I Dagens Nyheter den 15 december 2004 skriver Barbro Hedvall följande:
"Det är som om Sverige håller på att tappa flera grader av civilisation. Det är oroande och svårförklarligt. Varifrån kommer detta behov av att ösa ur sig ilska mot medmänniskor, varifrån denna brist på inlevelse och hänsyn? Och hur kan så många människor i ett land som erfarit ett drygt sekel av framgångsrik och fredlig demokrati börja uppträda som en populistisk mobb?"
Hon skriver detta apropå förgrovningen av synen på politikerna. Det är bra frågor rent generellt. De borde ha ställts för länge sedan av många fler. Vilken civilisationsgrad har vi egentligen?
Vi är ju alla barn av vår tid och framförallt barn av vår uppväxt.
För att ge en bild av mångfaldens Europa och värdet med detta brukar jag använda glasmosaiken som en bild. Den kan nog användas också på det samhälle vi kallar Sverige. Man kan se människorna i detta samhälle som glasbitar som tillsamman bildar ett vackert mönster. Men vad är det som håller ihop en mosaik? Jo, den yttre ramen som jag gärna vill beskriva som rättsstaten. Kittet emellan glasbitarna är de gemensamma värderingarna - värdegemenskapen. Finns inte det sammanhållande kittet så vittrar mosaiken bort. Och vill det sig illa så rasar den helt.
Det är som jag skriver om i beskrivningen av denna blogg att det är lätt att riva ner en civilisation men kräver oerhörd tid och energi att bygga upp. Vi borde nog alla fundera något mer kring uppbyggande och uppfostran - för att nu använda ett omodernt ord. Det brukar heta om demokratin att den ständigt måste återerövras. Det talesättet gäller i ännu högre grad samhällets värdegemenskap. Kanske har vår svenska civilisation blivit en koloss på söndervittrande lerfötter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar