I tisdags (13/2) samlades riksdagens EU-nämnden för samråd med justitieministern om rättsliga frågor inom EU. Ett av ärendena gällde införlivande av den s k Prüm-konventionen i EU:s regelverk. Regeringen har ju majoritet i nämnden, men på en punkt skulle ett godkännande av beslutet sedermera kunna innebära krav på en kvalificerad majoritet (minst 3/4) i riksdagen. Jag deltog i mötet med nämnden för kristdemokraternas räkning.
Om man inte framför invändningar i EU-nämnden inför ett beslut så har man gett klartecken för regeringen att gå vidare med sin position. I denna fråga om införlivande av delar av denna konvention angav socialdemokraterna i nämnden ingen annan position än regeringens. Vid ordförandens sammanfattning kunde vi alltså konstatera att det fanns underlag för en kvalificerad majoritet för att driva regeringens position vidare.
Det som sedan hände var utomordentligt märkligt. Under onsdagen fick justitiedepartementet ett meddelande från socialdemokraterna om att de senare inte avsåg att stå bakom den delen som krävde kvalificerad majoritet. Underlaget från EU-nämnden gällde alltså inte. Är det så det skall gå till i fortsättningen?
Nu fick det hela i själva sakfrågan ingen praktisk betydelse eftersom andra länder i ministerrådet stoppade den delen som kräver kvalificerad majoritet i Sveriges riksdag. Men principfrågan är ändå väckt.
Genom sitt agerande sätter socialdemokraterna den i regeringsformen och riksdagsordningen reglerade samrådsfunktionen med riksdagens EU-nämnd ur spel. Om inte samrådet fungerar i EU-nämnden så har nämnden ingen funktion längre. Tilliten till riksdagsorganens beslutsformer är fundamental – vad är det annars för demokrati vi har?
Det är alltså fullständigt oacceptabelt att socialdemokraterna sitter vid beslutssamråd i EU-nämnden och accepterar regeringens förhandlingsposition och sedan dagen efter till regeringskansliet meddelar att man inte står bakom det beslut som fattades i EU-nämnden. Socialdemokraterna bör nog läsa på i grundlagen.
Andra bloggar om: socialdemokraterna, regeringen, riksdagen, EU-nämnden, grundlagen
lördag, februari 17, 2007
söndag, februari 04, 2007
Nativitet och naivitet
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver ibland om familjepolitik. Ibland vet man inte om han skriver satir eller inte. Möjligen menar han det han skriver utan något annat syfte än det som åsikterna representerar.
Men det kan finnas tvivel. Den 7 augusti 2005 skrev han på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att tillåta bigami. Det vill säga äktenskapet skulle öppnas för fler parter än två. Han pekar på ”diskussionen om homo-, bi- och transsexuellas rättigheter när det gäller att få adoptera barn respektive insemineras hittills varit modellerad på den norm för samlevnad som historiskt dominerat vårt samhälle, det vill säga att varje barn skall ha två och enbart två föräldrar.”
Rothstein ut slutsatserna av att om nu barn skall ha flera än två föräldrar:
”Det finns för det första inget skäl till varför rätten eller möjligheten till fler än två föräldrar ska förbehållas HBT-personer. Rimligen innebär en sådan rättslig utveckling mot fler än två föräldrar som hon (här refererar han till en tidigare debattör) förespråkar att det lagstadgade förbudet mot bigami måste upphävas. Så länge det handlar om samtyckande vuxna har staten i ett liberalt samhälle ingen rätt att förskriva medborgarna hur de skall organisera sina familjerelationer. Om vi nu har bestämt att staten inte skall ha någon åsikt om vilken sort (dvs. kön) vår blivande make/maka skall ha, varför skall då staten blanda sig i frågan om antal? Om folk nu vill gifta sig med flera och i klump (säg sju män och nio kvinnor) så har faktiskt staten ingen anledning att lägga sig i detta så länge alla deltagarna själva samtycker till arrangemanget.”
Men så kommer det som gör att man kan misstänka satiren i Rothsteins artikel:
”Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”
Det är klart inte något som helst barnperspektiv i ett sådant resonemang. Antingen är Rothstein oerhört cynisk i sin syn på barn eller som sagt bara satirisk.
På DN-debatt den 28 januari 2007 återkommer han med ett nytt angrepp på familjen. Han konstaterar: ”Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.”
Han menar att båda parter i den s. k. kärnfamiljen gör val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.
Han tar bl.a. upp följande exempel och det är därför man kan misstänka att även denna artikel är ett slags satir och inte speglar hans innersta åsikter. Han skriver: ”Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.” En känga åt feministen Ebba Witt-Brattström gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.
Men låt säga att Rothstein inte skriver satir utan är seriös. Då förstår jag inte vad detta har med den s.k. kärnfamiljen att göra. Dessa ojämlika förhållanden kan ju lika väl uppstå i vilka relationer som helst – även i de polygama förhållanden som han skönmålar i sin artikel 2005. Kan någon förklara för mig varför jämställdheten skulle inträda därför att själva samlevnadsformen som sådan ändras, dvs partnerskap, bigami eller polygami eller andra tänkbara former? Menar Rothstein vad han skriver så har han försökt bevisa något som han egentligen förutsatt. Och det är en dödssynd för en forskare!
Själv är jag inte förtjust i begreppet kärnfamilj – varför inte använda uttrycket familj. Och varför faller barnperspektivet bort? Omsorgen och fostran av den nya generationen är det ointressant?
I bjärt kontrast till Rothsteins oseriösa artiklar befinner sig en artikel av Britta Johansson i SvD den 26 januari 2007. Hon sysslar med verksamhetsutveckling inom förskolan. I en stor analysstudie av förskolebarn framgick bl.a. följande:
”• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.”
Föräldrar har alltså i stor utsträckning abdikerat från föräldrarollen, från sitt ansvar som vägledare och fostrare och tror att förskolan skall fixa det. Britta Johansson konstaterar vad som egentligen borde vara grundläggande för all kunskap om barn: ”Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.”
Socialisation, eller internalisering, handlar om införlivande av värden, normer och beteenden.
Det är ett helt annat perspektiv än Rothsteins. Barnets bästa och därmed det gemensamma bästa är i fokus.
Sätt också hela detta tema i relief till den låga nativiteten i hela Europa – även om Sverige just nu i jämförelse ligger högt, men inte tillräckligt högt i jämförelse med det övriga Europa.. I SvD.s understreckare den 30 januari skriver professor Merete Mazzarella om det etnologiska fältarbetet från ett antal europeiska länder i studien ”Barren States”.
Slutsatserna är:
”För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam.”
”För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt.”
Sammantaget kan jag konstatera att vår familjepolitiska debatt och vårt barnperspektiv knappast är det som gör det här samhället stabilt och framtidsinriktat. Perspektiven på familjen som grundsten i samhället saknas i hög grad. Naiviteten har utvecklats till den grad att den påverkar nativiteten. Den ljusnade framtid är inte helt säkert vår…
Men det kan finnas tvivel. Den 7 augusti 2005 skrev han på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att tillåta bigami. Det vill säga äktenskapet skulle öppnas för fler parter än två. Han pekar på ”diskussionen om homo-, bi- och transsexuellas rättigheter när det gäller att få adoptera barn respektive insemineras hittills varit modellerad på den norm för samlevnad som historiskt dominerat vårt samhälle, det vill säga att varje barn skall ha två och enbart två föräldrar.”
Rothstein ut slutsatserna av att om nu barn skall ha flera än två föräldrar:
”Det finns för det första inget skäl till varför rätten eller möjligheten till fler än två föräldrar ska förbehållas HBT-personer. Rimligen innebär en sådan rättslig utveckling mot fler än två föräldrar som hon (här refererar han till en tidigare debattör) förespråkar att det lagstadgade förbudet mot bigami måste upphävas. Så länge det handlar om samtyckande vuxna har staten i ett liberalt samhälle ingen rätt att förskriva medborgarna hur de skall organisera sina familjerelationer. Om vi nu har bestämt att staten inte skall ha någon åsikt om vilken sort (dvs. kön) vår blivande make/maka skall ha, varför skall då staten blanda sig i frågan om antal? Om folk nu vill gifta sig med flera och i klump (säg sju män och nio kvinnor) så har faktiskt staten ingen anledning att lägga sig i detta så länge alla deltagarna själva samtycker till arrangemanget.”
Men så kommer det som gör att man kan misstänka satiren i Rothsteins artikel:
”Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”
Det är klart inte något som helst barnperspektiv i ett sådant resonemang. Antingen är Rothstein oerhört cynisk i sin syn på barn eller som sagt bara satirisk.
På DN-debatt den 28 januari 2007 återkommer han med ett nytt angrepp på familjen. Han konstaterar: ”Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.”
Han menar att båda parter i den s. k. kärnfamiljen gör val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.
Han tar bl.a. upp följande exempel och det är därför man kan misstänka att även denna artikel är ett slags satir och inte speglar hans innersta åsikter. Han skriver: ”Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.” En känga åt feministen Ebba Witt-Brattström gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.
Men låt säga att Rothstein inte skriver satir utan är seriös. Då förstår jag inte vad detta har med den s.k. kärnfamiljen att göra. Dessa ojämlika förhållanden kan ju lika väl uppstå i vilka relationer som helst – även i de polygama förhållanden som han skönmålar i sin artikel 2005. Kan någon förklara för mig varför jämställdheten skulle inträda därför att själva samlevnadsformen som sådan ändras, dvs partnerskap, bigami eller polygami eller andra tänkbara former? Menar Rothstein vad han skriver så har han försökt bevisa något som han egentligen förutsatt. Och det är en dödssynd för en forskare!
Själv är jag inte förtjust i begreppet kärnfamilj – varför inte använda uttrycket familj. Och varför faller barnperspektivet bort? Omsorgen och fostran av den nya generationen är det ointressant?
I bjärt kontrast till Rothsteins oseriösa artiklar befinner sig en artikel av Britta Johansson i SvD den 26 januari 2007. Hon sysslar med verksamhetsutveckling inom förskolan. I en stor analysstudie av förskolebarn framgick bl.a. följande:
”• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.”
Föräldrar har alltså i stor utsträckning abdikerat från föräldrarollen, från sitt ansvar som vägledare och fostrare och tror att förskolan skall fixa det. Britta Johansson konstaterar vad som egentligen borde vara grundläggande för all kunskap om barn: ”Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.”
Socialisation, eller internalisering, handlar om införlivande av värden, normer och beteenden.
Det är ett helt annat perspektiv än Rothsteins. Barnets bästa och därmed det gemensamma bästa är i fokus.
Sätt också hela detta tema i relief till den låga nativiteten i hela Europa – även om Sverige just nu i jämförelse ligger högt, men inte tillräckligt högt i jämförelse med det övriga Europa.. I SvD.s understreckare den 30 januari skriver professor Merete Mazzarella om det etnologiska fältarbetet från ett antal europeiska länder i studien ”Barren States”.
Slutsatserna är:
”För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam.”
”För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt.”
Sammantaget kan jag konstatera att vår familjepolitiska debatt och vårt barnperspektiv knappast är det som gör det här samhället stabilt och framtidsinriktat. Perspektiven på familjen som grundsten i samhället saknas i hög grad. Naiviteten har utvecklats till den grad att den påverkar nativiteten. Den ljusnade framtid är inte helt säkert vår…
söndag, januari 21, 2007
Fjelkners oordning
Nu vet vi det. Ordning och reda är småpopulism. Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, har gett sig ut i debatten igen. Tidigare ville hon slopa Europakonventionen eller egentligen Sveriges anslutning till den, nu är det dags att kasta ut åtgärder som kan bidra till att skapa ordning och reda i skolrummet.
Ordningsbetyg eller skriftlig information om hur eleven beter sig i skolan är populistiskt och är oöverlagt och leder till att vi får fler ögontjänare i skolan, skriver hon på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (2007-01-21).
Vi kan inte ha sådana åtgärder i en skola som strävar ”efter att uppmuntra självständighet och kritiskt tänkande”, menar hon och konstaterar:
- Det är självklart viktigt med arbetsro i skolan, men jag är tveksam till om ordningsbetyg eller skriftliga omdömen är vägen dit.
Förlåt, vem har sagt att det är vägen? Det är ett medel bland andra. Hur var det nu med det kritiska tänkandet hos Fjelkner själv?
Hon vill ”påminna politikerna om att beslut inom skolans område måste bygga på noggrann konsekvensanalys, där syftet med beslutet måste stå i överensstämmelse med de effekter det får för lärare och elever.”
På tal om kritisk analys så blandar hon här ihop ett par saker; en konsekvensanalys måste bygga på om syftet med en åtgärd uppnås eller inte. Vad menar hon med överensstämmelse i denna mening? Här hamnar hon i en rundgång logiskt sett. Eller skulle man – om man är vänlig - också kunna säga att uttrycket kan tolkas på vilket sätt som helst. Men det är ibland svårt med de egna konsekvensanalyserna.
Det är intressant det här med talet om ögontjäneri. Skulle det vara förbehållet just ordning och uppförande? Dumheter; det förekommer överallt, även inom facket. Och alla med någorlunda omdöme vet att det också förekommer när det gäller omdömen om kunskaper och färdigheter.
- Lärarnas Riksförbund anser att debatten gått över styr, skriver Metta Fjelkner. Hur vet hon det? Har hela facket fått frågan på remiss?
Saken är nog den att det är någonstans i ledningen för Lärararnas Riksförbund som det har gått rejält överstyr. Metta Fjelkner har en dold agenda. Frågan är bara vilken?
Ordningsbetyg eller skriftlig information om hur eleven beter sig i skolan är populistiskt och är oöverlagt och leder till att vi får fler ögontjänare i skolan, skriver hon på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (2007-01-21).
Vi kan inte ha sådana åtgärder i en skola som strävar ”efter att uppmuntra självständighet och kritiskt tänkande”, menar hon och konstaterar:
- Det är självklart viktigt med arbetsro i skolan, men jag är tveksam till om ordningsbetyg eller skriftliga omdömen är vägen dit.
Förlåt, vem har sagt att det är vägen? Det är ett medel bland andra. Hur var det nu med det kritiska tänkandet hos Fjelkner själv?
Hon vill ”påminna politikerna om att beslut inom skolans område måste bygga på noggrann konsekvensanalys, där syftet med beslutet måste stå i överensstämmelse med de effekter det får för lärare och elever.”
På tal om kritisk analys så blandar hon här ihop ett par saker; en konsekvensanalys måste bygga på om syftet med en åtgärd uppnås eller inte. Vad menar hon med överensstämmelse i denna mening? Här hamnar hon i en rundgång logiskt sett. Eller skulle man – om man är vänlig - också kunna säga att uttrycket kan tolkas på vilket sätt som helst. Men det är ibland svårt med de egna konsekvensanalyserna.
Det är intressant det här med talet om ögontjäneri. Skulle det vara förbehållet just ordning och uppförande? Dumheter; det förekommer överallt, även inom facket. Och alla med någorlunda omdöme vet att det också förekommer när det gäller omdömen om kunskaper och färdigheter.
- Lärarnas Riksförbund anser att debatten gått över styr, skriver Metta Fjelkner. Hur vet hon det? Har hela facket fått frågan på remiss?
Saken är nog den att det är någonstans i ledningen för Lärararnas Riksförbund som det har gått rejält överstyr. Metta Fjelkner har en dold agenda. Frågan är bara vilken?
onsdag, december 20, 2006
Är en familjenorm skadlig?
Kan det vara så att vi inte behöver några normer för att de drabbar dem som inte kan leva upp till dem? Är det normlöshet som måste till för det goda samhället - för att alla skall känna sig nöjda och glada och känna att de passar in?
Ja, de stackars brottslingarna - till exempel - kan ju inte hjälpa att de inte lever upp till lagstiftningens krav på laglydigt beteende. Så låt oss därför avskaffa alla lagar! Skulle jag resonera så skulle de flesta - även brottslingarna - betrakta mig som ovanligt knasig.
När jag var ung lärde jag mig en enkel modell för sambandet mellan värderingar, normer, sanktioner och beteenden. Värdeorienteringen - eller säg gärna värdegrunden - omformuleras till normer som styr vårt beteeende; de upprätthålls med sanktioner av olika slag ( kan vara något mycket enkelt som
t ex visat ogillande).
Ett exempel om samspelet: värderingen om människolivets okränkbarhet och människans värde leder över till bl a normen att vi skall hålla till höger i trafiken. Sanktioner om vi inte följer den kan gälla allt från ogillande till fängelse; en krock i sig är också den en verkningsfull sanktion. Så påverkas vårt beteende.
Funderingarna kring detta just denna dag började med att jag läste en krönika i Göteborgs-Posten (2006-12-20) av förra s-kommunalrådet Kerstin Alnebratt. Där skriver hon engagerat om behovet av en barnpolitik. Har inga större invändningar mot detta i sig, men så skriver hon följande: "När man läser rapporten blir det uppenbart att kärnfamiljsnormen slår hårt mot alla som inte passar in."
Jaha, vad menar hon med det? Ja, det framgår inte av artikeln. Det är bara ett löst påstående rakt ut i luften. Utan sammanhang och samband.
Vad säger Barnkventionen t ex? Jo: "att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse"
Och vad säger Europakonventionen? Jo: "män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj" och dessutom rätt till skydd för sitt familjeliv.
Alnebratt har med andra ord en tuff uppgift framför sig om hon skall slå sönder familjenormen eller längtan efter familjegemenskapen. Och vem skulle vinna på det - inte är det i alla fall barnen. Alnebratts tanke - om det överhuvudtaget är en sådan - är befängd, utan sans och måtta.
Ja, de stackars brottslingarna - till exempel - kan ju inte hjälpa att de inte lever upp till lagstiftningens krav på laglydigt beteende. Så låt oss därför avskaffa alla lagar! Skulle jag resonera så skulle de flesta - även brottslingarna - betrakta mig som ovanligt knasig.
När jag var ung lärde jag mig en enkel modell för sambandet mellan värderingar, normer, sanktioner och beteenden. Värdeorienteringen - eller säg gärna värdegrunden - omformuleras till normer som styr vårt beteeende; de upprätthålls med sanktioner av olika slag ( kan vara något mycket enkelt som
t ex visat ogillande).
Ett exempel om samspelet: värderingen om människolivets okränkbarhet och människans värde leder över till bl a normen att vi skall hålla till höger i trafiken. Sanktioner om vi inte följer den kan gälla allt från ogillande till fängelse; en krock i sig är också den en verkningsfull sanktion. Så påverkas vårt beteende.
Funderingarna kring detta just denna dag började med att jag läste en krönika i Göteborgs-Posten (2006-12-20) av förra s-kommunalrådet Kerstin Alnebratt. Där skriver hon engagerat om behovet av en barnpolitik. Har inga större invändningar mot detta i sig, men så skriver hon följande: "När man läser rapporten blir det uppenbart att kärnfamiljsnormen slår hårt mot alla som inte passar in."
Jaha, vad menar hon med det? Ja, det framgår inte av artikeln. Det är bara ett löst påstående rakt ut i luften. Utan sammanhang och samband.
Vad säger Barnkventionen t ex? Jo: "att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse"
Och vad säger Europakonventionen? Jo: "män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj" och dessutom rätt till skydd för sitt familjeliv.
Alnebratt har med andra ord en tuff uppgift framför sig om hon skall slå sönder familjenormen eller längtan efter familjegemenskapen. Och vem skulle vinna på det - inte är det i alla fall barnen. Alnebratts tanke - om det överhuvudtaget är en sådan - är befängd, utan sans och måtta.
onsdag, december 13, 2006
Konsekvens i Granskningsnämndens arbete?
I Dagens Media kan man idag den 13 december 2006 läsa om hur Granskningsnämnden (för radio och televison) agerar när det gäller programmet Drevet i TV4:
"Granskningsnämnden, GRN, fäller ett tidigare inslag i programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet. GRN accepterar inte att en av reportrarna tog ställning i en fråga rörande den religiösa rörelsen Plymouthbröderna, där reportern bland annat slog fast att Plymouthbröderna inte borde få starta någon friskola.
Att hela idén med Drevet är att reportrarna ska ta ställning förändrar inget, enligt GRN. Nämnden skriver: 'Programmet Drevet presenterades som ett program där reportrarna tar ställning och uttrycker egna åsikter. Nämnden ansåg att detta inte ändrar det förhållandet att det i princip inte finns utrymme för programledare och reportrar att göra rena ställningstaganden i kontroversiella frågor'.
Eva Tetzell, handläggare på GRN, säger till Dagens Media:
- Det finns en regel som säger att den som företräder programföretaget inte själv ska ta ställning i kontroversiella frågor. Då spelar det ingen roll om man sätter upp en skylt och säger 'här tar vi ställning'."
Så långt Dagens Media. Det var en intressant upplysning att reportrar inte får ta egen ställning. Och när tänker Granskningsnämnden låta detta få ett totalt och konsekvent genomslag i granskningsarbetet? Det vimlar ju med den typen av ställningstaganden - inte minst i den televison som kallar sig fri.
Sedan länge har jag krävt en utvärdering av Granskningsnämndens arbete. Det borde utredas hur logiskt, konsekvent och med vilken kontinuitet som nämnden arbetar. Hittills har dessa riksdagsmotioner inte fått något större genomslag. Men det kanske är på tiden att något görs?
"Granskningsnämnden, GRN, fäller ett tidigare inslag i programmet för att det strider mot kravet på opartiskhet. GRN accepterar inte att en av reportrarna tog ställning i en fråga rörande den religiösa rörelsen Plymouthbröderna, där reportern bland annat slog fast att Plymouthbröderna inte borde få starta någon friskola.
Att hela idén med Drevet är att reportrarna ska ta ställning förändrar inget, enligt GRN. Nämnden skriver: 'Programmet Drevet presenterades som ett program där reportrarna tar ställning och uttrycker egna åsikter. Nämnden ansåg att detta inte ändrar det förhållandet att det i princip inte finns utrymme för programledare och reportrar att göra rena ställningstaganden i kontroversiella frågor'.
Eva Tetzell, handläggare på GRN, säger till Dagens Media:
- Det finns en regel som säger att den som företräder programföretaget inte själv ska ta ställning i kontroversiella frågor. Då spelar det ingen roll om man sätter upp en skylt och säger 'här tar vi ställning'."
Så långt Dagens Media. Det var en intressant upplysning att reportrar inte får ta egen ställning. Och när tänker Granskningsnämnden låta detta få ett totalt och konsekvent genomslag i granskningsarbetet? Det vimlar ju med den typen av ställningstaganden - inte minst i den televison som kallar sig fri.
Sedan länge har jag krävt en utvärdering av Granskningsnämndens arbete. Det borde utredas hur logiskt, konsekvent och med vilken kontinuitet som nämnden arbetar. Hittills har dessa riksdagsmotioner inte fått något större genomslag. Men det kanske är på tiden att något görs?
torsdag, augusti 17, 2006
Snurrigt om fastighetsskatten
Fastighetsskatten är en orättfärdig och omoralisk skatt just på grund av sin konstruktion. Den slår blint. Nu har socialdemokraterna lappat och lagat för att försöka få bort en del olägenheter med begränsningsregler etc. Ett sådant system som kräver ständiga revisioner är inte hållbart.
Det bör avskaffas! Kristdemokraterna har sedan länge drivit frågan om att ersätta den orättfärdiga statliga fastighetsskatten med en låg kommunal avgift och att höja reavinstskatten något. I somras kom Alliansen överens om de bärande principerna bakom ett sådant avskaffande. Men nu har Fredrik Reinfeldt och i viss mån även Lars Leijonborg börjat darra på manschetten, först klantar sig Reinfeldt med att börja diskuterar förändringar i ränteavdragen. Det är ett absurt förslag som kan sänka hela Alliansens framgångsmöjligheter. Hur oprofessionell får man vara? Nu har han förstås fått ta tillbaka det. Men sedan börjar både han och Leijonborg att snacka om att senarelägga avskaffandet. Vilken trovärdighet tror herrarna därmed skapas för Alliansen som helhet? Sluta med den typen av pladder!
Det enda hållbara är att ge stöd till det parti som står stabilt vad gäller fastighetsskatten, dvs kristdemokraterna!
Det bör avskaffas! Kristdemokraterna har sedan länge drivit frågan om att ersätta den orättfärdiga statliga fastighetsskatten med en låg kommunal avgift och att höja reavinstskatten något. I somras kom Alliansen överens om de bärande principerna bakom ett sådant avskaffande. Men nu har Fredrik Reinfeldt och i viss mån även Lars Leijonborg börjat darra på manschetten, först klantar sig Reinfeldt med att börja diskuterar förändringar i ränteavdragen. Det är ett absurt förslag som kan sänka hela Alliansens framgångsmöjligheter. Hur oprofessionell får man vara? Nu har han förstås fått ta tillbaka det. Men sedan börjar både han och Leijonborg att snacka om att senarelägga avskaffandet. Vilken trovärdighet tror herrarna därmed skapas för Alliansen som helhet? Sluta med den typen av pladder!
Det enda hållbara är att ge stöd till det parti som står stabilt vad gäller fastighetsskatten, dvs kristdemokraterna!
lördag, maj 13, 2006
Är Tännsjö värdelös?
Den som låter logiken utmönstra ett värdeomdöme, oavsett innehåll, som meningslöst redan därför att det är ett värdeomdöme skapar problem för sig själv. Det är Sacharias Votinius som skriver så i sin doktorsavhandling om kontraktsrätten. Jag kommer att erinra mig detta då jag läser Torbjörns Tännsjös artikel i Svenska Dagbladet (2006-05-12).
Tännsjö - alltid lika kontroversiell utilitarist (nyttomaximerare) - vill nämligen avskaffa skolans värdegrund. Denna värdegrund är förstås farlig eftersom den talar om människolivets okränkbarhet och människovärde och förargligt nog anknyter till Sveriges kulturella kristna historia. Intressant är att han inte angriper begreppet individens integritet. Integritet bygger ju på latinets integras, vilket handlar om värde i sig själv eller egenvärde, dvs är egentligen en synonym till människovärde.
Nej, han vill inte bara ersätta värdegrunden med en annan. Han skriver: “Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra: det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.” I stället skall det finnas ett förutsättningslöst förhållande som medger ett kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor.
Man måste dock komma överens om fungerande arbetsformer, säger han. Jaha, och hur gör man det? Måste man inte ha några utgångspunkter för det och måste inte dessa utgångspunkter i sig innebära värdeomdömen? Han åberopar John Rawls tal om ett ”överlappande” samförstånd. Är ett sådant samförstånd värdelöst? Och Tännsjö säger att skolan måste avstå från diskriminering - tydligen inser han inte att i själva begreppet diskriminering ligger det en värdering - ett värdeomdöme, en värdegrund.
Vill gärna citera några rader ur Gunnar Myrdals lilla bok från 1968 Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen: ”varje undersökning av ett socialt problem - om än aldrig så begränsat i sin omfattning - är och måste vara bestämd av värderingar. En ´opartisk’ (disinterested) samhällsvetenskap har aldrig existerat och kan av logiska skäl aldrig komma att existera.” Det är inte en kunskap som Tännsjö tagit till sig.
Tännsjös värdelöshetsteori kontrasterar skarpt mot t ex hjärnfysiologen Matti Bergström. Hjärnan kan enligt Bergström indelas i tre huvudgrupper - kraft, kunskap, värde. Kraften visar sig i fysisk energi i musklernas aktivitet och som psykisk energi i medvetandets intensitet. Kunskapen yttrar sig som en tids- och rums-ordning i våra rörelser eller som en logisk ordning i kombinationer av hjärnans informationsdata. Värdekapaciteten visar sig i vårt beteende på olika sätt; en förmåga att göra urval, en förmåga att se helheter och att ställa upp mer eller mindre fasta värden eller att nedvärdera kunskap. Den kan också kopplas till vårt emotionella liv. Och Matti Bergström konstaterar lakoniskt: ”Då värdenas kvalitet ur hjärnans synpunkt är mindre viktig jämfört med själva bristen, söker barn sig instinktivt till första bästa värden som finns till hands.”
Om familjen, skolan och det omgivande samhället inte ger barnet goda värden så skaffar det sig det på annat håll, t ex i gatans eller gängens värden. Det är förmodligen ett sådant ”värdeinvalidsamhälle” (uttrycket är Bergströms) som Tännsjö kommer att skapa genom att ta bort skolans värdegrund helt och hållet. Troligen vill han egentligen inte det, men han begriper inte bättre.
Det hela är ganska enkelt. Han går förmodligen omkring och tror att hans moralfilosofier är möjliga i det praktiska livet. Vad han inte tycks inse är att han själv i sitt eget görande och låtande är präglad av sin egen kontext, dvs. de sammanhang som han växt upp i och som präglat honom och hans beteende. Han är liksom alla vi andra internaliserade i en grundläggande etik, som väl kan vara mer eller mindre dold för vårt eget medvetande (implicit) men som ändå finns där. Människor i hans omgivning som han påverkar kommer främst att göra som han gör, inte som han lär genom sin utilitarism. Dessutom fungerar den inte i praktiken!
Torbjörn Tännsjö försöker sig alltså på att genom värdeomdömen döma ut värdeomdömen i form av skolans värdegrund. Det är för att anknyta till Votinius att skapa problem för sig själv.
Kort sagt: Tännsjös praktiska råd är i vardagligt språkbruk värdelösa! Och knappast förenliga med ”någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt”.
Tännsjö - alltid lika kontroversiell utilitarist (nyttomaximerare) - vill nämligen avskaffa skolans värdegrund. Denna värdegrund är förstås farlig eftersom den talar om människolivets okränkbarhet och människovärde och förargligt nog anknyter till Sveriges kulturella kristna historia. Intressant är att han inte angriper begreppet individens integritet. Integritet bygger ju på latinets integras, vilket handlar om värde i sig själv eller egenvärde, dvs är egentligen en synonym till människovärde.
Nej, han vill inte bara ersätta värdegrunden med en annan. Han skriver: “Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra: det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.” I stället skall det finnas ett förutsättningslöst förhållande som medger ett kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor.
