Familjepolitiken och Helvetesgapet

PM Nilsson, politisk redaktör i Expressen, har också han (liksom Nina Björk, se mitt tidigare inlägg) upptäckt familjen. "Att stärka familjen" vore något, filosoferar han i söndagens tidning (3 april). Och så kommer då den där obligatoriska, patetiska Brasklappen:

"Jag gillar inte heller kristdemokraternas syn på familjen som lösningen på allt, men det skulle vara bra om något parti kunde skaffa sig en familjepolitik som inte bara var pekpinnar utan som mer såg till den livsstil som trots allt dominerar hos svenska barnfamiljer."

Det vore bra om herr Nilsson tog sig före att penetrera kristdemokraternas familjepolitik - den är nämligen inte påstådd som lösningen på allt, men den är oerhört central i flera avseenden. Och det där med pekpinnar var väl lite långsökt för en skribent som närmast dagligdags använder sig av sådana. När PM Nilsson skriver så där får jag associationer till Ronja Rövardotter. När hon promenerade nära Helvetesgapet så ropades en fråga till henne vad hon gör där och hon svarade: jag aktar mig för Helvetesgapet. PM Nilssons svar på frågan vad han gör med sitt närmande till verklig familjepolitik så svarar han: jag aktar mig för kristdemokraterna...

Det är klart ett stort steg för en förment liberal att erkänna familjens roll. Det traditionella liberala tänkandet bortser ju från den typen av gemenskaper; liberalen ser bara staten och individens relation till staten. Att vi alla föds in i mänskliga gemenskaper är något som liberalen inte gärna funderar över. Enligt den gamle John Locke är tanken att varje människa själv skapar sin identitet och utvecklar sina förmågor oberoende av sitt sociala sammanhang och oberoende av tid och rum. Den filosofin har förstås inte mycket med verkligheten att göra - men ändå har den bitit sig fast i stora delar av både den vetenskapliga och politiska världen. Men som sagt det gäller att akta sig för Helvetesgapet...