Som ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (11:e året för min del) är det intressant att ta del av kommentarerna kring KU:s utfrågningar med anledning av regeringens hantering av de svenska effekterna av tsunamikatastrofen.
Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.
En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.
Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.
KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.
De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar