Det finns ett mantra som tycks
upprepas i den interna partidebatten – förnyelse. Ibland åtföljs det av ord som
förändring eller förändringsprocesser. Men förnyelse är bara ett ord om det inte
finns en substans bakom. Bara retorik.
Ibland används kravet på behov
av förnyelse och förändring som täckmantel för den egna personens position och
betydelse. Jag har sett dem komma och gå under alla år jag varit engagerad i
partiet. Positionssökarna lämnar sällan några spår efter sig. De vill ha makt
och inflytande men vet inte så ofta vad de ska använda makten till.
Förnyelse- och
förändringsprocesser i ett parti ställer höga krav. Det behövs ett oändligt
tålamod, det behövs en oändlig envishet och det behövs en tydlig målbild. En
substans som säger vad det är man vill åstadkomma. Man måste veta vad man vill.
Det duger inte med det som sagan om Alice i Underlandet uppvisar när Alice
frågar katten vilken väg hon ska ta. Det beror vart du vill komma svarar katten
och får svaret att det inte spelar så stor roll. Då spelar det heller ingen
roll vilken väg du tar, blir kattens råd.
Vägvalet spelar roll. Om man
vet vart man vill. Jag har upplevt många förändringsprocesser i partiet. Den
största var den som startade någon gång på 1980-talet och fortsatte en bra bit
in på 90-talet. Det var vägen från ett ”allmänkristligt” parti till ett
ideologiskt förankrat kristdemokratiskt parti. Det var ingen lätt
förändringsväg och frågan kanske är om vi fortfarande har en bit kvar på den
vägen – även om det är den huvudfåran som gäller.
I en sådan process får man
räkna med att bli misskrediterad och ifrågasatt. Men det gäller att tålmodigt
arbeta vidare om man vill åstadkomma något, om man vill komma en bit närmare
målbilden.
Politiska partier är mänskliga
organisationer, fyllda av ofullkomliga människor som ibland stretar åt olika
håll och uppnår politiska mognad i olika takt. Att få sådana organisationer att
uppnå en inre harmoni är centralt om man vill nå politiska framgångar. Det är
när ett parti står enat bakom sina grundläggande mål och har en inre stabilitet
som möjligheten till valframgångar finns. Ett sådant parti har inte råd med
personstrider, därför att de minskar förtroendet hos väljarna.
Inte heller har vi råd med tomt
prat om förnyelse utan målbild. Talet om förnyelse som saknar bakomliggande
substans får mig att tänka på det gamla ordspråket: ”En vindspejare får aldrig
så, och en molnspanare får aldrig skörda.”
Ovanstående är en ledarkrönika i Kristdemokraten nr 16/2015 den 16 april