torsdag, mars 10, 2005

Alliansparti eller isolat?

På den anonyma kristdemokratiska bloggen Syskonskap står följande kommentar:

"I likhet med namnkunniga statsvetare har Syskonskap på ett tidigt stadium konstaterat att alliansarbetet mellan de s.k. borgerliga partierna sker på kristdemokraternas bekostnad. Moderaterna rider på framgångsvågen som 'borgerlig opinionsbildare' medan folkpartisternas pinsamma och populistiska utspel - vilka ofta går stick i stäv med alliansens direktiv - duggar tätt. Och det ger utdelning i opinionssiffrorna!"

Det är en intressant analys. Gärna syskonskap, men inte med Alliansens övriga partier är den politiska slutsatsen! Intressant är att bloggen som stöd för sin åsikt åberopar ett antal icke nämnda statsvetare. Är det en brist på egen auktoritet och/eller analys?

De frågor som Syskonskap glömmer att ställa och ge svar på är bland annat: Vad är alternativet för en regeringsbildning? På vilket sätt kan Syskonskap dra slutsatser av något halvårs närmare samarbete i Alliansen? Sedan när finns det en tydlig koppling mellan opinionssiffror och valresultat?

Om man inte har rimliga svar på dessa frågor har man inte gjort någon analys alls. Hans Bergström gjorde 1988 en intressant uppdelning av politikområdena, nämligen i idépolitik, sakpolitik och maktpolitik. Det är en vägledande god indelning. Maktpolitiken handlar nämligen om vilka man skall samarbeta med för att få igenom åtminstone delar av sin politik. Det är en avvägning av pragmatisk natur och den är ofrånkomlig, såvida man inte vill tillbringa det politiska arbetet i ett isolat. Det handlar dessutom om grundsynen på politiken som en process - och dessvärre oftast en långsam sådan.

Varje seriöst parti måste hålla sig med en maktpolitik. Problemen dyker upp om det i sin tur innebär att sakpolitiken och idépolitiken skadas av detta. Sakpolitiska förändringar sker förstås i kompromisser mellan t ex allianspartier, men väljaren inser i allmänhet att sådant är nödvändigt. Idépolitiken får överhuvudtaget inte påverkas av ett parlamentariskt samarbete.

Om man har detta klart för sig kan man agera inom en allians för regeringsskifte med en tydlig profil. Det finns ingen automatik i att de partier som idag ser större ut skall ha det största utrymmet eller aktiviteten. Det beror på varje enskilt parti. Det finns en "kvävningsrisk" för varje alliansparti, men det beror inte på alliansen som sådan utan på det egna partiet. Den insikten tycks inte föresvävat bloggen Syskonskap.

Efter valet 1994 där kristdemokraterna var ytterst nära en katastrof skrev jag en analys i DN apropå regeringssamarbetet:

"Sitt-still-i-båten-syndromet utvecklades närmast till en tystnadens strategi. Jag har sagt det många gånger: tystnadens strategi är inte en politisk strategi. Partiets utåtriktade agerande, där det förekom, präglades i alltför hög grad av improvisationer. Men det är heller ingen strategi. Strategi handlar nämligen om långsiktighet, om att bevara handlingsfriheten, om att ta initativet, om att försöka leda utvecklingen. Inte om att bli ett rov för tillfälligheter."

Om man har denna grundinställning klar för sig och agerar efter den så är ett maktpolitiskt samarbete inget konstigt, snarare är det en central punkt för genomförandet av den egna politiken. Den insikten borde också bloggen Syskonskap tillägna sig.

1 kommentar:

K A S sa...

Kompromiss på den svages bekostnad

Två citat från moderaternas chefsbloggare Littorin

"Min enkla slutsats är att om 65 procent är okej efter 12 månader så måste det också vara okej efter 6 månader. Så stort hot mot välfärden är det inte, hela vårt pensionssystem är ju uppbyggt på den nivån. Och kan en pensionär klara sig på 65 procent av lönen måste också en långtidssjukskriven kunna göra det."


"En medbloggare i cyberrymden kallar sig globaljuggler. Bakom signaturen står Henrik Hansson som jobbar på centerns riksdagskanli. Han har skrivit ett klokt inlägg om arbetslinjen och ersättningsnivåerna på sin blogg som jag vill rekommendera. Kolla här."


Så låt oss räkna med det "kloka" sättet som underlag.

Enligt parti-ledardebatten i riksdagen är det 17% står utanför arbetsmarknaden. Eftersom de moderaterna med stödpartier lovat de som arbetar en tusenlapp mer i månaden netto, som skall finansieras av bidragstagarna, så skall de som är sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade betala netto / månad (8300 / 1,7 ) = 4800 kr

För att bidragstageren i Henriks exempel skall kunna bidraga med ett netto på 4800 kr per månad måste man sänka nivån från 80% till 46%

Så hur skall man tänka och räkna på föjande exempel

"det hjälper inte att sänka ersättningen till 65 % det skapar bara mer ohälsa. min mamma är förtidspensionär och har 64 % i månadern och lever på 6000 kr ut. hon mår dåligt att ha så lite att leva av och inte kunna göra något, för sig själv och måste be andra om pengar. är det som Moderaterna vill att individer skall må sämre för de har blivit sjuka?
Avsändare: ru1980@spray.se"

Det här citatet är hämtat från moderaternas blogg ... ska hon få 1200 kronor i månaden .. eller får vi vara solidariska och sänka ersättningen i mitt första exempel så den blir lägre än 46%

Mycket vänliga hälsningar

K A S

PS Då jag till skillnad från universitetsekonomen och moderatledaren bara har 9 årig folkskola bakom mig så skulle jag uppskatt att den som hittar fel i underlag eller beräkning upplyser om detta på http://bloggarna.blogspot.com/
eller till mig direkt kjell@ocw.nu