tisdag, december 30, 2014

Decemberöverenskommelsen


När krutröken från den första debatten angående decemberöverenskommelsen nu håller på att lägga sig kan det vara dags att bena upp de olika frågeställningarna. Under en hel del år var mina barn trötta på mig för jag försökte ofta få dem att inse att man måste tänka runt hörnet. Men både i livet och i politiken måste man göra just det, dvs. se konsekvenserna på lite sikt.
Läget är följande: ett parti i riksdagen, Sverigedemokraterna, har bestämt sig för att frångå praxis i budgetomröstningarna (och om den ekonomiska politiken) och bedriva s k taktisk röstning. Denna taktik går ut på att fälla varje årsbudget eller vårens tilläggsbudget för att pressa fram eftergifter i migrationspolitiken. Innebörden av detta är att vi skulle få regeringskriser två gånger om året.

På detta kan politikerna i de andra partierna reagera på lite olika sätt

  1. Inte göra någonting utan acceptera sakernas tillstånd. Troligen inte så många som hyllar den ståndpunkten.
  2. Bilda en regering som har Sverigedemokraterna (SD) som stödparti. Inget av de andra partierna tycker att det är en bra idé.
  3. Bilda en majoritetsregering med ett antal av de övriga partierna. Alternativt en minoritetsregering med stödpartier i riksdagen som skapar majoritet. Inte heller detta tycker dessa partier är bra idéer.
  4. Justera riksdagsordningens regler för omröstning så att taktisk röstning inte går att använda. Problemet med ett sådant förfarande är att varje riksdagsledamot äger sitt mandat och kan fritt utöva sin rösträtt. Begränsningar här skulle kunna ses som en manipulation. Dessutom är det tveksamt om det skulle lösa det som är problemet.
  5. De andra partierna kan möta SD:s förändrade praxis genom att själva ändra sin praxis för röstning för att på sätt möjliggöra för minoritetsregeringar att få igenom sina budgetar. Och det är just detta som sex partier nu gjort genom att den s k decemberöverenskommelsen.

Nu har det uppstått en kritisk efterdebatt om denna överenskommelse. Övertonerna har varit många och delvis osakliga. Min fråga till alla kritiker av överenskommelsen är: vilket alternativ av de ovan skulle ni valt? Eller finns det något annat alternativ? En kritik har varit att riksdagens majoritet inte kommer att avspeglas i besluten; är det då något av alternativen a-c som avses?

I överenskommelsen bör man skilja på statsministeromröstningar och budgetomröstningar. I den första gäller enligt Regeringsformen (grundlag) s k negativ parlamentarism, dvs den statsminister kan bli vald som inte har en majoritet emot sig. De sex partierna har enat sig kring att det block som är det relativt största i den frågan ska få statsministerposten genom att det andra blocket då lägger ner sina röster. Här vet vi att Vänsterpartiet aldrig kommer att rösta för en kandidat från Alliansen.

Vad gäller budgetfrågan gäller följande:

Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”

 

Här finns två möjligheter och jag utgår då från nuvarande mandatperiod (utfallet efter 2018 vet ingen). Om Alliansen gemensamt lägger fram en alternativ budget till S-MP-regeringens så måste Alliansen avstå i slutvoteringen. Men observera ordet ”om”. Det vill säga att om Allianspartierna lägger var för sig budgetförslag så är det riskfritt för dem att också rösta på dem i voteringsomgångarna. Då behöver man inte avstå. Möjligen kan Allianspartierna ha ett behov av att skriva en gemensam reservation om den ekonomiska politiken (en brödtext om inriktning) och då måste man avstå på en sådan punkt.

 

Intressant är att om Allianspartierna var för sig lägger egna budgetförslag så behöver inte S-MP-regeringen något stöd från Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Däremot om Alliansen lägger en gemensam budgetmotion så måste V in i bilden för regeringen, för annars blir Alliansen ” den partikonstellation som är störst”.

 

Så är bakgrunden till det hela. Jag är numera närmast en åskådare i politiken och jag hade tyckt det varit spännande med ett extraval, men även en åskådare måste försöka tänka runt hörnet för risken för att vi får minoritetsregeringar framöver är påtaglig. Därför anser jag att överenskommelsen är bra. Dess kritiker borde klargöra vad som är deras alternativ!


torsdag, oktober 16, 2014

Ta tag i idépolitiken!


Ledarkrönika i Kristdemokraten 2014 nr 42:


För många, många år sedan ställde jag ut en prognos att när Kristdemokraterna väl etablerade sig på riksplanet skulle partiet alltid vara störst just i riksdagsvalen jämfört med de lokala valen. Detta var långt före riksdagstiden. Tanken bakom detta vara att idépolitiken är partiets signum och det borde vara främst detta man uppmärksammar i de rikspoliitiska valen. Jag tog i sammanhanget Centerpartiet som ett motexempel som då hade en stor lokal förankring men inte alltid lyckades så bra i riksdagsvalen.

Min tes har egentligen bekräftats sedan 1985 vad gäller Kristdemokraterna. Inga våldsamma skillnader, bortsett från 1998, men tesen har stämt. Utom just i år, 2014. Inte heller här är det våldsamma skillnader, men faktiskt är det så att partiet gick allra bäst i landstingsvalet.

Kanske, kanske finns det anledning att fundera lite utifrån min grundläggande tes om att partiets signum är idépolitiken. Och det kan knappast ha undgått någon att partiet inte lyckades profilera sig idépolitiskt i det nu genomförda valet. Egentligen inte så konstigt eftersom partiets företrädare har fått lägga ner väldigt mycket energi på att förklara och försvara Alliansens politik. Då blir det inte så mycket tid över till den egna politiken, framförallt inte idépolitiken.

Det är svårt att sitta i en koalitionsregering med allt kompromissande att tydligt profilera det egna partiets grundläggande syn. Det är faktiskt svårt för alla koalitionspartners. Det kommer partierna i den nuvarande regeringen att få erfara.

Nu är det här historia. Men ibland kan det vara bra att blicka bakåt för att ta avstamp för framtiden. Jag tror att den kristdemokratiska idépolitiken har sprängkraft och utgör en stabil grund för kommande valframgångar. Då får man inte låta defaitismen och missmodet få fritt spelrum. Vi som varit med lite längre kommer väl ihåg situationen 1987. Efter den misslyckade samverkan med Centerpartiet och de otroligt låga opinionssiffrorna var det flera som i det läget funderade på att lägga ner partiet. Tur var väl att vi inte gjorde det. Deppigt värre var det också efter 1994 års val, men det förbyttes i segerrus 1998. Nu tror jag att det gäller att ta tag i den ideologiska skolningen och att utveckla idépolitiken. Våra idéer tillhör framtiden!

Därför några visdomsord ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

”Det är när morgonglansen bytts i middagströtthet, när benmusklerna skälva vid anspänningen, vägen tycks oändlig och plötsligt ingenting vill gå riktigt som du önskar – det är då du inte får tveka.”

torsdag, februari 20, 2014

Att se möjligheterna



Jättar är inte vad vi tror att de är. Samma egenskaper som ser ut att ge dem styrka ger ofta upphov till stor svaghet.



Orden kommer från den Skavlan-aktuelle Malcolm Gladwell i boken David och Goliat. I den granskar han företeelser där vi ställs inför mäktiga motståndare av skilda slag, t ex arméer, funktionshinder, motgångar, förtryck m.m. Det kan förstås även vara politiska motståndare eller medtävlare.

I grunden handlar boken om strategi. I korsord brukar ordet strategi användas som synonym till taktik. Men det är egentligen fel. Strategi är en fråga om att välja taktik beroende på vad situationen kräver. Ofta har vi inte en fungerande strategi därför att vi fokuserar på svårigheterna i stället för på möjligheterna. Vi låter oss skrämmas av Goliat, när vi borde insett att han var ett tacksamt mål bl.a. på grund av sin tunga och klumpiga utrustning.

Gladwell är också intressant när han försöker analysera fördelar och nackdelar i strategin. Och det har effekter på den praktiska politiken. T.ex. kan man fråga sig att om man har en miljon kronor blir man då lyckligare om man får ytterligare en miljon kronor? För ca 45 år sedan läste jag nationalekonomi och fick då lära mig lagen om avtagande gränsnytta (nu säger man nog marginalnytta). Om man får ett äpple kan det vara välsmakande och kanske också det andra men sedan avtar intresset snabbt att äta äpplen. Gränsnyttan avtar. Och man blir nog inte lyckligare av den andra miljonen.

Detta förhållande kan beskrivas i en inverterad U-kurva (dvs. i ett upp-och-nervänt U). Gladwell menar att vi lever i en U-formad värld (fast upp och ner). Men i det praktiska livet – även det politiska – glömmer vi gärna bort sådana enkla fakta. Mer av samma medicin ger inte alltid mer botande effekt. Kanske det till och med har motsatt effekt.

Tydliga sådan inverterade U-effekter finns på det politiska området. Ett par analyseras av Gladwell. Det är de generella påståendena att göra klasserna mindre är bra för undervisningen eller att hårdare straff minskar brottsligheten. Som allmängiltiga påståenden har de inget stöd i verkligheten. Det är förstås klart att klasser inte kan vara hur stora som helst eller hur små som helst, det finns förstås intervall som kan vara optimala, men det visar sig att lärarkvaliteten är av mycket större betydelse. Likadant har förstås straff betydelse upp till en viss nivå.

Sådana intressanta samband borde erinra oss om vad vår förste partiledare Birger Ekstedt brukade säga: det gäller att se i det som synes ske…

(Ovanstående är en ledarkrönika i Kristdemokraten vecka 8)