Här följer min reservation:
En straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd
Av TF framgår (1 kap. 3 §) att ingen kan dömas till
straff- eller skadeståndsansvar för publiceringsbrott om det inte är angivet i
”denna förordning”. I TF finns inget heltäckande skydd mot intrång i
privatlivet avseende foton eller artiklar som inte kan anses utgöra ett bidrag
till en diskussion av allmänt intresse.
Samtidigt är Europakonventionen svensk lag och där finns just skyddet för privatlivet inskrivit i artikel 8. Den artikeln handlar även om publicering. Ibland hävdas felaktigt att skyddet enbart gäller i förhållande till det allmänna (t.ex. staten), men det gäller även mellan enskilda.
Min bedömning är att medierna måste ha ett yttre tryck på sig för att inte överskrida de gränser som innebär att man kränker privatlivets helgd utanför allmänintresset. Idag finns en pressetisk regel med detta innehåll. Regel nr 7 under rubriken ”Respektera den personliga integriteten” lyder ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”
Bryter man mot denna regel kan man bli fälld av Pressens Opinionsnämnd, måste publicera fällningen och får betala en billig expeditionsavgift. Sanktionen är alltså inte särskilt kraftig och framförallt får inte den drabbade något skadestånd av den som bryter mot den. Den kostar alltså inte särskilt mycket att kränka någons privat- eller familjeliv.
Även Granskningsnämnden för radio och tv har motsvarande tandlöshet.
Så fort diskussionen dyker upp kring mediernas lagmässiga ansvar så återkommer alltid svaren med mediernas egen förträffliga självsanering. Rör inte våra grundlagar! är stridsropet. Det gällde t.ex. olaga hot, hetslagstiftningen och barnpornografidebatten. Det finns ingen automatik i behovet att ändra grundlagarna; men självfallet måste de justeras om det är relevant.
Utredningens majoritet faller tillbaka på detta tänkande om att det fungerar bra idag och att allt står väl till. Men en utredning ska inte bara var retrospektiv utan även ta i beaktande vad framtiden kan föra med sig. Det finns en utbredd uppfattning i dag om att medierna – i synnerhet vissa medier – kryper allt närmare det som kan uppfattas som kränkningar av den privata sfären.
De tryckfrihetsbrott som är aktuella i detta sammanhang är förtal och förolämpning. För ansvar, och därmed skadeståndsskyldighet, för förtal eller förolämpning är det inte tillräckligt att lämnade uppgifter angår privatlivet och inte utgör ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse. I fråga om t.ex. förtal krävs att den omtalade utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att den lämnade uppgiften är ägnad att utsätta den omtalade för andras missaktning. Ansvar skall inte dömas ut om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. Det är med andra ord enlig min bedömning ett för svagt skydd.
Sverige har en skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel vid kränkningar av Europakonventionen. Publicering av foton eller artiklar som angår en persons privatliv och som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse utgör en kränkning av personens rätt till skydd för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen. Såvitt jag begriper finns inte ett effektivt rättsmedel mot sådana kränkningar. Utredningens majoritet gör följande bedömning i denna del:
Det bör dock påminnas om att Europadomstolen inte har prövat
något påstående om privatlivskränkning där det svenska tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga systemet har satts i fråga. Innan en sådan prövning
har skett är det därför vanskligt att avgöra vilka närmare förpliktelser som
följer av konventionen på det grundlagsskyddade området.
Att tvärsäkert påstå att svensk lag inte uppfyller
Europakonventionen kan möjligen vara vanskligt. Jag avstår från detta men
hävdar att det rättsliga läget inger tveksamheter på den punkten, men oavsett
den delen ligger min huvudlinje på behovet av ett faktiskt skydd för privat-
och familjeliv på grundlagsnivå. Majoriteten anser dock att en reglering vore
önskvärd utanför det grundlagsskyddade området. Dock har de inte beaktat
möjligheterna att medier som ägnar sig åt sådan typ av kränkande verksamhet kan
krypa in under grundlagsskyddet, dels genom det frivilla grundlagsskyddet för
databaser eller dels under stencilregeln i TF. Speciellt anmärkningsvärt är
detta för den del av majoriteten som vill utöka stencilregelns innebörd till
att omfatta även YGL.
Jag reserverar mig alltså mot majoritetens förslag att inte föreslå en straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd. En sådan reglering i grundlagarna borde utredningen ha föreslagit. Jag avstår från att peka på vilken lagteknisk lösning som bör väljas, det bör bli en kommande utrednings uppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar