proven bättre än de från den kommunala skolan. Möjligen kan bättre sådana resultat också ge upphov till högre betyg. Eller?
Det behövs nog antagningsprov för statsråd. Möjligen kompletterat med omdömesanalys.
Det påminner om Thomas Östros reaktion som kommenterade att Skolverket inte lyckats bekräfta misstankar om missförhållanden på de religiösa friskolorna. Eftersom det inte gick att få hans misstankar bekräftade aviserade han regelförändring till dessa skolors nackdel. Det var någon slags omvänd bevisföring. Det är väl sådant som kallas intellektuell kapacitet?
Pagrotsky har nog en del problem. Det visar sig nämligen att friskoleeleverna klarar de nationella proven bättre än de från den kommunala skolan. Möjligen kan bättre sådana resultat också ge upphov till högre betyg. Eller?
Det behövs nog antagningsprov för statsråd. Möjligen kompletterat med omdömesanalys.
onsdag, april 20, 2005
Morgan Johanssons (s) naiva vetenskapssyn
Det finns ett statsråd som heter Morgan Johansson. Han skriver idag (20/4) på SvD:s Brännpunkt om farorna med religionen. Att religionen finns med i samhällsbilden ser han som ett bakslag för vetenskap och förnuftstro.
Kärnan tror han ligger i skillnaden mellan religiös tro och humanistisk grundsyn. Det behövs en kamp mot religiösa dogmer och en ny upplysningstid, påstår han.
Därmed röjer han en naiv och inskränk syn på både vetenskap och religion. Så där resonerar väl ungefär en elev i mellanstadiet. Vetenskapen har redan förklarat allt, så därför behövs bara den för ett gott liv.
Låt mig först säga att dogmatism och fanatism inte är typiska för religioner - de finns överallt där det finns människor - av en eller annan anledning inskränkta sådana De finns i socialdemokratin, hos liberaler och bland kristdemokrater och givetvis i de religiösa rörelserna. Kommunismen och nazismen har visat sig innehålla de värsta fanatikerna/dogmatikerna i modern tid, som har kostat många miljoner människoliv och omfattande kränkningar av människovärdet.
Morgan Johansson tycks tro att en humanistisk grundsyn uppstår av sig själv. Så lite begriper han av hur en kultursyn byggs upp. Den humanistiska synen har ju utvecklats inom religionerna - främst kristendomen. Han är med andra ord inte medveten om hur hans egna värderingar uppstått. Arbetarrörelsen i Sverige sprang dessutom fram ur ett enagemang hos frikyrkliga rörelser och nykterhetsrörelser. Det var ju först senare som partiet lade sig till med en i vissa delar marxistisk retorik, som lett till en konfliktyta med religionen. Morgan Johansson borde gå hem och läsa på historien!
Men okunnigheten är en sak. Hans vetenskapssyn är ju oerhört naiv för att inte säga pinsam. Det gäller att ha klart för sig att det vi kallar förnuft inte är ljuset i sig. Likt en lins, en spegel eller ett prisma kan förnuftet bryta en sanningsstråle. Men det är inte säkert att det är helheten som den bilden förmedlar. Den teologiska imperialism som länge härskade i västvärlden har nu ersatts av en vetenskaplig imperialism och det är den som Morgan Johansson gör sig till tolk för. Viktor E Frankl säger att den verkliga faran när det gäller vetenskapen är inte att vetenskapsmännen förlorat universaliteten utan i deras anspråksfullhet: "det djupt beklagliga är inte så mycket det faktum att vetenskapsmännen specialiserar sig utan snarare att specialisterna generaliserar".
De deskriptiva vetenskaperna blir ovetenskapliga eller illegitima när de hänger sig åt omfattande förklarande teorier vilka varken kan verifieras eller falsifieras genom experiment. Sådana vetenskaper är inte vetenskap utan tro, förklarade ekonomen och filosofen E.F. Schumacher på 70-talet.
Morgan Johansson borde läsa sin forne partikamrat Gunnar Myrdal. Professor Gunnar Myrdal tar upp de här frågeställningarna i sin bok "Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen" (1968). Fakta organiserar inte sig själva till begrepp och teorier endast genom att man ser på dem; utanför en referensram av begrepp och teorier finns inga vetenskapliga data, bara kaos. Det ligger ett oundvikligt a priori-element i allt vetenskapligt arbete, skriver Myrdal. Frågor måste ställas innan svar kan ges. Alla frågor är uttryck för vårt intresse för världen - de är i grunden värderingar. Existensen av en stomme positiv vetenskaplig kunskap som är oberoende av värderingar kallar Myrdal för naiv empirism.
Vetenskapsmannen är ju inte frigjord från t ex traditionen inom det egna vetenskapsområdet. Den kan ju vara grundad medvetet eller omedvetet på vissa moralfilosofier. Det är faktiskt intressant att Gunnar Myrdal här tar avstånd från den positivism som Axel Hägerström stod bakom. Han konstaterar också något fundamentalt för all vetenskap: all brist på kunskap tenderar - i likhet med all kunskap - att vara opportunistisk.
Morgan Johansson har förstås ett syfte med sin artikel. Det är de religiösa friskolorna han vill åt. Vad annars? Vad jag förstår är han inne på farlig mark eftersom vår grundlag i fri- och rättighetskapitlet har en enda oinskränkbar rättighet, nämligen religionsfriheten. Dessutom finns det i Europakonventionen - som är svensk lag - ett krav på att staten skall tillförsäkra föräldrarna rätten att uppfostra sina barn i enligthet med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Morgan Johansson kanske är ute efter att alla barn skall uppfostras bara enligt hans socialistiska övertygelse? Frågan är vem som är dogmatiker egentligen.
Kärnan tror han ligger i skillnaden mellan religiös tro och humanistisk grundsyn. Det behövs en kamp mot religiösa dogmer och en ny upplysningstid, påstår han.
Därmed röjer han en naiv och inskränk syn på både vetenskap och religion. Så där resonerar väl ungefär en elev i mellanstadiet. Vetenskapen har redan förklarat allt, så därför behövs bara den för ett gott liv.
Låt mig först säga att dogmatism och fanatism inte är typiska för religioner - de finns överallt där det finns människor - av en eller annan anledning inskränkta sådana De finns i socialdemokratin, hos liberaler och bland kristdemokrater och givetvis i de religiösa rörelserna. Kommunismen och nazismen har visat sig innehålla de värsta fanatikerna/dogmatikerna i modern tid, som har kostat många miljoner människoliv och omfattande kränkningar av människovärdet.
Morgan Johansson tycks tro att en humanistisk grundsyn uppstår av sig själv. Så lite begriper han av hur en kultursyn byggs upp. Den humanistiska synen har ju utvecklats inom religionerna - främst kristendomen. Han är med andra ord inte medveten om hur hans egna värderingar uppstått. Arbetarrörelsen i Sverige sprang dessutom fram ur ett enagemang hos frikyrkliga rörelser och nykterhetsrörelser. Det var ju först senare som partiet lade sig till med en i vissa delar marxistisk retorik, som lett till en konfliktyta med religionen. Morgan Johansson borde gå hem och läsa på historien!
Men okunnigheten är en sak. Hans vetenskapssyn är ju oerhört naiv för att inte säga pinsam. Det gäller att ha klart för sig att det vi kallar förnuft inte är ljuset i sig. Likt en lins, en spegel eller ett prisma kan förnuftet bryta en sanningsstråle. Men det är inte säkert att det är helheten som den bilden förmedlar. Den teologiska imperialism som länge härskade i västvärlden har nu ersatts av en vetenskaplig imperialism och det är den som Morgan Johansson gör sig till tolk för. Viktor E Frankl säger att den verkliga faran när det gäller vetenskapen är inte att vetenskapsmännen förlorat universaliteten utan i deras anspråksfullhet: "det djupt beklagliga är inte så mycket det faktum att vetenskapsmännen specialiserar sig utan snarare att specialisterna generaliserar".
De deskriptiva vetenskaperna blir ovetenskapliga eller illegitima när de hänger sig åt omfattande förklarande teorier vilka varken kan verifieras eller falsifieras genom experiment. Sådana vetenskaper är inte vetenskap utan tro, förklarade ekonomen och filosofen E.F. Schumacher på 70-talet.
Morgan Johansson borde läsa sin forne partikamrat Gunnar Myrdal. Professor Gunnar Myrdal tar upp de här frågeställningarna i sin bok "Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen" (1968). Fakta organiserar inte sig själva till begrepp och teorier endast genom att man ser på dem; utanför en referensram av begrepp och teorier finns inga vetenskapliga data, bara kaos. Det ligger ett oundvikligt a priori-element i allt vetenskapligt arbete, skriver Myrdal. Frågor måste ställas innan svar kan ges. Alla frågor är uttryck för vårt intresse för världen - de är i grunden värderingar. Existensen av en stomme positiv vetenskaplig kunskap som är oberoende av värderingar kallar Myrdal för naiv empirism.
Vetenskapsmannen är ju inte frigjord från t ex traditionen inom det egna vetenskapsområdet. Den kan ju vara grundad medvetet eller omedvetet på vissa moralfilosofier. Det är faktiskt intressant att Gunnar Myrdal här tar avstånd från den positivism som Axel Hägerström stod bakom. Han konstaterar också något fundamentalt för all vetenskap: all brist på kunskap tenderar - i likhet med all kunskap - att vara opportunistisk.
Morgan Johansson har förstås ett syfte med sin artikel. Det är de religiösa friskolorna han vill åt. Vad annars? Vad jag förstår är han inne på farlig mark eftersom vår grundlag i fri- och rättighetskapitlet har en enda oinskränkbar rättighet, nämligen religionsfriheten. Dessutom finns det i Europakonventionen - som är svensk lag - ett krav på att staten skall tillförsäkra föräldrarna rätten att uppfostra sina barn i enligthet med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Morgan Johansson kanske är ute efter att alla barn skall uppfostras bara enligt hans socialistiska övertygelse? Frågan är vem som är dogmatiker egentligen.
måndag, april 04, 2005
Familjepolitiken och Helvetesgapet
PM Nilsson, politisk redaktör i Expressen, har också han (liksom Nina Björk, se mitt tidigare inlägg) upptäckt familjen. "Att stärka familjen" vore något, filosoferar han i söndagens tidning (3 april). Och så kommer då den där obligatoriska, patetiska Brasklappen:
"Jag gillar inte heller kristdemokraternas syn på familjen som lösningen på allt, men det skulle vara bra om något parti kunde skaffa sig en familjepolitik som inte bara var pekpinnar utan som mer såg till den livsstil som trots allt dominerar hos svenska barnfamiljer."
Det vore bra om herr Nilsson tog sig före att penetrera kristdemokraternas familjepolitik - den är nämligen inte påstådd som lösningen på allt, men den är oerhört central i flera avseenden. Och det där med pekpinnar var väl lite långsökt för en skribent som närmast dagligdags använder sig av sådana. När PM Nilsson skriver så där får jag associationer till Ronja Rövardotter. När hon promenerade nära Helvetesgapet så ropades en fråga till henne vad hon gör där och hon svarade: jag aktar mig för Helvetesgapet. PM Nilssons svar på frågan vad han gör med sitt närmande till verklig familjepolitik så svarar han: jag aktar mig för kristdemokraterna...
Det är klart ett stort steg för en förment liberal att erkänna familjens roll. Det traditionella liberala tänkandet bortser ju från den typen av gemenskaper; liberalen ser bara staten och individens relation till staten. Att vi alla föds in i mänskliga gemenskaper är något som liberalen inte gärna funderar över. Enligt den gamle John Locke är tanken att varje människa själv skapar sin identitet och utvecklar sina förmågor oberoende av sitt sociala sammanhang och oberoende av tid och rum. Den filosofin har förstås inte mycket med verkligheten att göra - men ändå har den bitit sig fast i stora delar av både den vetenskapliga och politiska världen. Men som sagt det gäller att akta sig för Helvetesgapet...
"Jag gillar inte heller kristdemokraternas syn på familjen som lösningen på allt, men det skulle vara bra om något parti kunde skaffa sig en familjepolitik som inte bara var pekpinnar utan som mer såg till den livsstil som trots allt dominerar hos svenska barnfamiljer."
Det vore bra om herr Nilsson tog sig före att penetrera kristdemokraternas familjepolitik - den är nämligen inte påstådd som lösningen på allt, men den är oerhört central i flera avseenden. Och det där med pekpinnar var väl lite långsökt för en skribent som närmast dagligdags använder sig av sådana. När PM Nilsson skriver så där får jag associationer till Ronja Rövardotter. När hon promenerade nära Helvetesgapet så ropades en fråga till henne vad hon gör där och hon svarade: jag aktar mig för Helvetesgapet. PM Nilssons svar på frågan vad han gör med sitt närmande till verklig familjepolitik så svarar han: jag aktar mig för kristdemokraterna...
