Redan i mars i år kunde jag här på min blogg notera att Nina Björk var inne i ett omtänkande i sin syn på barn. Hennes tidigare syn var präglad av erfarenheterna utan barn. Hon hade tagit avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer ville hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserade över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt var att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av miljö och inte arv.
Men som kommer omtänkandet. Den 20 mars i år skrev hon:
"Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art."
Hennes senare krönika i DN den 30 oktober väckte (förstås först efter Maria Larssons inlägg i Expressen) en våldsam debatt. Att hon skulle kunna ha en åsikt näraliggande kristdemokraternas var givetvis inte polititiskt korrekt! Hon skrev bl.a. då:
"Och eftersom det är barnen så säger jag: vi är på helt fel spår. Det är dags att börja om på ruta ett, och på den rutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barn tar tid. Du kan inte leva samma liv innan och efter du har fått barn."
Det är ju sant! Men invändningarna lät inte vänta på sig. Hon svek förstås sin feminism, hon blev en "förrädare". Hu, så hemskt!
Typiskt är när Petra Ulmanen i DN (2005-11-21) skriver så här om Nina Björks upptäckt:
"Jag gillar inte den moraliska tonen, att hon talar om för kvinnor vad som är rätt och fel i deras liv, utan någon annan täckning än sina privata erfarenheter."
Ulmanen är förstås inte konsekvent. Bara den meningen säger att hon själv inte respekterar andras uppfattning om rätt eller fel. Hon moraliserar själv. Hon ser inte vad hon själv gör. Möjligen har hon dessutom inte några privata erfarenheter. Och jag som trodde att egen erfarenhet och vishet hade något samband.
Ulmanen skriver: "Förskolans kvalitet och positiva effekter är särskilt betydelsefulla för barn som inte har det bra hemma, förskolan blir en fristad och en räddningsplanka. Så för barnens bästa ska vi inte propagera för mindre förskola, utan mer och bättre förskola."
Javisst är förskolan bra för de barn som inte har det bra hemma, men det motbevisar inte att en del andra barn har det bra hemma. Varför vill hon förhindra att föräldrarna har möjligheter att göra ett val som är baserat på ekonomisk rättvisa?
Svaret är enkelt. Hon struntar i barnen. Det är inte det som är det viktiga: "Men faktum är att avlönat arbete ger ekonomisk självständighet och välfärd åt kvinnor, det går inte att tänka bort." Och hon fortsätter: "Underordningen skulle öka."
Det vill säga: egen omsorg om barnen utgör ett hinder för att bryta den påstådda "könsmaktsordningen". Den ideologiska myten är viktigare än barnen. Barbariskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar