I grunden var det ett staccato-tal. Meningar utslängda utan ett sammanhängande resonemang. Ingen kontext. En enda gång förs ett resonemang, men då är det ett citat från företrädaren Olof Palme, dvs. inget eget resonemang.
Så principerna och argumenteringen kring principerna var det inte mycket med. Staccato-meningarna omväxlades med diverse gliringar till alliansregeringen och dess partier. Ett talande exempel är följande i hennes tal:
- Allt kristdemokraterna är för, är det en bra princip att vara emot, tycker jag.
Det uttalande säger väldigt mycket om det intellektuella djupet i det s k linjetalet. Det var mycket skal och lite innehåll. Kanske blir Mona Sahlin allianspartiernas stora tillgång i valet 2010.
http://intressant.se/intressant
Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, allianspartierna
1 kommentar:
På ett sätt var talet faktiskt intressant och det är avsaknaden av något eget, något som ska göra väljarna mera intresserade vid nästa val.
Kommentaren om kristdemokratin var, tycker jag, ett rakt exempel på att hon är rädd för styrkan i ett Kristdemokratiskt parti med de värderingar och förslag som vi står för.
Skicka en kommentar