Det är klart ett stort steg för en förment liberal att erkänna familjens roll. Det traditionella liberala tänkandet bortser ju från den typen av gemenskaper; liberalen ser bara staten och individens relation till staten. Att vi alla föds in i mänskliga gemenskaper är något som liberalen inte gärna funderar över. Enligt den gamle John Locke är tanken att varje människa själv skapar sin identitet och utvecklar sina förmågor oberoende av sitt sociala sammanhang och oberoende av tid och rum. Den filosofin har förstås inte mycket med verkligheten att göra - men ändå har den bitit sig fast i stora delar av både den vetenskapliga och politiska världen. Men som sagt det gäller att akta sig för Helvetesgapet...
söndag, mars 20, 2005
En krock med verkligheten
Verkligheten tenderar att korrigera oss, men ibland tenderar vi som människor att blunda för verkligheten och föredrar att leva kvar i vår egen konstruerade värld. Därför är det intressant när den burdusa verkligheten krockar med idévärld och om vi då är beredda att göra omvärderingar och reflektera över det verkliga livet och dess konsekvenser.
Nina Björk är författare, litteraturkritiker på DN och doktorand vid Göteborgs universitet. Hon blev känd som feminist genom sin bok Under det rosa täcket (1996). Nina Björks utgångspunkt är att män och kvinnor är lika av naturen. Med andra ord är det kulturella faktorer som styr könsskillnaderna.
Hon tar även avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer tar hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserar över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt är att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av mijö och inte arv.
Hon har nu drabbats av verkligheten. I dagens söndagskolumn i DN kultur (050320) skriver hon om upplevelsen av eget barn:
"Ett spädbarn i min famn. Och i ett slag negerar detta spädbarn vårt samhälles allra heligaste ideal. Han är nämligen fullständigt hjälplös. Inte som ett misstag, utan i sin helt normala natur. Han är helt beroende. Inte för att det har blivit fel, utan för att det har blivit rätt. Det är ju så vi är. Det är så vi alla har varit. Överallt. I alla tider. Hjälplösa, beroende, utelämnade, oförmögna att klara oss själva. Jämfört med andra arter föds människobarn 'för tidigt' och kräver därför en ovanligt lång period av total omsorg från sina föräldrar. Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art. Kan det alltså i spädbarnets närhet vara ursäktat, till och med önskvärt, att begå det klassiska filosofiska felslutet och gå från den beskrivande nivån till den normativa? I samma stund som jag märker hur den nya människan är så vet jag också vad jag bör göra. Gränsen mellan beskrivning och värdering upphävs. Gränsen mellan natur och kultur går inte att upprätthålla."
Hon skriver att vår tid är besatt av att göra natur till kultur.
"Men vilka intressen ligger bakom dagens tilltro till en kultur som inte behöver rätta sig efter naturen? Vem tjänar på att vi ser människan som vore hon utan biologiska gränser?Fråga General Motors. Fråga plastkirurgen. Fråga varenda reklamare som du känner. Fråga Göran Persson. Fråga de som har satt tillväxten som övergripande politiskt mål. Alla bygger de på att vi glömmer någonting: förutsättningarna."
Se där: en förmåga till att reflektera över de faktiska omständigheterna. Att se människan som hon är och att försöka bygga samhället utifrån det perspektivet. Människans beroende av människor och andra naturliga utgångspunkter. Och som jag ser det bör samhällsarbetet för det goda samhället - det gemensamma bästa - bygga på analysen om människans värde, förutsättningar, behov och uppgift. Det värdeorienterade svaret i motsats till det förhärskande systemorienterade!
Nina Björk är författare, litteraturkritiker på DN och doktorand vid Göteborgs universitet. Hon blev känd som feminist genom sin bok Under det rosa täcket (1996). Nina Björks utgångspunkt är att män och kvinnor är lika av naturen. Med andra ord är det kulturella faktorer som styr könsskillnaderna.
Hon tar även avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer tar hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserar över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt är att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av mijö och inte arv.
Hon har nu drabbats av verkligheten. I dagens söndagskolumn i DN kultur (050320) skriver hon om upplevelsen av eget barn:
"Ett spädbarn i min famn. Och i ett slag negerar detta spädbarn vårt samhälles allra heligaste ideal. Han är nämligen fullständigt hjälplös. Inte som ett misstag, utan i sin helt normala natur. Han är helt beroende. Inte för att det har blivit fel, utan för att det har blivit rätt. Det är ju så vi är. Det är så vi alla har varit. Överallt. I alla tider. Hjälplösa, beroende, utelämnade, oförmögna att klara oss själva. Jämfört med andra arter föds människobarn 'för tidigt' och kräver därför en ovanligt lång period av total omsorg från sina föräldrar. Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art. Kan det alltså i spädbarnets närhet vara ursäktat, till och med önskvärt, att begå det klassiska filosofiska felslutet och gå från den beskrivande nivån till den normativa? I samma stund som jag märker hur den nya människan är så vet jag också vad jag bör göra. Gränsen mellan beskrivning och värdering upphävs. Gränsen mellan natur och kultur går inte att upprätthålla."
Hon skriver att vår tid är besatt av att göra natur till kultur.
"Men vilka intressen ligger bakom dagens tilltro till en kultur som inte behöver rätta sig efter naturen? Vem tjänar på att vi ser människan som vore hon utan biologiska gränser?Fråga General Motors. Fråga plastkirurgen. Fråga varenda reklamare som du känner. Fråga Göran Persson. Fråga de som har satt tillväxten som övergripande politiskt mål. Alla bygger de på att vi glömmer någonting: förutsättningarna."
Se där: en förmåga till att reflektera över de faktiska omständigheterna. Att se människan som hon är och att försöka bygga samhället utifrån det perspektivet. Människans beroende av människor och andra naturliga utgångspunkter. Och som jag ser det bör samhällsarbetet för det goda samhället - det gemensamma bästa - bygga på analysen om människans värde, förutsättningar, behov och uppgift. Det värdeorienterade svaret i motsats till det förhärskande systemorienterade!
torsdag, mars 10, 2005
Alliansparti eller isolat?
På den anonyma kristdemokratiska bloggen Syskonskap står följande kommentar:
"I likhet med namnkunniga statsvetare har Syskonskap på ett tidigt stadium konstaterat att alliansarbetet mellan de s.k. borgerliga partierna sker på kristdemokraternas bekostnad. Moderaterna rider på framgångsvågen som 'borgerlig opinionsbildare' medan folkpartisternas pinsamma och populistiska utspel - vilka ofta går stick i stäv med alliansens direktiv - duggar tätt. Och det ger utdelning i opinionssiffrorna!"
Det är en intressant analys. Gärna syskonskap, men inte med Alliansens övriga partier är den politiska slutsatsen! Intressant är att bloggen som stöd för sin åsikt åberopar ett antal icke nämnda statsvetare. Är det en brist på egen auktoritet och/eller analys?
De frågor som Syskonskap glömmer att ställa och ge svar på är bland annat: Vad är alternativet för en regeringsbildning? På vilket sätt kan Syskonskap dra slutsatser av något halvårs närmare samarbete i Alliansen? Sedan när finns det en tydlig koppling mellan opinionssiffror och valresultat?
Om man inte har rimliga svar på dessa frågor har man inte gjort någon analys alls. Hans Bergström gjorde 1988 en intressant uppdelning av politikområdena, nämligen i idépolitik, sakpolitik och maktpolitik. Det är en vägledande god indelning. Maktpolitiken handlar nämligen om vilka man skall samarbeta med för att få igenom åtminstone delar av sin politik. Det är en avvägning av pragmatisk natur och den är ofrånkomlig, såvida man inte vill tillbringa det politiska arbetet i ett isolat. Det handlar dessutom om grundsynen på politiken som en process - och dessvärre oftast en långsam sådan.
Varje seriöst parti måste hålla sig med en maktpolitik. Problemen dyker upp om det i sin tur innebär att sakpolitiken och idépolitiken skadas av detta. Sakpolitiska förändringar sker förstås i kompromisser mellan t ex allianspartier, men väljaren inser i allmänhet att sådant är nödvändigt. Idépolitiken får överhuvudtaget inte påverkas av ett parlamentariskt samarbete.
Om man har detta klart för sig kan man agera inom en allians för regeringsskifte med en tydlig profil. Det finns ingen automatik i att de partier som idag ser större ut skall ha det största utrymmet eller aktiviteten. Det beror på varje enskilt parti. Det finns en "kvävningsrisk" för varje alliansparti, men det beror inte på alliansen som sådan utan på det egna partiet. Den insikten tycks inte föresvävat bloggen Syskonskap.
Efter valet 1994 där kristdemokraterna var ytterst nära en katastrof skrev jag en analys i DN apropå regeringssamarbetet:
"Sitt-still-i-båten-syndromet utvecklades närmast till en tystnadens strategi. Jag har sagt det många gånger: tystnadens strategi är inte en politisk strategi. Partiets utåtriktade agerande, där det förekom, präglades i alltför hög grad av improvisationer. Men det är heller ingen strategi. Strategi handlar nämligen om långsiktighet, om att bevara handlingsfriheten, om att ta initativet, om att försöka leda utvecklingen. Inte om att bli ett rov för tillfälligheter."
Om man har denna grundinställning klar för sig och agerar efter den så är ett maktpolitiskt samarbete inget konstigt, snarare är det en central punkt för genomförandet av den egna politiken. Den insikten borde också bloggen Syskonskap tillägna sig.
"I likhet med namnkunniga statsvetare har Syskonskap på ett tidigt stadium konstaterat att alliansarbetet mellan de s.k. borgerliga partierna sker på kristdemokraternas bekostnad. Moderaterna rider på framgångsvågen som 'borgerlig opinionsbildare' medan folkpartisternas pinsamma och populistiska utspel - vilka ofta går stick i stäv med alliansens direktiv - duggar tätt. Och det ger utdelning i opinionssiffrorna!"
Det är en intressant analys. Gärna syskonskap, men inte med Alliansens övriga partier är den politiska slutsatsen! Intressant är att bloggen som stöd för sin åsikt åberopar ett antal icke nämnda statsvetare. Är det en brist på egen auktoritet och/eller analys?
De frågor som Syskonskap glömmer att ställa och ge svar på är bland annat: Vad är alternativet för en regeringsbildning? På vilket sätt kan Syskonskap dra slutsatser av något halvårs närmare samarbete i Alliansen? Sedan när finns det en tydlig koppling mellan opinionssiffror och valresultat?
Om man inte har rimliga svar på dessa frågor har man inte gjort någon analys alls. Hans Bergström gjorde 1988 en intressant uppdelning av politikområdena, nämligen i idépolitik, sakpolitik och maktpolitik. Det är en vägledande god indelning. Maktpolitiken handlar nämligen om vilka man skall samarbeta med för att få igenom åtminstone delar av sin politik. Det är en avvägning av pragmatisk natur och den är ofrånkomlig, såvida man inte vill tillbringa det politiska arbetet i ett isolat. Det handlar dessutom om grundsynen på politiken som en process - och dessvärre oftast en långsam sådan.
Varje seriöst parti måste hålla sig med en maktpolitik. Problemen dyker upp om det i sin tur innebär att sakpolitiken och idépolitiken skadas av detta. Sakpolitiska förändringar sker förstås i kompromisser mellan t ex allianspartier, men väljaren inser i allmänhet att sådant är nödvändigt. Idépolitiken får överhuvudtaget inte påverkas av ett parlamentariskt samarbete.
Om man har detta klart för sig kan man agera inom en allians för regeringsskifte med en tydlig profil. Det finns ingen automatik i att de partier som idag ser större ut skall ha det största utrymmet eller aktiviteten. Det beror på varje enskilt parti. Det finns en "kvävningsrisk" för varje alliansparti, men det beror inte på alliansen som sådan utan på det egna partiet. Den insikten tycks inte föresvävat bloggen Syskonskap.
Efter valet 1994 där kristdemokraterna var ytterst nära en katastrof skrev jag en analys i DN apropå regeringssamarbetet:
"Sitt-still-i-båten-syndromet utvecklades närmast till en tystnadens strategi. Jag har sagt det många gånger: tystnadens strategi är inte en politisk strategi. Partiets utåtriktade agerande, där det förekom, präglades i alltför hög grad av improvisationer. Men det är heller ingen strategi. Strategi handlar nämligen om långsiktighet, om att bevara handlingsfriheten, om att ta initativet, om att försöka leda utvecklingen. Inte om att bli ett rov för tillfälligheter."
Om man har denna grundinställning klar för sig och agerar efter den så är ett maktpolitiskt samarbete inget konstigt, snarare är det en central punkt för genomförandet av den egna politiken. Den insikten borde också bloggen Syskonskap tillägna sig.
lördag, februari 26, 2005
"Pundits" och felslut
Mytbildningar och gruppfördomar florerar flitigt - inte minst i medievärlden. Och vi har kanske alla ett behov av att konstruera konspirationsteorier och systematik kring beteenden i vår omvärld; det gör ju världen så mycket enklare att förklara. Men många gånger är det vi söker djupgående förklaringar på en serie tillfälligheter och slumpmässiga sammanträffanden. Det gäller att hålla tanken klar så att man inte går på de vanliga felsluten.
I DN Kultur skrev igår (den 26 feb 2005) Lars Linder en recension av "Why America´s top pundits are wrong". Den var intressant eftersom boken anlyserar "sanningar" som producerats av ledande opinionsbildare men som bygger just på myter och felslut. Lars Linder skriver:
"Och just det, menar de, är den antropologiska vetenskapens kanske viktigaste budskap till en värld där oro och panik inför brutala förändringar lätt skapar misstänksamhet människor emellan. Inget, säger inget, i människans sociala beteende är etniskt eller kulturellt förutbestämt. Hon är aldrig jude eller grek först och främst, utan människa."
Först och främst människa! Just det. Det måste alltid vara det centrala att se människan, personen. Att se henne som ett subjekt. Som ansvarig för det hon själv gör och tänker, inte för det som andra i hennes etniska eller sociala tillhörighet gör och tänker.
Brottsbenägenhet, t ex, är inte grupprelaterad utan individrelaterad, eller skulle jag hellre säga, personrelaterad. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän. En man har ingen kollektiv skuld för att andra män begår brott i form av misshandel eller våldtäktet. Det där grupprelaterade tänkandet om den typen av ansvar visar bara att man inte har sett varje enskild människa som en person.
Att se varje människa som en ansvarig person är som jag ser det grunden för det goda samhällsbyggandet. Det gäller att utgå från människans värde, behov, förutsättningar och uppgift. Det är ett värdeorienterat synsätt. Motsatsen är det systemorienterade synsättet; ett synsätt där man pressar in människor i mallar de inte passar i. Både liberalismen och socialismen är uttryck för detta felslut. Vårt stora samhällsproblem är att dessa "top pundits" dominerar både medievärlden och den politiska världen.
("Pundits" är i USA en vanlig, lätt skämtsam beteckning på den brokiga skara av tyckare och skribenter som fyller de stora tidningarna med hårt profilerade och tvärsäkra åsikter om landets och världens ödesfrågor. Enligt ordboken betyder pundit "lärd bramin", svenska ord med liknande valör kan vara "orakel" eller "förståsigpåare". Detta enligt Lars Linder.)
I DN Kultur skrev igår (den 26 feb 2005) Lars Linder en recension av "Why America´s top pundits are wrong". Den var intressant eftersom boken anlyserar "sanningar" som producerats av ledande opinionsbildare men som bygger just på myter och felslut. Lars Linder skriver:
"Och just det, menar de, är den antropologiska vetenskapens kanske viktigaste budskap till en värld där oro och panik inför brutala förändringar lätt skapar misstänksamhet människor emellan. Inget, säger inget, i människans sociala beteende är etniskt eller kulturellt förutbestämt. Hon är aldrig jude eller grek först och främst, utan människa."
Först och främst människa! Just det. Det måste alltid vara det centrala att se människan, personen. Att se henne som ett subjekt. Som ansvarig för det hon själv gör och tänker, inte för det som andra i hennes etniska eller sociala tillhörighet gör och tänker.
Brottsbenägenhet, t ex, är inte grupprelaterad utan individrelaterad, eller skulle jag hellre säga, personrelaterad. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän. En man har ingen kollektiv skuld för att andra män begår brott i form av misshandel eller våldtäktet. Det där grupprelaterade tänkandet om den typen av ansvar visar bara att man inte har sett varje enskild människa som en person.
Att se varje människa som en ansvarig person är som jag ser det grunden för det goda samhällsbyggandet. Det gäller att utgå från människans värde, behov, förutsättningar och uppgift. Det är ett värdeorienterat synsätt. Motsatsen är det systemorienterade synsättet; ett synsätt där man pressar in människor i mallar de inte passar i. Både liberalismen och socialismen är uttryck för detta felslut. Vårt stora samhällsproblem är att dessa "top pundits" dominerar både medievärlden och den politiska världen.
("Pundits" är i USA en vanlig, lätt skämtsam beteckning på den brokiga skara av tyckare och skribenter som fyller de stora tidningarna med hårt profilerade och tvärsäkra åsikter om landets och världens ödesfrågor. Enligt ordboken betyder pundit "lärd bramin", svenska ord med liknande valör kan vara "orakel" eller "förståsigpåare". Detta enligt Lars Linder.)
lördag, februari 19, 2005
Utskott för granskning av riksdagens feminism?
Partisekreterare Marita Ulvskog (s) har föreslagit ett nytt riksdagsutskott som skulle granska om riksdagen bedriver en feministisk politik. Alltså: riksdagen skulle ha ett organ som granskar riksdagen. Det är förstås en innovation. Den är förståelig bara utifrån ett synsätt: Ulvskog har egentligen ingen större erfarenhet av riksdagsarbetet. Det är en god utgångspunkt om man nu skall leverera okunniga och konstiga förslag. På den punkten har hon lyckats.
I riksdagsordningen finns fastslagit när det gäller ärendenas beredning: "Därvid skall iakttagas att ärenden som hör till ett ämnesområde hänföres till samma utskott."
Jämställdhetsfrågorna berör många områden i riksdagsarbetet och de skall beakttas i varje utskott - dvs utifrån perspektivet att de har sin grund i regeringsformen. I riksdagen finns det inga "överutskott". Alla utskott är självständiga och oberoende i förhållanden till andra utskott. Det finns inget utskott som granskar andra utskott.
Riksdagen har ett granskningsutskott, konstitutionsutskottet, men det är regeringen som granskas där. Ulvskog sitter i Grundlagsutredningen. Den kan förstås föreslå innovationer. Men det lär nog bli besvärligt att få någon bredare enighet kring att det skall finnas granskande "överutskott" i riksdagen.
Det där är nog bara en populistisk dagslända i kampen om väljarna med Schyman. Utan substans och innehåll!
I riksdagsordningen finns fastslagit när det gäller ärendenas beredning: "Därvid skall iakttagas att ärenden som hör till ett ämnesområde hänföres till samma utskott."
Jämställdhetsfrågorna berör många områden i riksdagsarbetet och de skall beakttas i varje utskott - dvs utifrån perspektivet att de har sin grund i regeringsformen. I riksdagen finns det inga "överutskott". Alla utskott är självständiga och oberoende i förhållanden till andra utskott. Det finns inget utskott som granskar andra utskott.
Riksdagen har ett granskningsutskott, konstitutionsutskottet, men det är regeringen som granskas där. Ulvskog sitter i Grundlagsutredningen. Den kan förstås föreslå innovationer. Men det lär nog bli besvärligt att få någon bredare enighet kring att det skall finnas granskande "överutskott" i riksdagen.
Det där är nog bara en populistisk dagslända i kampen om väljarna med Schyman. Utan substans och innehåll!
tisdag, februari 08, 2005
Det servila samhället
Mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige än. Det har vi lärt oss dessa senaste dagar. Örebro Universitet har nämligen promoverat statsminister Göran Persson till hedersdoktor. Så här lyder den lysande formuleringen i motiveringen:
Genom att utse Högskolan i Örebro till universitet 1999, visade statsminister Göran Persson prov på såväl mod som förutseende genom att förstå och stödja den potential och vitalitet som Örebro universitet representerar. Hans initiativ och beslut bär nu frukt i det unga universitetet för växande människor.
Att fatta politiska beslut är alltså ett utslag av mod. Intressant. Var fanns risken som gjorde att modet behövdes?
Frågan är om tilliten till den akademiska kompetensen stärkts efter detta. Det skulle kunna sägas att själva motiveringen inte i sig gett uttryck för potential och vitalitet. Den är ju närmast ett krypande för den politiska makten, vars huvuduppgift är att fatta nödvändiga beslut oavsett mod i barm. Det var knappast modigt att lämna en sådan motivering, snarare dumdristigt - det visar den efterföljande debatten.
Uttrycket det civila samhället har vi hört förut. Nu har vi fått ett nytt uttryck: det servila samhället. Örebro Universitet (s). (s) som i servilitet.
Genom att utse Högskolan i Örebro till universitet 1999, visade statsminister Göran Persson prov på såväl mod som förutseende genom att förstå och stödja den potential och vitalitet som Örebro universitet representerar. Hans initiativ och beslut bär nu frukt i det unga universitetet för växande människor.
Att fatta politiska beslut är alltså ett utslag av mod. Intressant. Var fanns risken som gjorde att modet behövdes?
Frågan är om tilliten till den akademiska kompetensen stärkts efter detta. Det skulle kunna sägas att själva motiveringen inte i sig gett uttryck för potential och vitalitet. Den är ju närmast ett krypande för den politiska makten, vars huvuduppgift är att fatta nödvändiga beslut oavsett mod i barm. Det var knappast modigt att lämna en sådan motivering, snarare dumdristigt - det visar den efterföljande debatten.
Uttrycket det civila samhället har vi hört förut. Nu har vi fått ett nytt uttryck: det servila samhället. Örebro Universitet (s). (s) som i servilitet.
torsdag, februari 03, 2005
Biskopen och offentliga förtroendeuppdrag
Biskopen i Lund har utsatt en diakon för påtryckningar och hot om indragning av vigningsuppgift i syfte att få diakonen att lämna sina politiska uppdrag som ersättare i en kommunal socialnämnd och nämndemannauppdraget i en tingsrätt. Det är en olämplig kombination enligt biskopen. Det finns ju jävsbestämmelser som reglerar konflikter som kan uppstå, men de är inte tillräckliga, anser biskopen.
Det där är en principiell frågeställning som ger anledning till funderingar kring innebörden i ordet demokrati. När jag granskat denna frågeställning har jag funnit att det inte finns några direkta lagregler som anger rätten att inneha politiska förtroendeuppdrag i kommuner, landsting eller riksdag. Man kan förstås säga att det ligger underförstått i lagreglerna om att man har rätt till tjänstledighet för att utöva ett sådant uppdrag.
Och i arbetsrätten kan man inte hitta underlag för uppsägning eller avskedande av en anställd på grund av offentliga politiska förtroendeuppdrag. Inte heller i Svenska Kyrkans interna kyrkoordning, varken i text eller förarbeten. Biskopen i Lund har alltså upptäckt en ny konfliktyta som ingen annan tidigare funderat på. Sättet att agera utan stöd i lag och kyrkordning är minst sagt anmärkningsvärd! I vissa medier framställs det som om biskopen bara vädjat till diakonen. Men så är det inte - det är direkta hot att ta upp frågan i Domkapitlet om indragning av vigningsuppgiften (som diakon har man en vigningsuppgift som sorterar under Domkapitlet, men anställning sker hos kyrklig samfällighet) om inte vederbörande lämnar sina politiska uppdrag.
Detta märkliga agerande har fått mig att idag väcka en interpellation riktad till vice statsministern om vilka åtgärder han ämnar vidta för att garantera enskilda människor rätten att inneha offentliga politiska uppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare eller andra. Det är verkligen en befogad fråga!
Det där är en principiell frågeställning som ger anledning till funderingar kring innebörden i ordet demokrati. När jag granskat denna frågeställning har jag funnit att det inte finns några direkta lagregler som anger rätten att inneha politiska förtroendeuppdrag i kommuner, landsting eller riksdag. Man kan förstås säga att det ligger underförstått i lagreglerna om att man har rätt till tjänstledighet för att utöva ett sådant uppdrag.
Och i arbetsrätten kan man inte hitta underlag för uppsägning eller avskedande av en anställd på grund av offentliga politiska förtroendeuppdrag. Inte heller i Svenska Kyrkans interna kyrkoordning, varken i text eller förarbeten. Biskopen i Lund har alltså upptäckt en ny konfliktyta som ingen annan tidigare funderat på. Sättet att agera utan stöd i lag och kyrkordning är minst sagt anmärkningsvärd! I vissa medier framställs det som om biskopen bara vädjat till diakonen. Men så är det inte - det är direkta hot att ta upp frågan i Domkapitlet om indragning av vigningsuppgiften (som diakon har man en vigningsuppgift som sorterar under Domkapitlet, men anställning sker hos kyrklig samfällighet) om inte vederbörande lämnar sina politiska uppdrag.
Detta märkliga agerande har fått mig att idag väcka en interpellation riktad till vice statsministern om vilka åtgärder han ämnar vidta för att garantera enskilda människor rätten att inneha offentliga politiska uppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare eller andra. Det är verkligen en befogad fråga!
lördag, januari 29, 2005
Fåntrattskommentarer om Temo
Idag har DN publicerat en Temo-mätning om partisympatier. Där får kristdemokraterna 3,0 procent, en minskning på en månad på nästan två¨procentenheter. DN toppar med denna "nyhet" på första sidan och på ledarsida och nyhetssida hittar man fåntrattskommentarer av vanligt slag. Hur oseriös får man vara? För några dagar sedan presenterade Sifo för samma parti 5,3 procent. Ändå lyfts denna "nyhet" fram som vore det en faktisk nyhet.
Det där handlar om okunnighet om undersökningsmetodik, matematik, sannolikhet och statistik och inte minst sociologi. Temo är så vitt jag vet det enda (möjligen med undantag av RUAB) som inte gör s k kvotskattning av sina undersökningar, dvs korrigerar underlaget i relation till hur den undersökte sagt sig rösta i föregående val. Därmed är fältet öppet för felträffar. Och hur skall man förklara tappet på två procentenheter på en månad utan att något påtagligt hänt i den kristdemokratiska opinionsbildningen?
Svängningarna i mätningarna är troligen inte så stora i verkligheten - det är mer instituten som svänger. Men det konstigaste är alla dessa okunniga journalister och ledarskribenter som inte vet vad de skriver/pratar om. De borde gå en grundkurs i ämnet "tillförlitlighet hos opinionsmätningar".
När jag skriver detta gör jag inte detta för att det denna gång är kristdemokraterna som drabbas. Analysen är generell. Däremot kan det konstateras att situationen för kristdemokraterna i sig är problematisk; det finns det flera indikationer på (inte bara SCB, som är den enda mer omfattande undersökningen som görs, hade i nov 5,5 procent för partiet). Men det är absurt att kommentera enskilda osäkra instituts siffror med någon större grad av allvar
(Skop har partiet runt 7 procent och Demoskop har haft det nere i 2,7). Relevans, kan det vara något att fundera kring hos ledarskribenter och politiska journalister?
Det där handlar om okunnighet om undersökningsmetodik, matematik, sannolikhet och statistik och inte minst sociologi. Temo är så vitt jag vet det enda (möjligen med undantag av RUAB) som inte gör s k kvotskattning av sina undersökningar, dvs korrigerar underlaget i relation till hur den undersökte sagt sig rösta i föregående val. Därmed är fältet öppet för felträffar. Och hur skall man förklara tappet på två procentenheter på en månad utan att något påtagligt hänt i den kristdemokratiska opinionsbildningen?
Svängningarna i mätningarna är troligen inte så stora i verkligheten - det är mer instituten som svänger. Men det konstigaste är alla dessa okunniga journalister och ledarskribenter som inte vet vad de skriver/pratar om. De borde gå en grundkurs i ämnet "tillförlitlighet hos opinionsmätningar".
När jag skriver detta gör jag inte detta för att det denna gång är kristdemokraterna som drabbas. Analysen är generell. Däremot kan det konstateras att situationen för kristdemokraterna i sig är problematisk; det finns det flera indikationer på (inte bara SCB, som är den enda mer omfattande undersökningen som görs, hade i nov 5,5 procent för partiet). Men det är absurt att kommentera enskilda osäkra instituts siffror med någon större grad av allvar
(Skop har partiet runt 7 procent och Demoskop har haft det nere i 2,7). Relevans, kan det vara något att fundera kring hos ledarskribenter och politiska journalister?
torsdag, januari 20, 2005
Bild av svensk effektivitet i kris?
Idag, torsdag, hade riksdagen ett EU-seminarium med anledning av tioårsjubileet av svenskt medlemsskap. I programmet deltog den svenska kommissionären Margot Wallström (s) med ett anförande. Hennes inledning var en iskall ögonblicksbild över svensk effektivitet vid tsunamin, eller borde vi säga, brist på effektivitet. Eller som rubriken antyder: svensk effektivitet i kris.
Så här inledde Margot Wallström sitt anförande:
"År 2005 inleddes med att vi fått lära oss ett nytt ord - tsunami - ordet för den flodvåg som i ett slag förstörde livet för tusentals och åter tusentals människor i Asien. En av mina medarbetare var där med sin familj. Hon säger att 7 sekunder räddade dem från att slukas av vattnet. De sprang för livet upp i en högläntare terräng. De spenderade 4-5 dagar i detta område och blev omhändertagna av thailändare som kom med mat och vatten. De var med om det absurda att bli 'hittade' av olika räddningsteam som först av allt frågade om deras nationalitet. Tyskarna tog hem sina medborgare, vilket även norrmännen och italienarna och belgarna gjorde. Inte ens det faktum att hon var svenska som bodde i Belgien bevekade dem. Även en svensk resebyrå kom - men eftersom det inte var deras resenärer fick de inte åka med - trots att det fanns platser kvar. Thailändarna förstod inte och
sa 'but european-same, same'. Och min vän frågade sig självfallet - vad betyder det då att vara europé?"
Den outtalade frågan var förstås i detta läge också: var var svenskarna? Så även om exemplet kan användas för att diskutera hur man behandlas som europé, så finns det andra slutsatser man kan dra.
Tyskar, norrmän, italienare och belgare var uppenbart effektivare än svenskar. Just det: effektivitet i kris.
Så här inledde Margot Wallström sitt anförande:
"År 2005 inleddes med att vi fått lära oss ett nytt ord - tsunami - ordet för den flodvåg som i ett slag förstörde livet för tusentals och åter tusentals människor i Asien. En av mina medarbetare var där med sin familj. Hon säger att 7 sekunder räddade dem från att slukas av vattnet. De sprang för livet upp i en högläntare terräng. De spenderade 4-5 dagar i detta område och blev omhändertagna av thailändare som kom med mat och vatten. De var med om det absurda att bli 'hittade' av olika räddningsteam som först av allt frågade om deras nationalitet. Tyskarna tog hem sina medborgare, vilket även norrmännen och italienarna och belgarna gjorde. Inte ens det faktum att hon var svenska som bodde i Belgien bevekade dem. Även en svensk resebyrå kom - men eftersom det inte var deras resenärer fick de inte åka med - trots att det fanns platser kvar. Thailändarna förstod inte och
sa 'but european-same, same'. Och min vän frågade sig självfallet - vad betyder det då att vara europé?"
Den outtalade frågan var förstås i detta läge också: var var svenskarna? Så även om exemplet kan användas för att diskutera hur man behandlas som europé, så finns det andra slutsatser man kan dra.
Tyskar, norrmän, italienare och belgare var uppenbart effektivare än svenskar. Just det: effektivitet i kris.
tisdag, januari 18, 2005
Är vi bara egoistiska människor?
I en kommentar häromdagen till mitt inlägg om Det gemensamma bästa skrev en annan bloggare Jollen på världshavet (Bill Portland/Cilla Gertrudsdotter) frågan om religionen är liberal med länk just till sin blogg. Där förs ett resonemang kring att det är egoismen som är den mänskliga drivkraften. Bloggaren var bekymrad över det kristdemokratiska synsättet, men ansåg att man fick ju acceptera kristdemokratin som nödvändig del av ett regeringsalternativ.
I Svenska Dagbladet i söndags (16/1) fanns just en intressant understreckare (kulturdelen) om de där frågeställningarna. Joakim Molander skriver om en nyutkommen bok av Sacharias Votinius: "Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupellösa egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet."
Och han fortsätter:
"Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles, och återuppliva både hans människosyn, och hans syn på kontraktet."
Den aristoteliska kontraktsrelationen, skriver Molander, är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Kravet på ömsesidighet kommer till uttryck i Aristoteles princip om kommutativ rättvisa, om vilken Votinius skriver: 'Den kommutativa rättvisan innebär ett krav på ömsesidighet såväl vad avser avtalets innehåll som i vad avser avtalets grund, det vill säga hur avtalet fått detta innehåll. I en kommutativt rättvis kontraktsrelation är avtalets innehåll sådant att det råder balans mellan parternas prestationer, och relationen är därför till nytta för båda. Detta innehåll skall kontraktet ha fått genom att parterna ömsesidigt beaktat varandras intressen, på samma sätt som vänner gör.'
Jag skall inte här citera hela artikeln, men den är läsvärd. Inte minst som ett svar på den nyliberala bloggarens synpunkter. Boken kommer förstås snabbt att hamna i mina händer.
Men helt klart är att detta är ett helt annat synsätt än den gängse liberala. Men frågan om religionen är liberal är inte adekvat i detta sammanhang. Möjligen beror det på att den nyliberala bloggaren förväxlar kristdemokrati med religion.
I Svenska Dagbladet i söndags (16/1) fanns just en intressant understreckare (kulturdelen) om de där frågeställningarna. Joakim Molander skriver om en nyutkommen bok av Sacharias Votinius: "Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupellösa egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet."
Och han fortsätter:
"Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles, och återuppliva både hans människosyn, och hans syn på kontraktet."
Den aristoteliska kontraktsrelationen, skriver Molander, är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Kravet på ömsesidighet kommer till uttryck i Aristoteles princip om kommutativ rättvisa, om vilken Votinius skriver: 'Den kommutativa rättvisan innebär ett krav på ömsesidighet såväl vad avser avtalets innehåll som i vad avser avtalets grund, det vill säga hur avtalet fått detta innehåll. I en kommutativt rättvis kontraktsrelation är avtalets innehåll sådant att det råder balans mellan parternas prestationer, och relationen är därför till nytta för båda. Detta innehåll skall kontraktet ha fått genom att parterna ömsesidigt beaktat varandras intressen, på samma sätt som vänner gör.'
Jag skall inte här citera hela artikeln, men den är läsvärd. Inte minst som ett svar på den nyliberala bloggarens synpunkter. Boken kommer förstås snabbt att hamna i mina händer.
Men helt klart är att detta är ett helt annat synsätt än den gängse liberala. Men frågan om religionen är liberal är inte adekvat i detta sammanhang. Möjligen beror det på att den nyliberala bloggaren förväxlar kristdemokrati med religion.
fredag, januari 14, 2005
Kungen och Marita
Partisekreterare Marita Ulvskog (s) har kritiserat att kungen konstaterar vissa fakta. Så därför är hon nu beredd att låta utreda Torekovkompromissen om kungens ställning. Kungen och hovet har trätt över en gräns, säger hon.
Det är bara att notera att samma Ulvskog är ledamot av Grundlagsutredningen, av vars direktiv det klart framgår att monarkin inte skall diskuteras av utredningen. Följdriktigt har både dess s-märkte ordförande och statsministern konstaterat att någon sådan översyn inte skall göras.
Ulvskog säger vidare att debattnivån de senaste dagarna - bl a på grund av den kritik som framförts mot regeringen - hamnat på låg nivå. Jojo, det finns ju en del som är experter på det här med låg nivå.
Intressant och olycklig är ju den oskuldens mantel som socialdemokratin ständigt tar på sig. Själv kan man vara hur fräcka som helst i sin kritik av andra - men när den själv blir kritiserad är det fråga om "låg nivå". Vi som var med åren 1991-94 minns den dåvarande nivån. Allianspartierna framstår i det perspektivet som försynta...
Det är bara att notera att samma Ulvskog är ledamot av Grundlagsutredningen, av vars direktiv det klart framgår att monarkin inte skall diskuteras av utredningen. Följdriktigt har både dess s-märkte ordförande och statsministern konstaterat att någon sådan översyn inte skall göras.
Ulvskog säger vidare att debattnivån de senaste dagarna - bl a på grund av den kritik som framförts mot regeringen - hamnat på låg nivå. Jojo, det finns ju en del som är experter på det här med låg nivå.
Intressant och olycklig är ju den oskuldens mantel som socialdemokratin ständigt tar på sig. Själv kan man vara hur fräcka som helst i sin kritik av andra - men när den själv blir kritiserad är det fråga om "låg nivå". Vi som var med åren 1991-94 minns den dåvarande nivån. Allianspartierna framstår i det perspektivet som försynta...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)