Spontanaborter och etiken

I DN Kultur den 5 februari 2007 gör Thomas Anderberg en intressant analys av abortproblematiken. Han tar upp perspektivet med spontanaborter (folkligt benämnt missfall). Han gör det utifrån en etisk analys och kopplar ihop detta med praktik.

Det påminner mig om den analys jag själv gjorde för ca tio år sedan i samband med att jag tillsammans med några andra arbetade fram kristdemokraternas medicinsk-etiska program.

I grunden handlade den analysen om ett aristoteliskt synsätt; dvs. att göra en riktig avvägning av motstående principer och intressen. Avvägningar i detta avseende är alltid nödvändiga för att praktiskt (politiskt, juridiskt) kunna tillämpa en eller flera etiska principer. Innebörden och avsikten med en avvägning är att när man väger olika principer mot varandra försöker hitta en syntes. Kalla det gärna kompromiss. Det är också centralt att principerna är relevanta i förhållande till åtgärderna. Den klassiska avvägningen är den mellan rättvisa och frihet.

När det gäller abortproblematiken finns det olika skärningspunkter för avvägning.

En sådan är den vilka som skall vara inblandade i ett abortbeslut. Den gamla abortlagen byggde på att staten genom centralism avgjorde beslutet. Det fanns en beslutande kommitté på området. Alternativen var alltså för kvinnan och även för hennes närstående antingen illegal abort eller fullföljd graviditet.

Den nuvarande abortlagen bygger på subsidiariteten eller om man så vill decentralism. Kvinnan tilldelas den avgörande rollen för beslutet. Här är alternativet endast ett: fullföljd graviditet. Det finns inget behov av illegala aborter.

Det finns skäl för att det slutliga avgörande skall fattas av kvinnan själv. Fostret och kvinnan befinner sig i samma biologiska sfär. Fadern och staten befinner sig utanför denna även om de bör/skall ha ett intresse av beslutet. Det finns inte heller någon garanti för att en särskild kommitté skulle fatta ett för fostret positivt beslut generellt sett. En indikationslagstiftning är svårhanterad av flera skäl. Beslutsprocessen kan bli utdragen i tiden. Kriterierna är svåra att formulera på ett korrekt och avgränsande sätt.

Problemet med nuvarande abortlag är att det förebyggande arbetet inte har särskild hög intensitet. Ett inte ovanligt begrepp inom sjukvården är ett informerat samtycke. Statens subsidiära stöd för en graviditets fullföljande är dock relativt begränsat. Det måste ske en avvägning mellan principen fostrets rätt till liv och principen om kvinnans självbestämmande.
T ex Irlands lagstiftning bygger enbart på den ena principen med avvägningen att abort är rättstridigt. De svenska kristdemokraternas avvägning ligger i att det måste hos den som beslutar om abort finnas en medvetenhet om fostrets värde men att abort skall vara tillåten genom att kvinnan har det yttersta beslutet. Utan tvång bör staten erbjuda stöd för den som vill fullfölja sin graviditet.

En annan skärningspunkt för avvägning är de värdesatser som gäller – och här jämförde jag spontanaborter och provocerade aborter (dvs. medvetet gjorda aborter).

Utgångspunkter för samtliga alternativ var följande värdesats, normsats och definition.
Värdesatsen: människolivets okränkbarhet.
Normsatsen: en oskyldig människa får inte avlivas.
Definitionen: ett befruktat ägg är en människa.

Den jämförande avvägningen givet dessa utgångspunkter blev då för spontanaborter:

Slutsats 1: en spontabort innebär att en människa avlivas.

Slutsats 2: en spontanabort måste till varje pris förhindras.

Alternativ slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet spontanaborter.

Och det är just slutsats 2 som Anderberg fokuserar på i sin artikel. Om man har denna grundinställning så kommer det att kräva gigantiska sjukvårdsinsatser är hans tes (och min också för den delen). Därför är den alternativa slutsats 2 den enda realistiska i sammanhanget.

Nu skall vi använda samma analys på provocerade aborter.

Slutsats 1: en provocerad abort innebär att en människa avlivas.

Slutsats 2: en provocerad abort måste till varje pris förhindras.

Den alternativa (och analoga) slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet provocerade aborter.

Vad Anderberg (och tidigare jag) försöker lyfta fram att givet de principiella utgångspunkterna kan man inte bortse från spontanaborterna i sammanhanget. De kräver samma etiska logiskhet som de provocerade. Alltså är den alternativa slutsats 2 även här den enda realistiska och dessutom av andra skäl här ovan den rimliga avvägningen.

Vad man kan kritisera det offentliga Sverige för idag är att de stödjande och abortförebyggande åtgärderna är alltför vaga och svaga. Där finns saker att åtgärda, men föga genom lagstiftningsåtgärder.


Andra bloggar om: abort, kristdemokraterna, DN Kultur

http://bloggkartan.se/registrera/26142/vallentuna/