Skyddet för privatlivet

Europadomstolen har nu förkunnat en dom där Sverige fälls för att ha ett otillräckligt skydd för privat- och familjelivet. Det gäller den smygfilmade Eliza. I yttrandefrihetskommitténs betänkande 2012:55 var det bara Göran Lambertz och jag som reserverade oss för ett förstärkt skydd för privatlivet. Göran fastslog dessutom att det stod helt klart att Sverige har krav på sig om detta. Jag fastslog för min del att det inte finns ett effektivt rättsmedel mot sådana kränkningar här. Jag hävdade att oavsett tolkningen av Europakonventionen borde vi införa ett sådant skydd. Det finns ett antal ledamöter och experter i utredningen som nu har fått något att fundera över...

Här följer min reservation:

En straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd

Av TF framgår (1 kap. 3 §) att ingen kan dömas till straff- eller skadeståndsansvar för publiceringsbrott om det inte är angivet i ”denna förordning”. I TF finns inget heltäckande skydd mot intrång i privatlivet avseende foton eller artiklar som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse.

Samtidigt är Europakonventionen svensk lag och där finns just skyddet för privatlivet inskrivit i artikel 8. Den artikeln handlar även om publicering. Ibland hävdas felaktigt att skyddet enbart gäller i förhållande till det allmänna (t.ex. staten), men det gäller även mellan enskilda.

Min bedömning är att medierna måste ha ett yttre tryck på sig för att inte överskrida de gränser som innebär att man kränker privatlivets helgd utanför allmänintresset. Idag finns en pressetisk regel med detta innehåll. Regel nr 7 under rubriken ”Respektera den personliga integriteten” lyder ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Bryter man mot denna regel kan man bli fälld av Pressens Opinionsnämnd, måste publicera fällningen och får betala en billig expeditionsavgift. Sanktionen är alltså inte särskilt kraftig och framförallt får inte den drabbade något skadestånd av den som bryter mot den. Den kostar alltså inte särskilt mycket att kränka någons privat- eller familjeliv.

Även Granskningsnämnden för radio och tv har motsvarande tandlöshet.

Så fort diskussionen dyker upp kring mediernas lagmässiga ansvar så återkommer alltid svaren med mediernas egen förträffliga självsanering. Rör inte våra grundlagar! är stridsropet. Det gällde t.ex. olaga hot, hetslagstiftningen och barnpornografidebatten. Det finns ingen automatik i behovet att ändra grundlagarna; men självfallet måste de justeras om det är relevant.

Utredningens majoritet faller tillbaka på detta tänkande om att det fungerar bra idag och att allt står väl till. Men en utredning ska inte bara var retrospektiv utan även ta i beaktande vad framtiden kan föra med sig. Det finns en utbredd uppfattning i dag om att medierna – i synnerhet vissa medier – kryper allt närmare det som kan uppfattas som kränkningar av den privata sfären.

De tryckfrihetsbrott som är aktuella i detta sammanhang är förtal och förolämpning. För ansvar, och därmed skadeståndsskyldighet, för förtal eller förolämpning är det inte tillräckligt att lämnade uppgifter angår privatlivet och inte utgör ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse. I fråga om t.ex. förtal krävs att den omtalade utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller att den lämnade uppgiften är ägnad att utsätta den omtalade för andras missaktning. Ansvar skall inte dömas ut om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. Det är med andra ord enlig min bedömning ett för svagt skydd.

Sverige har en skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel vid kränkningar av Europakonventionen. Publicering av foton eller artiklar som angår en persons privatliv och som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse utgör en kränkning av personens rätt till skydd för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen. Såvitt jag begriper finns inte ett effektivt rättsmedel mot sådana kränkningar. Utredningens majoritet gör följande bedömning i denna del:

Det bör dock påminnas om att Europadomstolen inte har prövat något påstående om privatlivskränkning där det svenska tryck- och yttrandefrihetsrättsliga systemet har satts i fråga. Innan en sådan prövning har skett är det därför vanskligt att avgöra vilka närmare förpliktelser som följer av konventionen på det grundlagsskyddade området.

Att tvärsäkert påstå att svensk lag inte uppfyller Europakonventionen kan möjligen vara vanskligt. Jag avstår från detta men hävdar att det rättsliga läget inger tveksamheter på den punkten, men oavsett den delen ligger min huvudlinje på behovet av ett faktiskt skydd för privat- och familjeliv på grundlagsnivå. Majoriteten anser dock att en reglering vore önskvärd utanför det grundlagsskyddade området. Dock har de inte beaktat möjligheterna att medier som ägnar sig åt sådan typ av kränkande verksamhet kan krypa in under grundlagsskyddet, dels genom det frivilla grundlagsskyddet för databaser eller dels under stencilregeln i TF. Speciellt anmärkningsvärt är detta för den del av majoriteten som vill utöka stencilregelns innebörd till att omfatta även YGL.

Jag reserverar mig alltså mot majoritetens förslag att inte föreslå en straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd. En sådan reglering i grundlagarna borde utredningen ha föreslagit. Jag avstår från att peka på vilken lagteknisk lösning som bör väljas, det bör bli en kommande utrednings uppgift.

Etiken måste kombineras med klokhet

Kronofogden jagar ut 96-åring från sitt hus. Detta trots att bygdens bankdirektör ringde myndigheten innan auktionen – och utlovade pengar.

– Jag kan inte se att vi skulle ha kunnat göra något annorlunda. Utifrån det måste jag säga att jag är nöjd, säger en enhetschef på Kronofogden.

99-åring ber om plats på äldreboende men får ingen. Situationen upprör många. Han har svårt att gå, han har ramlat svårt två gånger och på grund av det legat på sjukhus tre veckor. Men kommunen ordnade bara med en toaletthink i vardagsrummet. Kommuntjänstemännen anses ha tolkat reglerna rätt, ändå blir det fel.  

91-årigt par vägras gemensamt boende. Detta trots att det finns en ny lag på området. De här olika nyheterna kunde vi läsa och höra om för någon tid sedan.

Aristoteles hade nog rätt: det gäller inte bara att reflektera över det moraliskt goda utan också över hur vi praktiskt kommer dit, till detta goda.

-En etik blott inriktad på generella principer och effektivitet riskerar att förlora blicken för det enskilda fallet och därmed bli praktiskt ointressant, skriver Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap. Detta i sin bok De Prudentia, dvs om klokheten.

Och klokheten är verkligen ingen naturbegåvning. Den är något man förvärvar genom erfarenhet. Man kan tycka att den är något eftersatt i vår tid. Eller rättare sagt att den är på undantag.

En annan professor, Gunilla Silfverberg på Ersta-Sköndal, har just tagit upp detta med praktisk klokhet. Hon har försökt visa varför experterna på hemtjänstens etik är vårdbiträdena snarare än etikerna. Enligt henne så är det inte förmågan att räkna som är avgörande för vårdbiträde, utan sådana förmågor som empati och gott omdöme. Och sådana förmågor ger sig inte av sig själva utan lärs in av livet självt. Därför, säger Sigurdson, är det viktigt att tillgodogöra sig miljöer där empati och gott omdöme odlas.

-Det kloka vårdbiträdet har blick för vad som krävs för ett värdigt liv.

När jag reflekterar över dessa tankar rinner en riksdagsmotion (KD) från 80-talet i minnet. Idén var salig Hardy Hedmans. Nämligen rätt för tjänsteman att vägra fatta beslut vid uppenbart orimliga konsekvenser vid lagtolkning och regeltolkning. Det är kanske inte så enkelt att konstruera en lag eller lagar så att detta uppfylls. Men vi behöver en ny kultur i samhällsapparaten, en klokhetens kultur.

Genom Silfverbergs aristoteliska dialogmodell erbjuds vi en möjlighet att reflektera över de moraliska processerna i en pågående praktik men också möjlighet att fördjupa vår förståelse av moral, skriver Sigurdson.

Vi behöver med andra ord en klokhetens pånyttfödelse. Inte bara i äldreomsorgen.

-----
Den här bloggen har varit inaktiv länge, nu drar jag så sakteliga igång den genom att återge min lederkrönika i dagens nummer av Kristdemokraten

Kan en riksdagsledamot rösta hur som helst?

Tänk er två fotbollslag i spel, låt oss kalla dem det blå laget och det röda laget. Plötsligt får en av backarna i det blå laget bollen i sitt eget straffområde. Alla förväntar sig att han nu ska spela bollen upp i bra position för anfall mot det röda laget. I stället vänder han sig om och skjuter mål i det egna målet.

Ingen skulle kalla honom för en bra lagspelare, inte heller hjälte eller att han hade ett sällsynt bra civilkurage. Jag tänka mig ett antal epitet om den mannen och de skulle inte vara särskilt positiva.

Det intressanta i sammanhanget är att om en riksdagsledamot beter sig på detta sätt så finns gärna en tendens att höja vederbörande till skyarna, tilldela hjältegloria eller som det hette i Dokument/Tisdag i Expressen (6 april): Politikerna som pekar finger åt partipiskan. Här talas det om partipiskor och lydnadskultur i negativa termer. Och man betecknas som modig om man går emot sin partigrupps linje, att man står upp för sina värderingar.

Jag har varit politiker i 46 år och är riksdagsledamot på det 15:e året (men jag kandiderar inte mer). I riksdagsgruppen talas det om att vi håller ihop gruppen och det har varit självklart för mig, lika väl som det är för den normale fotbollsspelaren. Men faktiskt har jag aldrig under alla dessa år läst någon analys om varför man ska hålla ihop gruppen. Så varför inte göra ett försök till det. Hur fri är man som riksdagsledamot att rösta efter eget huvud?

Formellt sett är det inte krav på att en riksdagsledamot ska ingå i en riksdagsgrupp. Formellt sett är det också så att varje riksdagsledamot – så snart vederbörande är vald – helt förfogar över sitt mandat och sitt röstande i riksdagen. I grunden handlar det dock om ett moraliskt förhållningssätt i förhållande till det parti som möjliggjort att man blivit invald. Som bekant är det idag i praktiken inte möjligt för ett enmansparti att bli invalt i riksdagen; man blir invald genom att man fått förtroendet att stå på ett partis lista. Man har helt enkelt fått ett förtroende från ett parti att företräda partiet. Det vill säga man företräder inte sig själv.

Det är omöjligt för en enskild riksdagsledamot att ha överblick i alla frågor som beslutas om i riksdagen. Därför litar vi i riksdagsgruppen på att vår representant i respektive utskott företräder partiets linje där och därför kan vi utöva denna tillit genom att stödja vår partikamrats ställningstaganden när utskottens betänkanden blir föremål för omröstning i riksdagens kammare.

Ibland dyker det upp kontroversiella frågor och då diskuteras de i riksdagsguppen, vi fastställer en partilinje och alla förväntas rösta utifrån detta beslut, som ibland kan innebära något slags kompromiss. Kompromisser sker inom partigrupper, mellan partier i utskott och inte minst mellan partier som sitter i regeringsställning. Politiken fungerar inte utan kompromisser. Och det är i denna process som vi har goda möjligheter att påverka. Det är tålamodskrävande men det fungerar.

För att ett parti eller partigrupp ska delta i en regeringsbildning förutsätts det att partigruppen uppträder som en enhet. Det är denna som ingår kompromisser inom regeringskoalitionen och det förutsätts att alla enheterna stöttar koalitionens gemensamma beslut. Något annat vore ohållbart. När man ingått i en sådan relation kan man sedan inte komma springande och hävda att nu gör jag som jag själv vill. Vem skulle vilja regera landet i en sådan situation?

Varje samarbete innebär ju alltid en inskränkning av de enskilda parternas självständighet – annars är det inget samarbete. Man kan inte samtidigt både vara beroende och oberoende. Detta gäller också inom en partigrupp och mellan partigrupper i en regeringskoalition. Som enskild riksdagsledamot ingående i en sådan situation kan jag inte hålla på att rösta än hit och än dit. Jag har ett ansvar för de samarbeten jag ingår i. Det ansvaret är moraliskt - inte juridiskt.

Jag har under mina år som riksdagsledamot nu och då fått rösta mot min övertygelse i någon sakfråga; helt enkelt därför att jag insett i vilket sammanhang jag ingår i. Jag har inte gjort det för att jag har ett okänsligare samvete än någon annan utan därför att jag vet att det hela inte fungerar om jag inte gör det. Så vad är det för problem med att vara en lagspelare i politiken.

För någon tid sedan skrev jag en artikel i det här ämnet i tidningen Dagen. I en av kommentarna jag fick mail-vägen var en fråga om inte personvalet hade någon roll för en friare röstning. Det enkla svaret är att ett personval endast innebär att rangordningen på valsedeln ändras, man tillhör fortfarande samma parti och har samma förpliktelser mot det partiet som de andra som blivit valda. Det finns inga privilegier för de som lyckats passera personvalsspärren.

http://intressant.se/intressant

Grundlagsutredningen

Logik, sammanhang och kontext. Det är kanske sådant som gör att jag intresserar mig för de konstitutionella frågorna. Man kanske också blir yrkesskadad efter mer än 13 år i konstitutionsutskottet. I vilket fall har vi nu i grundlagsutredningen avslutat vårt arbete och avlämnat vårt betänkande.

Förslaget innebär ingen författningspolitisk revolution, men på många punkter tar vi avgörande steg i rätt riktning. Ingen kioskvältare men väl en god kompromiss enligt de små stegens filosofi. Det var förstås mycket lurpassande i det förhandlingsspelet tills vi visste att alla hade ambitionen att komma överens. Och har man den ambitionen så brukar det gå att komma överens – det är en erfarenhet jag har inte minst från arbetet i KU. Sju partier utan ens särskilda yttranden är överens.

Vi har haft en intressant resa och ett mycket kompetent kansli, som ibland har fått agera grindvakt mot en del hugskott och har försökt hålla ihop kontexten. Det är väldigt mycket i regeringsformen (och de andra grundlagarna) som bildar en systematisk helhet. Saker och ting är inte bara tillfälligheter, även om det finns några sådana där man inte kan hitta en rationell eller mer djupgående förklaring till att det är som det är (t ex spärrnivåerna i valen).

En förbättrad lagprövning är ett viktigt framsteg, egentligen är begreppet för snävt för det handlar om en juridisk normkontroll i efterhand. Men även förhandskontrollen förbättras genom lagrådets arbete. Det införs en proportionalitetsprincip för inskränkningar i den kommunala självstyrelsen och förslag på kommunsidan blir obligatoriska för lagrådsgranskning. Det är bra.

Personvalet i riksdagsvalet har ju närmast havererat; 22 procent av väljarna personröstade senast. Det där utgör ett problem, inte därför att små väl sammanhållna grupper kan få ett relativt enkelt genomslag utan därför att majoritetens preferenser inte ger utslag; man utnyttjar inte sin möjlighet. Därför är det synnerligen viktigt att personvalets effekter klargörs för väljaren och det ska ske på valsedeln, konsekvensen av detta är att valmyndigheten också måste bli bättre på att informera. Det var också villkoret för att jag skulle kunna gå med på sänkningen av personvalsspärren från åtta till fem procent i riksdagsvalet. Men självfallet måste partierna ta sitt ansvar för en komplett information.

Själv konstruerade jag ett bättre system med innebörden av att valsedlar som inte var kryssade enbart skulle räknas parti tillgodo utan påverkan på personsidan. En valsedel skulle alltså innehålla information om att om man inte kryssade påverkade man inte valet av dem som ska väljas. Ett sådant system kan inte ha några spärrar. Samtidigt ville jag att varje väljare skulle få upp till tre kryssmöjligheter – då skulle man också kunna få ett preferensutfall vid sammanräkningen. Alliansen och miljöpartiet var beredda att pröva min lösning men vänstersidan vågade inte – eller insåg inte fördelarna. I stället fick vi nöja oss med kompromissen.

Vid presskonferens under onsdagen sa vänsterpartisten att det också hade sitt intresse vad som inte togs upp i betänkande och nämnde som exempel skilda valdagar och monarkin. Och det har förstås sitt intresse. Själv aktualiserade jag en rad områden under resans gång, men fann mig ibland relativt ensam om att driva en linje. I fri- och rättighetskapitlet (kap 2 i regeringsformen) gör utredningen några stickprovsinsatser men har egentligen inte gjort någon samlad översyn och en sådan skulle behövas.

Fri- och rättigheterna är i huvudsak i 2 kap regeringsformen enbart gentemot det allmänna. Fri- och rättigheter mellan enskilda behandlas inte. Det hade jag velat. Jag hade också velat ha ett bredare diskrimineringsskydd i kapitlet, nu lägger man bara in den sexuella läggningen där men bortser ifrån andra diskrimineringskriterier såsom ålder, funktionshinder etc (som står uppräknat som målsättningar i 1 kap 2 § i regeringsformen). Det blir gärna så när den politiska korrektheten tar över de rationellt sakliga skälen. Jag hade också velat ha en möjlighet till inskränkning av föreningsfriheten för att underlätta lagstiftning mot rasistiska organisationer, maffia-liknande grupper och terrorristorganisationer. Men så blev det inte.

I målsättningsstadgandena (1:2 RF) hade jag gärna sett skrivningar om människovärdets okränkbarhet eller integritet – det skulle varit en idémässig värdegrund för det som sedan står i det andra kapitlet. Men om detta tog man ingen notis – en av allianskamrater kommenterade att detta var omöjligt på grund av att det skulle kopplas till abortdebatten. Det är förstås sakligt fel eftersom rätten till liv redan finns i Europakonventionen (som är svensk lag) och Europadomstolen medger aborträtten.

Intresset för att fördjupa sig i systemen för de nationella folkomröstningarna var också svagt, egentligen var det ingen mer än jag som intresserade sig för detta.

Däremot lyckades jag – och jag var väl den ende som var intresserad – att få in motivskrivningar som klargjorde att den nationella normgivningsmakten inte står i strid med den europiska normgivningen.

Men även om det finns utvecklingspotential till att skaffa Sverige en bättre grundlag så är ändå utredningens förslag en viktig milstolpe i denna utveckling. Förhoppningsvis kan betänkandet också bidra till ett större intresse för de grundläggande frågorna hur samhället styrs. Det är den goda kompromissen som för utvecklingen framåt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om grundlagsutredningen, politik, kristdemokraterna

IPRED och retroaktiviteten

Nu har regeringens proposition med genomförandet av sanktionsdirektivet landat på riksdagens bord, de s k IPRED-lagarna. Eller som de också kallas fildelningslagarna. Fast det är ju inte de egentliga namnen, de kallas upphovsrättslagen, varumärkeslagen, mönsterskyddslagen, etc.

Tidigare har riksdagen antagit straffbestämmelser för olaglig fildelning. Det som nu sker är rätten för rättighetsinnehavare att få ut personuppgifter som är kopplade till IP-adresser på nätet som ägnar sig åt olaglig uppladdning och nedladdning. Ett område som inte är helt enkelt att hantera.

Numera ligger immaterialrätten på näringsutskottet i riksdagen. De tidigare straffbestämmelserna var jag med och hantera i kristdemokraternas lagkommitté. De föreslagna bestämmelserna har jag därför inte fördjupat mig alltför mycket i. Men efter det att lagrådsremissen kom tillbaka från lagrådet kollade jag igenom förslaget och funderade över två punkter. Det var dels om den proportionalitetsbedömning som lagrådsremissen innehöll var rimlig och dels frågan om retroaktivitet. Båda synpunkterna levererade jag in till kristdemokraternas samordningskansli i regeringskansliet.

I lagrådsremissen stod följande och lagrådet hade ingen invändning mot det: "Regeringen delar den uppfattning som fördes fram i promemorian, att de nya bestämmelserna om informationsföreläggande, i likhet med vad som gällde vid införandet av bestämmelserna om intrångsundersökning, bör tillämpas också i fråga om sådana intrång eller försök eller förberedelser till intrång som har begåtts före ikraftträdandet."

Det där fann jag stötande. Straffbestämmelser får inte var retroaktiva och skatteregler får bara vara det om de är gynnande. Nu gäller det här visserligen civilrätt och här kan man inte använda s k analog rättstillämpning vad gäller retroaktiviteten. Men det stötte ändå min rättskänsla. Man bör kunna veta vad man kan drabbas av om man ägnar sig åt sådan tveksam verksamhet. Så jag protesterade, närmare bestämt den 11 november. Vårt samordningskansli svarade att det var svårt att göra substantiella förändringar efter att en lagrådsremiss gått iväg (och det visste jag redan), men skickade ändå mina protester in till departementet.

Den 13 november svarar departementet att det är mycket tveksamt om Sverige får göra undantag för intrång som har begåtts före ikraftträdandet, eftersom direktivet inte innehåller några övergångsbestämmelser som tillåter detta. Jaha, tänkte jag, då får jag väl skriva en motion när proppen kommer. Men så hände något – den 21 november på morgonen antydde någon tjänsteman på departementet i media att man skulle titta på retroaktivitetsfrågan och senare på dagen bekräftade justitieministern att hon gett sina tjänstemän instruktioner om att titta på retroaktivitetsfrågan. Och den 25 november kom beskedet om att man löst detta genom en övergångsbestämmelse i de olika lagarna. Det blir alltså ingen retroaktivitet och dessutom förbättrade man proportionalitetskraven i lagarna.

Så kan det gå till…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, sanktionsdirektivet, regeringen, kristdemokraterna

Äktenskapsfrågan och Don Quijote

Äktenskapsfrågan handlar inte om sakpolitik. Det handlar om symbolvärdet i ordet äktenskap. Kristdemokraternas försök att möta symbolpolitiken hos de tre övriga allianspartierna med förslag om kompromisser på sakpolitikens område har varit ungefär lika framgångsrika som försöken att övertyga Don Quijote att han inte skulle slåss mot väderkvarnar. Den ”ädle riddaren” trodde att han slogs mot rysliga jättar.

Men det finns ingen juridisk eller sakpolitisk jätte att slåss mot i den här frågan.

Av 3 kap i partnerskapslagen framgår i första paragrafen: Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 3 och 4 §§. Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner, om inte annat följer av undantagsreglerna i 3 och 4 §§.

Och av dessa paragrafer framgår skillnaderna. Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön gäller inte för registrerade partner och bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.

Det kan konstateras att även om äktenskap skulle innefatta homosexuella relationer så skulle de faktiska skillnaderna åtminstone bestå vad gäller de internationella rättsförhållandena.

Det enda som kan invändas mot dagens gällande lagstiftning är att de behandlas i två lagar och inte i en och samma. Men det hade varit lösbart.

Det handlar alltså enbart om innebörden och symbolvärdet i ett enda ord, begreppet äktenskap. Nu ska vi få det orwellska nyspråket på området, det ska betyda något annat.

Väderkvarnspartierna har sagt sitt och sakpolitiken får ge vika.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, alliansen, regeringen, kristdemokraterna

Den hysteriska FRA-debatten

Den nyligen avlidne danske missnöjespolitikern Mogens Glistrup lämnade en del avtryck efter sig i olika avseenden. En sak som gjorde honom känd var hans inställning till det danska försvaret. Han tyckte att man kunde ersätta försvaret med en telefonsvarare med budskapet: vi ger oss. Försvarskostnaderna i övrigt var onödiga enligt honom.

Så kan man se på försvaret och säkerhetspolitiken. Man kan också ha en radikalpacifistiskt inställning som leder till samma slutsats. Hade faktiskt en period under tonåren då jag var pacifist – men erfarenheten gav en annan slutsats. Man kan respektera den typen av sakuppfattningar även om man är av annan åsikt. En sådan negativ syn på försvaret uppfattning leder förstås också fram till att någon signalspaning inte behövs.

Men ska vi ha ett försvar och en säkerhetspolitik så måste vi också ha en effektiv underrättelseverksamhet. I ett sådant system förekommer det signalspaning och annan underrättelseverksamhet. Runt den nyligen antagna FRA-lagen har det uppstått en smått hysterisk rörelse. Fast av lite olika karaktär.

Först socialdemokraterna. Det var detta parti som tog fram underlaget för lagen. Men när man inte själv satt kvar vid makten, började man taktisera i frågan. S la t ex inte fram någon motion som alternativ till lagen (det är det normala i riksdagen om man inte gillar en proposition). I stället kom det sedermera ett tämligen uddlöst tiopunktsprogram som skulle vara föremål för överläggningar i försvarsutskottet – men det framstod ganska snart att någon seriös vilja till uppgörelse inte fanns. Det var bara ett spel för galleriet. Och så gick man i pakt med v och mp och sköt upp beslut om ikraftträdandet ett år. Syftet med en vilandeperiod är man ska kunna leverera alternativ – men inte heller det lyckades s med – eller ville inte.

Nu har socialdemokraterna i samverkan med miljöpartiet lovat att FRA-lagen ska först rivas upp vid ett regimskifte och sedan ska signalspaning utredas igen och därefter ska eventuellt en ny lag tas fram. Det där har inget med verkligheten att göra. Så där gör man inte. River man upp lagen måste FRA-myndigheten antingen gå träda i eller upplösas. I det senare fallet skulle kompetensen på området skingras för vinden. Ingen seriös regeringsbildare gör på det sättet. Därför får vi utgå ifrån ett gammalt tema, nämligen: kan vi lita på att socialdemokraterna ljuger om sina vallöften? Det kan vi utgå från i det här fallet.

Ett antal folkpartister har sedan på ett pinsamt sätt visat att de inte förstått vad det handlar om. Detta med Birgitta Ohlsson i spetsen. Hon lyckades till och med lura med sig tre gamla fp-ledare (Ullsten, Westerberg och Leissner). Signalspaning skulle bara få förekomma vid brottsmisstanke. Jag skrattade högt när jag läste det i DN och fortsatte att skratta när Ekot ringde och frågade om min åsikt om att sex fp-riksdagsledamöter kunde tänka sig att ställa krav på detta. Alltså: en generell signalspaning för att upptäcka hot mot Sverige kan ju inte bygga på att man redan känner till hotbilden.

Intressant är också att Bengt Westerberg ställer sig bakom en opponent i fp-riksdagsgruppen. När han själv var partiledare accepterade han ingen opposition. Han var till och med aktiv om någon i koalitionspartier (1991-94) var kritisk. En gång kom han till den kristdemokratiska riksdagsgruppen med ett enda syfte: att skälla ut mig eftersom jag i media noterat att han var senfärdig vad gäller framtagande av förslaget till vårdnadsbidrag. Men nu legitimerar han dissidenter.

Någon folkpartist har dessutom föreslagit ett moratorium för lagen. Kära nån, har hon inte upptäckt att det funnits ett sådant på ett år. Hur utnyttjades det?

En del centerpartister agerade också märkligt mot bakgrund av den första omröstningen 2007. Fredrick Federley avstod i första omröstningen 2007 (den ende avvikande i allianspartierna då) men kunde nu bara acceptera lagen med ett par tillkännagivanden. Annars skulle han nu kunnat vara beredd att rösta nej. Helt inkonsekvent är Annie Johanssons agerande. Hon röstade för lagen 2007 i då befintligt skick men krävde nu förstärkningar för att kunna stödja den.

I dagarna har ett antal moderata kommunpolitiker också förklarat i DN att de inte begripit det hela. ”Ett villkor för att göra detta måste i så fall vara att spaningen bara omfattar en specifik person eller organisation som misstänks vara inblandad i något som är ett yttre hot”, skriver de. Så fick folkpartisterna ovan sällskap!

Ytterligare några andra har bildat något slags nätverk på allianssidan, men det ser jag inte som särskilt seriöst. Och visst har det förekommit en och annan kristdemokrat som inte förstått.

Ett antal medier har heller inte agerat seriöst, t ex DN och SvD. Plötsligt har de blivit intresserade av integritetsfrågor. Men om den personliga integriteten skulle inskränka något på den s k pressfriheten så är de verkligen inte intresserade av någon begränsande lagstiftning. Hyckleri och vindflöjel är bra uttryck i sammanhanget. Detta på ledarsidsnivå.

Aningslösheten har förstås också drabbat nyhetsjournalistiken. Ett exempel är när DN återger ett uttalande av en belgare om FRA-lagen. Belgaren säger att lagen skulle komma att upphävas av den svenska författningsdomstolen. Sic! Det finns ju ingen sådan, men inte ens i en fotnot i artikeln antyds att belgaren är ute och reser. Troligen därför att journalisten inte själv visste, trots att det kring grundlagsutredningen pågått en debatt om att inrätta en sådan domstol.

Sedan har vi vad vi kan kalla bloggarna. Här kan man urskilja två grupper, ibland sammanfallande. Den ena är sådana som tror sig om att vara så märkvärdiga att de tror att de är intressanta för FRA att kollas. Kalla dem gärna för hybrisgruppen.

Den andra är fildelargruppen. De känner förstås hotet av att bli kollade i sin verksamhet. Men FRA är inte intresserad av fildelare. Dessutom är FRA en statlig myndighet. Fildelarna bör känna större hot från det som komma ska i höst, nämligen lag om utlämnande av IP-adresser till privata upphovsrättsinnehavare.

En sak som jag reflekterat över är hur olika man i perspektivet av denna debatt ser på olika myndigheter. Rättsväsendet sitter inne med avsevärda mängder integritetskänsligt material. Samma sak för hälso- och sjukvården och en massa andra institutioner där det finns sekretessbelagda uppgifter. Men vi förväntar oss alla att denna sekretess ska gälla och om den bryts bestraffas hårt. Denna tillit gäller tydligen inte en särskild statlig myndighet, nämligen FRA. Där förutsätts det i debatten att dessa statliga tjänstemän som hanterar mycket känsligt material ska läcka som såll.

Centrum för rättvisa har anmält FRA-lagen till Europadomstolen för abstrakt lagprövning. Det är intressant eftersom institutionen vill framstå som seriös aktör. Eftersom jag själv var inblandad i inkorporeringen av Europakonventionen blev jag något förvånad, eftersom - vad jag vet - domstolen inte ägnar sig åt abstrakt lagprövning mot konventionen utan bara hanterar konkreta fall av förmodade brott mot densamma. Dessutom att ärendet måste vara slutbehandlat av det nationella rättsväsendet innan det kan tas upp av Europadomstolen. Någon sådan behandling har inte skett. Jag kollade därför domstolens hemsida och fick fram att dessa grundläggande krav gäller:

a) You must have directly and personally been the victim of the violation you are alleging. You cannot make a general complaint about a law or a measure, for example because it seems unfair; nor can you complain on behalf of other people (unless they are clearly identified and you are their official representative).

b) Are there any procedures that must be followed beforehand in the national courts? Yes. You must have used all the remedies in the State concerned that might have been able to redress the situation you are complaining about

Detta borde vara välkänt för Centrum för rättvisa. För mig framstår anmälan mera som ett slags demonstrationsagerande som påminner om KU-anmälningar som får mediauppmärksamhet vid anmälningstillfället men sedan inte leder till något mer eftersom det saknas rättslig grund för kritik.

I sak anser institutet att den svenska lagen liknar den brittiska som fälldes av Europadomstolen den 1 juli i år. Men det som fälldes var 1985 års brittiska lag, inte den nu gällande. Dessutom preciserar man i anmälan inte vari likheten består. Slutsatsen av Europadomstolen angående 1985 års lag (som nu är upphävd och ersatt av 2000 års lag) var fölhjande:

“In the case of Liberty and Others v. the United Kingdom
69. In conclusion, the Court does not consider that the domestic law at the relevant time indicated with sufficient clarity, so as to provide adequate protection against abuse of power, the scope or manner of exercise of the very wide discretion conferred on the State to intercept and examine external communications. In particular, it did not, as required by the Court’s case-law, set out in a form accessible to the public any indication of the procedure to be followed for selecting for examination, sharing, storing and destroying intercepted material. The interference with the applicants’ rights under Article 8 was not, therefore, “in accordance with the law”.

70. It follows that there has been a violation of Article 8 in this case.”

Det är klart att man bör granska FRA-lagen emot detta senaste utslag. Men det sprids gärna skrönor (mediamyter) om detta där dessa återanvands utan att man granskar källan för uppgifterna. Det är riskabelt när man därför inte preciserar vad man menar. Någon analys på den punkten har anmälaren inte gjort. Som jurister borde anmälarna ha bemödat sig om en logisk bevisföring för sin sak.

http://intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, politik, Centrum för rättvisa

Svansen styr FRA-hanteringen

Vart är Allians för Sverige på väg när den låter sig styras av svansen av egotrippade gaphalsar? Hanteringen av FRA-ärendet är en sorglig historia. Ärendet har vilat i ett år. Det finns en anledning till reglerna i grundlagen kring detta. Det ska ge tid för eftertanke – en tankepaus. Men i FRA-frågan har man tagit paus från tanken under ett års tid. I den sista skälvande minuten kommer man på en återremiss för att hänga på ytterligare någon kontrollmekanism eftersom några svajiga alliansledamöter ägnar sig åt utpressning.

Är det så vi ska agera i fortsättningen i alliansen för att små grupper ska få sin vilja igenom? Det är en intressant teknik. Sens moralen är att om det går att använda den tekniken för några så går den att använda för alla. Leta upp en fråga där oppositionen är enig i sitt avslag, samla ihop minst fyra som är beredda att följa oppositionen och sätt igång utpressningssituationen.

Detta tillvägagångssätt är förstås oerhört omoget och tyder på att man är mer fixerad vid sig själv än vid frågan om en politik för landets bästa. En koalitionsregering kräver sammanhållning och ett gott samarbetsklimat. Kontroversiella frågor ska hanteras inom en koalition innan man lägger proposition (dessvärre sköts inte alltid detta av regeringssidan på ett bra sätt). Men så vitt jag vet hanterades FRA-frågan omsorgsfullt i förhandlingarna innan propositionen lades. I alla fall sköttes diskussionen bra inom kristdemokraterna på den punkten.

Ansvaret för den aktuella hanteringen av FRA-ärendet faller tungt på främst centerpartiet. Det kommer att kosta. Att skapa en situation där vissa riksdagsledamöter tillåtts ha ömmare samveten än andra är inte hållbart för en sammanhållen koalition.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: FRA, regeringen, alliansen, signalspaning, centerpartiet

Adaktusson, kristdemokraterna och mediepolitiken

Lars Aduktusson skriver i dag en märklig krönika i Svenska Dagbladet (15/8). Den handlar om alliansens mediepolitik. Särskilt pekar han ut kristdemokraterna.

Möjligen handlar den om hans ”sjuka mor”. Han har ju gått från public service (SVT) till den kommersiella Viasat-sfären (TV8). Utifrån det perspektivet har han tidigare krävt att de kommersiella kanalerna skall få del av public service-pengarna. Det är väl det det handlar om när han skriver följande i sin krönika: ”Politiskt är det svårbegripligt att allianspartierna inte vill medverka till större mångfald och ökat utbud av kvalitetsjournalistik inom radio och tv. Att borgerliga företrädare som genom åren talat om 'statstelevision', och 'vänstervridning' förvandlas till systembevarare när de hamnar i regeringsställning, är en remarkabel politisk omsvängning.”

Och han fortsätter: ”Kanske är kristdemokraternas agerande mest förbryllande i det här sammanhanget. Från åren som politisk reporter minns jag åtskilliga samtal med besvikna kristdemokrater som, ofta med rätta, ansåg sig förfördelade eller fullständigt negligerade av den mäktiga radio- och tv- koncernen.”

Det är förstås märkligt att Adaktusson (eller är det det?) är så dåligt påläst. Kristdemokraterna har - såvitt jag vet - alltid varit för public service; det har framgått av ett antal utredningar och ställningstaganden i riksdagen. Däremot har vi i olika sammanhang pekat på brister i programverksamheten och det är väl det som han pekar på men inte förstår i krönikan. Vi har länge ansett att public serviceföretagen haft svårt att leva upp till sändningsvillkoren och vi har velat förstärka kraven på allsidighet och relevans.

Inte heller Lars Adaktusson levde upp till de kraven när han jobbade på public service. Så hans gnäll på kristdemokraterna är egentligen oförståelig – han har tydligen inte fattat poängen i den kristdemokratiska kritiken.
Det är trots allt intressant att i direktiven till public service-utredningen står följande:

”Uppdraget för radio och TV i allmänhetens tjänst handlar i vid mening om att självständigt och oberoende av utomstående ekonomiska, politiska och andra intressen erbjuda ett programutbud, tillgängligt för alla, som speglar hela landet och kännetecknas av god kvalitet, allsidighet och relevans oavsett genre… Centralt i uppdraget är att bidra till en samhällsdebatt som präglas av allsidighet och saklighet och som på så sätt tjänar demokratin.” (min fetstil)

Man kan ju alltid hoppas på effekt av detta. Men TV8 skall inte ha några public service-pengar. De får Adaktusson kika i stjärnorna efter. Men jag kan hålla med om att alliansregeringen behöver en ”gemensam, kraftfull och modern mediepolitik”. Det handlar dock om andra frågor än att dela ut licenspengar till kreti och pleti.


Intressant?

Andra bloggar om: Adaktusson, kristdemokraterna, alliansen, mediepolitik

Kristdemokrati är inte värdekonservatism

Under senare år har det dykt upp ett främmande begrepp i den kristdemokratiska interna debatten. Värdekonservatism. Det begreppet har inget med kristdemokrati att göra. Det är egentligen oförklarligt att det dykt upp. Konservatismen är till sin karaktär statisk och det är fråga värt om det är en ideologi, snarare ett förhållningssätt. Att man lägger till ordet värde påverkar bara bilden av vad det är man vill bevara. Man kan klart skilja på privilegiekonservatism och värdekonservatism, men förhållingssättet är i grunden detsamma.

Kristdemokratin däremot är en dynamisk ideologisk kraft – värdeorienterad – som vill åstadkomma förändringar. Det är snarare värderadikalism.

Varför finns det då människor som inom partiet talar om värdekonservatism i positiva ordalag och presenterar sig som värdekonservativa? Det finns nog flera förklaringar till det. En är definitivt att det handlar om personer som kommit in snett från sidan i partiet. De har haft sin bild av partiet och inte brytt sig om att tränga in i det genuina kristdemokratiska tänkandet. Det är helt enkelt uttryck för ideologisk vilsenhet. De vet redan bäst och försöker därför inte anpassa sitt tänkande utan försöker vrida partiet och rörelsen i sin riktning. Det gäller därför att se upp med dessa och ha den ideologiska analysen klar för sig – annars kan partiet hamna vilse.

Sedan finns det en annan grupp som nischar sig som värdekonservativa. I det fallet handlar det inte om ett grundläggande förhållningssätt utan bara om behovet av att nischa sig. Varför vill man det? Jo, det är mycket enkelt: när man inte har den framgång inom partiet som man förväntat sig försöker man sig på att skaffa en slags maktbas hos likasinnade – man blir minoritetspolitiker/missnöjepolitiker inom partiet. Då kan begreppet värdekonservatism passa in som underlag för en sådan position. Obstruktion blir modellen - det handlar i det här fallet inte om att kritiskt granska utan om ren obstruktion, man är nämligen inte mottaglig för argument i en dialog.
Åt dessa senare finns förstås inte så mycket att göra; man får lära sig leva med dem och bara se till så att det inte får något avgörande inflytande.

I grunden handlar de här problemen om vikten av den ideologiska skolningen inom partiet. Det är bara genom en sådan som hälsan kan hållas vid liv. Alternativet är marginalisering.

Intressant?

Andra bloggar om: politik, kristdemokraterna, värdekonservatism

Antiklimax i abortdebatten (kd)

Abortdebatten vid kristdemokraternas nyligen hållna riksting i Sundsvall blev ett antiklimax för det fåtal som försökte förändra partiets syn på det svåra etiska dilemma som frågan utgör. Något 25-tal ville genomföra förändringaroch lyckades genom ett smart agerande ockupera talarstolen i debattens inledning. Med sitt agerande lyckades de sätta mediebilden. Medierna gick som vanligt på konfliktsyndromet.

Allting tyder på att det var/är ett väl sammansvetsat gäng som agerade. Jag har tidigare pekat på risken med fraktionsbildningoch den varningen är fortfarande befogad. Och i sin smarthet satte de mediebilden av partiet; en bild som inte delades av ca 90 procent av rikstingsombuden. Det är bara att konstatera att detta förfarande innebar ett publikt misslyckande för partiet som helhet – andra viktiga områden skymdes. Det är väl bara att misströsta om att dessa skulle börja fundera över om vad som är partiets bästa och agera utifrån det...

Intressant är denna grupps argument om en ”ny bred diskussion”. Det var och är förstås ett kvalificerat hyckleri. Det handla om en gammal försnävad diskussion

Gruppens smarta agerande vad gäller ockupationen av talarlistorna ger en indikation på att rikstingets arbetsordning behöver en rejäl översyn. Genom att tidigt lämna in ”begära-ordet-lappar” en masse så fick den här gruppen inte bara företräde i abortdebatten utan också i ett antal andra debatter. Det är nu helt i sin ordning men måste förändras. Det är också absurt att motionärer – oavsett kvalitet i argumenteringen – skall ha företräde. Många som hade väsentliga saker att säga hade alltså aldrig någon chans att nå fram till talarstolen på grund av den arbetsordning som gäller.

Bara ett exempel från min egen horisont (men jag talar inte bara för min ”sjuka mor”): för några år sedan debatterade rikstinget EU-konventets förslag. Men jag som var riksdagens och därmed även partiets delegat vid EU-konventet hamnade så långt ner på talarlistan att jag aldrig fick ordet. Partistyrelsen måste arbeta fram en ny relevant arbetsordning. Någon ordning måste det ju vara hos kristdemokraterna.

Intressant?

Andra bloggar om: politik, kristdemokraterna, abort

Åtta smarta moderater

Att sitta i opposition i riksdagen ställer inte samma krav på disciplin i riksdagsarbetet som när man sitter i en koalitionsregering. Ännu åtta månader efter regeringstillträdet tycks det som om ett antal riksdagsledamöter inte fattat innebörden av detta. Dagens omröstning om FRA:s signalspaning är ett exempel, som dock inte hotade majoriteten. En del anser sig lite finare än andra när de skall trycka på röstknapparna.

Ett exempel av motsvarande slag hittar vi på DN-debatt den 10 juni. Åtta käcka moderater vill där ha en viss typ av äktenskapsbalk. Jag skall inte här ta upp debatten i själva sakfrågan, utan den principiella hantering de diskuterar. Artikelförfattarna är Finn Bengtsson, Ewa Björling, Inge Garstedt, Anna Kinberg Batra, Bertil Kjellberg, Olof Lavesson, Margareta Pålsson och Tomas Tobé. Alla riksdagsledamöter (m).

De skriver att med ett tydligt moderat ställningstagande finns en bred majoritet i riksdagen och de fortsätter: ”Annars är vi riksdagsledamöter beredda att i riksdagen ta ett initiativ för att få till stånd en könsneutral äktenskapsbalk under mandatperioden.” Innebörden är att om regeringen inte lyckas ena sig om en ståndpunkt som tillgodoser deras krav är de beredda att i riksdagen göra upp med oppositionen och lagstifta där.

Det är ett väldigt intressant konstaterande. Vem säger att man får agera så i just denna sakfråga? Varför finns i så fall inte denna generella rättighet för ledamöter att agera som de behagar i olika frågor? Vad är det för princip de försöker sjösätta?

Regeringen har nu skickat iväg en lagrådsremiss om det digitala TV-marknätet. Min partiledning har uppenbart ställt upp bakom den. Antag att jag tycker att det är ett uselt förslag: har jag då rätt att i utskottet göra upp med oppositionen i denna fråga? Jag kanske värderar denna fråga högt och vem kan förresten ifrågasätta min egen värdering av åtgärdernas eventuella uselhet jämfört med andra frågor?

Eller när jag sitter i EU-nämnden, där för övrigt Anna Kinberg Batra är ordförande. Kan jag där när det passar mig, t ex i de rättsliga frågorna, ansluta mig till oppositionens ståndpunkter och sabba för regeringen, bara för att jag tycker att regeringens position inte är bra?

Det är nog dags att vakna till en aning och moget börja inse vad vi som ledamöter i regeringspartier håller på med. Det finns såvitt jag förstår bara två alternativ. Antingen låter vi regeringen blir ett administrativt organ för diverse partikonstellationers politik i riksdagen eller kompromissar vi oss fram till ståndpunkter som vi sedan – oavsett om vi gillar dem eller inte står upp för i riksdagen. Det är bara att välja.

Det säger sig själv att fyra partier har olika synsätt och i sakfrågorna skall vi driva en tuff debatt internt mellan regeringspartierna för att sedan sätta oss ner och hitta väl avvägda kompromisser. En del brukar beteckna en bra kompromiss som att det är en produkt som alla är lika missnöjda med. Och förstår man inte den betydelsen av sammanhållning inom och mellan regeringspartier så bör man inte ta på sig regeringsansvaret! Då passar man bättre i sandlådan!

Intressant?

Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, moderaterna, alliansen

Riksrevisionen klampar in...

Med full kraft klampar Riksrevisionen nu in på konstitutionsutskottets (KU:s) grundlagsfästa granskningsområde, nämligen att ”granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning”. Rapporten som åsyftas avlämnades i fredags (27/5) och avser ett slags granskning av regeringens förberedelser av viss försäljning av statligt ägande. Riksrevisionen har ett strikt revisonellt uppdrag med tyngdpunkt i bl a effektiv användning av statens medel.

Som ledamot i KU deltog jag aktivt i konstruktionen av den nya Riksrevisionen och det är också KU som rekryterar riksrevisorer. Både den tidigare regeringen och det dåtida KU bedömde att det inte behövdes formellt avgränsande regler för Riksrevisionens granskning av regeringen, därför att det förutsattes att den ordning som tidigare rått mellan Riksdagens revisorer och KU skulle gälla även den nya myndigheten. Jag kan berätta för att det fanns en viss oro i KU inför detta beslut, inte minst från s-sidan. Men vi utgick från att Riksrevisionen skulle hålla ett säkerhetsavstånd till KU:s kompetensområde. Det har tidigare funnits incidenter men nu har vi fått bevittna ett tydligt överskridande.

Det är möjligt att Riksrevisionen inte gjort ett formellt fel, men helt klart är att inklampningen kommer att få effekter. Vad som framstår som speciellt märkligt är att Riksrevisionen tycks ha anpassat sin rapport i tiden för att påverka riksdagsbeslutet. Denna vecka hanterar näringsutskottet bemyndigande för försäljning. Det finns uppgifter om att Riksrevisionen i kontakter med Regeringskansliet hävdat att näringsutskottet ”förväntar sig” att få rapporten före utskottets beslut. Något sådant beslut från utskottets sida har inte fattats. Men Riksrevisionen är ett oberoende organ som ingen kan ”förvänta” sig något av. Man har uppenbart haft ett betydande intresse av att stressa fram en rapport för att påverka riksdagen. Normalt är det dessutom Riksrevisionens styrelse som beslutar om överlämnande av rapporter till riksdagen, inte riksrevisorerna själva.

I propositionen om tillskapande av den nya myndigheten hette det så här att man får ”granska vissa moment i handläggningen av regeringsärenden. Detta får också anses godtagbart så länge sambandet med granskningen av hela verkställighetskedjan av riksdagens beslut är tydligt. Däremot torde det kunna förutsättas att den nya revisionsmyndigheten inte kommer att granska statsrådens tjänsteutövning.” Men här går alltså revisionen in och gör inte en re-vision utan en pre-vision. Man kan undra varför och jag förutsätter förstås att en oberoende myndighet under riksdagen inte ägnar sig åt beställningsarbete.

Mest anmärkningsvärt är dock att Riksrevisionen går in – dessutom med utgångspunkt i tolkningar av KU:s skrivningar – på att bedöma beredningsprocessen. Beredningen sägs inte motsvara de krav som grundlagen kräver. Denna granskning tillhör ett av KU:s kärnområden. Vi har nu fått en ny uttolkare av grundlagen. En institution som Riksrevisionen är – som jag lärde mig häromdagen – en institutionell auktoritet. Som sådan har den ett ansvar för att leva upp till auktoritetskravet, dvs. man måste vara rädd om det uppdrag man har annars riskerar man att devalvera sitt anseende. Och gör man det blir det ingen som bryr sig.

Det finns för mig två slutsatser att dra. Riksdagsstyrelsen har nyligen beslutat att tillsätta en parlamentarisk utredning kring Riksrevisionen. I direktiven finns redan att man bör titta på gränsdragningsproblemen mellan KU och Riksrevisionen. Den senaste rapporten blir ett tydligt exempel på att det verkligen behövs bestämmelser som avgränsar Riksrevisionens granskning i förhållande till konstitutionsutskottets. Jag är ledamot av denna utredning och kommer förstås att verka för det.

När KU rekryterar riksrevisorer, som man sedan föreslår riksdagen kammare att välja, utgår utskottet från att vissa kompetenser måste vara för handen. Möjligen har jag själv inte varit tillräckligt observant på att det också bör ingå konstitutionell kompetens. Men det kommer jag att vara i fortsättningen.






Andra bloggar om: politik, regeringen, riksdagen, konstitutionsutskottet, Riksrevisionen

Människosynen hos sverigedemokraterna

Socialdemokraternas ledare debatterade i går kväll med sverigedemokraternas i TV4. Det är tveksamt om det var en framgång för demokratin. Även om Mona Sahlin fick in en del poäng lyckades hon inte rubba Åkesson eftersom hon lät sig invecklas i en mängd sakpolitiska debatter i stället för att ta upp huvudfrågan.

Min bedömning är att det centrala i en debatt med sverigedemokraterna måste vara att skärskåda deras människosyn. För det är där deras politik går snett. De tror inte på alla människors lika värde, varje människas unika värde eller människolivets okränkbarhet.

Därmed kan de också försöka klassificera människor i olika grupper. Men när något går snett för en människa, t ex hamnar i brottslighet, så är det inte grupprelaterad utan individrelaterat. Jag har tidigare här på bloggen skrivit om de här frågorna, se den 13 oktober 2005 och den 16 december 2005. Vid den senare skrev jag följande: ”Brottsbenägenhet är individrelaterad och inte grupprelaterad; vare sig till t ex arbetslösa, bidragstagare eller invandrare.”

John H. Hallowell skrev en gång följande:

”Bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med människans existens. Denna uppfattning är oftare underförstådd än klart uttalad, men även om den inte är klart uttalad så är den alltid fundamental.”

Det är det man måste komma ihåg i analysen av sverigedemokraterna och det är där deras svaga punkt finns.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, socialdemokraterna, demokrati, människosyn

Carl Bildt och KU

Konstitutionsutskottet har granskningsuppgifter vad avser regeringen och dess statsråd. Uppgiften är föreskriven i den grundlag som kallas regeringsformen. Där heter det i 12:1 följande: "Konstitutionsutskottet skall granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning."

I regeringsformen 6:9 finns sedan uppgifter att utgå ifrån. Den paragrafen lyder i sista delen: "Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom."

Sedan finns ytterligare bestämmelser som hindrar t ex ministerstyre. Statsråd och regeringen skall också hålla sig inom de lagar och regler som finns i övrigt.

Det är utifrån detta som nu KU genomför en granskning av utrikeminister Carl Bildts finansiella intressen.

Som KU-ledamot kommenterar jag inte de slutsatser som en granskning senare kan komma fram till. Däremot har jag kommenterat och kommer att kommentera de olika processerna i ett granskningsärende när jag så vill.

En sak är tydlig i KU:s granskning. Vi gör ingen som helst materiell prövning eller granskning om ett statsråd är lämpligt för sitt uppdrag. Och vad ett statsråd gjort före det att vederbörande blev statsråd kan vara ett ämne för den allmänna debatten – men det ingår inte i KU:s granskningsuppgift, såvida inte reglerna i ovan nämnda 6:9 RF är tillämpliga.

Dessvärre är detta en kunskap som är ofullständig hos allmänheten, hos medierna, t ex Expressen, och - vad ännu värre är - tycks den vara hos en del av KU:s egna ledamöter. Huvuddelen av dagens utfrågning (2007-04-17) med Carl Bildt handlade om sådant som ligger utanför KU:s granskningskompetens. Detsamma gäller i ännu större utsträckning den utfrågning som skedde under måndagen med VD:n för Lundin Petroleum.

Utfrågarna i denna del är antingen okunniga, dumma i huvudet eller utnyttjar de KU-plattformen felaktigt för att föra en allmänpolitisk diskussion. Jag lutar nog åt den senare teorin.

http://intressan.se/intressant

Andra bloggar om: Carl Bildt, regeringen, KU

Skal utan innehåll

På socialdemokraternas hemsida kallas det för ett linjetal; det som Mona Sahlin höll idag söndag (18/3) som nyvald partiordförande för socialdemokraterna. Ärligt talat har man små anspråk på ett linjetal om man kallar detta för ett.

I grunden var det ett staccato-tal. Meningar utslängda utan ett sammanhängande resonemang. Ingen kontext. En enda gång förs ett resonemang, men då är det ett citat från företrädaren Olof Palme, dvs. inget eget resonemang.

Så principerna och argumenteringen kring principerna var det inte mycket med. Staccato-meningarna omväxlades med diverse gliringar till alliansregeringen och dess partier. Ett talande exempel är följande i hennes tal:

- Allt kristdemokraterna är för, är det en bra princip att vara emot, tycker jag.

Det uttalande säger väldigt mycket om det intellektuella djupet i det s k linjetalet. Det var mycket skal och lite innehåll. Kanske blir Mona Sahlin allianspartiernas stora tillgång i valet 2010.

http://intressant.se/intressant

Andra bloggar om: politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, allianspartierna

Spontanaborter och etiken

I DN Kultur den 5 februari 2007 gör Thomas Anderberg en intressant analys av abortproblematiken. Han tar upp perspektivet med spontanaborter (folkligt benämnt missfall). Han gör det utifrån en etisk analys och kopplar ihop detta med praktik.

Det påminner mig om den analys jag själv gjorde för ca tio år sedan i samband med att jag tillsammans med några andra arbetade fram kristdemokraternas medicinsk-etiska program.

I grunden handlade den analysen om ett aristoteliskt synsätt; dvs. att göra en riktig avvägning av motstående principer och intressen. Avvägningar i detta avseende är alltid nödvändiga för att praktiskt (politiskt, juridiskt) kunna tillämpa en eller flera etiska principer. Innebörden och avsikten med en avvägning är att när man väger olika principer mot varandra försöker hitta en syntes. Kalla det gärna kompromiss. Det är också centralt att principerna är relevanta i förhållande till åtgärderna. Den klassiska avvägningen är den mellan rättvisa och frihet.

När det gäller abortproblematiken finns det olika skärningspunkter för avvägning.

En sådan är den vilka som skall vara inblandade i ett abortbeslut. Den gamla abortlagen byggde på att staten genom centralism avgjorde beslutet. Det fanns en beslutande kommitté på området. Alternativen var alltså för kvinnan och även för hennes närstående antingen illegal abort eller fullföljd graviditet.

Den nuvarande abortlagen bygger på subsidiariteten eller om man så vill decentralism. Kvinnan tilldelas den avgörande rollen för beslutet. Här är alternativet endast ett: fullföljd graviditet. Det finns inget behov av illegala aborter.

Det finns skäl för att det slutliga avgörande skall fattas av kvinnan själv. Fostret och kvinnan befinner sig i samma biologiska sfär. Fadern och staten befinner sig utanför denna även om de bör/skall ha ett intresse av beslutet. Det finns inte heller någon garanti för att en särskild kommitté skulle fatta ett för fostret positivt beslut generellt sett. En indikationslagstiftning är svårhanterad av flera skäl. Beslutsprocessen kan bli utdragen i tiden. Kriterierna är svåra att formulera på ett korrekt och avgränsande sätt.

Problemet med nuvarande abortlag är att det förebyggande arbetet inte har särskild hög intensitet. Ett inte ovanligt begrepp inom sjukvården är ett informerat samtycke. Statens subsidiära stöd för en graviditets fullföljande är dock relativt begränsat. Det måste ske en avvägning mellan principen fostrets rätt till liv och principen om kvinnans självbestämmande.
T ex Irlands lagstiftning bygger enbart på den ena principen med avvägningen att abort är rättstridigt. De svenska kristdemokraternas avvägning ligger i att det måste hos den som beslutar om abort finnas en medvetenhet om fostrets värde men att abort skall vara tillåten genom att kvinnan har det yttersta beslutet. Utan tvång bör staten erbjuda stöd för den som vill fullfölja sin graviditet.

En annan skärningspunkt för avvägning är de värdesatser som gäller – och här jämförde jag spontanaborter och provocerade aborter (dvs. medvetet gjorda aborter).

Utgångspunkter för samtliga alternativ var följande värdesats, normsats och definition.
Värdesatsen: människolivets okränkbarhet.
Normsatsen: en oskyldig människa får inte avlivas.
Definitionen: ett befruktat ägg är en människa.

Den jämförande avvägningen givet dessa utgångspunkter blev då för spontanaborter:

Slutsats 1: en spontabort innebär att en människa avlivas.

Slutsats 2: en spontanabort måste till varje pris förhindras.

Alternativ slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet spontanaborter.

Och det är just slutsats 2 som Anderberg fokuserar på i sin artikel. Om man har denna grundinställning så kommer det att kräva gigantiska sjukvårdsinsatser är hans tes (och min också för den delen). Därför är den alternativa slutsats 2 den enda realistiska i sammanhanget.

Nu skall vi använda samma analys på provocerade aborter.

Slutsats 1: en provocerad abort innebär att en människa avlivas.

Slutsats 2: en provocerad abort måste till varje pris förhindras.

Den alternativa (och analoga) slutsats 2: det offentliga bör genom lämpliga insatser verka stödjande för att minska antalet provocerade aborter.

Vad Anderberg (och tidigare jag) försöker lyfta fram att givet de principiella utgångspunkterna kan man inte bortse från spontanaborterna i sammanhanget. De kräver samma etiska logiskhet som de provocerade. Alltså är den alternativa slutsats 2 även här den enda realistiska och dessutom av andra skäl här ovan den rimliga avvägningen.

Vad man kan kritisera det offentliga Sverige för idag är att de stödjande och abortförebyggande åtgärderna är alltför vaga och svaga. Där finns saker att åtgärda, men föga genom lagstiftningsåtgärder.


Andra bloggar om: abort, kristdemokraterna, DN Kultur

http://bloggkartan.se/registrera/26142/vallentuna/

Aborter och konsekvens

Vilken trovärdighet har den samfundsledare som tidigare stött svensk socialdemokrati – därmed dess abortpolitik – men nu hotar att uppmana de kristna väljarna att inte rösta på kristdemokraterna – just därför att aborträtten skulle kunna vidgas att omfatta även utlänningar som befinner sig här i landet?

Det handlar förstås om den DN-artikeln (25 feb 2007) som pingströrelseledare Sten-Gunnar Hedin och katolske biskopen Anders Arborelius skrev. ”Kanske tvingas vi att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald” heter det i denna artikel. Det är kristdemokraterna och partiledaren och socialministern Göran Hägglund de är ute efter. De drar sig inte för att använda uttryck som ”abortturism” och ”abortparadis” för utländska kvinnor.

Hur är det nu egentligen? Om svensk abortlag skulle innebära ”paradis” för utländska kvinnor, vad är det som då redan erbjuds svenska kvinnor? Är det inte också ”abortparadis”? Och hur hänger det ihop med Hedins åtminstone tidigare stöd för socialdemokraterna? Har vi någonsin från hans sida hört något om att man bör röstbojkotta socialdemokratin för denna fråga?

Och viktig är denna fråga också: om man avstår från att rösta på kristdemokraterna och i stället röstar t ex på socialdemokraterna, vilken abortpolitik får man då i denna specifika fråga?

Vad säger då dessa frågor? Jo, att man bör tänka sig för innan man ger sig ut i debatten. Det som ser ut som utpressning och hot är bara tomt prat.

För den delen är vi kristdemokrater vana vid att kyrkoledningar tar avstånd ifrån oss – den typen av uppmaningar har närmast varit legio under partiets 43-åriga historia. Det har dock inte hindrat väljarna att så småningom sluta upp bakom partiet.

Känner jag igen debatten? Visst vi hade motsvarande farhågor för ca tio år sedan i samband att vi la om partiets medicinskt-etiska program och där accepterade att kvinnan slutligt tar ställning i abortdilemmat. Vi skulle gå mot en väljarkatastrof hette det, vi svek partiets grundare och idéer och det snackades om kärnväljare, mm. Hur det gick; jo, i valet 1998 fick vi vår hittills största framgång, 11,8 procent.

Det är klart att man får respektera den värdering som herrarna gör. De skriver: ”Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet. Vi tror - och här har vi god uppbackning av vetenskapen - att det mänskliga livet börjar vid konceptionen. Redan då borde det ha rätt till skydd.” Javisst, fostret är i hög grad skyddsvärt. Men vilken lösning har de på abortdilemmat? Det svarar de inte på - antagligen beroende på att den avvägningen är oerhört svår att göra. För inte kan det väl vara så att de anser att de utländska fostren är mer skyddsvärda än de svenska? Kristdemokraterna har gjort den avvägningen i sitt program.

Sedan har de en del sakfel i sin artikel, t ex: ”Som kristna är vi djupt oroade över att man i Sverige förbereder ett nytt lagförslag som ger alla möjlighet att komma hit och göra sena aborter mellan vecka 13 och 18, vilket inget annat land i EU tillåter.”

Ett stort antal EU-länder har sena aborter, för den delen i vissa fall upp till vecka 24. Men de sena aborterna är ibland kringgärdade av att en särskild nämnd hanterar frågan eller att det behövs ett s k tvåläkarintyg. Och dessa aborter handlar inte bara om medicinska skäl utan om sociala. Ett exempel: i Storbritannien utförs 88 procent av aborterna före vecka 12, motsvarande är för Sverige 93 procent. Den allmänna opinionen skall alltså inte vilseledas att tro att det är bara Sverige som ger möjlighet till senare aborter än vecka tolv.

