onsdag, juli 11, 2007

Kristdemokrati är inte värdekonservatism

Under senare år har det dykt upp ett främmande begrepp i den kristdemokratiska interna debatten. Värdekonservatism. Det begreppet har inget med kristdemokrati att göra. Det är egentligen oförklarligt att det dykt upp. Konservatismen är till sin karaktär statisk och det är fråga värt om det är en ideologi, snarare ett förhållningssätt. Att man lägger till ordet värde påverkar bara bilden av vad det är man vill bevara. Man kan klart skilja på privilegiekonservatism och värdekonservatism, men förhållingssättet är i grunden detsamma.

Kristdemokratin däremot är en dynamisk ideologisk kraft – värdeorienterad – som vill åstadkomma förändringar. Det är snarare värderadikalism.

Varför finns det då människor som inom partiet talar om värdekonservatism i positiva ordalag och presenterar sig som värdekonservativa? Det finns nog flera förklaringar till det. En är definitivt att det handlar om personer som kommit in snett från sidan i partiet. De har haft sin bild av partiet och inte brytt sig om att tränga in i det genuina kristdemokratiska tänkandet. Det är helt enkelt uttryck för ideologisk vilsenhet. De vet redan bäst och försöker därför inte anpassa sitt tänkande utan försöker vrida partiet och rörelsen i sin riktning. Det gäller därför att se upp med dessa och ha den ideologiska analysen klar för sig – annars kan partiet hamna vilse.

Sedan finns det en annan grupp som nischar sig som värdekonservativa. I det fallet handlar det inte om ett grundläggande förhållningssätt utan bara om behovet av att nischa sig. Varför vill man det? Jo, det är mycket enkelt: när man inte har den framgång inom partiet som man förväntat sig försöker man sig på att skaffa en slags maktbas hos likasinnade – man blir minoritetspolitiker/missnöjepolitiker inom partiet. Då kan begreppet värdekonservatism passa in som underlag för en sådan position. Obstruktion blir modellen - det handlar i det här fallet inte om att kritiskt granska utan om ren obstruktion, man är nämligen inte mottaglig för argument i en dialog.
Åt dessa senare finns förstås inte så mycket att göra; man får lära sig leva med dem och bara se till så att det inte får något avgörande inflytande.

I grunden handlar de här problemen om vikten av den ideologiska skolningen inom partiet. Det är bara genom en sådan som hälsan kan hållas vid liv. Alternativet är marginalisering.

Intressant?

Andra bloggar om: , ,

söndag, juli 01, 2007

Antiklimax i abortdebatten (kd)

Abortdebatten vid kristdemokraternas nyligen hållna riksting i Sundsvall blev ett antiklimax för det fåtal som försökte förändra partiets syn på det svåra etiska dilemma som frågan utgör. Något 25-tal ville genomföra förändringaroch lyckades genom ett smart agerande ockupera talarstolen i debattens inledning. Med sitt agerande lyckades de sätta mediebilden. Medierna gick som vanligt på konfliktsyndromet.

Allting tyder på att det var/är ett väl sammansvetsat gäng som agerade. Jag har tidigare pekat på risken med fraktionsbildningoch den varningen är fortfarande befogad. Och i sin smarthet satte de mediebilden av partiet; en bild som inte delades av ca 90 procent av rikstingsombuden. Det är bara att konstatera att detta förfarande innebar ett publikt misslyckande för partiet som helhet – andra viktiga områden skymdes. Det är väl bara att misströsta om att dessa skulle börja fundera över om vad som är partiets bästa och agera utifrån det...

Intressant är denna grupps argument om en ”ny bred diskussion”. Det var och är förstås ett kvalificerat hyckleri. Det handla om en gammal försnävad diskussion

Gruppens smarta agerande vad gäller ockupationen av talarlistorna ger en indikation på att rikstingets arbetsordning behöver en rejäl översyn. Genom att tidigt lämna in ”begära-ordet-lappar” en masse så fick den här gruppen inte bara företräde i abortdebatten utan också i ett antal andra debatter. Det är nu helt i sin ordning men måste förändras. Det är också absurt att motionärer – oavsett kvalitet i argumenteringen – skall ha företräde. Många som hade väsentliga saker att säga hade alltså aldrig någon chans att nå fram till talarstolen på grund av den arbetsordning som gäller.

Bara ett exempel från min egen horisont (men jag talar inte bara för min ”sjuka mor”): för några år sedan debatterade rikstinget EU-konventets förslag. Men jag som var riksdagens och därmed även partiets delegat vid EU-konventet hamnade så långt ner på talarlistan att jag aldrig fick ordet. Partistyrelsen måste arbeta fram en ny relevant arbetsordning. Någon ordning måste det ju vara hos kristdemokraterna.

Intressant?

Andra bloggar om: , ,