Man måste dock komma överens om fungerande arbetsformer, säger han. Jaha, och hur gör man det? Måste man inte ha några utgångspunkter för det och måste inte dessa utgångspunkter i sig innebära värdeomdömen? Han åberopar John Rawls tal om ett ”överlappande” samförstånd. Är ett sådant samförstånd värdelöst? Och Tännsjö säger att skolan måste avstå från diskriminering - tydligen inser han inte att i själva begreppet diskriminering ligger det en värdering - ett värdeomdöme, en värdegrund.
Vill gärna citera några rader ur Gunnar Myrdals lilla bok från 1968 Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen: ”varje undersökning av ett socialt problem - om än aldrig så begränsat i sin omfattning - är och måste vara bestämd av värderingar. En ´opartisk’ (disinterested) samhällsvetenskap har aldrig existerat och kan av logiska skäl aldrig komma att existera.” Det är inte en kunskap som Tännsjö tagit till sig.
Tännsjös värdelöshetsteori kontrasterar skarpt mot t ex hjärnfysiologen Matti Bergström. Hjärnan kan enligt Bergström indelas i tre huvudgrupper - kraft, kunskap, värde. Kraften visar sig i fysisk energi i musklernas aktivitet och som psykisk energi i medvetandets intensitet. Kunskapen yttrar sig som en tids- och rums-ordning i våra rörelser eller som en logisk ordning i kombinationer av hjärnans informationsdata. Värdekapaciteten visar sig i vårt beteende på olika sätt; en förmåga att göra urval, en förmåga att se helheter och att ställa upp mer eller mindre fasta värden eller att nedvärdera kunskap. Den kan också kopplas till vårt emotionella liv. Och Matti Bergström konstaterar lakoniskt: ”Då värdenas kvalitet ur hjärnans synpunkt är mindre viktig jämfört med själva bristen, söker barn sig instinktivt till första bästa värden som finns till hands.”
Om familjen, skolan och det omgivande samhället inte ger barnet goda värden så skaffar det sig det på annat håll, t ex i gatans eller gängens värden. Det är förmodligen ett sådant ”värdeinvalidsamhälle” (uttrycket är Bergströms) som Tännsjö kommer att skapa genom att ta bort skolans värdegrund helt och hållet. Troligen vill han egentligen inte det, men han begriper inte bättre.
Det hela är ganska enkelt. Han går förmodligen omkring och tror att hans moralfilosofier är möjliga i det praktiska livet. Vad han inte tycks inse är att han själv i sitt eget görande och låtande är präglad av sin egen kontext, dvs. de sammanhang som han växt upp i och som präglat honom och hans beteende. Han är liksom alla vi andra internaliserade i en grundläggande etik, som väl kan vara mer eller mindre dold för vårt eget medvetande (implicit) men som ändå finns där. Människor i hans omgivning som han påverkar kommer främst att göra som han gör, inte som han lär genom sin utilitarism. Dessutom fungerar den inte i praktiken!
Torbjörn Tännsjö försöker sig alltså på att genom värdeomdömen döma ut värdeomdömen i form av skolans värdegrund. Det är för att anknyta till Votinius att skapa problem för sig själv.
Kort sagt: Tännsjös praktiska råd är i vardagligt språkbruk värdelösa! Och knappast förenliga med ”någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt”.
tisdag, april 25, 2006
Föräldrarätten och friskolorna
Det är något märkligt och uppseendeväckande att ordföranden för Lärarnas Riksförbund inte kan läsa innantill ordentligt. Det borde ju vara A och O i en sådan organisation. I en artikel i DN den 16 april vill hon förbjuda konfessionella (religiösa) friskolor. Hon citerar därvid ur Barnkonventionen i denna del, men väljer att bortse från helhetsinnehållet i den åberopade artikeln. Den lyder som följer:
”Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.”
Uppenbart är alltså att Metta Fjelkner inte ser helheten i denna artikel i Barnkonventionen. Dessutom återfinns föräldraansvaret både i artikel 5 och i artikel 18 i konventionen.
Sedan har hon förstås en naiv syn på objektivitetsfrågan. Vad är egentligen ”den vetenskapliga metoden” som hon åberopar? Hon tycks heller inte förstå att samhället och därmed vår utbildning befinner sig i en historisk kontext. Vår kultur har ju inte uppstått ur ingenting. Hon själv är i grunden en produkt av denna kontext och förstår inte att den ”humanistiska” etik hon påstår sig företräda inte heller den är utan yttre impulser, t ex ifrån kristendomen.
Samtidigt som hon angriper friskolerätten – fastslagen i ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen – och skolans värdegrund ropar hon på en ny Hedenius. Hon efterfrågar alltså en subjektiv filosofisk skola på ateistisk grund som utgångspunkt för utbildningen. Man kan ha en sådan skola om man utgår ifrån Europakonventionens föräldrarätt – den handlar ju inte bara om friheten till konfessionella skolor utan även sådana på filosofisk grund - staten ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Men att ha en sådan obligatorisk, konform skola för alla barn strider inte bara mot Europakonventionen och Barnkonventionen utan också mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (artikel 26).
Fjelkner vill enligt DN-artikeln föra en intellektuell diskussion kring frågorna. Frågan är varför hon inte gjorde ett försök i den riktningen?
”Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.”
Uppenbart är alltså att Metta Fjelkner inte ser helheten i denna artikel i Barnkonventionen. Dessutom återfinns föräldraansvaret både i artikel 5 och i artikel 18 i konventionen.
Sedan har hon förstås en naiv syn på objektivitetsfrågan. Vad är egentligen ”den vetenskapliga metoden” som hon åberopar? Hon tycks heller inte förstå att samhället och därmed vår utbildning befinner sig i en historisk kontext. Vår kultur har ju inte uppstått ur ingenting. Hon själv är i grunden en produkt av denna kontext och förstår inte att den ”humanistiska” etik hon påstår sig företräda inte heller den är utan yttre impulser, t ex ifrån kristendomen.
Samtidigt som hon angriper friskolerätten – fastslagen i ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen – och skolans värdegrund ropar hon på en ny Hedenius. Hon efterfrågar alltså en subjektiv filosofisk skola på ateistisk grund som utgångspunkt för utbildningen. Man kan ha en sådan skola om man utgår ifrån Europakonventionens föräldrarätt – den handlar ju inte bara om friheten till konfessionella skolor utan även sådana på filosofisk grund - staten ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”. Men att ha en sådan obligatorisk, konform skola för alla barn strider inte bara mot Europakonventionen och Barnkonventionen utan också mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (artikel 26).
Fjelkner vill enligt DN-artikeln föra en intellektuell diskussion kring frågorna. Frågan är varför hon inte gjorde ett försök i den riktningen?
torsdag, april 06, 2006
Etiken är inte privat
Häromdagen var jag inblandad i en debatt om publiceringsetik, lagstiftning och Europakonventionens krav på rätt till ett privatliv. Två påståenden som där framfördes visar på att den etiska debatten i Sverige har en del kvar till mognad. Det ena var: etiken är till sin natur privat. Det andra: man kan inte lagstifta om etik.
”Etiken är till natur privat.” Det är inte särskilt genomtänkt. Möjligen bygger ett sådant påstående på den gamla Uppsalaskolans idé om värdenihilismen. Etiken (för mig är moralen ett synonymt begrepp) handlar om vad som är rätt eller fel i umgänget mellan människor. Etiken utgör så att säga stödjepunkter i människors liv tillsammans – ett mönster för handlandet byggt på gemensamma värden och värderingar. T ex en grundläggande etisk princip är människolivets okränkbarhet. Denna leder till att vi i samhället utvecklar normer som försöker leva upp till den principen, de kan vara både formella (som i lagar) och informella. De följs av sanktioner om vi inte lever upp till dem. Om vi har normen att köra bil på höger sida av vägen upphör ju samspelet om några väljer att köra till vänster. Om normen är lag kan man få sanktionen att bli tagen av polis och dömd för det. Man kan också drabbas av människors ogillande för att man utsätter andra för fara och den effektivaste sanktionen uppträder vid en krock, där inte bara normbrytaren kan skadas (eller dödas) utan även den som håller normen.
Vad lär oss detta: jo, något mycket enkelt. Etiken bygger på ömsesidighet. Det finns inget samhälle utan ett gemensamt minimum av etik. Ordet samhälle betyder ngt i stil med sammanhållning alternativt gemensam grund. Den bärande grunden är etiken. Det finns inga samhällen eller kulturer som är utan en gemensam ömsesidig etik. Etiken är alltså inte privat till sin natur. Däremot finns det olika nivåer eller delmängder av etiken som relaterade till olika sammanhang. All etik sker inte på samhällsnivå; det kan handla om de små nära relationerna – och där kan man leva med skilda synsätt i t ex olika grupper.
En del av etiken får sin utlöpare i rättssystemet, dvs i lagstiftning och övrig politik. Alla rättssystem har sin utgångspunkt i någon form av etik. Politikens kompetensområde är alltså en delmängd av etiken och dess gränser kan krympas eller vidgas utifrån den analys av etiken man gör.
Det för mig över till påståendet om att man inte kan lagstifta om etik. Ja, det beror på vad man menar. Det är klart att man inte kan lagstifta om att jag skall ha en viss etisk övertygelse. Etiken är något man införlivar i sitt medvetande och tänkande av fri vilja (eller för att man inte har några alternativ). Den kan inte påtvingas dig mot din vilja (bortse här från hjärntvätt).Men lagstiftningen i sig har en etisk utgångspunkt (oavsett om du bedömer att den etiken är fel eller ej) och lagstiftningen påverkar ju rättsmedvetandet och därmed det etiska förhållningssättet. Lagstiftning och lagar påverkar alltså det etiska reflekterandet – även om uppfostran genom familj och skola har den största betydelsen i etikreflekterandet.
”Etiken är till natur privat.” Det är inte särskilt genomtänkt. Möjligen bygger ett sådant påstående på den gamla Uppsalaskolans idé om värdenihilismen. Etiken (för mig är moralen ett synonymt begrepp) handlar om vad som är rätt eller fel i umgänget mellan människor. Etiken utgör så att säga stödjepunkter i människors liv tillsammans – ett mönster för handlandet byggt på gemensamma värden och värderingar. T ex en grundläggande etisk princip är människolivets okränkbarhet. Denna leder till att vi i samhället utvecklar normer som försöker leva upp till den principen, de kan vara både formella (som i lagar) och informella. De följs av sanktioner om vi inte lever upp till dem. Om vi har normen att köra bil på höger sida av vägen upphör ju samspelet om några väljer att köra till vänster. Om normen är lag kan man få sanktionen att bli tagen av polis och dömd för det. Man kan också drabbas av människors ogillande för att man utsätter andra för fara och den effektivaste sanktionen uppträder vid en krock, där inte bara normbrytaren kan skadas (eller dödas) utan även den som håller normen.
Vad lär oss detta: jo, något mycket enkelt. Etiken bygger på ömsesidighet. Det finns inget samhälle utan ett gemensamt minimum av etik. Ordet samhälle betyder ngt i stil med sammanhållning alternativt gemensam grund. Den bärande grunden är etiken. Det finns inga samhällen eller kulturer som är utan en gemensam ömsesidig etik. Etiken är alltså inte privat till sin natur. Däremot finns det olika nivåer eller delmängder av etiken som relaterade till olika sammanhang. All etik sker inte på samhällsnivå; det kan handla om de små nära relationerna – och där kan man leva med skilda synsätt i t ex olika grupper.
En del av etiken får sin utlöpare i rättssystemet, dvs i lagstiftning och övrig politik. Alla rättssystem har sin utgångspunkt i någon form av etik. Politikens kompetensområde är alltså en delmängd av etiken och dess gränser kan krympas eller vidgas utifrån den analys av etiken man gör.
Det för mig över till påståendet om att man inte kan lagstifta om etik. Ja, det beror på vad man menar. Det är klart att man inte kan lagstifta om att jag skall ha en viss etisk övertygelse. Etiken är något man införlivar i sitt medvetande och tänkande av fri vilja (eller för att man inte har några alternativ). Den kan inte påtvingas dig mot din vilja (bortse här från hjärntvätt).Men lagstiftningen i sig har en etisk utgångspunkt (oavsett om du bedömer att den etiken är fel eller ej) och lagstiftningen påverkar ju rättsmedvetandet och därmed det etiska förhållningssättet. Lagstiftning och lagar påverkar alltså det etiska reflekterandet – även om uppfostran genom familj och skola har den största betydelsen i etikreflekterandet.
fredag, mars 24, 2006
Livrädd Reinfeldt
I dagens Svenska Dagbladet (24/3) går moderatledaren och hans gruppledare till attack på kristdemokraternas förslag angående fastighetsskatten. De gör det utan att redovisa förslaget i sin helhet och med en delvis falsk argumentering.
"För två av riksdagens partier, moderaterna och folkpartiet, är skatten av principiella skäl underkänd som en orättfärdig skatt.", skriver de.
Kristdemokraterna skulle alltså anse den som en rättfärdig skatt som partiet vill avskaffa? Hur snett får man egentligen argumentera? I själva verket kramar ju Reinfeldt och company fastighetsskatten som en viktig finansieringskälla för staten (se Reinfeldts stämmotal). Hur principiellt är det?
Men vi förstår - upproret i de moderata leden över m-ledarens faiblesse för fastighetsskatten har gjort ledningen livrädd och nu måste man markera. Skall vi i fortsättningen kasta oss över moderaterna i de delar vi inte delar m-synen? Reinfeldt rullar fram tunnor med krut åt statsministern (s). Ovärdigt!
"För två av riksdagens partier, moderaterna och folkpartiet, är skatten av principiella skäl underkänd som en orättfärdig skatt.", skriver de.
Kristdemokraterna skulle alltså anse den som en rättfärdig skatt som partiet vill avskaffa? Hur snett får man egentligen argumentera? I själva verket kramar ju Reinfeldt och company fastighetsskatten som en viktig finansieringskälla för staten (se Reinfeldts stämmotal). Hur principiellt är det?
Men vi förstår - upproret i de moderata leden över m-ledarens faiblesse för fastighetsskatten har gjort ledningen livrädd och nu måste man markera. Skall vi i fortsättningen kasta oss över moderaterna i de delar vi inte delar m-synen? Reinfeldt rullar fram tunnor med krut åt statsministern (s). Ovärdigt!
tisdag, februari 28, 2006
Olof Palmes felaktiga demokratisyn
I dessa dagar (speciellt idag) uppmärksammas politikern Olof Palme (s), som så brutalt mördades på öppen gata för 20 år sedan. Det finns förstås en hel del intressant att belysa i hans verksamhet. Han förde bl a ett principiellt resonemang som redan tidiga socialdemokrater var inne på och som befästes med honom och som fortfarande präglar svensk socialdemokrati.
Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.
Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.
Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.
Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.
Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...
Den princip som genomsyrar Olof Palmes politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wigforss.
Innebörden av detta är att allt är politik - det finns ingen gräns för folksuveräniteten, för det politiska arbetet.
Man kan förstås ha en sådan syn men den har inte - bör inte ha - med den politiska verkligheten att skaffa. Allt är verkligen inte politik. Den analysen görs för sällan i den politiska debatten. Politiken bör bara vara en del av livet - inte hela livet. Det är förstås svårt att hitta gränsdragningen för den politiska kompetensen. Men att politik skall vara ett avgränsat område i livet inser nog de flesta intuitivt.
Det är intressant att det inte så sällan hörs från socialistiskt (och liberalt) håll att religionen är en privatsak och ibland blandas det där med uttryck om "privatmoral". Här har de förstått att det politiska kompetensområdet är avgränsat. Den analysen bör göras generellt. Det första man bör fråga sig när en åtgärd eller ett förslag kommer upp till debatt är om det hela faller inom det politiska kompetensområdet.
Politiken och den demokratiska principen är viktiga men de är som sagt inte hela livet...
söndag, februari 19, 2006
Om mesar och tuppar i KU-utfrågningarna
Som ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (11:e året för min del) är det intressant att ta del av kommentarerna kring KU:s utfrågningar med anledning av regeringens hantering av de svenska effekterna av tsunamikatastrofen.
Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.
En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.
Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.
KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.
De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...
Det finns en grundläggande missuppfattning. KU håller inte förhör utan utfrågningar.
En del tycker att utfrågarna är för mesiga, andra att vi är för konfrontatoriska. Åter andra tycker att vi borde "sätta dit" de som utfrågas. Visst är det så att alla de frågor vi ställer inte alltid är relevanta, utfrågarna är ju också människor. Men huvudsyftet är inte att visa upp ett "skådespel" för folket utan i grunden för att inhämta upplysningar som kan ligga till grund för våra bedömningar av det som vi skall bedöma, nämligen om regeringen och dess statsråd håller sig innanför det regelverk som gäller: grundlagar, lagar och andra regelverk. Vi bedömer också utifrån t ex regeringsformen 1:6 (regeringen styr riket) om regeringen underlåtit att ta till åtgärder.
Vi är (eller bör vara) i första hand nyfikna på sanningen, dvs vad var det som hände eller vad var det som borde hänt. Nu har de som utfrågas inget sanningskrav på sig (till skillnad mot en domstolsprocess) och kanske är det heller inte möjligt att införa ett sanningskrav utan att göra om processen i sig. Men moraliskt sett borde det ju inte vara så svårt att hålla sig till sanningen. Och det vore förstås bra om vi slapp dimridåer eller rena rama dikten från dem som utfrågas.
KU granskar dock inte tjänstemännen i sig utan enbart regeringen och dess statsråd - men det är klart att här finns många samband.
De beskäftiga kommentarerna från omvärlden får man lära sig att leva med. De är inte alltid så relevanta. Som kommentarer ofta är...
lördag, januari 14, 2006
Ytlig Chile-analys
Här växer vänstern läser vi i Aftonbladet (13/1 2006). Ett av exemplen är Chile. Underlaget för påståendet är att det hittills har gått bra för den socialistiske presidentkandidaten Michelle Bachelet (avgörs imorgon söndag).
Analysen haltar. Det är nämligen inte socialistpartiet som växer så mycket utan center-vänster-koalitionen som verkar få majoritet. Det stora partiet i denna la Concertation är kristdemokraterna (och det har det varit sedan koalitionen startade sitt arbete). Man kan därför inte se Chile som en del i ett Latinamerikanskt mönster.
Koalitionen består av fyra partier. Presidentposten cirkulerar mellan dessa partiet. Efter Pinochet kom först kristdemokraterna Aylwin och Frei, sedan socialdemokraten Lagos och nu förmodligen socialisten Bachelet.
Men en sådan djupanalys av Aftonbladet hade väl varit för mycket begärt...
Analysen haltar. Det är nämligen inte socialistpartiet som växer så mycket utan center-vänster-koalitionen som verkar få majoritet. Det stora partiet i denna la Concertation är kristdemokraterna (och det har det varit sedan koalitionen startade sitt arbete). Man kan därför inte se Chile som en del i ett Latinamerikanskt mönster.
Koalitionen består av fyra partier. Presidentposten cirkulerar mellan dessa partiet. Efter Pinochet kom först kristdemokraterna Aylwin och Frei, sedan socialdemokraten Lagos och nu förmodligen socialisten Bachelet.
Men en sådan djupanalys av Aftonbladet hade väl varit för mycket begärt...
onsdag, januari 04, 2006
Är fastighetsskatten en legitim skatt?
Fastighetsskatten är en impopulär statlig skatt. Man vet ju inte vad man betalar för: är det för boendet i sig eller är det ett slags extra förmögenhetsskatt?
Mot den bakgrunden är det intressant vad Saco:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skriver i decembernumret (2005) av Axess:
”Att återinföra fastighetsskatten till den lokala nivån vore antagligen ett sätt att öka dess legitimitet genom att knyta den till funktionerna runt boendet. Om skatten används för att betala den lokala infrastrukturen, så blir den inte märkvärdigare än el- eller VA-avgiften.”
Ja, så är det förstås. En skatt måste ju kunna motiveras rationellt. En skatt som bara används för att ta in pengar till statskassan och som slår blint utan hänsyn till faktiska omständigheter har ingen eller låg legitimitet (obs skillnaden mellan legalitet och legitimitet = att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer hos människorna).
