Är en familjenorm skadlig?

Kan det vara så att vi inte behöver några normer för att de drabbar dem som inte kan leva upp till dem? Är det normlöshet som måste till för det goda samhället - för att alla skall känna sig nöjda och glada och känna att de passar in?

Ja, de stackars brottslingarna - till exempel - kan ju inte hjälpa att de inte lever upp till lagstiftningens krav på laglydigt beteende. Så låt oss därför avskaffa alla lagar! Skulle jag resonera så skulle de flesta - även brottslingarna - betrakta mig som ovanligt knasig.

När jag var ung lärde jag mig en enkel modell för sambandet mellan värderingar, normer, sanktioner och beteenden. Värdeorienteringen - eller säg gärna värdegrunden - omformuleras till normer som styr vårt beteeende; de upprätthålls med sanktioner av olika slag ( kan vara något mycket enkelt som
t ex visat ogillande).

Ett exempel om samspelet: värderingen om människolivets okränkbarhet och människans värde leder över till bl a normen att vi skall hålla till höger i trafiken. Sanktioner om vi inte följer den kan gälla allt från ogillande till fängelse; en krock i sig är också den en verkningsfull sanktion. Så påverkas vårt beteende.

Funderingarna kring detta just denna dag började med att jag läste en krönika i Göteborgs-Posten (2006-12-20) av förra s-kommunalrådet Kerstin Alnebratt. Där skriver hon engagerat om behovet av en barnpolitik. Har inga större invändningar mot detta i sig, men så skriver hon följande: "När man läser rapporten blir det uppenbart att kärnfamiljsnormen slår hårt mot alla som inte passar in."

Jaha, vad menar hon med det? Ja, det framgår inte av artikeln. Det är bara ett löst påstående rakt ut i luften. Utan sammanhang och samband.

Vad säger Barnkventionen t ex? Jo: "att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse"

Och vad säger Europakonventionen? Jo: "män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj" och dessutom rätt till skydd för sitt familjeliv.

Alnebratt har med andra ord en tuff uppgift framför sig om hon skall slå sönder familjenormen eller längtan efter familjegemenskapen. Och vem skulle vinna på det - inte är det i alla fall barnen. Alnebratts tanke - om det överhuvudtaget är en sådan - är befängd, utan sans och måtta.