Hägglund skulle enligt artikelförfattarna hävda att lagstiftningen behövs för ”att detta skulle krävas av EU, vilket vårt lands främste expert i EU-rätt professor Ulf Bernitz bestämt förnekar”. Man kan inte använda lösryckta citat från Bernitz. Det finns förstås inga krav på generell harmoniserad hälso- och sjukvård inom EU, men däremot finns det en likabehandlingsprincip som Sverige måste respektera. Den rättsliga kommentaren till hälso- och sjukvårdslagens § 3 c tar upp denna frågeställning: ”Av allmänna principer i nämnda förordning följer att personer som har rätt till hälso- och sjukvård i Sverige utan att vara bosatta här skall behandlas lika med dem som bor i landstinget samt att vården skall meddelas på lika villkor.” Den förordning som avses är Rådets förordning (EEG) nr 1408/71. Problemet med konsekvensen av denna ordning är att abortlagen säger något annat, nämligen att Socialstyrelsen beslutar. Likabehandlingen erhålls genom att kraven på Socialstyrelsebesluten skall tas bort. Det är alltså det debatten handlar om.

Sedan påstår författarna att Sverige inte bör genomföra detta i strid med andra länders lagstiftning. Speciellt pekar man på Polen. Hänsynen till t ex polsk lag skulle alltså vara större än till likabehandlingsprincipen som gäller inom EG/EU? Denna princip har Polen accepterat, oavsett vad polska politiker uttrycker.

Frågan om abort är ett oerhört svårt dilemma – både för den enskilda kvinnan och fadern , men också för samhället som sådant. Jag tror att vi måste debattera sakfrågorna med mycket stor ödmjukhet; det är inte så enkelt som man först kan tro. Att i det sammanhanget använda uttryck som ”abortparadis”, ”abortturism” eller att tala om andras hyckleri, självgodhet och ”kollektiv blindhet” är inte seriöst. Det är cyniskt och demagogiskt.



Andra bloggar om: politik, abort, kristdemokraterna, pingströrelsen,

Struntar (s) i EU-nämnden?

I tisdags (13/2) samlades riksdagens EU-nämnden för samråd med justitieministern om rättsliga frågor inom EU. Ett av ärendena gällde införlivande av den s k Prüm-konventionen i EU:s regelverk. Regeringen har ju majoritet i nämnden, men på en punkt skulle ett godkännande av beslutet sedermera kunna innebära krav på en kvalificerad majoritet (minst 3/4) i riksdagen. Jag deltog i mötet med nämnden för kristdemokraternas räkning.

Om man inte framför invändningar i EU-nämnden inför ett beslut så har man gett klartecken för regeringen att gå vidare med sin position. I denna fråga om införlivande av delar av denna konvention angav socialdemokraterna i nämnden ingen annan position än regeringens. Vid ordförandens sammanfattning kunde vi alltså konstatera att det fanns underlag för en kvalificerad majoritet för att driva regeringens position vidare.

Det som sedan hände var utomordentligt märkligt. Under onsdagen fick justitiedepartementet ett meddelande från socialdemokraterna om att de senare inte avsåg att stå bakom den delen som krävde kvalificerad majoritet. Underlaget från EU-nämnden gällde alltså inte. Är det så det skall gå till i fortsättningen?

Nu fick det hela i själva sakfrågan ingen praktisk betydelse eftersom andra länder i ministerrådet stoppade den delen som kräver kvalificerad majoritet i Sveriges riksdag. Men principfrågan är ändå väckt.

Genom sitt agerande sätter socialdemokraterna den i regeringsformen och riksdagsordningen reglerade samrådsfunktionen med riksdagens EU-nämnd ur spel. Om inte samrådet fungerar i EU-nämnden så har nämnden ingen funktion längre. Tilliten till riksdagsorganens beslutsformer är fundamental – vad är det annars för demokrati vi har?

Det är alltså fullständigt oacceptabelt att socialdemokraterna sitter vid beslutssamråd i EU-nämnden och accepterar regeringens förhandlingsposition och sedan dagen efter till regeringskansliet meddelar att man inte står bakom det beslut som fattades i EU-nämnden. Socialdemokraterna bör nog läsa på i grundlagen.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, regeringen, riksdagen, EU-nämnden, grundlagen

Nativitet och naivitet

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver ibland om familjepolitik. Ibland vet man inte om han skriver satir eller inte. Möjligen menar han det han skriver utan något annat syfte än det som åsikterna representerar.

Men det kan finnas tvivel. Den 7 augusti 2005 skrev han på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att tillåta bigami. Det vill säga äktenskapet skulle öppnas för fler parter än två. Han pekar på ”diskussionen om homo-, bi- och transsexuellas rättigheter när det gäller att få adoptera barn respektive insemineras hittills varit modellerad på den norm för samlevnad som historiskt dominerat vårt samhälle, det vill säga att varje barn skall ha två och enbart två föräldrar.”

Rothstein ut slutsatserna av att om nu barn skall ha flera än två föräldrar:
”Det finns för det första inget skäl till varför rätten eller möjligheten till fler än två föräldrar ska förbehållas HBT-personer. Rimligen innebär en sådan rättslig utveckling mot fler än två föräldrar som hon (här refererar han till en tidigare debattör) förespråkar att det lagstadgade förbudet mot bigami måste upphävas. Så länge det handlar om samtyckande vuxna har staten i ett liberalt samhälle ingen rätt att förskriva medborgarna hur de skall organisera sina familjerelationer. Om vi nu har bestämt att staten inte skall ha någon åsikt om vilken sort (dvs. kön) vår blivande make/maka skall ha, varför skall då staten blanda sig i frågan om antal? Om folk nu vill gifta sig med flera och i klump (säg sju män och nio kvinnor) så har faktiskt staten ingen anledning att lägga sig i detta så länge alla deltagarna själva samtycker till arrangemanget.”

Men så kommer det som gör att man kan misstänka satiren i Rothsteins artikel:
”Till exempel kan man hävda att ett barn som växer upp med många föräldrar borde ha lättare att klara separationer (det märker kanske knappt att någon av papporna eller mammorna har lämnat familjen).”

Det är klart inte något som helst barnperspektiv i ett sådant resonemang. Antingen är Rothstein oerhört cynisk i sin syn på barn eller som sagt bara satirisk.

På DN-debatt den 28 januari 2007 återkommer han med ett nytt angrepp på familjen. Han konstaterar: ”Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.”

Han menar att båda parter i den s. k. kärnfamiljen gör val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.

Han tar bl.a. upp följande exempel och det är därför man kan misstänka att även denna artikel är ett slags satir och inte speglar hans innersta åsikter. Han skriver: ”Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.” En känga åt feministen Ebba Witt-Brattström gift med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.

Men låt säga att Rothstein inte skriver satir utan är seriös. Då förstår jag inte vad detta har med den s.k. kärnfamiljen att göra. Dessa ojämlika förhållanden kan ju lika väl uppstå i vilka relationer som helst – även i de polygama förhållanden som han skönmålar i sin artikel 2005. Kan någon förklara för mig varför jämställdheten skulle inträda därför att själva samlevnadsformen som sådan ändras, dvs partnerskap, bigami eller polygami eller andra tänkbara former? Menar Rothstein vad han skriver så har han försökt bevisa något som han egentligen förutsatt. Och det är en dödssynd för en forskare!

Själv är jag inte förtjust i begreppet kärnfamilj – varför inte använda uttrycket familj. Och varför faller barnperspektivet bort? Omsorgen och fostran av den nya generationen är det ointressant?

I bjärt kontrast till Rothsteins oseriösa artiklar befinner sig en artikel av Britta Johansson i SvD den 26 januari 2007. Hon sysslar med verksamhetsutveckling inom förskolan. I en stor analysstudie av förskolebarn framgick bl.a. följande:

”• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.”

Föräldrar har alltså i stor utsträckning abdikerat från föräldrarollen, från sitt ansvar som vägledare och fostrare och tror att förskolan skall fixa det. Britta Johansson konstaterar vad som egentligen borde vara grundläggande för all kunskap om barn: ”Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation.”

Socialisation, eller internalisering, handlar om införlivande av värden, normer och beteenden.

Det är ett helt annat perspektiv än Rothsteins. Barnets bästa och därmed det gemensamma bästa är i fokus.

Sätt också hela detta tema i relief till den låga nativiteten i hela Europa – även om Sverige just nu i jämförelse ligger högt, men inte tillräckligt högt i jämförelse med det övriga Europa.. I SvD.s understreckare den 30 januari skriver professor Merete Mazzarella om det etnologiska fältarbetet från ett antal europeiska länder i studien ”Barren States”.

Slutsatserna är:

”För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam.”

”För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt.”

Sammantaget kan jag konstatera att vår familjepolitiska debatt och vårt barnperspektiv knappast är det som gör det här samhället stabilt och framtidsinriktat. Perspektiven på familjen som grundsten i samhället saknas i hög grad. Naiviteten har utvecklats till den grad att den påverkar nativiteten. Den ljusnade framtid är inte helt säkert vår…