I dessa dagar (speciellt idag) uppmärksammas politikern Olof Palme (s), som så brutalt mördades på öppen gata för 20 år sedan. Det finns förstås en hel del intressant att belysa i hans verksamhet. Han förde bl a ett principiellt resonemang som redan tidiga socialdemokrater var inne på och som befästes med honom och som fortfarande präglar svensk socialdemokrati.
Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.
Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.
Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.
Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.
Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar