söndag, mars 20, 2005

En krock med verkligheten

Verkligheten tenderar att korrigera oss, men ibland tenderar vi som människor att blunda för verkligheten och föredrar att leva kvar i vår egen konstruerade värld. Därför är det intressant när den burdusa verkligheten krockar med idévärld och om vi då är beredda att göra omvärderingar och reflektera över det verkliga livet och dess konsekvenser.

Nina Björk är författare, litteraturkritiker på DN och doktorand vid Göteborgs universitet. Hon blev känd som feminist genom sin bok Under det rosa täcket (1996). Nina Björks utgångspunkt är att män och kvinnor är lika av naturen. Med andra ord är det kulturella faktorer som styr könsskillnaderna.

Hon tar även avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer tar hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserar över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt är att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av mijö och inte arv.


Hon har nu drabbats av verkligheten. I dagens söndagskolumn i DN kultur (050320) skriver hon om upplevelsen av eget barn:

"Ett spädbarn i min famn. Och i ett slag negerar detta spädbarn vårt samhälles allra heligaste ideal. Han är nämligen fullständigt hjälplös. Inte som ett misstag, utan i sin helt normala natur. Han är helt beroende. Inte för att det har blivit fel, utan för att det har blivit rätt. Det är ju så vi är. Det är så vi alla har varit. Överallt. I alla tider. Hjälplösa, beroende, utelämnade, oförmögna att klara oss själva. Jämfört med andra arter föds människobarn 'för tidigt' och kräver därför en ovanligt lång period av total omsorg från sina föräldrar. Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art. Kan det alltså i spädbarnets närhet vara ursäktat, till och med önskvärt, att begå det klassiska filosofiska felslutet och gå från den beskrivande nivån till den normativa? I samma stund som jag märker hur den nya människan är så vet jag också vad jag bör göra. Gränsen mellan beskrivning och värdering upphävs. Gränsen mellan natur och kultur går inte att upprätthålla."

Hon skriver att vår tid är besatt av att göra natur till kultur.

"Men vilka intressen ligger bakom dagens tilltro till en kultur som inte behöver rätta sig efter naturen? Vem tjänar på att vi ser människan som vore hon utan biologiska gränser?Fråga General Motors. Fråga plastkirurgen. Fråga varenda reklamare som du känner. Fråga Göran Persson. Fråga de som har satt tillväxten som övergripande politiskt mål. Alla bygger de på att vi glömmer någonting: förutsättningarna."

Se där: en förmåga till att reflektera över de faktiska omständigheterna. Att se människan som hon är och att försöka bygga samhället utifrån det perspektivet. Människans beroende av människor och andra naturliga utgångspunkter. Och som jag ser det bör samhällsarbetet för det goda samhället - det gemensamma bästa - bygga på analysen om människans värde, förutsättningar, behov och uppgift. Det värdeorienterade svaret i motsats till det förhärskande systemorienterade!

1 kommentar:

Magnus sa...

Intressant :)

och kul med en till kristdemokratisk blogg :)