torsdag, april 16, 2015

Förnyelse är bara ett ord

Det finns ett mantra som tycks upprepas i den interna partidebatten – förnyelse. Ibland åtföljs det av ord som förändring eller förändringsprocesser. Men förnyelse är bara ett ord om det inte finns en substans bakom. Bara retorik.

Ibland används kravet på behov av förnyelse och förändring som täckmantel för den egna personens position och betydelse. Jag har sett dem komma och gå under alla år jag varit engagerad i partiet. Positionssökarna lämnar sällan några spår efter sig. De vill ha makt och inflytande men vet inte så ofta vad de ska använda makten till.

Förnyelse- och förändringsprocesser i ett parti ställer höga krav. Det behövs ett oändligt tålamod, det behövs en oändlig envishet och det behövs en tydlig målbild. En substans som säger vad det är man vill åstadkomma. Man måste veta vad man vill. Det duger inte med det som sagan om Alice i Underlandet uppvisar när Alice frågar katten vilken väg hon ska ta. Det beror vart du vill komma svarar katten och får svaret att det inte spelar så stor roll. Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, blir kattens råd.

Vägvalet spelar roll. Om man vet vart man vill. Jag har upplevt många förändringsprocesser i partiet. Den största var den som startade någon gång på 1980-talet och fortsatte en bra bit in på 90-talet. Det var vägen från ett ”allmänkristligt” parti till ett ideologiskt förankrat kristdemokratiskt parti. Det var ingen lätt förändringsväg och frågan kanske är om vi fortfarande har en bit kvar på den vägen – även om det är den huvudfåran som gäller.

I en sådan process får man räkna med att bli misskrediterad och ifrågasatt. Men det gäller att tålmodigt arbeta vidare om man vill åstadkomma något, om man vill komma en bit närmare målbilden.

Politiska partier är mänskliga organisationer, fyllda av ofullkomliga människor som ibland stretar åt olika håll och uppnår politiska mognad i olika takt. Att få sådana organisationer att uppnå en inre harmoni är centralt om man vill nå politiska framgångar. Det är när ett parti står enat bakom sina grundläggande mål och har en inre stabilitet som möjligheten till valframgångar finns. Ett sådant parti har inte råd med personstrider, därför att de minskar förtroendet hos väljarna.

Inte heller har vi råd med tomt prat om förnyelse utan målbild. Talet om förnyelse som saknar bakomliggande substans får mig att tänka på det gamla ordspråket: ”En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.”

Ovanstående är en ledarkrönika i Kristdemokraten nr 16/2015 den 16 april


tisdag, december 30, 2014

Decemberöverenskommelsen


När krutröken från den första debatten angående decemberöverenskommelsen nu håller på att lägga sig kan det vara dags att bena upp de olika frågeställningarna. Under en hel del år var mina barn trötta på mig för jag försökte ofta få dem att inse att man måste tänka runt hörnet. Men både i livet och i politiken måste man göra just det, dvs. se konsekvenserna på lite sikt.
Läget är följande: ett parti i riksdagen, Sverigedemokraterna, har bestämt sig för att frångå praxis i budgetomröstningarna (och om den ekonomiska politiken) och bedriva s k taktisk röstning. Denna taktik går ut på att fälla varje årsbudget eller vårens tilläggsbudget för att pressa fram eftergifter i migrationspolitiken. Innebörden av detta är att vi skulle få regeringskriser två gånger om året.

På detta kan politikerna i de andra partierna reagera på lite olika sätt

  1. Inte göra någonting utan acceptera sakernas tillstånd. Troligen inte så många som hyllar den ståndpunkten.
  2. Bilda en regering som har Sverigedemokraterna (SD) som stödparti. Inget av de andra partierna tycker att det är en bra idé.
  3. Bilda en majoritetsregering med ett antal av de övriga partierna. Alternativt en minoritetsregering med stödpartier i riksdagen som skapar majoritet. Inte heller detta tycker dessa partier är bra idéer.
  4. Justera riksdagsordningens regler för omröstning så att taktisk röstning inte går att använda. Problemet med ett sådant förfarande är att varje riksdagsledamot äger sitt mandat och kan fritt utöva sin rösträtt. Begränsningar här skulle kunna ses som en manipulation. Dessutom är det tveksamt om det skulle lösa det som är problemet.
  5. De andra partierna kan möta SD:s förändrade praxis genom att själva ändra sin praxis för röstning för att på sätt möjliggöra för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Och det är just detta som sex partier nu gjort genom att den s k decemberöverenskommelsen.

Nu har det uppstått en kritisk efterdebatt om denna överenskommelse. Övertonerna har varit många och delvis osakliga. Min fråga till alla kritiker av överenskommelsen är: vilket alternativ av de ovan skulle ni valt? Eller finns det något annat alternativ? En kritik har varit att riksdagens majoritet inte kommer att avspeglas i besluten; är det då något av alternativen a-c som avses?

I överenskommelsen bör man skilja på statsministeromröstningar och budgetomröstningar. I den första gäller enligt Regeringsformen (grundlag) s k negativ parlamentarism, dvs den statsminister kan bli vald som inte har en majoritet emot sig. De sex partierna har enat sig kring att det block som är det relativt största i den frågan ska få statsministerposten genom att det andra blocket då lägger ner sina röster. Här vet vi att Vänsterpartiet aldrig kommer att rösta för en kandidat från Alliansen.

Vad gäller budgetfrågan gäller följande:

Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”

 

Här finns två möjligheter och jag utgår då från nuvarande mandatperiod (utfallet efter 2018 vet ingen). Om Alliansen gemensamt lägger fram en alternativ budget till S-MP-regeringens så måste Alliansen avstå i slutvoteringen. Men observera ordet ”om”. Det vill säga att om Allianspartierna lägger var för sig budgetförslag så är det riskfritt för dem att också rösta på dem i voteringsomgångarna. Då behöver man inte avstå. Möjligen kan Allianspartierna ha ett behov av att skriva en gemensam reservation om den ekonomiska politiken (en brödtext om inriktning) och då måste man avstå på en sådan punkt.

 

Intressant är att om Allianspartierna var för sig lägger egna budgetförslag så behöver inte S-MP-regeringen något stöd från Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Däremot om Alliansen lägger en gemensam budgetmotion så måste V in i bilden för regeringen, för annars blir Alliansen ” den partikonstellation som är störst”.

 

Så är bakgrunden till det hela. Jag är numera närmast en åskådare i politiken och jag hade tyckt det varit spännande med ett extraval, men även en åskådare måste försöka tänka runt hörnet för risken för att vi får minoritetsregeringar framöver är påtaglig. Därför anser jag att överenskommelsen är bra. Dess kritiker borde klargöra vad som är deras alternativ!


torsdag, oktober 16, 2014

Ta tag i idépolitiken!


Ledarkrönika i Kristdemokraten 2014 nr 42:


För många, många år sedan ställde jag ut en prognos att när Kristdemokraterna väl etablerade sig på riksplanet skulle partiet alltid vara störst just i riksdagsvalen jämfört med de lokala valen. Detta var långt före riksdagstiden. Tanken bakom detta vara att idépolitiken är partiets signum och det borde vara främst detta man uppmärksammar i de rikspoliitiska valen. Jag tog i sammanhanget Centerpartiet som ett motexempel som då hade en stor lokal förankring men inte alltid lyckades så bra i riksdagsvalen.

Min tes har egentligen bekräftats sedan 1985 vad gäller Kristdemokraterna. Inga våldsamma skillnader, bortsett från 1998, men tesen har stämt. Utom just i år, 2014. Inte heller här är det våldsamma skillnader, men faktiskt är det så att partiet gick allra bäst i landstingsvalet.

Kanske, kanske finns det anledning att fundera lite utifrån min grundläggande tes om att partiets signum är idépolitiken. Och det kan knappast ha undgått någon att partiet inte lyckades profilera sig idépolitiskt i det nu genomförda valet. Egentligen inte så konstigt eftersom partiets företrädare har fått lägga ner väldigt mycket energi på att förklara och försvara Alliansens politik. Då blir det inte så mycket tid över till den egna politiken, framförallt inte idépolitiken.

Det är svårt att sitta i en koalitionsregering med allt kompromissande att tydligt profilera det egna partiets grundläggande syn. Det är faktiskt svårt för alla koalitionspartners. Det kommer partierna i den nuvarande regeringen att få erfara.

Nu är det här historia. Men ibland kan det vara bra att blicka bakåt för att ta avstamp för framtiden. Jag tror att den kristdemokratiska idépolitiken har sprängkraft och utgör en stabil grund för kommande valframgångar. Då får man inte låta defaitismen och missmodet få fritt spelrum. Vi som varit med lite längre kommer väl ihåg situationen 1987. Efter den misslyckade samverkan med Centerpartiet och de otroligt låga opinionssiffrorna var det flera som i det läget funderade på att lägga ner partiet. Tur var väl att vi inte gjorde det. Deppigt värre var det också efter 1994 års val, men det förbyttes i segerrus 1998. Nu tror jag att det gäller att ta tag i den ideologiska skolningen och att utveckla idépolitiken. Våra idéer tillhör framtiden!

Därför några visdomsord ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

”Det är när morgonglansen bytts i middagströtthet, när benmusklerna skälva vid anspänningen, vägen tycks oändlig och plötsligt ingenting vill gå riktigt som du önskar – det är då du inte får tveka.”

torsdag, februari 20, 2014

Att se möjligheterna



Jättar är inte vad vi tror att de är. Samma egenskaper som ser ut att ge dem styrka ger ofta upphov till stor svaghet.



Orden kommer från den Skavlan-aktuelle Malcolm Gladwell i boken David och Goliat. I den granskar han företeelser där vi ställs inför mäktiga motståndare av skilda slag, t ex arméer, funktionshinder, motgångar, förtryck m.m. Det kan förstås även vara politiska motståndare eller medtävlare.

I grunden handlar boken om strategi. I korsord brukar ordet strategi användas som synonym till taktik. Men det är egentligen fel. Strategi är en fråga om att välja taktik beroende på vad situationen kräver. Ofta har vi inte en fungerande strategi därför att vi fokuserar på svårigheterna i stället för på möjligheterna. Vi låter oss skrämmas av Goliat, när vi borde insett att han var ett tacksamt mål bl.a. på grund av sin tunga och klumpiga utrustning.

Gladwell är också intressant när han försöker analysera fördelar och nackdelar i strategin. Och det har effekter på den praktiska politiken. T.ex. kan man fråga sig att om man har en miljon kronor blir man då lyckligare om man får ytterligare en miljon kronor? För ca 45 år sedan läste jag nationalekonomi och fick då lära mig lagen om avtagande gränsnytta (nu säger man nog marginalnytta). Om man får ett äpple kan det vara välsmakande och kanske också det andra men sedan avtar intresset snabbt att äta äpplen. Gränsnyttan avtar. Och man blir nog inte lyckligare av den andra miljonen.

Detta förhållande kan beskrivas i en inverterad U-kurva (dvs. i ett upp-och-nervänt U). Gladwell menar att vi lever i en U-formad värld (fast upp och ner). Men i det praktiska livet – även det politiska – glömmer vi gärna bort sådana enkla fakta. Mer av samma medicin ger inte alltid mer botande effekt. Kanske det till och med har motsatt effekt.

Tydliga sådan inverterade U-effekter finns på det politiska området. Ett par analyseras av Gladwell. Det är de generella påståendena att göra klasserna mindre är bra för undervisningen eller att hårdare straff minskar brottsligheten. Som allmängiltiga påståenden har de inget stöd i verkligheten. Det är förstås klart att klasser inte kan vara hur stora som helst eller hur små som helst, det finns förstås intervall som kan vara optimala, men det visar sig att lärarkvaliteten är av mycket större betydelse. Likadant har förstås straff betydelse upp till en viss nivå.

Sådana intressanta samband borde erinra oss om vad vår förste partiledare Birger Ekstedt brukade säga: det gäller att se i det som synes ske…

(Ovanstående är en ledarkrönika i Kristdemokraten vecka 8)

måndag, december 23, 2013

En sammanhängande rätt


Regeringar är ofta begränsade av att producera text och politiskt samförstånd i lagstiftningsprocessen och så ska de dessutom svara upp mot de tillkännagivanden som parlamenten gör. Många gånger är det dag-för-dag-händelser som styr och det ger alltför lite utrymme för utveckling och koordinering av lagstiftningen. Det där förhållandet riskerar att ge oss dåliga lagar och dålig rättsystematik.  

--Rättsnormer alstras allt fortare, ofta utan att någon tänker på lagstiftningsverksamhetens slutmål. Det rättsliga tänkandet löper risken att förvandlas till ett icke sammanhängande konglomerat av tillfälliga problemlösningar, skriver framlidne lundaprofessorn  Aleksander Peczenik i sitt verk Vad är rätt? om detta problem.

I det moderna rättstänkandet är det centralt att finna en balans mellan stabilitet och flexibilitet, eller mellan förutsebarhet och rättvisa. Vi godkänner helt enkelt inte en lag eller rättstillämpningsakt i ett enskilt fall om dess resultat är oförutsebart eller klart och tydligt orättvist.

Trots sådana krav ser vi exempel på att lagstiftaren skapar lagar som är svårtolkade och inte tydligt förutsebara, t ex den om att verksamhet vid ratten (läs mobiler) inte får inverka menligt på bilkörningen. Vad är menligt? Ja, det överlåter man till rättstillämparen att avgöra, dvs domstolarna. Man kan inte klaga på bristen på otydlighet!

Men det är väl som Peczenik säger: Inte ens lagstiftaren är fri att värdera olika mål utan måste begränsa sig till de mål för vilkas förverkligande det finns tillräckliga medel.

Man kan uttrycka det på ett annat sätt. Lagstiftaren (dvs regering och riksdag) skall så långt möjligt eftersträva det etiskt önskvärda men måste också ha insikten att det är det politiskt möjliga som avgör omfattningen av insatserna. Den praktiska verkligheten kan ibland vara svår att hantera, så svår att man väljer den bekväma vägen. Och så underminerar man begreppet förutsebarhet.

Och det finns ett växande problem bakom allt detta: Som jag skrev i någon tidigare krönika är det alltför få lagstiftare som intresserar sig för lagstiftningen och därmed för att vi får ett sammanhängande tänkande på det rättsliga området. I alltför hög grad är det opportunismen och populismen (och ointresset) som styr lagarnas tillkomst.

Detta kan man förstås ändra på – i alla fall på sikt. I grunden handlar det om hur de politiska partierna för den inre idédebatten på det rättsliga området och så handlar det om vilka företrädare som nomineras i de allmänna valen.
 
========
Ovanstående är en publicerad ledarkrönika i Kristdemokraten 51/52 2013
 
Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/lagar" rel="tag">lagar
, http://bloggar.se/om/riksdagen" rel="tag">riksdagen, http://bloggar.se/om/f%F6rutsebarhet" rel="tag">förutsebarhet
 
 
 
 

onsdag, november 27, 2013

Vinter-OS i Sotji och tv-sändningarna


Evenemangslista. Såg ordet för någon vecka sedan. Det var länge sedan sist. Och det handlar om Sotji 2014 – vinter-OS (Sochi heter det officiellt). MTG har köpt sändningsrättigheterna och svensk public-service som sänt i 60 år står utan ens ackrediteringsmöjligheter. TV-tittarna som bara har de fria kanalerna kommer inte att kunna se OS.

Det hade man kunnat om den förra regeringen och den nuvarande varit på alerten. För det finns nämligen en möjlighet för  regeringen att upprätta en evenemangslista. Och i tillkomsten av denna lag var jag i allra högsta grad inblandad  – man kan säga att utan mig hade lagen inte kommit till.

Men först något om lagens innebörd. Den återfinns i radio- och tv-lagen, 5 kap 9 §:

Den som sänder TV-program och som innehar den exklusiva rätten till en TV-sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild vikt för det svenska  samhället får inte, om   han  sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige utestängs från möjligheten att i fri  TV se evenemanget i direktsändning eller, om det  finns  saklig grund till det, med en mindre tidsförskjutning, De evenemang som avses är sådana  som   inträffar högst en gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sverige.

Om regeringen fixar en sådan lista måste den delges EU-kommissionen som ska publicera den i EU:s officiella tidning.

Den förra s-regeringen la på hösten 1998 förslag på den här lagstiftningen. Moderaterna var de enda som motionsvis motsatte sig detta. Svensk idrotts inkomstmöjligheter skulle minska genom en sådan lista hävdades det. I utskottet (KU) fick de stöd av folkpartiet och något oväntat av vänsterpartiet. S, mp, c och kd var för. Men sedan hände något.

Vid höstens kungamiddag dök Bo Lundgren (M)  upp och var mäkta förgrymmad  i frågan. Vår partiledning utsattes dessutom för påtryckningar från idrotts-Sverige. Och helt hastigt inkallades ett extra gruppmöte för vår partigrupp tidigt på morgonen när frågan skulle upp i kammaren, vi skulle byta fot och rösta nej. Därmed skulle förslaget falla. Men det är inte helt enkelt att köra över mig. Jag vägrade att i det läget gå på avslagslinjen, någon annan skulle få ta det. Men det ansågs inte heller bra. Kompromissen som jag föreslog var att jag i mitt anförande skulle ställa ett antal frågor till kulturministern, om de inte besvarades nöjaktigt skulle jag begära återremiss. Så blev det. Jag ställde frågorna och de besvarades nöjaktigt så jag begärde inte återremiss. Men jag hade väckt frågan så återremissen begärdes av Kenneth Kvist (V). Och den blev ett faktum eftersom det finns ett minoritetsskydd för återremiss.

Så landade frågan på mitt bord. Efter diskussioner med främst fotbollsförbundet landade jag i att föreslå att lagen antogs åtföljt av ett särskilt tillkännagivande från riksdagen. Det formulerades på följande sätt:

När det gäller idrottsevenemang där rättigheter upplåtits av inhemska arrangörer har de problem som en lista är tänkt att lösa hittills inte varit för handen. Arrangörerna har försökt göra evenemangen tillgängliga för en väsentlig del av befolkningen - detta i såväl deras egna som deras sponsorers intresse. Med hänsyn till svensk idrotts ekonomi och konkurrenskraft anser utskottet därför att idrottsevenemang i Sverige där rättigheter upplåts av inhemska arrangörer skall lämnas utanför en  eventuell   lista. Utskottet förutsätter att regeringen inhämtar riksdagens godkännande om någon annan bedömning aktualiseras. Enligt utskottets mening bör detta ges regeringen till känna.

Nu visade det sig att moderaterna och folkpartiet tillsammans med vänsterpartiet stödde min linje i andra hand. Därmed hade vi majoritet. Intressant var att inför beslutet i kammaren hade s+mp+c  en avslagsreservation på tilläggsbeslutet, m+fp en mot principen om lista och v ett särskilt yttrande mot principen om lista. Kd var alltså enda partiet för kompromissen men fick alltså stöd i andra hand varför det också blev riksdagens beslut, vilket gäller än idag.

Varför har det då inte blivit en evenemangslista? En tjänsteman på SvT berättade en gång för mig att den dåvarande s-regeringen inte trodde att EU-kommissionen skulle godkänna en lista med den begränsningen. Men det vet man inte. Dessutom är ett tillkännagivande inte rättsligt bindande för regeringen, vidare kan regeringen nu efter 14 år också inhämta riksdagens godkännande för en annan ordning. Men varken den tidigare eller nuvarande regeringen har agerat i frågan. Därför blir det inga OS-sändningar i de fria kanalerna i vinter, möjligen skulle regeringen kunna agera inför sommar-OS 2016.

tisdag, november 12, 2013

Skyddet för privatlivet

Europadomstolen har nu förkunnat en dom där Sverige fälls för att ha ett otillräckligt skydd för privat- och familjelivet. Det gäller den smygfilmade Eliza. I yttrandefrihetskommitténs betänkande 2012:55 var det bara Göran Lambertz och jag som reserverade oss för ett förstärkt skydd för privatlivet. Göran fastslog dessutom att det stod helt klart att Sverige har krav på sig om detta. Jag fastslog för min del att det inte finns ett effektivt rättsmedel mot sådana kränkningar här. Jag hävdade att oavsett tolkningen av Europakonventionen borde vi införa ett sådant skydd. Det finns ett antal ledamöter och experter i utredningen som nu har fått något att fundera över...

Här följer min reservation:

En straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd

Av TF framgår (1 kap. 3 §) att ingen kan dömas till straff- eller skadeståndsansvar för publiceringsbrott om det inte är angivet i ”denna förordning”. I TF finns inget heltäckande skydd mot intrång i privatlivet avseende foton eller artiklar som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse.

Samtidigt är Europakonventionen svensk lag och där finns just skyddet för privatlivet inskrivit i artikel 8. Den artikeln handlar även om publicering. Ibland hävdas felaktigt att skyddet enbart gäller i förhållande till det allmänna (t.ex. staten), men det gäller även mellan enskilda.

Min bedömning är att medierna måste ha ett yttre tryck på sig för att inte överskrida de gränser som innebär att man kränker privatlivets helgd utanför allmänintresset. Idag finns en pressetisk regel med detta innehåll. Regel nr 7 under rubriken ”Respektera den personliga integriteten” lyder ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Bryter man mot denna regel kan man bli fälld av Pressens Opinionsnämnd, måste publicera fällningen och får betala en billig expeditionsavgift. Sanktionen är alltså inte särskilt kraftig och framförallt får inte den drabbade något skadestånd av den som bryter mot den. Den kostar alltså inte särskilt mycket att kränka någons privat- eller familjeliv.

Även Granskningsnämnden för radio och tv har motsvarande tandlöshet.

Så fort diskussionen dyker upp kring mediernas lagmässiga ansvar så återkommer alltid svaren med mediernas egen förträffliga självsanering. Rör inte våra grundlagar! är stridsropet. Det gällde t.ex. olaga hot, hetslagstiftningen och barnpornografidebatten. Det finns ingen automatik i behovet att ändra grundlagarna; men självfallet måste de justeras om det är relevant.

Utredningens majoritet faller tillbaka på detta tänkande om att det fungerar bra idag och att allt står väl till. Men en utredning ska inte bara var retrospektiv utan även ta i beaktande vad framtiden kan föra med sig. Det finns en utbredd uppfattning i dag om att medierna – i synnerhet vissa medier – kryper allt närmare det som kan uppfattas som kränkningar av den privata sfären.

De tryckfrihetsbrott som är aktuella i detta sammanhang är förtal och förolämpning. För ansvar, och därmed skadeståndsskyldighet, för förtal eller förolämpning är det inte tillräckligt att lämnade uppgifter angår privatlivet och inte utgör ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse. I fråga om t.ex. förtal krävs att den omtalade utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att den lämnade uppgiften är ägnad att utsätta den omtalade för andras missaktning. Ansvar skall inte dömas ut om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. Det är med andra ord enlig min bedömning ett för svagt skydd.

Sverige har en skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel vid kränkningar av Europakonventionen. Publicering av foton eller artiklar som angår en persons privatliv och som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse utgör en kränkning av personens rätt till skydd för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen. Såvitt jag begriper finns inte ett effektivt rättsmedel mot sådana kränkningar. Utredningens majoritet gör följande bedömning i denna del:

Det bör dock påminnas om att Europadomstolen inte har prövat något påstående om privatlivskränkning där det svenska tryck- och yttrandefrihetsrättsliga systemet har satts i fråga. Innan en sådan prövning har skett är det därför vanskligt att avgöra vilka närmare förpliktelser som följer av konventionen på det grundlagsskyddade området.

Att tvärsäkert påstå att svensk lag inte uppfyller Europakonventionen kan möjligen vara vanskligt. Jag avstår från detta men hävdar att det rättsliga läget inger tveksamheter på den punkten, men oavsett den delen ligger min huvudlinje på behovet av ett faktiskt skydd för privat- och familjeliv på grundlagsnivå. Majoriteten anser dock att en reglering vore önskvärd utanför det grundlagsskyddade området. Dock har de inte beaktat möjligheterna att medier som ägnar sig åt sådan typ av kränkande verksamhet kan krypa in under grundlagsskyddet, dels genom det frivilla grundlagsskyddet för databaser eller dels under stencilregeln i TF. Speciellt anmärkningsvärt är detta för den del av majoriteten som vill utöka stencilregelns innebörd till att omfatta även YGL.

Jag reserverar mig alltså mot majoritetens förslag att inte föreslå en straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd. En sådan reglering i grundlagarna borde utredningen ha föreslagit. Jag avstår från att peka på vilken lagteknisk lösning som bör väljas, det bör bli en kommande utrednings uppgift.