måndag, februari 26, 2007

Aborter och konsekvens


Vilken trovärdighet har den samfundsledare som tidigare stött svensk socialdemokrati – därmed dess abortpolitik – men nu hotar att uppmana de kristna väljarna att inte rösta på kristdemokraterna – just därför att aborträtten skulle kunna vidgas att omfatta även utlänningar som befinner sig här i landet?

Det handlar förstås om den DN-artikeln (25 feb 2007) som pingströrelseledare Sten-Gunnar Hedin och katolske biskopen Anders Arborelius skrev. ”Kanske tvingas vi att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald” heter det i denna artikel. Det är kristdemokraterna och partiledaren och socialministern Göran Hägglund de är ute efter. De drar sig inte för att använda uttryck som ”abortturism” och ”abortparadis” för utländska kvinnor.

Hur är det nu egentligen? Om svensk abortlag skulle innebära ”paradis” för utländska kvinnor, vad är det som då redan erbjuds svenska kvinnor? Är det inte också ”abortparadis”? Och hur hänger det ihop med Hedins åtminstone tidigare stöd för socialdemokraterna? Har vi någonsin från hans sida hört något om att man bör röstbojkotta socialdemokratin för denna fråga?

Och viktig är denna fråga också: om man avstår från att rösta på kristdemokraterna och i stället röstar t ex på socialdemokraterna, vilken abortpolitik får man då i denna specifika fråga?

Vad säger då dessa frågor? Jo, att man bör tänka sig för innan man ger sig ut i debatten. Det som ser ut som utpressning och hot är bara tomt prat.

För den delen är vi kristdemokrater vana vid att kyrkoledningar tar avstånd ifrån oss – den typen av uppmaningar har närmast varit legio under partiets 43-åriga historia. Det har dock inte hindrat väljarna att så småningom sluta upp bakom partiet.

Känner jag igen debatten? Visst vi hade motsvarande farhågor för ca tio år sedan i samband att vi la om partiets medicinskt-etiska program och där accepterade att kvinnan slutligt tar ställning i abortdilemmat. Vi skulle gå mot en väljarkatastrof hette det, vi svek partiets grundare och idéer och det snackades om kärnväljare, mm. Hur det gick; jo, i valet 1998 fick vi vår hittills största framgång, 11,8 procent.

Det är klart att man får respektera den värdering som herrarna gör. De skriver: ”Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet. Vi tror - och här har vi god uppbackning av vetenskapen - att det mänskliga livet börjar vid konceptionen. Redan då borde det ha rätt till skydd.” Javisst, fostret är i hög grad skyddsvärt. Men vilken lösning har de på abortdilemmat? Det svarar de inte på - antagligen beroende på att den avvägningen är oerhört svår att göra. För inte kan det väl vara så att de anser att de utländska fostren är mer skyddsvärda än de svenska? Kristdemokraterna har gjort den avvägningen i sitt program.

Sedan har de en del sakfel i sin artikel, t ex: ”Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter.”

Ett stort antal EU-länder har sena aborter, för den delen i vissa fall upp till vecka 24. Men de sena aborterna är ibland kringgärdade av att en särskild nämnd hanterar frågan eller att det behövs ett s k tvåläkarintyg. Och dessa aborter handlar inte bara om medicinska skäl utan om sociala. Ett exempel: i Storbritannien utförs 88 procent av aborterna före vecka 12, motsvarande är för Sverige 93 procent. Den allmänna opinionen skall alltså inte vilseledas att tro att det är bara Sverige som ger möjlighet till senare aborter än vecka tolv.

Hägglund skulle enligt artikelförfattarna hävda att lagstiftningen behövs för ”att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar”. Man kan inte använda lösryckta citat från Bernitz. Det finns förstås inga krav på generell harmoniserad hälso- och sjukvård inom EU, men däremot finns det en likabehandlingsprincip som Sverige måste respektera. Den rättsliga kommentaren till hälso- och sjukvårdslagens § 3 c tar upp denna frågeställning: ”Av allmänna principer i nämnda förordning följer att personer som har rätt till hälso- och sjukvård i Sverige utan att vara bosatta här skall behandlas lika med dem som bor i landstinget samt att vården skall meddelas på lika villkor.” Den förordning som avses är Rådets förordning (EEG) nr 1408/71. Problemet med konsekvensen av denna ordning är att abortlagen säger något annat, nämligen att Socialstyrelsen beslutar. Likabehandlingen erhålls genom att kraven på Socialstyrelsebesluten skall tas bort. Det är alltså det debatten handlar om.

Sedan påstår författarna att Sverige inte bör genomföra detta i strid med andra länders lagstiftning. Speciellt pekar man på Polen. Hänsynen till t ex polsk lag skulle alltså vara större än till likabehandlingsprincipen som gäller inom EG/EU? Denna princip har Polen accepterat, oavsett vad polska politiker uttrycker.

Frågan om abort är ett oerhört svårt dilemma – både för den enskilda kvinnan och fadern , men också för samhället som sådant. Jag tror att vi måste debattera sakfrågorna med mycket stor ödmjukhet; det är inte så enkelt som man först kan tro. Att i det sammanhanget använda uttryck som ”abortparadis”, ”abortturism” eller att tala om andras hyckleri, självgodhet och ”kollektiv blindhet” är inte seriöst. Det är cyniskt och demagogiskt.



Andra bloggar om: , , , ,



Inga kommentarer: