onsdag, juli 06, 2005

Granskande journalister - ett skämt?

Det där med att det skulle bildas ett nytt politiskt parti, Kulturpartiet, var en kul grej. Ett antal artistprofiler presenterade det på ett seriöst sätt. Men det hela var ett skämt. Journalisterna gick dock på det. Det visar hur seriöst arbetet i de kretsarna är. Det är en myt att vi har en journalistkår som granskar på djupet. Javisst, finns det undantag, men de tenderar att bli allt färre. Och visst är journalister ofullkomliga människor - som vi andra -som kan begå misstag. Men deras granskning - om den finns - tenderar att bli opportunistisk.

Grävande journalistik har kanske hög status, men någon sådan på bredden är väldigt sällsynt. En och annan gräver förstås, men då endast för att bevisa en viss tes ( t ex ansatserna hos Uppdrag granskning och de tidigare Reportrarna). Detta senare har mer formen av kampanjournalistik. Saklighet, allsidighet och relevans kombinerat med djup är en raritet. Det är yta och förväntade eller oförutsedda avvikelser som profileras.

Inte heller de politiska kommentatorerna imponerar. De är ofta förutsägbara och hamnar inte så sällan fel i analysen. Kanske borde de någon gång ställa sig frågan: kommenterar jag verkligen det jag avser att kommentera? I stället agerar de ofta som vore de sportreportrar.

Ett par exempel som bekräftar mina teser: Inför valet 1991 var jag i praktiken den ende heltidsanställde politiske tjänstemannen på partikansliet (utöver partisekreteraren). Och jag oroade mig för journalisternas granskning av partiet inför valet - jag visste nämligen om den avgörande svagheten då hos partiet. Men inte blev det någon granskning att tala om - de ägnade sig huvudsakligen åt att vara hovreportrar hos Ny demokrati.

Det andra är från mitten av 90-talet. Det var en hätsk mediepolitisk debatt mot förslagen att kriminalisera innehav av barnpornografi. Men den fördes ofta utan någon grundläggande kunskap om vad Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen står för. Jag fick ägna mycken tid att undervisa de journalister som intervjuade mig i frågan (satt med i utredningen i ämnet) och det var på områden som var fundamentala för att kritik skulle kunna framföras.

Den gamle TV-reporterna Herbert Söderström sa vid ett tillfälle vid ett internt seminarium med personalen på tidningen Samhällsgemenskap (numera Kristdemokraten) att i journalisternas bokhyllor finns förvånansvärt lite litteratur om journalistik. Han hade och kanske har fortfarande rätt på den punkten?

2 kommentarer:

moje sa...

Hej!
Jag håller inte helt med om att journalisterna svalde betet med hull och hår. Flera journalister ifrågasatte faktiskt Kulturpartiet under dess førsta presskonferens.

Dock så ær det svårt att ignorera sånt hær. Ponera exempelvis att media ignorerat Gudrun Schymans Feministiska Initiativ; då hade FI-styrelsen skrikit sig blåa om att kønsmaktsordningen førnekar dem rættmætig uppmærksamhet och medieutrymme.

Se hela lanseringen av Kulturpartiet från den ljusa sidan; rapporteringen kring Kulturpartiet drænkte det budskap som (mp) samma dag førsøkte få ut i Almedalen...

Ingvar Svensson sa...

Jo, visst kan det vara så, men det är inte den huvudsakliga poängen med mitt inlägg...