Kristdemokraterna är det enda parti som vill avskaffa fastighetsskatten direkt och menar att fastighetsskatten står i konflikt med såväl äganderätten som principen om skatt efter bärkraft. Partiet vill därför avskaffa skatten och ersätta den med en kommunal avgift, på högst 2 800 kr per år, för att täcka de kostnader kommunen har för fastigheten. En kommunal fastighetsavgift ger kommunerna incitament att på sikt utveckla infrastrukturen samt verka för ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. Som delfinansiering av reformen höjs kapitalvinstskatten från 20 till 30 procent vid försäljning och bara hälften av vinsten ska kunna skjutas upp till beskattning om man köper en ny bostad. Detta kan ske i och med ett årsskifte och eftersom partiets förslag fallit i riksdagen kan det bli först från 2007.
I det perspektivet är det belysande att notera hur de andra partierna i alliansen ställer sig.
Moderata samlingspartiet vill också på sikt avskaffa fastighetsskatten, men av statsfinansiella skäl måste det ske gradvis, säger man. Som ett första steg föreslår moderaterna ett tak på 80 kr/kvadratmeter och maximalt 5 000 kr för tomten. För en villa på 140 kvadratmeter handlar det alltså om ca 17.000 kr i fastighetsskatt. Från 2007 föreslog m även en sänkning av skattesatsen från 1,0 procent till 0,9 procent. Även det har avslagits av riksdagen.
Folkpartiet ville sänka fastighetsskatten till 0,85 procent på småhus och till 0,35 procent på flerfamiljshus. Även centerpartiet föreslog att uttagsprocenten för fastighetsskatten sänks från nuvarande 1,0 procent till 0,75 procent år 2006. För hyreshus föreslogs en sänkning från 0,5 procent till 0,4 procent från 2006. Beskattningen vid försäljningstillfället skulle ökas något. Kapitalvinstbeskattningen skulle höjas från 20 procent till 30 procent och uppskovet minskar till 75 procent, vilket skulle innebära att 25 procent av kapitalvinsten beskattas även om ny bostad anskaffas.
Frågan är vilket förslag som är bäst. Ja, i pengar framstår det som klart. Men även legitimitetsmässigt är det kristdemokraterna som ser på frågan ur ett principiellt perspektiv. Valet är alltså enkelt.
Mot den bakgrunden är det intressant vad Saco:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skriver i decembernumret (2005) av Axess:
”Att återinföra fastighetsskatten till den lokala nivån vore antagligen ett sätt att öka dess legitimitet genom att knyta den till funktionerna runt boendet. Om skatten används för att betala den lokala infrastrukturen, så blir den inte märkvärdigare än el- eller VA-avgiften.”
Ja, så är det förstås. En skatt måste ju kunna motiveras rationellt. En skatt som bara används för att ta in pengar till statskassan och som slår blint utan hänsyn till faktiska omständigheter har ingen eller låg legitimitet (obs skillnaden mellan legalitet och legitimitet = att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer hos människorna).
Kristdemokraterna är det enda parti som vill avskaffa fastighetsskatten direkt och menar att fastighetsskatten står i konflikt med såväl äganderätten som principen om skatt efter bärkraft. Partiet vill därför avskaffa skatten och ersätta den med en kommunal avgift, på högst 2 800 kr per år, för att täcka de kostnader kommunen har för fastigheten. En kommunal fastighetsavgift ger kommunerna incitament att på sikt utveckla infrastrukturen samt verka för ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. Som delfinansiering av reformen höjs kapitalvinstskatten från 20 till 30 procent vid försäljning och bara hälften av vinsten ska kunna skjutas upp till beskattning om man köper en ny bostad. Detta kan ske i och med ett årsskifte och eftersom partiets förslag fallit i riksdagen kan det bli först från 2007.
I det perspektivet är det belysande att notera hur de andra partierna i alliansen ställer sig.
Moderata samlingspartiet vill också på sikt avskaffa fastighetsskatten, men av statsfinansiella skäl måste det ske gradvis, säger man. Som ett första steg föreslår moderaterna ett tak på 80 kr/kvadratmeter och maximalt 5 000 kr för tomten. För en villa på 140 kvadratmeter handlar det alltså om ca 17.000 kr i fastighetsskatt. Från 2007 föreslog m även en sänkning av skattesatsen från 1,0 procent till 0,9 procent. Även det har avslagits av riksdagen.
Folkpartiet ville sänka fastighetsskatten till 0,85 procent på småhus och till 0,35 procent på flerfamiljshus. Även centerpartiet föreslog att uttagsprocenten för fastighetsskatten sänks från nuvarande 1,0 procent till 0,75 procent år 2006. För hyreshus föreslogs en sänkning från 0,5 procent till 0,4 procent från 2006. Beskattningen vid försäljningstillfället skulle ökas något. Kapitalvinstbeskattningen skulle höjas från 20 procent till 30 procent och uppskovet minskar till 75 procent, vilket skulle innebära att 25 procent av kapitalvinsten beskattas även om ny bostad anskaffas.
Frågan är vilket förslag som är bäst. Ja, i pengar framstår det som klart. Men även legitimitetsmässigt är det kristdemokraterna som ser på frågan ur ett principiellt perspektiv. Valet är alltså enkelt.
fredag, december 16, 2005
Vilsna politiker (s o fp) om kriminalitet
Hallå alla arbetslösa och bidragstagare! Har ni lyssnat på statsrådet Jens Orback (s) eller justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp)? Gör det och inse att de båda utnämner er till potentiella brottslingar!
Angående BRÅ:s rapport om förekomsten av brottslighet speciellt bland invandrare säger Orback att rapporten inte tagit tillräcklig hänsyn till hur många som tagit emot socialbidrag. Men han menar ändå att rapporten bekräftar att kriminalitet hör ihop med klassklyftor och utanförskap. Han nämner arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ett sätt att minska brottsligheten.
Pehrson (fp) låter som en kopia: Brist på arbete och socialt utanförskap bidrar till kriminaliteten. Allt detta enligt Svenska Dagbladet idag den 16 december 2005.
Det skulle vara intressant att se statistik över dessa samband. Såvitt jag vet finns det inga empiriska bevis för dessa herrars uttalanden (om de nu är rätt citerade). Det är uttalanden som härstammar från ryggmärgen.
Vad de utgår ifrån är gamla uttjänta teorier om situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och om förnekande av individuella skillnader. De frågar sig inte ''Vad är brott?'' utan ''Vad är orsakerna till brott?''. På så sätt blir brott definierat av sina orsaker. Bakgrundtesen för detta resonemang är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon ''motsägelse'', ''åtskiljande'' eller annan ''abnormitet'' i samhället.
Teorin bygger a priori på att en ''oberoende variabel'' är den huvudsakliga orsaken till brott, dvs något utanför individen.
I stället borde de båda herrarna ha funderat över begreppet brottsbenägenhet. I själva verket är det människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms bara genom internaliseringen, dvs genom uppfostran och vägledning, framförallt under de tidiga åren.
När kortsiktiga önskningar kommer i konflikt med långvariga intressen, är det de som saknar självkontroll som agerar utifrån ögonblickets önskan, medan de med högre självkontroll styrs av de restriktioner som agerandets konsekvenser medför för familj, vänner och lagen. Det kriminella agerandet styrs alltså främst av kortsiktigt nöje (egocentrerat) och bara i andra hand av hotet om långvarig bestraffning.
Sluta alltså upp med att utnämna fattiga och arbetslösa till potentiella brottslingar! Det är lika idiotiskt som att påstå att alla män är potentiella våldtäktsbrottslingar. Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.
Angående BRÅ:s rapport om förekomsten av brottslighet speciellt bland invandrare säger Orback att rapporten inte tagit tillräcklig hänsyn till hur många som tagit emot socialbidrag. Men han menar ändå att rapporten bekräftar att kriminalitet hör ihop med klassklyftor och utanförskap. Han nämner arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ett sätt att minska brottsligheten.
Pehrson (fp) låter som en kopia: Brist på arbete och socialt utanförskap bidrar till kriminaliteten. Allt detta enligt Svenska Dagbladet idag den 16 december 2005.
Det skulle vara intressant att se statistik över dessa samband. Såvitt jag vet finns det inga empiriska bevis för dessa herrars uttalanden (om de nu är rätt citerade). Det är uttalanden som härstammar från ryggmärgen.
Vad de utgår ifrån är gamla uttjänta teorier om situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och om förnekande av individuella skillnader. De frågar sig inte ''Vad är brott?'' utan ''Vad är orsakerna till brott?''. På så sätt blir brott definierat av sina orsaker. Bakgrundtesen för detta resonemang är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon ''motsägelse'', ''åtskiljande'' eller annan ''abnormitet'' i samhället.
Teorin bygger a priori på att en ''oberoende variabel'' är den huvudsakliga orsaken till brott, dvs något utanför individen.
I stället borde de båda herrarna ha funderat över begreppet brottsbenägenhet. I själva verket är det människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms bara genom internaliseringen, dvs genom uppfostran och vägledning, framförallt under de tidiga åren.
När kortsiktiga önskningar kommer i konflikt med långvariga intressen, är det de som saknar självkontroll som agerar utifrån ögonblickets önskan, medan de med högre självkontroll styrs av de restriktioner som agerandets konsekvenser medför för familj, vänner och lagen. Det kriminella agerandet styrs alltså främst av kortsiktigt nöje (egocentrerat) och bara i andra hand av hotet om långvarig bestraffning.
Sluta alltså upp med att utnämna fattiga och arbetslösa till potentiella brottslingar! Det är lika idiotiskt som att påstå att alla män är potentiella våldtäktsbrottslingar. Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.
fredag, december 09, 2005
torsdag, november 24, 2005
Ulmanens barbari
Redan i mars i år kunde jag här på min blogg notera att Nina Björk var inne i ett omtänkande i sin syn på barn. Hennes tidigare syn var präglad av erfarenheterna utan barn. Hon hade tagit avstånd från tanken om kvinnan som moder eftersom mannen likaväl kan ta hand om barnen. Några biologiska faktorer ville hon inte någon hänsyn till. Och hon moraliserade över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Hennes ståndpunkt var att manligt och kvinnligt framför allt är resultat av miljö och inte arv.
