Kan en riksdagsledamot rösta hur som helst?

Tänk er två fotbollslag i spel, låt oss kalla dem det blå laget och det röda laget. Plötsligt får en av backarna i det blå laget bollen i sitt eget straffområde. Alla förväntar sig att han nu ska spela bollen upp i bra position för anfall mot det röda laget. I stället vänder han sig om och skjuter mål i det egna målet.

Ingen skulle kalla honom för en bra lagspelare, inte heller hjälte eller att han hade ett sällsynt bra civilkurage. Jag tänka mig ett antal epitet om den mannen och de skulle inte vara särskilt positiva.

Det intressanta i sammanhanget är att om en riksdagsledamot beter sig på detta sätt så finns gärna en tendens att höja vederbörande till skyarna, tilldela hjältegloria eller som det hette i Dokument/Tisdag i Expressen (6 april): Politikerna som pekar finger åt partipiskan. Här talas det om partipiskor och lydnadskultur i negativa termer. Och man betecknas som modig om man går emot sin partigrupps linje, att man står upp för sina värderingar.

Jag har varit politiker i 46 år och är riksdagsledamot på det 15:e året (men jag kandiderar inte mer). I riksdagsgruppen talas det om att vi håller ihop gruppen och det har varit självklart för mig, lika väl som det är för den normale fotbollsspelaren. Men faktiskt har jag aldrig under alla dessa år läst någon analys om varför man ska hålla ihop gruppen. Så varför inte göra ett försök till det. Hur fri är man som riksdagsledamot att rösta efter eget huvud?

Formellt sett är det inte krav på att en riksdagsledamot ska ingå i en riksdagsgrupp. Formellt sett är det också så att varje riksdagsledamot – så snart vederbörande är vald – helt förfogar över sitt mandat och sitt röstande i riksdagen. I grunden handlar det dock om ett moraliskt förhållningssätt i förhållande till det parti som möjliggjort att man blivit invald. Som bekant är det idag i praktiken inte möjligt för ett enmansparti att bli invalt i riksdagen; man blir invald genom att man fått förtroendet att stå på ett partis lista. Man har helt enkelt fått ett förtroende från ett parti att företräda partiet. Det vill säga man företräder inte sig själv.

Det är omöjligt för en enskild riksdagsledamot att ha överblick i alla frågor som beslutas om i riksdagen. Därför litar vi i riksdagsgruppen på att vår representant i respektive utskott företräder partiets linje där och därför kan vi utöva denna tillit genom att stödja vår partikamrats ställningstaganden när utskottens betänkanden blir föremål för omröstning i riksdagens kammare.

Ibland dyker det upp kontroversiella frågor och då diskuteras de i riksdagsguppen, vi fastställer en partilinje och alla förväntas rösta utifrån detta beslut, som ibland kan innebära något slags kompromiss. Kompromisser sker inom partigrupper, mellan partier i utskott och inte minst mellan partier som sitter i regeringsställning. Politiken fungerar inte utan kompromisser. Och det är i denna process som vi har goda möjligheter att påverka. Det är tålamodskrävande men det fungerar.

För att ett parti eller partigrupp ska delta i en regeringsbildning förutsätts det att partigruppen uppträder som en enhet. Det är denna som ingår kompromisser inom regeringskoalitionen och det förutsätts att alla enheterna stöttar koalitionens gemensamma beslut. Något annat vore ohållbart. När man ingått i en sådan relation kan man sedan inte komma springande och hävda att nu gör jag som jag själv vill. Vem skulle vilja regera landet i en sådan situation?

Varje samarbete innebär ju alltid en inskränkning av de enskilda parternas självständighet – annars är det inget samarbete. Man kan inte samtidigt både vara beroende och oberoende. Detta gäller också inom en partigrupp och mellan partigrupper i en regeringskoalition. Som enskild riksdagsledamot ingående i en sådan situation kan jag inte hålla på att rösta än hit och än dit. Jag har ett ansvar för de samarbeten jag ingår i. Det ansvaret är moraliskt - inte juridiskt.

Jag har under mina år som riksdagsledamot nu och då fått rösta mot min övertygelse i någon sakfråga; helt enkelt därför att jag insett i vilket sammanhang jag ingår i. Jag har inte gjort det för att jag har ett okänsligare samvete än någon annan utan därför att jag vet att det hela inte fungerar om jag inte gör det. Så vad är det för problem med att vara en lagspelare i politiken.

För någon tid sedan skrev jag en artikel i det här ämnet i tidningen Dagen. I en av kommentarna jag fick mail-vägen var en fråga om inte personvalet hade någon roll för en friare röstning. Det enkla svaret är att ett personval endast innebär att rangordningen på valsedeln ändras, man tillhör fortfarande samma parti och har samma förpliktelser mot det partiet som de andra som blivit valda. Det finns inga privilegier för de som lyckats passera personvalsspärren.

http://intressant.se/intressant