Men som kommer omtänkandet. Den 20 mars i år skrev hon:
"Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art."
Hennes senare krönika i DN den 30 oktober väckte (förstås först efter Maria Larssons inlägg i Expressen) en våldsam debatt. Att hon skulle kunna ha en åsikt näraliggande kristdemokraternas var givetvis inte polititiskt korrekt! Hon skrev bl.a. då:
"Och eftersom det är barnen så säger jag: vi är på helt fel spår. Det är dags att börja om på ruta ett, och på den rutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barn tar tid. Du kan inte leva samma liv innan och efter du har fått barn."
Det är ju sant! Men invändningarna lät inte vänta på sig. Hon svek förstås sin feminism, hon blev en "förrädare". Hu, så hemskt!
Typiskt är när Petra Ulmanen i DN (2005-11-21) skriver så här om Nina Björks upptäckt:
"Jag gillar inte den moraliska tonen, att hon talar om för kvinnor vad som är rätt och fel i deras liv, utan någon annan täckning än sina privata erfarenheter."
Ulmanen är förstås inte konsekvent. Bara den meningen säger att hon själv inte respekterar andras uppfattning om rätt eller fel. Hon moraliserar själv. Hon ser inte vad hon själv gör. Möjligen har hon dessutom inte några privata erfarenheter. Och jag som trodde att egen erfarenhet och vishet hade något samband.
Ulmanen skriver: "Förskolans kvalitet och positiva effekter är särskilt betydelsefulla för barn som inte har det bra hemma, förskolan blir en fristad och en räddningsplanka. Så för barnens bästa ska vi inte propagera för mindre förskola, utan mer och bättre förskola."
Javisst är förskolan bra för de barn som inte har det bra hemma, men det motbevisar inte att en del andra barn har det bra hemma. Varför vill hon förhindra att föräldrarna har möjligheter att göra ett val som är baserat på ekonomisk rättvisa?
Svaret är enkelt. Hon struntar i barnen. Det är inte det som är det viktiga: "Men faktum är att avlönat arbete ger ekonomisk självständighet och välfärd åt kvinnor, det går inte att tänka bort." Och hon fortsätter: "Underordningen skulle öka."
Det vill säga: egen omsorg om barnen utgör ett hinder för att bryta den påstådda "könsmaktsordningen". Den ideologiska myten är viktigare än barnen. Barbariskt!
Men som kommer omtänkandet. Den 20 mars i år skrev hon:
"Vår överlevnad är beroende av denna omsorg, så att det i vår mänskliga biologi ligger ett krav på mänsklig kultur. Vi måste bli burna, matade, värmda, älskade, skyddade. Spädbarnets beroende är ett faktum, inte en åsikt. Men innebär detta faktum inte samtidigt en uppmaning: ta hand om mig! Ja, är det inte till och med så att vi från detta faktum skulle kunna sluta oss till en moral: för människor är det rätt att ta hand om svaga och beroende individer, åtminstone om vi ser det som önskvärt att mänskligheten överlever som art."
Hennes senare krönika i DN den 30 oktober väckte (förstås först efter Maria Larssons inlägg i Expressen) en våldsam debatt. Att hon skulle kunna ha en åsikt näraliggande kristdemokraternas var givetvis inte polititiskt korrekt! Hon skrev bl.a. då:
"Och eftersom det är barnen så säger jag: vi är på helt fel spår. Det är dags att börja om på ruta ett, och på den rutan står livets realiteter och de ser ut så här: barn finns och barn tar tid. Du kan inte leva samma liv innan och efter du har fått barn."
Det är ju sant! Men invändningarna lät inte vänta på sig. Hon svek förstås sin feminism, hon blev en "förrädare". Hu, så hemskt!
Typiskt är när Petra Ulmanen i DN (2005-11-21) skriver så här om Nina Björks upptäckt:
"Jag gillar inte den moraliska tonen, att hon talar om för kvinnor vad som är rätt och fel i deras liv, utan någon annan täckning än sina privata erfarenheter."
Ulmanen är förstås inte konsekvent. Bara den meningen säger att hon själv inte respekterar andras uppfattning om rätt eller fel. Hon moraliserar själv. Hon ser inte vad hon själv gör. Möjligen har hon dessutom inte några privata erfarenheter. Och jag som trodde att egen erfarenhet och vishet hade något samband.
Ulmanen skriver: "Förskolans kvalitet och positiva effekter är särskilt betydelsefulla för barn som inte har det bra hemma, förskolan blir en fristad och en räddningsplanka. Så för barnens bästa ska vi inte propagera för mindre förskola, utan mer och bättre förskola."
Javisst är förskolan bra för de barn som inte har det bra hemma, men det motbevisar inte att en del andra barn har det bra hemma. Varför vill hon förhindra att föräldrarna har möjligheter att göra ett val som är baserat på ekonomisk rättvisa?
Svaret är enkelt. Hon struntar i barnen. Det är inte det som är det viktiga: "Men faktum är att avlönat arbete ger ekonomisk självständighet och välfärd åt kvinnor, det går inte att tänka bort." Och hon fortsätter: "Underordningen skulle öka."
Det vill säga: egen omsorg om barnen utgör ett hinder för att bryta den påstådda "könsmaktsordningen". Den ideologiska myten är viktigare än barnen. Barbariskt!
onsdag, oktober 19, 2005
Lindströms pladder
Lars Lindström finns det någon som heter och skriver någon slags kolumner i Expressen. På tisdagen (2005-10-18) skrev han bl a följande:
"Pappa har viktigt jobb. Pappa pratar i mobil. Pappa har inte tid. Men däremot har pappa tid att ha sex med barnflickan. Hur går det ihop? Ozzy Osbourne låg med barnflickan när Sharon var på sjukhuset och födde sonen. Trasslet mellan stjärnskådisarna Jude Law och Sienna Miller verkar mest handla om att killen haft ihop det med barnflickan. Undrar om kristdemokraterna har tänkt på det. Alltså i debatten om hushållsnära tjänster. Först får gubbarna dra av sig byxorna och sätta på pigan och sedan dra av kostnaden i deklarationen, är det så Göran Hägglund tänker? Den nya kärnfamiljen: mamma, pappa, barnflicka, barn.
Hur man än ser på saken verkar barnflickor mest vara till för männen. Inte skaffade pastorsparet i Knutby barnflicka för att första frun inte ville ta hand om sina barn. Nej, det var för att pastorn var för upptagen när hustrun skulle sjunga i kören. Folkpartiet menar att "skatterabatt för hushållsnära tjänster är vägen in på arbetsmarknaden för många människor och kan ge riktiga jobb". Ja, se bara på Abbie Gibson. När hon sparkats som barnflicka hos Beckhams drog hon direkt in en miljon kronor som medieinformatör."
Det är enormt vilka intellektuella giganter vi har som kolumnister. De har en sällsynt kapacitet och förmåga att dra generella slutsatser av enstaka fall. Tre barnflickors historia är tillräcklig för att håna och förkasta ett förslag om hushållsnära tjänster. Märkligt nog gör denne Lindström ingen som helst undersökning av hur det fungerar i länder som redan har detta system.
Frågan om skattelättnader för hushållstjänster är noga utredd och analyserad. Kunskaper och erfarenheter finns att hämta i en rad andra EU-länder, som t.ex. Danmark, Holland och Finland som öppnat marknader för privata hushållstjänster, men också från försöksverksamheter som bedrivits i Sverige med mycket gott resultat, exempelvis EU-projektet "Humlan" i Kungälv. De erfarenheter och kunskaper som redan inhämtats visar bland annat följande: Det finns en stor efterfrågan på hushållstjänster. De finska erfarenheterna pekar på att efterfrågan vid rätt pris är mycket stor, ja så stor att man nu i Finland skall utvidga systemet genom att göra reglerna mera generösa.
Om Lindström har rätt i sin tes så skulle erfarenheterna från dessa länder och försök huvudsakligen resultera i otrohet och skilsmässor m.m.
Med andra ord: Lars Lindström ägnar sig bara åt meninglöst pladder. Eller för att travestera Kjellgren "man äger ej snille för det att man är kolumnist".
"Pappa har viktigt jobb. Pappa pratar i mobil. Pappa har inte tid. Men däremot har pappa tid att ha sex med barnflickan. Hur går det ihop? Ozzy Osbourne låg med barnflickan när Sharon var på sjukhuset och födde sonen. Trasslet mellan stjärnskådisarna Jude Law och Sienna Miller verkar mest handla om att killen haft ihop det med barnflickan. Undrar om kristdemokraterna har tänkt på det. Alltså i debatten om hushållsnära tjänster. Först får gubbarna dra av sig byxorna och sätta på pigan och sedan dra av kostnaden i deklarationen, är det så Göran Hägglund tänker? Den nya kärnfamiljen: mamma, pappa, barnflicka, barn.
Hur man än ser på saken verkar barnflickor mest vara till för männen. Inte skaffade pastorsparet i Knutby barnflicka för att första frun inte ville ta hand om sina barn. Nej, det var för att pastorn var för upptagen när hustrun skulle sjunga i kören. Folkpartiet menar att "skatterabatt för hushållsnära tjänster är vägen in på arbetsmarknaden för många människor och kan ge riktiga jobb". Ja, se bara på Abbie Gibson. När hon sparkats som barnflicka hos Beckhams drog hon direkt in en miljon kronor som medieinformatör."
Det är enormt vilka intellektuella giganter vi har som kolumnister. De har en sällsynt kapacitet och förmåga att dra generella slutsatser av enstaka fall. Tre barnflickors historia är tillräcklig för att håna och förkasta ett förslag om hushållsnära tjänster. Märkligt nog gör denne Lindström ingen som helst undersökning av hur det fungerar i länder som redan har detta system.
Frågan om skattelättnader för hushållstjänster är noga utredd och analyserad. Kunskaper och erfarenheter finns att hämta i en rad andra EU-länder, som t.ex. Danmark, Holland och Finland som öppnat marknader för privata hushållstjänster, men också från försöksverksamheter som bedrivits i Sverige med mycket gott resultat, exempelvis EU-projektet "Humlan" i Kungälv. De erfarenheter och kunskaper som redan inhämtats visar bland annat följande: Det finns en stor efterfrågan på hushållstjänster. De finska erfarenheterna pekar på att efterfrågan vid rätt pris är mycket stor, ja så stor att man nu i Finland skall utvidga systemet genom att göra reglerna mera generösa.
Om Lindström har rätt i sin tes så skulle erfarenheterna från dessa länder och försök huvudsakligen resultera i otrohet och skilsmässor m.m.
Med andra ord: Lars Lindström ägnar sig bara åt meninglöst pladder. Eller för att travestera Kjellgren "man äger ej snille för det att man är kolumnist".
torsdag, oktober 13, 2005
Statsministern och kriminaliteten
Under onsdagens partiledaredebatt i riksdagen (2005-10-12) sa statsminister Göran Persson att "sociala motsättningar skapar kriminaliteten". Detta i en replik till moderatledaren.
Uttalandet var ingen tillfällighet. Tidigare s-kongresser har uttalat att "ökade klyftor, kraftigt stigande arbetslöshet och tilltagande utslagning, skapar en grogrund för ökad brottslighet".
Det finns inget stöd för denna socialdemokratiska belastningsteori. De empiriska studierna tyder ju närmast på ett positivt samband mellan ökat välstånd och ökad brottslighet. Statsministern och socialdemokraterna försöker flytta ut ansvaret från brottslingen.
Vad det i grunden handlar om är de gamla belastningsteorierna (strain theorys). Under de senaste 50 åren har tendensen varit att understryka situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och att förneka individuella skillnader. Dessa rättspositivister frågar sig inte "Vad är brott?" utan "Vad är orsakerna till brott?". På så sätt blir brott definierad av sina orsaker. Det är egentligen ett ohållbart förhållningssätt.
Belastningsteorierna torde ha sin främste ingenjör i Robert Merton (1938). Hans tes är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon "motsägelse", "åtskiljande" eller annan "abnormitet" i samhället, t ex arbetslöshet eller som Persson säger "sociala motsättningar".
Problemet för dem som hävdar detta är att de inte har något brottskoncept, därför måste de vidareutveckla typerna av brottslingar. Det leder till en typologisering utan ände.
Stanfordforskarna Michael R Gottfredson och Travis Hirschi genom sitt verk "A General Theory of Crime" har sedan länge skjutit Perssons argument i sank.
Det finns en naturlig mänsklig benägenheten att söka nöje och tillfredsställelse och att undvika smärta och lidande. Nästan alla brott är enkla, triviala, lätta åtgärder som syftar till att tillfredsställa ögonblickets önskningar. Det är denna insikt som påverkat teorin om brist på en inre självkontroll som generell grund för brottslighet. Det är deras huvudtes.
Brott är enligt stanfordforskarnas synsätt uttryck för: kortsiktig, omedelbar tillfredställelse av egen‑intresset som uppnås genom handlingar där tvång och bedrägeri används. Det finns en gemensam struktur och ett gemensamt orsakssammanhang för alla handlingar som förknippas med brott.
Teorin går ut på att det är människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms enligt forskarna bara genom internaliseringen (värde- och normöverföringen under de tidiga åren). Brott är enligt detta synsätt en del av ett bredare spektrum av avvikande beteende.
Det är där den kriminalpolitiska debatten borde starta, i stället får vi en meningslös diskussion mellan belastningsteoretikerna och de som tror att straffvärdet har en individuell prevention i sig.
Uttalandet var ingen tillfällighet. Tidigare s-kongresser har uttalat att "ökade klyftor, kraftigt stigande arbetslöshet och tilltagande utslagning, skapar en grogrund för ökad brottslighet".
Det finns inget stöd för denna socialdemokratiska belastningsteori. De empiriska studierna tyder ju närmast på ett positivt samband mellan ökat välstånd och ökad brottslighet. Statsministern och socialdemokraterna försöker flytta ut ansvaret från brottslingen.
Vad det i grunden handlar om är de gamla belastningsteorierna (strain theorys). Under de senaste 50 åren har tendensen varit att understryka situationsbetingade eller strukturella orsaker till brott och att förneka individuella skillnader. Dessa rättspositivister frågar sig inte "Vad är brott?" utan "Vad är orsakerna till brott?". På så sätt blir brott definierad av sina orsaker. Det är egentligen ett ohållbart förhållningssätt.
Belastningsteorierna torde ha sin främste ingenjör i Robert Merton (1938). Hans tes är att om människor är naturligt sociala så kan inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara producerat av någon "motsägelse", "åtskiljande" eller annan "abnormitet" i samhället, t ex arbetslöshet eller som Persson säger "sociala motsättningar".
Problemet för dem som hävdar detta är att de inte har något brottskoncept, därför måste de vidareutveckla typerna av brottslingar. Det leder till en typologisering utan ände.
Stanfordforskarna Michael R Gottfredson och Travis Hirschi genom sitt verk "A General Theory of Crime" har sedan länge skjutit Perssons argument i sank.
Det finns en naturlig mänsklig benägenheten att söka nöje och tillfredsställelse och att undvika smärta och lidande. Nästan alla brott är enkla, triviala, lätta åtgärder som syftar till att tillfredsställa ögonblickets önskningar. Det är denna insikt som påverkat teorin om brist på en inre självkontroll som generell grund för brottslighet. Det är deras huvudtes.
Brott är enligt stanfordforskarnas synsätt uttryck för: kortsiktig, omedelbar tillfredställelse av egen‑intresset som uppnås genom handlingar där tvång och bedrägeri används. Det finns en gemensam struktur och ett gemensamt orsakssammanhang för alla handlingar som förknippas med brott.
Teorin går ut på att det är människor, som inte tränats i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms enligt forskarna bara genom internaliseringen (värde- och normöverföringen under de tidiga åren). Brott är enligt detta synsätt en del av ett bredare spektrum av avvikande beteende.
Det är där den kriminalpolitiska debatten borde starta, i stället får vi en meningslös diskussion mellan belastningsteoretikerna och de som tror att straffvärdet har en individuell prevention i sig.
tisdag, oktober 04, 2005
Människans värdighet och duschen
I söndags skrev Nina Björk Söndagskolumnen i DN (2 okt 2005). Hon för där en intressant diskussion om vad det är som ligger i begreppet människans värdighet. Hon skriver:
"Om människan ingenting är, hur vet vi då när vi förbryter oss mot henne? Hur vet vi när hon förlorar sin värdighet? Och hur vet vi tvärtom när hon inte gör det; hur vet vi när människan så att säga fungerar? Ett kylskåp fungerar om det håller mjölken kall. En såg fungerar om den klyver en planka. Men när fungerar en människa?"
Fler borde intressera sig för den typen av frågeställningar som ju egentliga är fundamentala för livet och samhället. Fast sedan tappar Nina Björk tråden ordentligt:
"För ja, jag talar om moral. Inte för att jag talar om sexualitet, skilsmässor eller Gud, utan för att jag talar om en diskussion kring mänskligt liv. Och där har inte traditionella moralkonservativa krafter något företräde framför radikala. Tvärtom. För att en sådan diskussion inte ska urarta till idealism krävs att vi drar in vårt ekonomiska system i den (och där om inte förr bör väl kristdemokraten kunna gå och duscha)."
Skrev hon det i duschen? Här tappar hon greppet över diskussionen. Kristdemokrater har tydligen inte den mänskliga värdighet som behövs för att följa diskussionen, om man får tro henne på denna punkt. Dessvärre säger det en del om Björks människosyn. En exkluderande människosyn.
Sedan kommer ett resonemang kring Marx teorier. Visst Marx kunde göra utmärkta analyser kring samtiden, problemet var möjligen hans slutsatser
"Människan har inget facit mot vilket vi kan mäta henne. Men just för att det förhåller sig så finns det bara ett sätt att behålla ett ord som värdighet. Det är att föra en diskussion kring vad vi vill att mänskligt liv ska vara. Helt enkelt göra denna moraliska diskussion till föremål för politik och ekonomi.", skriver Nina Björk avslutningsvis.
Jaha, men Nina har ju sorterat vilka som skall få vara med att föra den diskussionen. Frågan är utifrån vilket facit då?
"Om människan ingenting är, hur vet vi då när vi förbryter oss mot henne? Hur vet vi när hon förlorar sin värdighet? Och hur vet vi tvärtom när hon inte gör det; hur vet vi när människan så att säga fungerar? Ett kylskåp fungerar om det håller mjölken kall. En såg fungerar om den klyver en planka. Men när fungerar en människa?"
Fler borde intressera sig för den typen av frågeställningar som ju egentliga är fundamentala för livet och samhället. Fast sedan tappar Nina Björk tråden ordentligt:
"För ja, jag talar om moral. Inte för att jag talar om sexualitet, skilsmässor eller Gud, utan för att jag talar om en diskussion kring mänskligt liv. Och där har inte traditionella moralkonservativa krafter något företräde framför radikala. Tvärtom. För att en sådan diskussion inte ska urarta till idealism krävs att vi drar in vårt ekonomiska system i den (och där om inte förr bör väl kristdemokraten kunna gå och duscha)."
Skrev hon det i duschen? Här tappar hon greppet över diskussionen. Kristdemokrater har tydligen inte den mänskliga värdighet som behövs för att följa diskussionen, om man får tro henne på denna punkt. Dessvärre säger det en del om Björks människosyn. En exkluderande människosyn.
Sedan kommer ett resonemang kring Marx teorier. Visst Marx kunde göra utmärkta analyser kring samtiden, problemet var möjligen hans slutsatser
"Människan har inget facit mot vilket vi kan mäta henne. Men just för att det förhåller sig så finns det bara ett sätt att behålla ett ord som värdighet. Det är att föra en diskussion kring vad vi vill att mänskligt liv ska vara. Helt enkelt göra denna moraliska diskussion till föremål för politik och ekonomi.", skriver Nina Björk avslutningsvis.
Jaha, men Nina har ju sorterat vilka som skall få vara med att föra den diskussionen. Frågan är utifrån vilket facit då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)